Håkan Nesser har just kommit med en ny bok, medan jag idag har avslutat Skuggorna och regnet från 2004. Den är fint inläst av Torsten Wahlund. Det är en blytung bok både i pappersformat och till innehåll.
Det är den bästa bok jag läst av Nesser, även om de två första Barbarottiböckerna och särskilt Människa utan hund är betydligt mer underhållande och lättsmält.
Ju mer jag läser om och av Nesser, ju mer märker jag hur mycket vi har gemensamt. Vi är både födda i början av 50-talet. Våra fäder var till en början småbrukare. Nessers familj bröt tydligen upp och flyttade in till stan. Vi blev kvar på landet, men pappa började jobba i industrin och blev månskensbonde. Vi växte upp i brytningen mellan resterna av det gamla konservativa samhället och det moderna liberala samhällets totala segertåg. I övergången mellan ett samhälle där många ännu bodde på landet till ett samhälle där de allra flesta bor i stan. Rockmusiken skakade om, men lösgjorde aldrig våra rötter. Vi gjorde en klassresa, fick utbilda oss. Båda till lärare, även om jag blev det mycket senare än Nesser. Vi verkar båda vara uppvuxna i familjer där medlemmarna var känslomässigt frikopplade från varann och det rådde stor ensamhet.
Vi verkar båda möjligen ha en släng av Asbergers syndrom, som jag tror är en följd av uppväxtens karghet, den brytningstid vi växte upp i och den klassresa vi gjorde. Nesser har en mer utvecklad humor och är en skicklig intrigmakare. Jag har en större förmåga att beträda de psykologiska djupen. Fast i den här boken är Nesser som sagt ute på riktigt mörka, djupa vatten. Eller som han skriver: Djävulen är alltid vaken. Gud måste man väcka varje morgon.
Om Nessers nya bok: SvD GP Expr Arb.bl TA HD KB YA
onsdag 20 augusti 2008
tisdag 19 augusti 2008
Susanna Kallurs tårar
"Det enda man kan vänta sig är det oväntade", sa Susanna Kallur i TV efter sitt fall på första häcken. Detta och hennes tårar gjorde att jag omgående tog henne till mitt hjärta. Mycket mer än om hon vunnit en OS-medalj.
De allra flesta i OS blir förlorare i relation till förstaplatsen. Värt att minnas.
Kanske var hennes fall inte så oväntat. Hon har förvandlat sin kropp till ett topptrimmat explosivt muskelknippe och pressat den till sitt yttersta. Jag tror hennes kropp och själ, innerst inne behöver något annat än en OS-medalj.
Här dör Sannas dröm, skriver Mats Olsson, men även han tycks inse att det kan finnas något positivt i nederlaget.
Det är väl annars ett av vår tids största problem, som Timbuktu så genialt har formulerat det: Alla vill till himlen, men ingen vill dö.
Om Kallurs fall och intervjun: DN Svd Sydsvenskan TA HD AB AB AB AB AB
De allra flesta i OS blir förlorare i relation till förstaplatsen. Värt att minnas.
Kanske var hennes fall inte så oväntat. Hon har förvandlat sin kropp till ett topptrimmat explosivt muskelknippe och pressat den till sitt yttersta. Jag tror hennes kropp och själ, innerst inne behöver något annat än en OS-medalj.
Här dör Sannas dröm, skriver Mats Olsson, men även han tycks inse att det kan finnas något positivt i nederlaget.
Det är väl annars ett av vår tids största problem, som Timbuktu så genialt har formulerat det: Alla vill till himlen, men ingen vill dö.
Om Kallurs fall och intervjun: DN Svd Sydsvenskan TA HD AB AB AB AB AB
måndag 18 augusti 2008
Vilken lättnad!
Jag känner och beskriver mig ofta som en föredetting (med, erkänner jag, en viss vällust). Nu är jag dock "a coming man". Eller var det iallafall igår, när det gick för mig för första gången på nästan fyra månader. Så långt har det aldrig varit mellan gångerna tidigare.
Under denna tid har vi legat med varann ett tiotal gånger och vid ett par tillfällen fått till riktiga maratonknull. Ändå har jag inte varit i närheten av att det ska gå för mig.
