torsdag 31 december 2009

Livets vintervila

Jag vaknar i en kompakt känsla av död, stort mörker och djup sorg. Ett återskalv av min första tid i livet, på en botten av frid och acceptans. Ett oroligt hav som stillnat.
Vila och frid. Livets vintervila.

God Vila och Gott Liv önskar jag Dej!

fredag 25 december 2009

Så som i Himmelen

Just nu presenteras mängder av listor med nollnolltalets bästa filmer.

"Så som i Himmelen" är enligt mig den bästa filmen och är glädjande nog också den svenska film som haft flest biobesökare (totalt sett 5:a med närmare 1,5 miljoner besök). Jag har sett den minst tre gånger och minns nära nog varje scen. Den innehåller tre fantastiska kvinnoporträtt av Frida Hallgren, Ingela Olsson och Helen Sjöholm.
Filmen tar upp en mängd teman, men framförallt är det en film om Den Stora Samhörigheten. Slutscenen om vikten av att möta och ta hand om sitt inre barn ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Visst finns det pekoralvarning i vissa scener, men hos mig hamnar Kay Pollak och skådespelarna hela tiden i och inte bredvid mitt hjärta.





"Tillsammans" av Lukas Moodysson är en film i samma klass och anda. Om att övervinna ensamhet och isolering utan att hamna i stelbent sekterism.

Bästa utländska film får bli "No country for old men", om dödens mödosamma vedermödor. Bröderna Coen visar att genialitet och galenskap ofta är nära varann.
Detsamma gäller Lars von Trier, som står i en klass för sig och kommit med en rad mycket känslostarka filmer t ex ; "Breaking the waves" (1996), "Dancer in the dark", "Dogville" och nu senast "Antichrist".

En personlig favorit är "Fight club" efter en roman av Chuck Palaniuk. Aj då, den filmen kom 1999.

Skrattfesten "Kopps" av Josef Fares vill jag gärna ha med på listan, liksom Roy Anderssons "Sånger från andra våningen".
Rikard Hobert! "Där regnbågen slutar" borde vara med.
Varför har jag inte med en enda film av en kvinnlig regissör? Lisa Ohlin borde kanske vara med; "Sex hopp och kärlek", är förbisedd. Eller Lone Scherfig med den populära "Italienska för nybörjare".
Javisstja, Aki Kaurismäki, naturligtvis får jag inte glömma "Mannen utan minne" ...

Hur ser din lista ut?

måndag 21 december 2009

Fru Freud och jag

Boken "Fru Freud och jag" av Anna Lytsy handlar om en kvinnas liv under de sju år hon går i psykoanalys. Om man går, har gått eller funderar på att gå i någon form av samtalsterapi, så är det intressant, spännande och hoppingivande läsning.

För mig handlar boken bl a om att hantera sin avskildhet. En avskildhet som både jag och bokens huvudperson kastades in i direkt efter vår födelse, vilket fick förödande och traumatiska följder för vårt känsloliv, vår grundläggande kompass i livet.
Kvinnan i boken försöker (förgäves) befria sig från sin känsla av avskildhet bl a genom att utsätta sig för destruktivt sex och leva i en destruktiv relation. Under psykoanalysens och bokens gång lär hon sig inse detta och göra livgivande och närhetsskapande val.

Recensioner av boken: SvD, Kulturen, AB

tisdag 8 december 2009

Smärtpunkten

Pjäsen "7:3 Återbesöket" spelas på Uppsala Stadsteater.
Enligt mycket av mediekritiken går pjäsen hårt åt Lars Norén: Rå och brutal, Fadersmord, Karaktärsmord på Norén, Norén i osympatisk dager, Kungen är naken.
Pjäsen tycks dessutom vara rolig och välspelad.

Elisabeth Åsbrinks Augustprisnominerade bok "Smärtpunkten", som är en riktig verklighetsrysare, går noga igenom hela historien kring pjäsen 7:3 och morden i Malexander.

Mycket har Noréns och Riksteaterns ansvar för morden diskuterats och i en mycket illasinnad TVdokumentär la Folke Rydén en stor del av skulden på Norén. Hur förfalskad den dokumentären är framgår tydligt av Åsbrinks bok. (Men dokumentären för ändå det goda med sig att Jackie Arklöv beslutar att erkänna att han sköt de avslutande närskotten mot polismännen. I dokumentären utpekas Tony Olsson, som medverkade i 7:3.)

Vad som överraskar mig mest i boken, men aldrig lyfts fram i debatten, är Polisens ansvar för det som hände. Under över ett halvår före bankrånet i Kisa och de efterföljande polismorden i Malexander genomförde trion Jackie Arklöv, Andreas Axelsson och Tony Olsson flera brutala rån under den sistnämndes ordinarie permissioner från fängelset. Vid rånen användes stulna Saab 9000, som var Tony Olssons favoritbil att stjäla. Vad sysslade Polisen med som inte kollade upp om hårt belastade kriminella hade permission och var de befann sig när de brotten begicks ?? (Var det för att rånen begicks ute i landsorten, långt från Riksmedia och Polisens centrala resurser?)

För mig växer Lars Norén en del genom boken. Han har gått ut med mer självkritik i olika sammanhang än jag tidigare känt till. Bl a att det var fel att spela pjäsen utanför fängelset. Dessutom framgår det i hans "En dramatikers dagbok" att han fortsatte ha kontakt med Mats, den av de tre brottslingarna i pjäsen, som stod honom närmast och Mats har numera lämnat brottets bana och säger i Aftonbladet: "Vändpunkten kom redan under uppsättningen av pjäsen med Lars Norén."

Det är skrämmande att läsa under vilken stress och press teaterprojektet genomförs. Dessa traumatiserade brottslingar och teateramatörer förväntas jobba som skådespelarproffs på heltid och hantera den avsky som möter de nazistiska åsikter, två av dem då har och framför på scenen.
Producenten Isa Stenberg är länge deras enda helhjärtade stöd och hon förväntas klara att vakta, härbärgera, skjutsa och stödja dem. En självuppoffrande och godhjärtad kvinna, som bryts ner av den omänskliga uppgiften och till slut lämnar hela projektet, när hennes desperata önskan om nedläggning av pjäsen inte hörsammas. För att inte tala om hur förkrossad hon blir av Malexandermorden och det följande drevet mot henne.

Polisen hade kunnat stoppa rånarturnén långt före Malexander, där polismännen Robert Karlström och Olle Borén sköts ihjäl.
Även efter morden lyckas Tony Olsson och Jackie Arklöv till en början ta sig undan det massiva polisuppbådet. Olsson trots att flyktbilen stoppas i en av polisens vägspärrar, efter att hans flickvän hämtat honom. Arklöv genom att ta tåget...


Mer om pjäsen "7:3 Återkomsten": UNT, Expressen
Om "Smärtpunkten" och Elisabeth Åsbrink: Sydsvenskan , Expressen , DN, DN, SvD
Radiodokumentär

torsdag 3 december 2009

Tårögd och stärkt

Jag och min käresta lyssnade med ett hundratal andra, när Åsa Linderborg berättade om sin uppväxt med sin pappa Leif, som hon skildrat i boken Mig äger ingen, en av mina starkaste läsupplevelser de senaste åren.

Lite oväntat blev jag också starkt berörd av Åsas berättelse, fast den skildrade samma sak som boken. Varför?

Åsa är (liksom sin pappa) en god berättare. Det märks att hon berättat om boken för publik många gånger förut. Berättelsen "sitter som en smäck". Hon kan fokusera på kontakten med åhörarna, och många av oss blir berörda på ett liknande sätt som jag. Fast, eller snarare just för att, jag är en i mängden, känner jag mig som en huvudperson. Jag satsar så "lite" - min närvaro och medkänsla och ett kort, djupt känt tack i frågestunden, och får så mycket tillbaka. Ett livsöde, en samhällsskildring, ett debattinlägg, en alldeles sann berättelse om kärlek, som varmt och varsamt för mig mellan skratt, rysningar och tårar.
Så här måste det ha känts att sitta runt lägerelden under urkommunismen, fast allt äger rum i vår hypermoderna tid i en ganska steril skolmatsal!

Insikten om att den lilla kärlek jag fick under min uppväxt, fick jag av min pappa (och djuren och naturen) blir tydlig för mig av Åsas berättelse och bok. Även om min pappa inte förmådde uttrycka sin kärlek lika tydligt som Åsas, så fanns den där att känna och uppleva, medan mammas kärlek aldrig nådde utanför hennes svarta hål av dåligt mående.

Oemotståndligheten i Åsas berättelse ligger också i att den är så naken, ärlig och skambefriad.
(Nästan) inget slätas över och försoningen blir därför så stark. Dessutom finns en varm underström av lyssnande, jordnära socialism i hennes framträdande, som jag hoppas få se mer av i hennes skarpa, orädda kulturartiklar.

