Så är skräcken åter här med full kraft. I varje vrå, i varje cell; förintelse, utplåning. Tillintetgörelsens plågsamma återkomst efter ett par veckor av deltagande i Å:s flytt och stress.
Full kraft? Antagligen bara en mild susning. Vid uppvaknandet 05.20 var den i a f välbekant och påtaglig. Efter en timme på rygg i mörkret i sängen har jag i vanlig ordning vänt det hela till en skön livskänsla och anknutit till Det Stora Ingenting; denna köl, denna container, denna tröst, denna tro och förvissning, som blir allt påtagligare.
Jag stiger upp till en underbar vårvintermorgon. Från mörkret stiger jag till ljuset. Från tankeflykten till det överväldigande nuet; ljuset, snön, skatan, cyklisten, bussen, den rödsolskimrande björken. Hela den obeskrivliga härligheten.
Tankeflykten rörde sig mycket om vår eventuella roadtripp söderöver om en månad, närmare bestämt 13 april. Å:s Nissan Micra dog på J A Linders väg mitt i flytten. Kamkedjan gick oväntat av och dagen därpå bogserade T och jag bilen till skroten. T erbjöd sig hålla ögonen öppna åt oss efter en annan bil. Jag ska ringa honom idag och önska en bil med dragkrok med plats för cykelställ.
Använder för första gången etiketten förvissning som tagg till ett blogginlägg, och detta är mitt liv i ett nötskal: Från förvisning till förvissning. Nota bene den dubbla betydelsen i förvissning.
Ha en bra dag!