Jag har t o m blivit smått oroad att det varit något fysisk fel och det var ett skäl till att det fick ske igår.
Något fel är det alltså inte, utan det handlar, som min huvudtes varit, med Karin Boyes ord om att: "Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd". Ja, någon större möda har det inte varit, även om det inte alltid är självklart att "få till det" vid vår ålder. Särskilt som känslor som sorg, smärta, ilska, skam m m dyker upp och pockar på uppmärksamhet i sänghalmen. Detta är dock helt i sin ordning och utomordentligt viktigt, eftersom dessa känslor fått alltför lite utrymme i våra liv jämfört med den sexuella lusten. (Mat, sömn och sex är så starka behov att de eller de problem de kan rymma är svåra att förtränga. Värre är det för våra mer subtila känslor och de känslor, som inte direkt är kopplade till vår överlevnad, men i högsta grad betydelsefulla för vår totala livslust)
I mitt tidigare äktenskap var jag en riktig orgasmjägare, inser jag nu efteråt.
Där fanns en stark omedveten underström av hetsande (alltså inte bara upphetsning) för att nå dit. Denna berodde på ett mönster, som jag fick i mig med modersmjölken. Min mamma kände ovilja mot att lägga mig till sitt bröst och önskade att jag snabbt skulle bli klar med min amning. Ja, jag upplevde att hennes innersta (omedvetna) önskan var att, likt Hera med Herakles, slunga mig från sitt bröst. Inte undra på att jag så länge känt mig som en "tjuv om natten" inför all njutning, inte minst den sexuella.
Kanske är det också så att vi män är genetiskt programmerade att snabbt tömma vår säd. Att apan i oss snabbt måste tömma sig i honan, innan någon annan i flocken tar hans plats. Om det är så må zoologerna svara på, men i såfall har nu människan i mig i fyra månader segrat över apan.
Det som dessa månader främst fyller mig med jublande vällust och läkning är kyssandet och det är för mig som bäst, när vi ligger med varann. Därför vill jag bara fortsätta och fortsätta. Med Freuds språkbruk är jag mer i den orala än den genitala fasen.
Fast hur var det nu hon skrev mer Karin Boye? "Visst är det skönt när knoppar brister"?
Mer om orgasmer:
Åhhh, ännu en dag att fira!
Orgasmera mera - på internationella orgasmdagen
Bra för självkänslan och orgasmerna
Under denna tid har vi legat med varann ett tiotal gånger och vid ett par tillfällen fått till riktiga maratonknull. Ändå har jag inte varit i närheten av att det ska gå för mig.
Jag har t o m blivit smått oroad att det varit något fysisk fel och det var ett skäl till att det fick ske igår.
Något fel är det alltså inte, utan det handlar, som min huvudtes varit, med Karin Boyes ord om att: "Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd". Ja, någon större möda har det inte varit, även om det inte alltid är självklart att "få till det" vid vår ålder. Särskilt som känslor som sorg, smärta, ilska, skam m m dyker upp och pockar på uppmärksamhet i sänghalmen. Detta är dock helt i sin ordning och utomordentligt viktigt, eftersom dessa känslor fått alltför lite utrymme i våra liv jämfört med den sexuella lusten. (Mat, sömn och sex är så starka behov att de eller de problem de kan rymma är svåra att förtränga. Värre är det för våra mer subtila känslor och de känslor, som inte direkt är kopplade till vår överlevnad, men i högsta grad betydelsefulla för vår totala livslust)
I mitt tidigare äktenskap var jag en riktig orgasmjägare, inser jag nu efteråt.
Där fanns en stark omedveten underström av hetsande (alltså inte bara upphetsning) för att nå dit. Denna berodde på ett mönster, som jag fick i mig med modersmjölken. Min mamma kände ovilja mot att lägga mig till sitt bröst och önskade att jag snabbt skulle bli klar med min amning. Ja, jag upplevde att hennes innersta (omedvetna) önskan var att, likt Hera med Herakles, slunga mig från sitt bröst. Inte undra på att jag så länge känt mig som en "tjuv om natten" inför all njutning, inte minst den sexuella.