Så här dan efter inser jag att jag åter, så stilla, enkelt och kraftfullt, fått åter uppleva vad jag skrev om i en dikt för drygt tio år sedan:

Min barndom
blev som en hög med smutsig tvätt
jag lät den ligga rätt och slätt
osorterad i en vrå
jag hade skaffat annat att ta på
men ändå visste jag så väl
att innerst fanns en naken själ
Jag började att plocka i min hög
för att se om något dög
En del rev jag sönder och kastade bort
annat gick att tvätta och vädra torrt
När jag stod och fäste på min lina
stod även grannen och hängde sina
Vi höjde händerna och vinkade glatt
av skulden fanns inte kvar ett skvatt
Tvätten torkade i solen och vinden
tills det var dags att bära in den
Jag har famnen full och tar trygga kliv
tvätten luktar friskt av liv.

söndag 8 november 2009

Ett fall för Louise

Det smärtar mig att Ett fall för Louise blivit så utskällt. Jag tycker programmet (tre avsnitt sända hittills), precis som inledningen i varje program säger, handlar om modiga barn och modiga vuxna.
Jag gråter av att se barn bli tagna på fullständigt allvar, ges möjlighet att resa sig ur förtryck och att återfå sitt fulla människovärde.
Jag råkade se Louise Hallin för första gången i GomorronTV för nån månad sen (innan var hon för mig helt okänd), när hon har en kvarts rådgivning på onsdagar. Jag grät redan då. Underbart hur hon strävar att förvandla dysfunktionella familjer till funktionella. Hon tar ett helhetsgrepp. Lägger ansvaret hos föräldrarna och deras uppväxt. Enkla tydliga råd och att det tar tid. Och hur hon flyttar fokus från felaktiga småsaker ( t ex bordsskick) som kan ha blivit till låsningar i familjen, till att skapa goda och nära relationer.
Allt känns så rätt!

Det känns bedrövligt att vi fortfarande tycks leva i en hederskultur, där ett barn som offentligt gråter och visar sin förtvivlan och berättar om sina familjeproblem anses kunna ha förverkat sin heder och riskera att hamna i utanförskap.
Det är ju det kritikerna mot programmet hävdar och de stärker därigenom denna (påstådda) hederskultur.
Tänk om dessa familjer fått vara med i Sveriges mest hyllade TV-program, vilket de hade förtjänat!
Heder åt familjerna och SVT!
Detta program visar inte bara på ett samhällsproblem, utan visar framförallt på positiva och handfasta lösningar. Sorgligt att dessa familjeproblem tycks väcka så mycket igenkännandets smärta hos så många att de måste värja sig så hätskt och inte förmår se de positiva möjligheter som programmen fokuserar på.
Jag har själv varit insnärjd i familjeproblem, men vet att den väg programmen visar kan göra underverk, förutsatt att jag som förälder vågar att se mina brister och deras orsaker i vitögat och förändra mig.

Mer kritik mot programmet: BO mfl, Journalistförbundet

söndag 1 november 2009

Rörande, Ann Heberlein

(Texten innehåller spoilers beträffande Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".)

Jag hade inte tänkt läsa denna bok. Hennes Sommarprogram var ganska bra, men jag kände inte att det gav mersmak. (Nu när jag lyssnar på det igen blir det intressantare; en ljusare fortsättning på boken.) Nåväl, när jag fick se boken med sitt vackra gröna omslag på biblioteket, tog jag hem den och började så småningom läsa. Då var jag fast...

Boken är modig, spännande, rörande och provokativ.
Vi får följa Anns liv under sommaren 2008. Ett liv som präglas av manisk och krampaktig kreativ verksamhet, svår ångest och självmordsplaner. Det dåliga måendet får dock aldrig gå ut över arbetet: "Jag är mycket plikttrogen. Jag levererar alltid i tid. Alltid, alltid, alltid i tid.""...jag ställer aldrig in. Aldrig." Men däremellan kraschlandar hon på psykakuten, i sommarhuset, på hotellrummet, i kyrkan eller i hemmet, där hon har tre barn att ta hand om, även om mannen, prästen, tycks axla huvudansvaret för dem, vilket naturligtvis skärper hennes plåga.
Korta krascher får det bli för hon behöver tjäna femtitusen, helst sjuttiotusen kronor i månaden för att få det att gå runt.

Detta blir provokativt för mig som varit heltidssjukskriven i över sju år för att ta hand om mitt mående och klarar mig hjälpligt med femtontusen kronor.

Men jag tycker mig känna igen mitt 90-tal i Anns framfart. Jag ser en människa, som desperat flyr sina grundläggande värdelöshetskänslor, som "kör över sig själv med bulldozer" och befinner sig i djup livskris. Men Ann har en helt annan tolkning och tyr sig till en (senkommen) psykiatrisk diagnos. Hon är manodepressiv (bipolär sjukdom typ 2) och beroende av psykiatri och medicin:
"Det är inte synd om mig. Jag behöver inte era kramar eller omsorger. (Absolut inga kramar. Jag är krammotståndare.) Jag behöver vård. Jag behöver psykiatrisk vård. Medicin."

Detta blir för mig både provokativt och rörande att läsa. Jag vill inte veta av några psykiatriska diagnoser eller mediciner, när det så uppenbart handlar om oansvarigt leverne, sannolikt sprunget ur känslomässigt traumatiska uppväxterfarenheter. Men Ann har haft "en uppväxt som i varje fall inte är sämre än de flestas". En formulering som får mig att ana ugglor i mossen, liksom att uppväxten och särskilt dess känslomässiga innehåll inte alls tas upp i boken.

För mig är närhet, omsorg och kärlek, hud mot hud, mun mot mun, andetag i andetag, den fungerande vägen till tillfrisknande. (Men vägen dit kan vara mycket svår att finna. Ja, säkert ännu svårare för Ann som blivit våldtagen. Och jag hade inte ens någon insikt om hur dåligt jag mådde, när jag var i Anns ålder. Jag bet ihop och flydde så länge jag kunde och orkade.)

Intressant är att läsa om omständigheterna kring hennes utspel om utträde ur Svenska kyrkan (, som väl aldrig blev av, liksom inte skilsmässan från man eller Sydsvenskan. Gott så. I en livskris provar man sina livsomständigheter utan att nödvändigtvis behöva förkasta dem). Jag reagerade på hennes hätska utspel i Expressen då, men får nu veta att det hade en djupt personlig anledning; att hon kände sig avvisad, när hon under ett besök i en kyrka i Visby fick panikångest. Hennes anklagelser mot kyrkan för beröringsskräck (inför svåra teologiska frågeställningar) handlade alltså också om hennes upplevelse av beröringsskräck inför henne i hennes svåra nöd.

Rörande blir det också när Ann går igenom filosofisk och annan argumentering kring självmord och kommer fram till ett tydligt ställningstagande mot självmord. Men detta gäller inte för henne själv utan boken utformas till ett avskedsbrev, som avslutas under en Stockholmsresa i augusti 2008.
Därefter tycks hennes mycket hektiska liv ha fortsatt. Dagen innan boken ska komma ut i januari 2009 försvinner hon spårlöst under ett drygt dygn. Svårt sjuk (eller var det en helt naturlig skräck inför att "komma ut" som psykiskt sjuk?) väljer hon att bara fly, vilket trots allt tycks leda till en viktig vändpunkt för henne. (Insikten att hon måste ta det lugnare!)

Boken slutar med en strimma av liv och hopp och ett citat ur Uppenbarelseboken. (Jag hade tänkt att citera det här. Men den intresserade får läsa det själv i boken.)

För mig handlar det citatet om att ta väl hand om sitt inre barn. Jag undrar vad det handlar om för Ann idag? Kanske får jag svar i Vasakyrkan på tisdag.

Mer om Ann Heberlein och hennes bok: AB , HBL , Expr

fredag 23 oktober 2009

Moget sex



I den fina tyska filmen ”Sjunde himlen” (Wolke 9) bjuds vi på passionerat sex mellan äldre människor. Aldrig har jag heller sett så varma och innerliga blickar utbytas i en film och även tystnaden tillåts tala. Vi får möta kärlekens hjärta och smärta, mest hjärta.
I en vacker och sensuell scen betraktar den kvinnliga huvudpersonen sin yppiga, nakna kropp i en spegel. Mannen som hon förälskar sig i är 76 år. Det är först lätt besvärande och sedan befriande att se deras nakna kroppar mötas i omtumlande älskog.

Vi matas på film och TV med sex mellan unga, slanka, vältränade människor t ex i serien ”True blood”. Jag tror att vår mentala bild av vår egen ålder tenderar att stanna vid vår fysiska toppunkt dvs i 25- årsåldern. För min del vägrar jag i alla fall att uppleva mig som en enda dag över 40 och blir förvånad och lätt stött när någon (alltfler) ser mig som en gubbe.
I somras dansade vi nere på kajen till riviga Stones- och Creedancelåtar. Jag tittade runt på de andra dansande paren och undrade: ”Vad gör alla dessa gamlingar här? Det här är ju musik för oss unga!


onsdag 30 september 2009

Att värna, vårda, trösta och älska mitt inre barn

Det gör mig glad att finna i klubbtidningen i bokklubben Natur och Kultur Direkt att månadsboken i september handlar om att ta hand om sitt inre barn.
Mitt tillfrisknande beror helt och hållet på min tilltagande förmåga att vårda mitt inre barn.

Första gången jag hörde begreppet mitt inre barn var sommaren 1995. Jag hade under ett halvårs tid (av min föräldraledighet) någorlunda lärt mig hantera mina panikattacker med hjälp av Lars Erik Uneståhls avspänningsband och mental träning. (Tack för dem, syrran!) Då sa min vän H att jag också måste lära mig ta hand om mitt inre barn. Jag minns att jag fick lust att sparka henne på smalbenen inför denna nya uppgift, när jag just kunde glädjas åt att ha krympt min panikångest till en mer hanterbar hypokondri. Men det skulle visa sig att hon hade rätt.

Genom vissa omskakande upplevelser vårvintern 1997 slogs mina försvar sönder och jag kom i direkt och tydlig kontakt med mitt inre barn. Av vännen G fick jag låna boken "Frigör barnet inom dig" av John Bradshaw. I boken finns frågescheman för att få svar på hur skadat det inre barnet blivit i olika åldrar under uppväxten. Jag såg direkt att för min del handlade det främst om spädbarnstiden.