Kanske är det också så att vi män är genetiskt programmerade att snabbt tömma vår säd. Att apan i oss snabbt måste tömma sig i honan, innan någon annan i flocken tar hans plats. Om det är så må zoologerna svara på, men i såfall har nu människan i mig i fyra månader segrat över apan.
Det som dessa månader främst fyller mig med jublande vällust och läkning är kyssandet och det är för mig som bäst, när vi ligger med varann. Därför vill jag bara fortsätta och fortsätta. Med Freuds språkbruk är jag mer i den orala än den genitala fasen.
Fast hur var det nu hon skrev mer Karin Boye? "Visst är det skönt när knoppar brister"?
Mer om orgasmer:
Åhhh, ännu en dag att fira!
Orgasmera mera - på internationella orgasmdagen
Bra för självkänslan och orgasmerna
söndag 17 augusti 2008
Berusa er!
Det är angeläget att vår alkoholkultur debatteras.
I Aftonbladet skriver t ex Anneli Jordahl :
"På 20 år har cigarettrökningen gått från tuff till socialt oacceptabel. Vem kunde ana? Lek med tanken att alkoholkonsumtionen går samma öde till mötes."
Under min tonårstid var sex och sprit insvepta i en lockande mystik. Det hägrande vuxenlivets guldkant. Under mellanölets tid var alkoholen lättillgänglig. Att dricka gav i bästa fall lite avslappning och var ett sätt att tillfälligt dämpa upplevelsen av djup ensamhet. Att dricka för mycket var ett enkelt sätt att få uppskattning, beundran och vänners omhändertagande. Ja, nog var det torftigt. Nationalteatern fångade läget i låten "Livet är en fest", som jag dock då upplevde mer som en skicklig verklighetsbeskrivning än en uppfodran till ett annat leverne.
Alkoholen förblev inte länge någon viktig drog för mig. Arbetsnarkomani och ett rastlöst görande passade mitt temperament bättre. När jag så småningom fick panikångest slutade jag helt med alkohol och är idag en stolt nykterist.
Att så många av dagens betydligt mer frimodiga ungdomar tycks ha samma fascination inför alkoholen, som vi hade på vår tid känns trist, men är inget jag kan fördöma. Jag gläds istället åt förebilder som Björn Gustafsson och Doréen "21.30" Månsson, som avstår från alkohol och samtidigt visar upp en berusande vitalitet och glädje.
För mig är dans, en framarbetad förmåga till öppna och ärlig möten med andra, en växande förmåga att acceptera livet som det är i varje stund och en lust att bejaka alla livets känslor de enda berusningsmedel jag vill använda.
Fler artiklar i Aftonbladet om alkohol:
Vänstern tog en stor stark
Vi måste arbeta kollektivt!
Här blir de hemkörda
"Här gäller nolltolerans"
Hur tänkte ni?
I Aftonbladet skriver t ex Anneli Jordahl :
"På 20 år har cigarettrökningen gått från tuff till socialt oacceptabel. Vem kunde ana? Lek med tanken att alkoholkonsumtionen går samma öde till mötes."
Under min tonårstid var sex och sprit insvepta i en lockande mystik. Det hägrande vuxenlivets guldkant. Under mellanölets tid var alkoholen lättillgänglig. Att dricka gav i bästa fall lite avslappning och var ett sätt att tillfälligt dämpa upplevelsen av djup ensamhet. Att dricka för mycket var ett enkelt sätt att få uppskattning, beundran och vänners omhändertagande. Ja, nog var det torftigt. Nationalteatern fångade läget i låten "Livet är en fest", som jag dock då upplevde mer som en skicklig verklighetsbeskrivning än en uppfodran till ett annat leverne.
Alkoholen förblev inte länge någon viktig drog för mig. Arbetsnarkomani och ett rastlöst görande passade mitt temperament bättre. När jag så småningom fick panikångest slutade jag helt med alkohol och är idag en stolt nykterist.
Att så många av dagens betydligt mer frimodiga ungdomar tycks ha samma fascination inför alkoholen, som vi hade på vår tid känns trist, men är inget jag kan fördöma. Jag gläds istället åt förebilder som Björn Gustafsson och Doréen "21.30" Månsson, som avstår från alkohol och samtidigt visar upp en berusande vitalitet och glädje.