Trots denna kunskap fortsatte jag flera år att jobba heltid på Vasaskolan. Där var vi fyra kollegor, som varje vecka träffades en timme för att prata om hur vi mådde. Nästan varje vecka talade jag om att jag hade ett illa medtaget spädbarn att ta hand om inom mig. Men varken jag eller mina kollegor reste frågan om den uppgiften verkligen kunde fullgöras samtidigt som jag arbetade med att ta hand om över 150 elever i mina ämnen och dessutom hade en dotter i förskoleåldern. Jag var också livligt politiskt engagerad under dessa år.

Ändå arbetade jag på att skaffa mig kunskap och kompetens för min uppgift. Jag dansade frigörande dans och andades frigörande andning mm mm. Så läste jag självhjälpsböcker och funderade. Bl a minns jag att jag undrade över uppgiften i nån bok om att man borde lämna det inre barnet hemma om man skulle gå på något viktigt och krävande möte! Var det verkligen möjligt? Naturligvis inte, inser jag numera. Barnet finns hela tiden i min kropp. Vill jag prioritera barnet får jag ställa in min medverkan i mötet.

Först sedan 2002 när jag varit helt sjukskriven har jag kunnat börja utföra min uppgift på större allvar. Men även då värjde jag mig länge från att ta uppgiften på fullaste allvar. Och det är klart att om jag har ett utmärglat, döende spädbarn inom mig och i djupet är det barnet, så är uppgiften mycket svår och jag vill gärna och i det längsta fly från den.

Jag behövde hjälp.

Rosenterapi var en sådan hjälp, men en varm droppe i ett i övrigt kargt liv med bristande närhet i min vardag. När jag sent om sider fick komma på en sex veckors behandling på Mariedals Behandlingscenter, så blev flertalet av personalen skrämda av mitt eländigt mående och pockande inre barn. Där rådde en kall och avvisande hållning hos de flesta. Sjukgymnasten vägrade t ex ge mig någon kroppsbehandling. Man höll mig och mitt barn på behörigt avstånd, som om barnet skulle krypa ur min famn in i deras skräckslagna! "Du ska lära dig ta hand om ditt barn själv. Punkt slut." Att jag skulle mötas av en sådan attityd om jag kom till sjukhusakuten med ett verkligt utmärglat och döende barn i min famn är naturligtvis otänkbart. Jag skulle få all tänkbar hjälp. Men inte när det gäller mitt inre barn och inte ens från det som ansågs vara det bästa psykiatrin i Umeå kunde erbjuda. I alla fall år 2005.
Inte heller hjälpte det stort att under ett års tid nästan dagligen besöka IKSU Kultur och Spa, och ligga i deras varma källa och på vattenmassagebädden. Nej, det krävdes att jag lämnade mitt torftiga äktenskap, för var kan barnet läkas utom i en varm och nära kärleksrelation? Hud mot hud och andetag i kärleksfull omfamning är det enda som hjälper.

torsdag 24 september 2009

Ingen bagatell, Hanne!

En ledare av Hanne Kjöler i DN har stannat kvar i mitt bakhuvud. Hon menar att många av de sjukskrivnas fysiska diagnoser, särskilt kvinnors egentligen är psykiska. Och?

Den 11 december 1994 åkte jag akut in med ambulans till Oskarshamns lasarett i tron att jag fått en hjärtinfarkt. Jag blev noga undersökt, friskförklarad och stod sedan omtumlad, övergiven och skamfylld på akutmottagningens parkeringsplats i den råa decembergryningen.
Detta visar i ett nötskal hur fysiska respektive psykiska besvär alltför ofta bemöts av sjukvården.

Först efter ytterligare femton helvetiska dygn i hemmet, som min ännu ej treåriga dotter tvingades uppleva med sin marrittsplågade pappa, som desperat och krampaktigt försökte hålla sig samman i attackerna av dödsångest, bara det ett övergrepp, fick jag äntligen i mellandagarna diagnosen panikångest på en hälsocentral i Växjö. (Då hade jag under julhelgen i telefon blivit avvisad av psykakuten: "Vi kan inget göra för dej. Det är bättre du stannar hemma.")

När jag fick min diagnos kändes det som tiotals ton lyftes från mina axlar. Jag förmådde börja hantera min situation, även om många månader (och senare år) av tufft arbete väntade.

Att mina psykiska problem inte togs på tillräckligt allvar av varken mig själv eller sjukvården på 90-talet, ledde till att jag blev utbränd. Sedan 2002, i sju svåra men numera fruktbara år, har jag nu varit sjukskriven. Under denna tid har jag också opererats för ett ljumskbråck, som egentligen inte besvärade mig på annat sätt än att det kunde förvärras och bli problem. Ljumskbråcket togs på största allvar av sjukvården. Jag upplevde att jag blev behandlad som en VIP-person genom hela processen från förberedande undersökningar till operation.
Hade mina psykiska problem bemötts på samma sätt hade jag varit frisk för länge sen!

Psykiska besvär, som bagatelliseras av sjukvården, försäkringskassan, politiker, ledarskribenter och i inte minsta av oss sjuka själva, leder det till svårt lidande och stora ekonomiska avbräck för massor av människor, deras familjer och i förlängningen för hela samhället.

När vi nu sedan 1950/60 - talet skaffat oss en materiell, fysisk trygghet kräver även våra själar sitt välmående och protesterar glädjande nog alltmer, när vi försöker fylla våra liv med mer av det vi redan har nog av; prylar, mat, stress, alkohol osv.

Vårt psykiska mående är ingen bagatell, Hanne!

fredag 18 september 2009

Lisbeth Salander igen

Dags att aktualisera en text jag skrivit om Lisbeth Salander och Milleniumtrilogin.

Så här rankar jag böckerna:

1. Flickan som lekte med elden. Det är boken där Lisbeth är huvudperson och vi får veta varför hon är som hon är. Noomi Rapace är en utmärkt Salander även om jag föreställde mig henne mindre och spädare, när jag läste boken.

2. Luftslottet som sprängdes. Här måste Salander och Blomqvist m fl börja samarbeta. Intressant skildring av samtidshistorien. Erica Berger spelar också en viktig och intressant roll. Synd att Lena Endre spelar henne. Passar inte alls enligt min föreställning. Tänker mig t ex Eva Röse i den rollen.

3. Män som hatar kvinnor. Intressant kombination av en klassisk Slutna rummet - gåta, pusseldeckare och modern samhällskritisk deckare. Men här förekommer alltför mycket sadistiskt våld mot kvinnor. Blir extra motbjudande i filmen.

Hur ser din ranking ut?

Filmen Flickan som lekte med elden får blandad kritik: Aftonbladet , Expressen , GP , SMP , SvD , DN

torsdag 17 september 2009

Lovsång till sorgen

"Himmel, helvete och allt däremellan", så heter Anna Kåvers nya bok. I förordet skriver hon:
"Glädjen går att öka och sorgen att minska. Rädslor kan bli utmaningar och ilska kan omvandlas till konstruktiv kraft."

Jag vill lyfta fram sorgens positiva och livsviktiga sida. Missnöjet stönar i mig varje gång någon gråter på film eller TV och det bemöts med repliker som "Gråt inte!" och glädjen väcks i mig varje gång gråten välkomnas.

Sorgen kan kasta mig till marken, så att jag får känna mig liten, svag och buren. Sorgen ger mig vila och gör mig mer ödmjuk. Sorgen kan delas och tröstas. Sorgen skapar samhörighet och närhet. Problemet är inte sorgen. Problemen är bristen på möjlighet att få dela den, bli tröstad, få känna samhörighet och närhet. Sorgen är inget problem. Sorgen är en sund reaktion på oundvikliga livsvillkor, som separation och död. Sorgen är en sund reaktion på orimliga livsvillkor, som för lite utrymme för mina djupaste behov och för min (med)mänsklighet. Sorgen lär mig lyssna bättre på mig själv och andra. Får mig att lyssna lyhört på djupet och på de små finstämda nyanserna i livet.
Sorgen städar bland krav och måsten. Den erbjuder mig möjlighet att få luta mig tillbaka och känna att jag lever.

Om boken: Svd

torsdag 10 september 2009

Varmt om hjärtat

Något som ligger mig varmt om hjärtat är hur vi ska kunna tygla vårt habegär och det gör mig glad, när Anna Kåver

(Bild från DN)
tar upp saken i en intervju i DN:

"de negativa känslorna – framför allt rädsla och ilska, men också sorg och skam – tycks ha förkörsrätt i vår hjärna. Att vi hela tiden snabbt måste kunna upptäcka och avvärja brister och faror, verkliga eller upplevda, gör att det går långsammare för oss att identifiera möjliga källor till glädje och njutning.

Förklaringen är att det reaktionsmönster vi bär med oss en gång utformades för grott- och samlarliv. Det som var viktigt då var att på ett tidigt stadium upptäcka hot. Och systemet kopplas på väldigt snabbt. Vår hjärna är helt enkelt inte anpassad för att ta emot ett ”tillfredställt” tillstånd, menar Anna Kåver.
– Den söker hela tiden bristtillstånd.

Vilket kan vara en förklaring, tror hon, till att vi i västvärlden, som har de flesta basala behov tillfredsställda och ofta lever i överflöd, ändå är så olyckliga som vi faktiskt är.
– Vi äter och dricker oss sönder och samman, blir deprimerade och konsumerar psykofarmaka i oanade mängder.

Hjärnan tycks fortfarande vara inställd på att arbeta efter principen ”sök efter mer av något” (mat) samt för att pejla och tackla faror och hot (säkerhet), hur välnärda och trygga vi än är.