För mig är dans, en framarbetad förmåga till öppna och ärlig möten med andra, en växande förmåga att acceptera livet som det är i varje stund och en lust att bejaka alla livets känslor de enda berusningsmedel jag vill använda.
Fler artiklar i Aftonbladet om alkohol:
Vänstern tog en stor stark
Vi måste arbeta kollektivt!
Här blir de hemkörda
"Här gäller nolltolerans"
Hur tänkte ni?
lördag 16 augusti 2008
Åh, dessa ljuvliga kyssar!
Först i mitt nuvarande förhållande har jag insett hur ljuvligt och viktigt det är med kyssande.
Fast det länge borde varit uppenbart, alltsedan jag 1998 förstod att min viktigaste läkning handlar om att ge mig en ny spädbarnstid, då det där med grip- och sugreflexen och Freuds orala fas m m, som bekant står i centrum.
Allför mycket mat och sötsaker har jag alltid haft en tendens att stoppa i mig. Att det finns ett betydligt nyttigare mungodis att frossa i har varit sorgligt förbisett.
Att ligga med varann, när man lämnat ungdomens hormonstormar bakom sig, kan vara en svår och ömtålig balansakt. Men ack så sagolikt hänryckande, när den lyckas.
Även om potensen och det vaginala lustflödet en dag försvinner lär kyssandets munnimumsande kunna bestå. Nå´t att jubla och glädjas åt.
Några personer i boken "Skuggorna och regnet" har ett extatiskt kysskalas, som Håkan Nesser på sedvanligt sätt beskriver med inlevelse och distans i skön förening:
"Kyss mig, Viktor", sa Gun-Britt Gunnarsson och spottade ut tuggummit.
Jag såg hur Viktor - med en sorts högrött, sammanbitet ansiktsuttryck, som sannolikt vittnade om både panik och dödsföraktande beslutsamhet - långsamt närmade sin mun till hennes. Hon hade slutit ögonen, men i gengäld särat på läpparna en smula. Med ens var han framme med truten, och på något sätt... på något sätt fungerade det. De kysstes och kysstes, som om de aldrig hade gjort annat, det var som fan, tänkte jag, och funderade hastigt på om det kunde vara läge att skylla på att man var lite pinknödig och klättra ner - men innan jag hann komma till beslut, hade jag Åsa Hessleman liggande i mitt knä, i exakt samma ställning som Gun - Britt Gunnarsson låg i Viktors. Dånad, liksom.
Jag tittade på henne. Hon blundade hon också, men hade glömt att spotta ut tuggummit. Käkarna malde runt lite slött. Hon var rätt snygg, insåg jag äntligen. Jag överlade hastigt med mig själv, sedan böjde jag mig framåt och tryckte läpparnas mot hennes. Det må bära eller brista, tänkte jag.
Det bar. Det inte bara bar, det var rent sensationellt trevligt. Mycket bättre än cigarretterna och colan. Mycket bättre än jag kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. Jag vet inte vart tuggummit tog vägen, antagligen svalde hon det. I varje fall fann jag omedelbart att det här var en sysselsättning som inte liknade någonting annat jag varit med om, och det fanns absolut ingenting annat jag varit med om, och det fanns absolut ingen anledning att avbryta verksamheten. Vi kysstes och kysstes och kysstes, vi också. Ibland kved hon lite svagt och kuttrande. Det pirrade i hela min kropp, och på något vis kändes det att det pirrade i Åsa Hesslemans kropp också. Jag fick stenfjong från första början, men några tankar på att traska vidare på den inslagna vägen dök inte upp i huvudet på mig. Antagligen inte i de andras huvuden heller. Åsas och Gun-Britts och Viktors. Det fanns ändå gränser, och det var gott nog att sitta häruppe i Fågeltornet, högt ovan världens rök och larm, och utforska varandras munhålor.
Fyra unga realskoleelever på orienteringstävling. Redan medan det pågick visste jag att det här var den mest minnesvärda stunden dittills i mitt liv. Utan jämförelse. Vi sa ingenting. Vi bytte inte ställning. Vi bara fortsatte och fortsatte tills tungan och läpparna ömmade av träningsvärk och gnuggsår."