– Hjärnbanorna för de sökmekanismer som ska minska ett bristtillstånd eller avvärja ett hot är så väl uppkörda att de närmast är att betrakta som breda sexfiliga motorvägar, jämfört med de små skogsstigar som finns för nöjdhet och tillfredsställelse.

Det här utnyttjas förstås av marknadskrafterna som öser reklam över oss. Reklam som betonar bristerna i vår tillvaro – brist på skönhet, brist på nya bilar och tjusiga hus. Men det går helt enkelt inte att konsumera sig fram till lycka, visar forskning inom den så kallade positiva psykologin, ett helt nytt område inom den psykologiska forskningen. Vi vänjer oss vid nya saker. När vi levt med det nya ett tag känner vi mättnad, vi tycker att något saknas och hjärnan börjar söka efter mer.

Enligt lyckoforskarna är det i stället genom olika former av medkänsla som vi kan odla vår lycka – genom att uttrycka tacksamhet, göra snälla saker, lära oss att förlåta och ta hand om vår kropp. Vare sig pengar, konsumtion eller status är förknippade med lycka, enligt de studier som gjorts. Det är däremot förmågan att vara generös, förnöjsam och omtänksam mot andra."

tisdag 1 september 2009

Pungslagen

I början av sommaren avslutades bodelningsprocessen efter tre år.

Jag fann mig nödsakad att acceptera en förlikning, som innebär att jag betalar 373.000 kr till Å. Tre årslöner med min nuvarande inkomst! Pengar som jag varken har eller kan få låna i bank. Min syster har räddat mig och vår gård genom att låna mig de 200.000 kr jag har betalat i första omgången.

Det djupt orättvisa i uppgörelsen ligger i att jag tvingas dela med mig av mitt arv, medan Å ensam behåller sitt, som inte fallit ut vid vår skilsmässa. Samt att Å krampaktigt vägrade att friköpa vår bostadsrätt, vilket skulle ha gett henne/oss över 800.000 kr. Netto.
I stället valde hon att dränera vårt bo genom dyra advokatarvoden för att kunna pungslå mig. Och allt drabbar i förlängningen vår dotter på samma sätt som Å:s mammas handlande drabbat hennes dotter, dvs Å.

Det kusliga är att om jag inte genomskådar och tar till mig smärtan i min dysfunktionella uppväxt, kommer jag att upprepa den på ett eller annat sätt. Och därtill tro att jag funnit den enda rätta och uppnått ett bra kärleksliv, dvs ett liv som bjuder det välbekantas trygghet. Huvaligen!
"Arvssynden" förs vidare om man inte förmår bryta mönstret, vilket jag dock delvis lyckats med. Min pappa var en slav under mammas ständiga missnöje och habegär, tills han en dag, när han var i min nuvarande ålder, inte orkade längre utan stämde träff med ett rep och en bjälke. Jämförelsevis har jag alltså kommit lindrigt ur mitt torftiga och stillastående äktenskap.

Var i litteraturen fann jag tröst under denna uppslitande bodelningsprocess?
Givetvis hos Sara Lidman. I de senare delarna av hennes Järnbaneepos kastar Didriks konkurs och skulder sin tunga slagskugga, men ändå detta sjungande, vibrerande, lustfyllda ljus... Och i Imre Kertészs sällsamma Mannen utan öde. Om en pojke som överlever koncentrationslägren. Som vägrar vara offer och provokativt påstår att lyckan fanns även i Auschwitz.

lördag 22 augusti 2009

Sex hopp och kärlek



I kväll visar SVT2 en tät, dramatisk och välgjord film av Lisa Ohlin. Filmens titel är inte Sex, hopp och kärlek, som SVT skriver i sin tablå utan Sex hopp och kärlek. Jag såg nyligen om den på DVD och lyssnade på kommentarorsspåret med Lisa Ohlin, Ing-Marie Carlsson och Lennart Jähkel.

Jag håller gärna med Lisa Ohlin om att Ing-Marie Carlsson är Sveriges mest sensuella skådespelerska. Det är härligt att få se henne i en huvudroll.

Filmen är för mig en berättelse på samma tema som Mike Leighs lysande Hemligheter och lögner. När jag ser om filmen upptäcker jag att jag förträngt större delen av dotterns öde i filmen, eftersom min egen dotter mådde dåligt p g a slitningarna i mitt dåvarande äktenskap, när jag såg filmen på bio 2005.
Filmen är alltför sann och svart för att gå hem hos en bred publik, men innehåller också inslag av ren sängkammarfars.

lördag 15 augusti 2009

Upprättelse

När nu Håkan Nesser kommit med en ny roman kan det vara dags för mig att skriva om hans förra!
Jag läste den i februari och för mig är "Berättelse om Herr Roos" en stark berättelse om upprättelse. Det är omöjligt för mig att inte känna varm sympati för en människa som presenteras så här:

"Som människa betraktad har jag varit skäligen misslyckad. Sedan min far dog tror jag ingen har tyckt om mig, då var jag tolv år. Det har heller inte funnits några skäl att tycka om mig, jag har inte ínte varit särskilt förtjust i andra människor heller, så det är inget att orda om."

Bokens credo ger mig också instämmande gåshud:

"Händelserna, dom såinihelvete överskattade händelserna, är ingenting annat än parentestecken runt mellanrummen. Det är bra om ni håller det i minnet, ni som rusar blint omkring i världen och tror att ni är på väg någonstans - allting finns i pauserna."

F ö hittade jag lite intressant skvaller om Håkan, som liksom jag tycks bli lite mjukare med åren och upptäcka mognare sätt att hävda sig.



torsdag 13 augusti 2009

Hur en slipsten ska dras

Det här inlägget innehåller spoilers om Lars von Triers film "Antichrist".



Det har kommit igång en intressant diskussion kring von Triers filmer och särskilt "Antichrist". Hans kvinnosyn, manssyn , syn på auktoriteter m m debatteras. Fyndigast är onekligen Malin Krutmejier med påståendet att den manliga auktoriteten i "Antichrist" får bokstavligen känna på den slipsten han bildlikt är så övertygad om hur den ska dras. Kul vinkling, som jag nu lätt kan uppskatta, när det gått ett par månader sedan jag såg filmen, som då drabbade som ett välgörande dråpslag. Aldrig har döendet skildrats så intensivt levande som i denna film.

Camilla Grepe tar upp något viktigt när hon menar att filmen är en uppgörelse med von Triers egen mor. Men modern ryms i så fall inte bara i den kvinnliga huvudpersonen utan även i den rationelle mannen. Lars von Trier har berättat hur hans mor (eller var det båda föräldrarna?) besvarade hans ångestfyllda fråga om han kunde dö under nattsömnen med det rationella svaret att det var möjligt. Snacka om att i den moderna uppfostrans och ärlighetens namn rent sadistiskt traumatisera sitt barn i stället för att trösta det!

Förvisso är filmen barnslig. Både genom att den är så gränslös och genom sin nyskapande (skräckinjagande) lekfullhet, som är ett av von Triers bästa kännetecken. Gränslösheten tar sig ett mäktigt utryck i inledningsscenen, där barnet full av lycka stiger ut bland de virvlande snöflingorna och lever fullt ut ända in i dödsögonblicket. En verkligt evangelisk bild av hur vi bör leva våra liv och förvisso en ironisk kontrast till det elände som barnets död skapar hos de vuxna föräldrarna.

Mareet Koskinen är klok när hon frågar om inte mannen och kvinnan i filmen kan "(också) ses som ett slags representanter för olika sidor av ett och samma väsen eller person, som går i dialog eller klinch med varandra i ett slags psyko­drama".

Måhända lustmördar von Trier sin mor i strypscenen, samtidigt går här mannen sin kvinna till mötes, stiger ur sin rationalitet, in i ett intensivt dödligt samspel, lika intensivt och ömsesidigt, ja mer ömsesidigt än i filmens inledande samlagsscen. Därigenom har mannen konfronterat och integrerat sin demoniska, irrationella sida och linkar ut ur filmen befriad och hel. Samtidigt frigörs och återuppstår alla kvinnor/allt kvinnligt som förtryckts och dödats genom historien. Och återtar sin plats i världen. Se där en riktig Happy end - tolkning av denna verkligt mångbottnade film.

Om Lars von Trier tar del av diskussionen tror jag att han skrockar belåtet över att så många, t o m ledarsidor, vill vara med och vrida och vända på hans verk. Han vet verkligen hur en slipsten ska dras!

Mer om Anti-Christ:
Vår rädsla för speglar
Naturens hämnd. ”Antichrist” är en profetisk miljöthriller
Den inre rösten

onsdag 12 augusti 2009

Happy end

Jag ser den i biblioteksstället, tar hem den och bläddrar/läser ett par timmar i den; Lars Noréns "En dramatikers dagbok".
Jag minns att jag blev starkt berörd av att läsa "Biskötarna", när jag var i 20- årsåldern. En omläsning kom av sig härom året.

Norén klev ner från sin piedestal av djupa insikter om människopsyket, när han trodde sig kunna rehabilitera tre gravt traumatiserade brottslingar genom att ställa dem på scen , där två av dem bl a framförde sina nazistiska åsikter.
Lika tokigt var det när Folke Rydén i en infam TV-dokumentär ville göra Norén ansvarig för morden i Malexander.

Mot slutet av "En dramatikers dagbok" skildrar Norén sitt uppslitande förhållande med skådespelerskan A. Ett förhållande som bl a rymmer två aborter. Boken slutar: "Jag längtar efter A, som alltid."

Även jag har levt i ett förhållande som innehöll två aborter, men även i vårt fall blev det som för Lasse och Annika happy end.

onsdag 29 juli 2009

Sometimes I feel like a marvelous child

Jag upplever en tilltagande svaghet. Särskilt känns den när jag är nyvaken och utan plikter och måsten framför mig under dagen. Detta är sällan, ty även en sjukskriven måste ta hand om sitt barn, handla, laga mat, diska, tvätta, betala räkningar osv. Listan kan göras lång.
Allt oftare finner jag dock utrymma för denna svaghet. Den avgörande faktorn är att jag inte bromsar den av skräck för att uppslukas av den och rädsla att försvinna, för alltid upplösas och upphöra att existera. Ty svagheten innebär en vaghet, där jagkänslan försvagas.

Den positiva sidan av detta är en djup vila i ett tillstånd av gränslös utbredning. Jagkänslan suddas i varierande grad ut och övergår i en transpersonell gränslöshetsupplevelse. Denna djupa vila rymmer återhämtning, läkning av mitt trauma och återställer min förmåga till lyhördhet och samspel. Kort sagt, fördjupas kontakten med mitt inre spädbarn, som så länge och till för bara några år sedan var utmärglat och döende, men nu blir medtaget och får läka sviterna av att ha varit så illa medtaget.
Barnet ger sig till känna som en sorg, som fjättrar, förlamar och smärtar. Och skänker vila och tacksamhet.

Det glädjer mig också att märka min växande förmåga att allt lättare växla mellan utbredd svaghet, sorg och utslagenhetskänsla och en styrka, som blir alltmer vital, levande, mogen och lekfull i stället för pressande och svårt ansträngd.
Igår dansade jag med liv och lust på Gammlia. Idag utbredd vila och svaghet i sängen.
Allt är som det ska vara.

onsdag 15 juli 2009

Working on a dream

Åh, vilket starkt kärleksladdat möte jag hade i natt med mitt inre barn!

Svart natt och mörker i barndomshemmet. Inledningen av drömmen är diffus, men jag/barnet hämtas upp ur övergivenhetens vaccum, ur ensamhetens stiltje och död.
Energin till detta kom ur danskvällen i går, som inleddes med en timmes kollektiv ringdans, främst balkandanser och sen fortsatte med närande dansmöten. Vanligtvis brukar utsattheten, som dessa danstillfällen innebär, leda till att jag drömmer oroliga utsatthets- och kampdrömmar, men så inte denna gång.

I drömmens slutskede följer jag motvilligt med en katt till vårt hem. Väl där dyker ytterligare två katter upp och pockar på uppmärksamhet. Jag/pappa går då därifrån, men följs av en vädjande katt, som förvandlas till min dotter, som säger något om att mamma har lämnat si och så mycket disk. Hon måttar med händerna och bjuder på så sätt in till kram och möte. Hon bevekar mig och jag låter mig bevekas, vänder mig om och vi möts i en kärleksfull omfamning.

I det ögonblicket blir känslorna så starka att jag väcks ur min dröm och tror att jag har en hjärtinfarkt. Ont i ryggen på en punkt i hjärttrakten. En punkt som under natten förflyttat sig från skulderbladets nedre del vid ryggraden längre ner bakom hjärtat. Jag märker att jag är varm, att jag fått kontakt med förträngda känslor och löst upp gamla blockeringar kring hjärtats flöden. Ingen infarkt.

Jag djupandas för att fortsätta processen och befäster min landvinning, fylld av Springsteens "Working on a dream", som jag lyssnade flitigt på igår.

lördag 11 juli 2009

Tolvstegsgemenskap

I går lyssnade jag tårögd på sista delen av radioföljetongen (repris ikväll), där P O Enqvist läst sin självbiografiska "Ett annat liv". Han berättar hur hans väg till nykterhet går via tre behandlingshem, som drivs enligt Minnesotamodellen d v s utifrån Tolvstegsprogrammet. Från två hem rymmer han, men på det tredje hittar han hem till ett konstruktivt sätt att ta itu med sin barndoms trauman.

På de första ställena behandlas han av personalen som en obstinat missbrukare (vilket han är), som ska brytas ner enligt en bestämd mall. På det tredje blir han behandlad, som en unik och särpräglad individ och hans individuella behov respekteras:

"Sanne kom punktlig klockan sju på morgonen. Hon var mycket effektiv, och de fick upp honom ur sängen, och de klädde på honom och satte honom på en stol i hallen, och han motsatte sig icke.
Han försökte sätta på sig skorna själv, men misslyckades.
Sanne satte sig då ner på golvet och tog på honom skorna.
Lone hade sedan sagt Han vill ha med sig sin ordbehandlare och så vill han kunna ringa till mig när han önskar, jag tror båda delarna är viktiga, annars rymmer han bara igen. Och Sanne som satt på golvet och snörde på honom skorna hade då bara svarat Ja det är helt emot reglerna, men det är jag som är chef och bestämmer, så då säger vi det.
...
Det var ju samma Modell, varken bättre eller sämre, samma behandlingsschema, samma Stora Bok, samma insikter som på M 87, och förmodligen också på Island, om han förstått något överhuvudtaget där.
Ändå var allting fullständigt annorlunda.
Det var något danskt, varmare, det var som om de andats på ishinnan och människans ansikte kommit fram, med självrespekten kvar, fast utan lögner. Det var som om själva tonfallet från den beslutsamma Sanne när hon den morgonen snabbt ändrat reglerna, satt på honom hans skor, och kört upp honom till Kongsdal, som om det hängde kvar alla veckorna.
Det var en fin tid. Fina kamrater. De höll ihop, men inte gentemot ledningen. Och det som hände var något annat än Metoden."

Gemenskapen i självhjälpsgrupperna, där man speglar och bekräftar varann, finner han oändligt positiv.
Samma sak kan jag säga om mina tio år i Tolvstegsprogrammet, ACoA, Vuxna Barn till alkoholister och från andra dysfunktionella familjer, där jag tillhör den senare gruppen. Alla möten och människor under dessa år minns jag med stor, djup och varm tacksamhet. Många människor och möten lyser med stark och oförglömlig kraft i mitt minne. De blev min funktionella familj, som jag så länge saknat och där lärde jag mig att övervinna skam och rädsla och tala om min uppväxt och hur jag känner idag.

Även under perioder när jag inte har gått på möten har det varit en viktig trygghet att denna förstående gemenskap finns. Så förra sommaren när jag gick på ett enstaka möte kände jag att nu är detta klart. Jag behöver inte gå på fler möten. Från att olika former av terapi varit mitt (enda meningsfulla) liv, har mitt (vardagliga) liv blivit min terapi.

torsdag 2 juli 2009

"så jag förstår hur det hänger ihop"

Jag minns att jag blev starkt berörd av att se P O Enqvists pjäs "I lodjurets timma" på Gävle Teater omkring 1990. Det är intressant att i "Ett annat liv"(just nu som radioföljetong) få höra hur pjäsen kom till. P O sitter i en paradlägenhet i Paris med katten August och håller sakta men säkert på att supa ihjäl sig, samtidigt som han försöker närma sig sin barndoms trauman och börjar med barndomshemmets telefonnummer; "Sjön 3".

Vid samma tid höll jag på att arbeta och stressa ihjäl mig och därigenom försöka fly min uppväxts trauma, som då var mig totalt omedvetet, men ändå förmådde beröra mig via Enqvists pjäs. När jag nu läser om den finner jag den tämligen intetsägande, liksom f ö även "Tribadernas natt", som plötsligt förvandlade P O Enqvist till ett världsnamn 1975. Pjäsen "Från regnormarnas tid", som jag såg på TV med Lena Endré och Tomas von Brömsen, är däremot ett djuplodande mästerverk om att hantera värdelöshetskänslor, som förvärvats med modersmjölken, och försöka nå fram till kärlek i sina relationer. Ja, om det handlar även "I lodjurets timma", som slutar så här:

"Två dagar senare var han död. Dom försökte tala om för mig hur han gjort det, men jag ville inte höra på. Jag vill gärna tänka mig att han, på något sätt, borrat in sitt huvud i Guds armveck, legat och spunnit en stund, känt handen som strök, och så helt enkelt dött. Vad ska man med en Gud till, om man inte kan dö i hans armveck? (paus) Det måste vara lätt att dö om man vet att man har en katt som väntar på sig.
...
..nånting lärde jag mig den natten. Och det har hjälpt mig genom mycket under de tretton år som gått. Och jag hoppas att det ska fortsätta hjälpa mig till det ögonblick jag själv dör. Då vill jag dö precis så där lätt, inborrad i Guds armveck, framför fönstret till sovrummet i morfars hus. (paus) Brandstegen. Trädet. Vit snö och fullmåne. Backen ner mot kallkällan med grodorna. Telefontrådarna som sjunger, så jag förstår hur det hänger ihop. Och rönnen full av snö och fåglar.

När jag gick till sist den kvällen, hade han än en gång börjat försöka på Rod Stewarts "Sailing". Det var det året skivan kom. Han kanske tyckte om den. Det var det sista jag hörde från honom."


måndag 29 juni 2009

En ny härlig sängkamrat

Läkningen av mitt trauma från spädbarnstiden sker bäst i sängen. Det går lekande lätt i sällskap av min käresta, men i hennes frånvaro kan det emellanåt bli både tomt, tungt och tröstlöst. Därför var det ett lyckokast att haka på trenden och köpa en spikmatta.
Först provade jag S:s Yantramatta och kände omgående att jag ville skaffa en egen och valde då den vassare Shaktimattan, som idag kom med posten.