Fast det länge borde varit uppenbart, alltsedan jag 1998 förstod att min viktigaste läkning handlar om att ge mig en ny spädbarnstid, då det där med grip- och sugreflexen och Freuds orala fas m m, som bekant står i centrum.
Allför mycket mat och sötsaker har jag alltid haft en tendens att stoppa i mig. Att det finns ett betydligt nyttigare mungodis att frossa i har varit sorgligt förbisett.
Att ligga med varann, när man lämnat ungdomens hormonstormar bakom sig, kan vara en svår och ömtålig balansakt. Men ack så sagolikt hänryckande, när den lyckas.
Även om potensen och det vaginala lustflödet en dag försvinner lär kyssandets munnimumsande kunna bestå. Nå´t att jubla och glädjas åt.
Några personer i boken "Skuggorna och regnet" har ett extatiskt kysskalas, som Håkan Nesser på sedvanligt sätt beskriver med inlevelse och distans i skön förening:
"Kyss mig, Viktor", sa Gun-Britt Gunnarsson och spottade ut tuggummit.
Jag såg hur Viktor - med en sorts högrött, sammanbitet ansiktsuttryck, som sannolikt vittnade om både panik och dödsföraktande beslutsamhet - långsamt närmade sin mun till hennes. Hon hade slutit ögonen, men i gengäld särat på läpparna en smula. Med ens var han framme med truten, och på något sätt... på något sätt fungerade det. De kysstes och kysstes, som om de aldrig hade gjort annat, det var som fan, tänkte jag, och funderade hastigt på om det kunde vara läge att skylla på att man var lite pinknödig och klättra ner - men innan jag hann komma till beslut, hade jag Åsa Hessleman liggande i mitt knä, i exakt samma ställning som Gun - Britt Gunnarsson låg i Viktors. Dånad, liksom.
Jag tittade på henne. Hon blundade hon också, men hade glömt att spotta ut tuggummit. Käkarna malde runt lite slött. Hon var rätt snygg, insåg jag äntligen. Jag överlade hastigt med mig själv, sedan böjde jag mig framåt och tryckte läpparnas mot hennes. Det må bära eller brista, tänkte jag.
Det bar. Det inte bara bar, det var rent sensationellt trevligt. Mycket bättre än cigarretterna och colan. Mycket bättre än jag kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. Jag vet inte vart tuggummit tog vägen, antagligen svalde hon det. I varje fall fann jag omedelbart att det här var en sysselsättning som inte liknade någonting annat jag varit med om, och det fanns absolut ingenting annat jag varit med om, och det fanns absolut ingen anledning att avbryta verksamheten. Vi kysstes och kysstes och kysstes, vi också. Ibland kved hon lite svagt och kuttrande. Det pirrade i hela min kropp, och på något vis kändes det att det pirrade i Åsa Hesslemans kropp också. Jag fick stenfjong från första början, men några tankar på att traska vidare på den inslagna vägen dök inte upp i huvudet på mig. Antagligen inte i de andras huvuden heller. Åsas och Gun-Britts och Viktors. Det fanns ändå gränser, och det var gott nog att sitta häruppe i Fågeltornet, högt ovan världens rök och larm, och utforska varandras munhålor.
Fyra unga realskoleelever på orienteringstävling. Redan medan det pågick visste jag att det här var den mest minnesvärda stunden dittills i mitt liv. Utan jämförelse. Vi sa ingenting. Vi bytte inte ställning. Vi bara fortsatte och fortsatte tills tungan och läpparna ömmade av träningsvärk och gnuggsår."
fredag 8 augusti 2008
Still alive and sometimes kicking
Att tillhöra den första (?) Forever young - generationen och så länge ha upplevt mig vara "a coming man", som först efter 40 ordentligt steg in i vuxenlivet, som far och yrkesmänniska, och så nu vara sjukskriven, arbetslös och ha en alltmer urholkad ekonomi, skapar emellanåt en påtaglig och förunderlig känsla av att vara en ... föredetting.