För första gången känner jag att en pryl hjälper mig i mitt tillfrisknande. Denna sängkamrat skapar en stimulans i kroppen, som gör liggandet i sängen aktivt och lustfyllt. Den nästintill smärtsamma stimuleringen övergår i en starkt rofylld vila och jag somnar lätt, även på rygg, vilket annars är en nästan omöjlig sovställning för min del.

tisdag 16 juni 2009

Intensivt levande

Aldrig har jag sett döende så intensivt levande skildrat, som i Lars von Triers "Antichrist". Jag sitter förundrat gapande och (vällust)rysande under filmens prolog, som bara den är värd hela priset för biobiljetten.



Sen kan jag lätt förlåta att inte hela filmen är så helgjuten, som von Triers filmer brukar vara. Han brukar få mig att svälja och hänföras av de mest oväntade och osannolika skeenden och filmiska lösningar, men i "Antichrist" haltar det något. Här försöker han ge händelseförloppet både handfasta psykologiska förklaringar och få det att framstå som följder av dolda, oförklarliga krafter och lyckas med ingetdera.

Att det mesta framstår som begripligt gör dock att filmen höjer sig över den gängse skräckfilmens nivå. Som vanligt hålls jag fängslad varje bråkdels sekund i von Triers filmuniversum. Denna gång är det kanske mer nödvändigt än vanligt att ha gått igenom en djup personlig kris för att orka ta till sig den originelle danskens verk.

Storstockholms bullrande gator med stressade människor, som kändes så ogästvänliga innan jag gick in på Sagabiografen, känns efteråt skönt myspysiga och människorna välkommet civiliserade!

torsdag 28 maj 2009

Sov gott i samma säng

Till min glädje finner jag att Anna Wahlgren idag på en helsida i DN får mothugg på sina alltmer brutala råd när det gäller att få spädbarn att sova m m. Det ger mig anledning att åter publicera en text, som jag skrev 2002:

"Direkt efter förlossningen la vi vår dotter på mammans mage och efter 40 minuter hade hon lugnt och målmedvetet kravlat upp till vänstra bröstet och börjat suga. Tvärtemot vad Anna Wahlgren skrev i Ordfront Magasin 11/02, lyckades barnet, helt nyfött, själv ta sig till den mat hon behövde.

Helt visst är barnet totalt beroende av den vuxne vårdaren för att leva, men barnet är vanligtvis utrustat med förmåga och kraft att fullgöra sin del av samspelet. I stället för den överlevnadsångest, som Anna Wahlgren talar om, föds vi med en förtröstan att samspelet ska komma att fungera väl. Barnet har också full kontakt med sina känslor och behov samt förmåga att uttrycka dem.

Tyvärr har de flesta av oss vuxna i varierande grad berövats den förmågan. Detta gäller i hög grad mig själv och därför var det mycket krävande att bli förälder. Den naturliga inre kompassen hade tystats under min egen traumatiska spädbarnstid på 1950 - talet. Jag blev som förälder därför tvungen att förlita mig på någon form av yttre regelverk bl a Anna Wahlgrens Barnaboken, nu delvis återgiven i Ordfront Magasin.
Där får man klara besked :

Egen säng efter "smekmånaden"
Eget rum senast efter fem månader
Mycket skratt och glädje inför en kort och saklig läggning på magen.
Mörkt
Tyst, övertygande, rogivande vaggning eller "buffning" av lämpligt slag - barnet ska tystna och slappna av i hela kroppen inom två minuter.

Idag inser jag att detta är ren barnmisshandel, men då genomförde jag det plikttroget.

Jag minns smärtsamt väl hur sova-hela-natten-kuren drogs igång. Jag körde barnvagnen sakligt och övertygande över en tröskel. Barnet grät (liksom mamman i sin säng) i 20 minuter innan det somnade. Ganska snart kom vi dock ner till de anbefallda två minuterna. (Barn är fantastiska på att anpassa sig till vuxenvärldens krav och förtränga sina egna behov och känslor. Att somna är för övrigt en metod att fly smärtan över att ens egna behov och känslor blir kränkta.)

Vid 10 månaders ålder fick vår dotter en feberkramp i barnvagnen, där hon skulle sova gott hela natten. Sedan dess sover hon med oss föräldrar i vår säng och hon ser alltid till att omedvetet under sömnen ha kroppskontakt med någon av oss, om så bara med en tå! Hon är nu 10 år gammal och har sedan en dryg månad börjat sova i egen säng i sitt rum, eftersom hon själv vill eller snarare eftersom kompistryckets "normalitet" gör sig påmind.

Den närhet, oxytocinstimulerande hudkontakt, glädje, ro och mänsklig värme, som det ger att dela säng, finns det ingen anledning att utifrån bestämda regler avbryta. De flesta av oss vuxna har skolats in till att (tro oss) behöva en hel natts ostörd, sammanhängande sömn för att klara en hel dags och kvälls sammanhängande arbete och vakenhet. Hur naturligt och rimligt är detta?

Vi är flockdjur som i årtusenden sovit tätt tillsammans för att hålla värmen. 2 - 4 timmars sammanhängande sömn i taget är tillräckligt för att ge kropp och hjärna återhämtning. Dessutom mår kropp och själ bäst av en tupplur efter varje måltid under dagen.
Allt detta ligger närmare det lilla barnets behov och beteende, som samhällets krav och Anna Wahlgrens kur gör våld på.
Varför utsätta spädbarn för detta?

Låt istället barnen sova gott tillsammans med vuxna och syskon så länge de själva vill.

Om barnet och mamman ligger i samma säng blir barnets behov av att amma under natten också enklare att tillfredsställa. Det är inte som Anna Wahlgren påstår att barn nödvändigtvis tröttnar på att dia. God amningen handlar inte enbart om mat utan också om närhet, värme, trygghet och kärleksfullt samspel. Vår dotter fortsatte att amma tills hon var fem år. Då bestämde vi föräldrar att det var dags för henne att sluta. För att minimera hennes kval meddelade vi henne detta helt abrupt en dag. Hon fick ett oerhört vredesutbrott på köksgolvet, men svalde förtreten och förträngde en avsevärd del av smärtan och sorgen, när hon märkte att vårt beslut var fast och oåterkalleligt.

Genom att lämna ett så pass stort barn utanför detta beslut, berövade vi henne möjligheten till ett längre och mer läkande sorgearbete. Att sluta med en väl fungerande amning, där även mamman upplever glädje, närhet, ro och värme är säkert en av människans största förluster genom livet.

Själv har jag burit med mig ett förträngt och plågsamt lidande över att min mamma rastlöst och otåligt ville att jag skulle bli snabbt klar med mina amningsstunder. Det har bidragit till att jag levt mitt liv med känslan av att vara "en tjuv om natten" och skuldbelagt all njutning.

Att sova i samma säng som föräldrarna med bröstet inom bekvämt räckhåll, gärna liggande på rygg eller på sidan intill bröstet, är enligt min mening, också bästa sättet att minimera riskerna för plötslig spädbarnsdöd, istället för det andningslarm Anna Wahlgren förespråkar."

Publicerad i kortare version i Ordfront Magasin 3/2003.

söndag 24 maj 2009

Men bara om min älskade väntar



Om idag inte var en ändlös landsväg
och i natt en vild och krokig stig
om i morgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns

Men bara om min älskade väntar
om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet
Jag kan inte säga sorglösa ord
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan
Kan inte minnas vem jag var igår

Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår

Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningsolens sken
Men då ser jag i min älskades öga
En skönhet större än allting som jag vet

Men bara om jag vet att du väntar
om jag hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår

Orginaltext & musik: Bob Dylan (Tomorrow is a long time) Svensk text: Ulf Dageby

onsdag 20 maj 2009

Bättre än mången Bergman

För en tid sedan såg vi Simon Stahos "Himlens hjärta". Ett ytterst välspelat kammarspel. Dramatiskt, överraskande och omskakande, särskilt för rollfigurerna i filmen, medan vi åskådare kan njuta, förfasa oss eller vad helst vi vill. Filmen framkallade många gapskratt hos mig över rollfigurernas aningslöshet och sätt att hantera minst sagt delikata situationer. Min käresta la märke till att, när samma scen återkom två gånger i filmen, så var scenerna ändå lite olika. En kul detalj och blickning åt den mer uppmärksamma publiken.

Det är lätt att förstå att svenska toppskådisar gärna medverkar i Stahos filmer. Det måste vara en utvecklande utmaning och väg till personlig utveckling att medverka i hans filmer, som tar upp så många av våra mänskliga sidor, framförallt de mindre behagliga.

Trots allt är "Himlens hjärta" en slags må bra - film med lyckligt slut. Det är mer än man kan säga om filmerna "Dag och natt" och "Bang Bang Orangutang", min favorit av de tre Stahofilmer jag sett. Staho vågar penetrera nattsidan av våra liv och vår trasighet på ett konstruktivt sätt. Eller som han säger i en intervju: "Riktigt bra filmer är nästan alltid sådana som hälften av publiken älskar och andra hälften hatar."

torsdag 14 maj 2009

Är det rimligt?

"är det rimligt att begära att kärleken förblir oförändrad då allt annat omkring oss förändras och förflyktigas?"
...

"Du blev det barn jag aldrig fick...Glupsk, lycklig och ledsen som ett barn. Att älska med dig var att förflytta sig tillbaka i tiden. Du smekte mig inte, du åt upp mig. Jag njöt av det och av ditt sätt att se på mig som barn ser på en ny leksak, jag lät mig gärna vara en leksak i dina händer, fast jag ibland undrade när lusten skulle komma att få sönder mig för att se inuti mig.

... Det är sant som de säger: Det du inte gör med din hustru, det gör hon med en annan.

Det kan låta cyniskt, det är ändå så att det är väldigt sällan man behandlar hustrun som den älskarinna hon vill vara. Ingen vet varför det är så.

Jag njöt av min kropp och av din, skamlöst, gränslöst, bortom alla hänsyn. Du lärde mig skratta när lusten var som störst, att hålla ögonen öppna under de där sista sekunderna före orgasmen.

Ändå räckte detta inte till. När jag lämnade ditt hotellrum gick jag tillbaka till min man. Det hände ibland att jag låg med honom på natten efter att ha varit tillsammans med dig hela eftermiddagen. Jag gick från ditt rum med en glöd under huden, med en pyrande brand i lemmarna och det blev min man som släckte den branden. Det var bara han som kunde göra det. Att krypa in i hans famn var som att ta på sig sitt äldsta nattlinne, hans välbekanta kropp erbjöd vila och stillsam tillfredsställelse, den lämnade mig inte i uppror utan i en villkorslös trygghet och jag sov aldrig så gott.

Jag undrar om jag inte är ett monster. Hur kunde jag flytta från den ena sängen till den andra utan att gå sönder? Det kunde jag... Du räknade mina orgasmer som om du samlade bevis för min kärlek, gång på gång uppmanade du mig att komma, ingenting hetsade upp dig lika mycket och du hårdnade i mig ännu mer, du tröttnade aldrig och du väckte mig på nytt och på nytt.

Så här har jag aldrig talat förr, även det lärde jag av dig. Du viskade obscena ord i mitt öra, du ville få också mig att säga sådana och jag gick med på det, inte för att jag blev upphetsad utan därför att det var en underbar frihet från mig själv. Jag var inte längre en stukad, hämmad, av tre missfall märkt medelålders kvinna, utan en ung amason i vällustens tjänst, en modern kvinna som inte gömde skötet mellan benen utan bar det högt och tydligt på pannan."

ur Vänner och älskare av Theodor Kallifatides

måndag 4 maj 2009

Saktmod

Ibland kan ett enda ord fylla mig helt. För ett par månader sedan var det ordet frånstötande. (Tack Birgitta Holm och Julia Kristeva!) Nu det underbara ordet saktfärdighet. Modet och färdigheten att leva sakta:

"...han stirrade upp i taket medan han fortsatte att tala om konsten att leva som skägglaven.

Människan förstod sig icke på saktfärdigheten, hon begrep endast sådant som rörde sig i hennes egen hastighet. Berget som föll sönder och tallskogen som stod och dog och stenarna som växte upp genom matjorden begrep hon icke, icke ens sina egna naglar förstod hon, huru de tillväxte. Tiden kunde hon taga till sig, men aldrig saktfärdigheten. Det var därför människan läste tidningar, för att blåsa upp sig med händelserna och tiden. Men saktfärdigheten var ohyggligt mycket segare och starkare än tiden, tiden tog fort slut, men saktfärdigheten tog nästan aldrig slut. I saktfärdigheten var snart sagt allting samtidigt. Tiden var som myggorna och knotten, saktfärdigheten var ett stort fäkreatur som låg och idisslade. Människan som gav sig tiden i våld hade efteråt inget förflutet utan bara ett förflyktigat och förspillt och förbränt. Och utan förflutet var människan bara en väderil. Ett samvetsgrant och saktfärdigt genomlevat förflutet, det var det enda råämne som en hållfast människa kunde göras av.

Antagligen frågade han på detta sätt efter hennes förflutna.

Jag brände tidningen, sa hon. Jag kastade den i spisen.

Och han lyfte ena armen och sträckte ut handen som om han velat röra vid henne.

Det kan bli folket av vilken människa som helst, sade han."


ur Hummelhonung av Torgny Lindgren

fredag 24 april 2009

En bulldozer i upplösning

Numera är mina nattliga drömmar oftast fyllda av positiv närhet till andra människor. Jag rör mig bland andra och vi vill varandra mestadels väl.

För några år sedan drömde jag däremot en ständigt återkommande typ av dröm: Jag är ensam i ett öde landskap. Emot mig kommer en stor, hotfull, zombieliknande figur och jag skjuter förtvivlat mot honom. Han stapplar nästan opåverkad genom kulregnet tills han når fram till mig och har mig i sitt våld. Då vaknar jag med ett befriande ryck.

Drömmen är en bild av mitt arroganta och burdusa överlevnadsjag, som okänsligt och envetet kämpade sig fram och försökte köra över allt och alla i min omgivning, vilket framförallt lyckades gentemot mig själv och mitt inre barn.
Nu äntligen närhet. Dock ännu i svart(vitt).

En liknande personlig utveckling beskrivs i filmen "Där regnbågen slutar". Min favorit bland Rikard Hoberts filmer.

Vad och hur drömmer du?

måndag 20 april 2009

Erektion som en slagruta

Enligt baksidestexten är Junot Díaz kritikerhyllade bok "Oscar Waos korta förunderliga liv" "en snabb, rolig och streetsmart skildring av andra generationens invandrare i USA och av Dominikanska republikens blodiga historia under diktatorn Trujillo". Men boken är så mycket mer än så.

Trujillo dödades t ex redan 1961, men berättelse fortsätter in i nutid och berättar inte bara om Oscar utan även om hans systers, mammas och morfars ytterst omskakande liv.

Det är en grym familjehistoria och en antiimperialistisk stridsskrift, en fortsättning på "de förslavades skri". Boken sätter in Karibien i vårt medvetande på samma sätt som "Flyga drake" och "Tusen strålande solar" av Khaled Hosseini gjorde med Afganistan.

Junot Días (f 1968) har en driven och virituos berättarstil, som blandar högt och lågt. Han har både klassisk bildning och kunskaper om nördig populärkultur. Stilen känns igen från generationskamrater som Erlend Loe (f 1969), som också gillar intressanta fotnötter, Mogens Ramsland (f 1971), som också skrivit en grym och rolig släkthistoria, "Hundhuvud", eller varför inte Martin Kellerman (f 1973) med sin populära looserfigur "Rocky". Men gammal är äldst. Dìaz äger.

Det är en vänbok, en antihjältehistoria och utvecklingsroman, även om utvecklingen i mångt och mycket står och stampar. Befrielsen är nära, men ack så fjärran. Det är ett bok om ett nördigt fetto (här går tankarna till huvudpersonen i Ron McLartys fina "Jag minns att jag sprang"), sexuell frustration och hängiven längtan.

Det är en tegelstensroman i sprintertempo och jag förlåter gärna författaren att han kroknar något på slutet. Dock inte här:

"Vad läser du? Först fattade han inte vad det var som hände, och sedan bara: Herrejävlar! En kvinna pratade med honom. (Det var en exempellös förändring till det bättre, som om hans ödes trådslitna garndocka på något vis hade trasslat in sig i någon mycket coolare och mycket mer tursam broders livstråd.) Det visade sig att Ybón kände hans abuela, gav henne skjuts när Carlos Moya var ute med sina leveranser. Det är du som är pojken på hennes foton, sa hon med ett illmarigt leende. Det var när jag var liten, sa han defensivt. Och det var förresten innan kriget förändrade mig. Hon skrattade inte. Jaha, så är det nog. Nej, nu måste jag gå. På med solbrillorna, upp med arslet och ut smet bellezan. Oscars erektion följde henne som en slagruta."

lördag 11 april 2009

Krokbenspassion

Mera ur Philip Roths Envar:

"Så en lördag tog han och Phoebe och Nancy en promenad på Tredje Avenyn när han fick se Merete gå på andra sidan gatan med sin lediga, högresta, somnambula gång vars djuriska självmedvetenhet alltid tog andan ur honom, som om hon inte alls var på väg mot övergångsstället på sjuttioandra gatan med en kasse matvaror i famnen, utan fridfullt korsade Serengeti - Merete Jespersen från Köpenhamn betande på savannens grässlätter bland tusen afrikanska antiloper. Alla fotomodeller behövde inte vara trådsmala på den tiden, och till och med innan han uppfattade hennes mjuka gång och det gyllene håret som föll ner över ryggen, kände han igen henne som sin egen trofé, som den vite jägarens byte, på de fylliga brösten innanför blusen och den mjukt rundade baken vars lilla hål hade kommit att skänka dem en sådan njutning. Han avslöjade varken rädsla eller upphetsning när han fick syn på henne, men han blev häftigt illamående och greps av ett oemotståndligt behov av att ensam komma åt en telefon och ringa till henne - att ta sig till en telefon var det enda han kunde tänka på under resten av eftermiddagen. Det här var inte detsamma som att sätta på sekreteraren på kontorsgolvet. Det här var den råa, animaliska makt som hennes kropp hade över hans självbevarelsedrift, som inte var någon liten kraft i sig. Det här var hans livs farligaste vågspel, ett vågspel, började det vagt gå upp för honom, som kunde förstöra allt. Bara i förbigående slog det honom att det kunde vara lite av ett självbedrägeri att vid femtio års ålder tro att det gick att hitta ett hål som förmådde ersätta allting annat."

onsdag 8 april 2009

Alla och envar

Jag läser och lyssnar på pågående radioföljetong: Envar av Philip Roth uppläst av Lars Väringer. Det är en växande sjukjournal om åldrande, tilltagande skröplighet och ruelse över att det blev som det blev.
Samtidigt finns där en lågmäld och bitande humor, typ en nertonad Woody Allen:

"När kommer jag att bli utskriven? Jag håller på att mista hösten 1967." Kirurgen lyssnade med allvarlig min, och sa sedan med ett leende: "Ni har visst inte fattat det än? Ni var nära att missa allting."
...
Tjugotvå år gick. Tjugotvå år av utmärkt hälsa.
...
För det mesta simmade han femtonhundrameter på klubben varje morgon... Innan dagen var slut låg han i en säng på hjärtintensiven...Frågan var bara om operationen skulle genomföras omedelbart eller följande morgon.
...
Hans hustru den här gången - hans tredje och sista...ingav verkligen ingen trygg tillförsikt på operationsdagens morgon, när hon gråtande gick bredvid rullbåren och vred sina händer, och till slut, utan att kunna behärska sig, ropade: "Men jag då?"...
"En sak i taget", sa han till henne. "Låt mig dö först. Sedan ska jag komma och hjälpa dig."
...
läkaren kom in... och förklarade att han inte kunde skickas hem om det var hans hustru som skulle ansvara för vården när han kom hem. "Det bär mig emot att säga det här, hon är egentligen inte mitt problem, men jag har ju sett henne när hon kommit på besök. Den kvinnan är mer frånvarande än närvarande, och jag måste försöka skydda mina patienter."