Då är det uppfriskande att få läsa följande i Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit:
"Tack vare Olof Helmersson och helbrägdarörelsen hade han gudskepris kunnat utföra sitt livsverk: sköta jordbruket som nu var nedlagt, bygga bönhuset som nu var rivet, färdigställa den numera avskaffade vägen till Kedträsk, starta konsumbutiken som inte fanns längre, försörja barnen som nu hade övergivit honom, vara ålderman i byn som nu var avfolkad och öde, grunda Folkpartiets lokalavdelning som nu var upplöst. Det var med stolthet och tacksamhet som han i sitt åttisjätte år såg tillbaka på detta sitt livsverk."
Detta citat fyller mig med samma gapskratt, som den fantastiska och mångtydiga slutscenen i Ingmar Bergmans annars kanske svartaste film Nattvardsgäster.
Eller som Albert Camus avslutar sin Myten om Sisyfos:
"Man måste tänka sig Sisyfos lycklig."
Då är det uppfriskande att få läsa följande i Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit:
"Tack vare Olof Helmersson och helbrägdarörelsen hade han gudskepris kunnat utföra sitt livsverk: sköta jordbruket som nu var nedlagt, bygga bönhuset som nu var rivet, färdigställa den numera avskaffade vägen till Kedträsk, starta konsumbutiken som inte fanns längre, försörja barnen som nu hade övergivit honom, vara ålderman i byn som nu var avfolkad och öde, grunda Folkpartiets lokalavdelning som nu var upplöst. Det var med stolthet och tacksamhet som han i sitt åttisjätte år såg tillbaka på detta sitt livsverk."
Detta citat fyller mig med samma gapskratt, som den fantastiska och mångtydiga slutscenen i Ingmar Bergmans annars kanske svartaste film Nattvardsgäster.
Eller som Albert Camus avslutar sin Myten om Sisyfos:
"Man måste tänka sig Sisyfos lycklig."
onsdag 30 juli 2008
Ett fett finger åt "Kundservice" på Stockholms central
Jag och min flickvän satt fast i tågkaoset p g a en nedriven ledning i Linköping 17 juli. Vi reste från Småland och skulle vara framme i Umeå kl 22.10 på kvällen. Vi kom fram först följande morgon med nattåget 7.41 till Umeå. Total försening 9,5 timmar!
Till Stockholm kom vi rejält trötta och 6 timmar försenade och blev hänvisade till SITTplats på nattåget av en förnumstig Tomas på "Kundservice" på Stockholms Central.
Jag kan acceptera det kaos, som uppstod i Linköping och t o m bli imponerad av att SJ klarade att bussa 100-tals resenärer förbli Linköping under rådande omständigheter. Vi resande visade ett stort lugn och tålamod. Förmodligen tack vare att de flesta var på semesterresa och inte pressade att vara hemma en viss tid. Den fåtaliga personalen var också mycket hjälpsam, men hade föga konkret att erbjuda annat än väntan.
Jag kan acceptera avsaknaden av trafikvärdar, information och den långa väntetiden. Ständigt nya vågor av tågresenärer vällde in till de fåtaliga bussarna och någon kö- eller turordning fanns inte. Det var trängsel och vassa armbågar och som gällde, om man skulle komma med någon buss, men de flesta tog det som sagt lugnt. Vi hade tur och kom till slut på en buss till Norrköping, som "smög" upp mot slutet av den "kö" som ständigt försköts framåt åt det håll där de flesta bussarna kom ifrån.
Tåget som skulle avgå från Norrköping var knökfullt. Endast ståplatser fanns. Vi valde att avvakta och ta ett senare tåg, där vi kunde få sittplats. Denna begäran ledde till en mild protest i biljettluckan i Norrköping, men när jag höjde rösten och påtalade det rimliga i att få åka med sittplats till Stockholm fick vi sittplatsbiljetter till tåget 16.24. Det avgick kraftigt försenat först 17.45, men vi fick sitta.
För mig var det sedan självklart att vi skulle erbjudas sov- eller liggplats på nattåget till Umeå från Stockholm, men "Kundservice" hade som sagt en annan uppfattning av begreppet service. En extra sittvagn var allt som fanns ordnat på nattåget hävdade man med frenesi. Enda alternativet var sittplats följande dag, men då skulle vi själva få bekosta övernattningen. Trots att jag skällde ut den kvinnliga personalen, som jag glömt namnet på och sedan hennes chef Tomas rejält, var det detta som gällde. Punkt slut.
När vi väl kom ombord på nattåget och det första tumultet lagt sig (ombordpersonalen hade inte fått veta något om en grupp försenade Norrlandsresenärer) blev vi utan minsta tvekan erbjudna sovplatser av den trevliga och hjälpsamma ombordpersonalen.
För ett par år sedan råkade jag och min familj ut för en lika kundovänlig behandling av "Kundservice" på Stockholms Central. Vi kom kraftigt försenade till Stockholm med tåget från Norrland och skulle därför komma att missa vår sista bussanslutning ut på landsbygden, när vi kom med vår nya tågavgång ner till Småland. Jag begärde då en taxiresa, men nekades hårdnackat detta av "Kundservice" på Stockholms Central. Även denna gång löstes det hela av ombordpersonalen, som direkt ordnade en taxi, vilket var tur, eftersom taxichauffören berättade att det numera saknas möjlighet för privatpersoner att beställa taxiresor under helger i denna glesbygdskommun.
Ett annat tråkigt SJ-minne är från den 3 april 2004, min dotters 12-årsdag. Vi kom (försenade) med tåg från Duved till Ånge. Eftersom vi åkte i sista vagnen och hade mycket skidutrustning att kånka på, såg vi vår anslutningsbuss till Sundsvall ge sig iväg innan vi hann fram till den. Ingen tågpersonal fanns att tillgå i tågknuten Ånge en lördag, men per telefon fick jag till slut kontakt med en hjälpsam SJ-kvinna, som lovade ordna en taxi. Senare kom en taxiägare förbi och beklagade att han inte hade någon ledig bil att tillgå denna dag. I telefon beklagade SJ-kvinnan att vi skulle bli tvungna att vänta tre timmar på nästa buss, men att vi givetvis skulle få tillbaka pengarna för vår resa. I stället för födelsedagskalas fick min dotter och jag uppleva Ånge en kall lördageftermiddag. När jag senare reklamerade resan fick jag veta att vi inte var berättigade till någon ersättning för vår kraftiga försening. Löftet vi fått per telefon var tydligen tomma ord för att lugna oss i stunden.
Enligt SJ:s nuvarande regler hade vi varit berättigade till ersättning, så här har skett en förbättring. Det är dock uselt av SJ att bara erbjuda ett värdebevis, som med vissa förbehåll kan användas för köp av ny resa. Att för att få ersättning vara tvungen att åter anlita ett reseföretag, som skött sig illa är osmakligt. Pengarna tillbaka är det enda rimliga.
Jag har ingen bil och är varm anhängare av kollektivtrafik och ett Statens järnvägar i bemärkelsen Folkets järnväg, men detta märks det tyvärr allt mindre av. Orsakerna tycker jag beskrivs bra i följande inlägg i Aftonbladets forum.
BRA av Aftonbladet att ta upp bristerna inom SJ och Banverket. Förhoppningsvis leder det till förbättringar.
Heder åt det flertal av SJ:s ombordpersonal, som gör ett mycket, mycket gott arbete.
Till Stockholm kom vi rejält trötta och 6 timmar försenade och blev hänvisade till SITTplats på nattåget av en förnumstig Tomas på "Kundservice" på Stockholms Central.
Jag kan acceptera det kaos, som uppstod i Linköping och t o m bli imponerad av att SJ klarade att bussa 100-tals resenärer förbli Linköping under rådande omständigheter. Vi resande visade ett stort lugn och tålamod. Förmodligen tack vare att de flesta var på semesterresa och inte pressade att vara hemma en viss tid. Den fåtaliga personalen var också mycket hjälpsam, men hade föga konkret att erbjuda annat än väntan.
Jag kan acceptera avsaknaden av trafikvärdar, information och den långa väntetiden. Ständigt nya vågor av tågresenärer vällde in till de fåtaliga bussarna och någon kö- eller turordning fanns inte. Det var trängsel och vassa armbågar och som gällde, om man skulle komma med någon buss, men de flesta tog det som sagt lugnt. Vi hade tur och kom till slut på en buss till Norrköping, som "smög" upp mot slutet av den "kö" som ständigt försköts framåt åt det håll där de flesta bussarna kom ifrån.
Tåget som skulle avgå från Norrköping var knökfullt. Endast ståplatser fanns. Vi valde att avvakta och ta ett senare tåg, där vi kunde få sittplats. Denna begäran ledde till en mild protest i biljettluckan i Norrköping, men när jag höjde rösten och påtalade det rimliga i att få åka med sittplats till Stockholm fick vi sittplatsbiljetter till tåget 16.24. Det avgick kraftigt försenat först 17.45, men vi fick sitta.
För mig var det sedan självklart att vi skulle erbjudas sov- eller liggplats på nattåget till Umeå från Stockholm, men "Kundservice" hade som sagt en annan uppfattning av begreppet service. En extra sittvagn var allt som fanns ordnat på nattåget hävdade man med frenesi. Enda alternativet var sittplats följande dag, men då skulle vi själva få bekosta övernattningen. Trots att jag skällde ut den kvinnliga personalen, som jag glömt namnet på och sedan hennes chef Tomas rejält, var det detta som gällde. Punkt slut.
När vi väl kom ombord på nattåget och det första tumultet lagt sig (ombordpersonalen hade inte fått veta något om en grupp försenade Norrlandsresenärer) blev vi utan minsta tvekan erbjudna sovplatser av den trevliga och hjälpsamma ombordpersonalen.
För ett par år sedan råkade jag och min familj ut för en lika kundovänlig behandling av "Kundservice" på Stockholms Central. Vi kom kraftigt försenade till Stockholm med tåget från Norrland och skulle därför komma att missa vår sista bussanslutning ut på landsbygden, när vi kom med vår nya tågavgång ner till Småland. Jag begärde då en taxiresa, men nekades hårdnackat detta av "Kundservice" på Stockholms Central. Även denna gång löstes det hela av ombordpersonalen, som direkt ordnade en taxi, vilket var tur, eftersom taxichauffören berättade att det numera saknas möjlighet för privatpersoner att beställa taxiresor under helger i denna glesbygdskommun.
Ett annat tråkigt SJ-minne är från den 3 april 2004, min dotters 12-årsdag. Vi kom (försenade) med tåg från Duved till Ånge. Eftersom vi åkte i sista vagnen och hade mycket skidutrustning att kånka på, såg vi vår anslutningsbuss till Sundsvall ge sig iväg innan vi hann fram till den. Ingen tågpersonal fanns att tillgå i tågknuten Ånge en lördag, men per telefon fick jag till slut kontakt med en hjälpsam SJ-kvinna, som lovade ordna en taxi. Senare kom en taxiägare förbi och beklagade att han inte hade någon ledig bil att tillgå denna dag. I telefon beklagade SJ-kvinnan att vi skulle bli tvungna att vänta tre timmar på nästa buss, men att vi givetvis skulle få tillbaka pengarna för vår resa. I stället för födelsedagskalas fick min dotter och jag uppleva Ånge en kall lördageftermiddag. När jag senare reklamerade resan fick jag veta att vi inte var berättigade till någon ersättning för vår kraftiga försening. Löftet vi fått per telefon var tydligen tomma ord för att lugna oss i stunden.
Enligt SJ:s nuvarande regler hade vi varit berättigade till ersättning, så här har skett en förbättring. Det är dock uselt av SJ att bara erbjuda ett värdebevis, som med vissa förbehåll kan användas för köp av ny resa. Att för att få ersättning vara tvungen att åter anlita ett reseföretag, som skött sig illa är osmakligt. Pengarna tillbaka är det enda rimliga.
Jag har ingen bil och är varm anhängare av kollektivtrafik och ett Statens järnvägar i bemärkelsen Folkets järnväg, men detta märks det tyvärr allt mindre av. Orsakerna tycker jag beskrivs bra i följande inlägg i Aftonbladets forum.
BRA av Aftonbladet att ta upp bristerna inom SJ och Banverket. Förhoppningsvis leder det till förbättringar.
Heder åt det flertal av SJ:s ombordpersonal, som gör ett mycket, mycket gott arbete.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)