En snäppet bättre bok (med reservation för att jag inte är klar med Roths bok ännu) om skröplighet, dödens väntrum och slutligen döden är "Stundande natten" av Carl-Henning Wijkmark, som fick Augustpriset 2007.

Det paradoxala med dessa böcker är att de stärker mitt livsmod och min förmåga att försonas med min tillvaro. Kanske det inte behöver bli så jobbigt att skrumpna och dö, om jag nu inte dör knall och fall. Kanske har det värsta redan varit t ex tiden med panikångest 1994/95, för att inte tala om mina första månader i livet. Kanske har det värsta redan varit...vem vet...

Och inte ens glassiga gänget med bonusar och gräddfiler kommer undan döden, haha.

måndag 6 april 2009

Ulf Lundell får mig på gott humör

Jag stiger upp efter min middagslur, slår på TVn och ser Ulf Lundell bli intervjuadsin gård på Österlen. Uffe som fyller 60 i år verkar glad, harmonisk och försonad med sig själv (och sitt liv). Så även jag, även om jag blir lite avundsjuk över att han sitter välbeställd på sin gård vid havet. Fast han har säkert fått betala priset och även jag har min gård, fast jag väljer att just nu bo någon helt annanstans.

När jag läste "Jack" på 70-talet avfärdade jag den pk som en ointressant rumlarbok. När jag läste om delar av den för ett par år sen, insåg jag att det är en stark skildring av en mycket ensam och vilset sökande människa. Just en sådan som jag var, men inte vågade se mig som på 70-talet. Därför måste jag avfärda boken.

Först i början på 90-talet blev jag under några år ett Uffe-fan. Han hade lämnat sprit och droger, blivit slagkraftigt politisk, men brottades ännu med sitt liv och sina äktenskap. Kanske var det hos Lundell jag först, utan att då fatta det, började inse att jag levde i ett dåligt förhållande. Även jag sökte ännu min flock och framförallt min rätta famn. Jag ville ha mer rock´n-roll, utlevelse och äkthet i mitt liv. Det fick jag också uppleva under flera Lundellkonserter de åren.

Så lyssnade jag och dansade otaliga gånger till låten "Fel igen" på skivan "Män utan kvinnor":

"Du säger: Nej,nej
fel igen
Alltid fel igen
Hur du än försöker
får du foga dej till slut
Rätt men

fel igen"

Javisst, är det här den första omedvetna insikten om att jag levde i ett dåligt, hämmande (blivande!) äktenskap, som kom till mig genom dessa rader. När jag nu tar fram låttexten finner jag också följande profetiska rader: "Du min okända tvillingsyster/med din lugna kärlek/är vi fångna i samma sång?/ Ska vi mötas i ett gathörn/av en slump eller en tanke".

Ja, så blev det!




onsdag 1 april 2009

Knulla runt

Vi har sett filmen "Marie-Jo och hennes två älskare".
(Den missvisande rubriken på detta inlägg är inspirerad av en bildtext i en recension i Aftonbladet, där det talas om den "runtknullande Mary-Jo". Filmens svenska titel är också missvisande. Orginaltiteln Marie-Jo et ses 2 amours betyder "Marie-Jo och hennes 2 kärlekar".)

Det var härligt att se vanliga, medelålders människor skildrade i så vackra och sensuella (sex)scener. En ambulansförare, en lots och en byggnadsarbetare i den slitna arbetarstaden Marseilles, som också visas i nästan utstuderat vackra bilder.

Detta är den första, men förhoppnings- vis inte sista, filmen jag ser av Robert Guèdiguian. (Hans hustru Ariane Ascardie, som spelar huvudrollen, vill jag t ex gärna se mer av.)
Vi kommer nära personerna i filmen i den ensamhet och det lidande, som följer i spåren på Marie-Jos polyamorösa försök.

Filmen ger mig också inblickar i en för mig nästan oupplevd värld; att bedra, bli bedragen och vara den andre mannen. Den ensamheten och det lidandet har jag sluppit, liksom hemlighetsmakeriets förhöjda spänning.

En av de starkaste scenerna är när Marie-Jo talar till sin sovande man om hur hon öppet vill dela sin kärlek till båda männen.

Vi är av naturen polyamorösa, men vår kultur föreskriver något annat och till slut gör också Marie-Jo sitt (överraskande) val.

fredag 27 mars 2009

Anna, min älskade

Jag har lyssnat klart på boken med rubrikens titel, skriven och inläst av Magnus Utvik. Trevligt att lyssna till en röst från det landskap, där jag har mina rötter.

Boken handlar på självbiografiskt grund om att leva i ett förhållande där kvinnan vid 29 års ålder drabbas av livmoderhalscancer och efter operation och strålning förlorar sin förmåga att få barn.
Magnus berättar öppenhjärtigt om svårigheten för mannen i boken att hantera denna situation.
Det som mest slår mig är den brist på närhet som kännetecknar alla relationer i boken. En svåruthärdlig läsning och samtidigt en tacksamhet att jag känner mig med åren ha kommit en bit längre i detta avseende.

Hoppas Magnus och hans familj lever ett bättre liv idag. Han har iallafall lagt ner sin blogg och han och hans Hanna har enligt hemsidan adopterat en liten tjej, Hilda, från Kina.

söndag 22 mars 2009

Genomledsen, trött och ...

Jag somnar trött och vaknar trött. Aldrig hade jag trott att bejakad sorg är så tröttande och ... lugnande.

Hela mitt liv har jag djupare sett varit skräckslagen och djupt skamfylld. I mitt inre rastlöst orolig, även om människor i min omgivning ofta betraktat mig som lugn intill sävlighet.
De har sett den lamslagenhet, som också följer i skräckens spår.

Men nu alltså sorg och tilltagande lugn och i det lugnet uppstår en större närhet både till mig själv och andra.

Hur mår Du, Kära läsare?

fredag 13 mars 2009

Lust, caution

För första gången har vi älskat med inslag av skratt, gråt och ilska, utöver lust, svett och heta andetag.
Riktigt bra och läkande sex ger plats för alla känslor i stunden att blomma. Det sker i samhörighet och förtrolighet som ytterligare fördjupas.

Om hur kärleken mot alla odds kan växa, när kroppar och själar får mötas, handlar Ang Lees film "Lust, caution". Hans föregående film "Brokeback Mountain" är nog den bästa kärleksfilm jag sett. Även det är en film om kärlek med förhinder. (Är de inte alla det?) Medan Brokeback trots allt är en slags må bra - film, är "Lust, caution" betydligt obehagligare och visar upp en mer komplex kärlek under (historiskt) mer komplicerade förhållanden. Egentligen är detta väl omöjligt att fånga i en film, men Ang Lee gör ett ganska lyckat försök.
Filmen innehåller flera starka, välspelade och ofta plågsamma sexscener.
Det är dock andra scener, som starkast dröjer sig kvar. Särskilt en som utspelar sig på en bordell i Shanghai.

Kärleken övervinner allt. Kärleken krossar allt.

tisdag 3 mars 2009

Ett dåligt år

Om mänskliga behov istället för vinstmaximering hade fått styra ekonomin, hade vi sluppit finanskris och lågkonjunktur. Marknadsekonomin skapar mycket utveckling där det finns mycket pengar och mindre utveckling där det finns mindre pengar. Inte bra för solidaritet, rättvisa och hållbar utveckling.

Nobelpristagaren J M Coetzee har skrivit några tänkvärda rader om ekonomi i boken Ett dåligt år:

” Men naturligtvis skapade Gud inte marknaden – vare sig Gud eller Historiens Ande. Och om nu vi människor skapade den, kan vi då inte göra den ogjord och sedan återskapa den i en humanare form? Varför måste världen vara en amfiteater för gladiatorspel där djungelns lag råder, i stället för exempelvis en intensivt surrande bikupa eller myrstack där alla samarbetar?”

”Man ställer aldrig frågan varför livet måste liknas vid en kapplöpning eller varför nationella ekonomier måste tävla med varandra i stället för att ge sig ut på en kamratlig joggingtur tillsammans för att därmed förbättra hälsan.”

onsdag 25 februari 2009

Murakamisex

Av en händelse har jag börjat följa den pågående radioföljetongen, Sputnikälskling. Någon dag senare ser jag Haruki Murakamis bok uppställd på biblioteket och lånar den. En tredje dag ser jag honom på TV, ta emot ett litteraturpris i Jerusalem och i mild, men bestämd form protestera mot Israels övergreppskrig mot befolkningen i Gaza. Plötsligt dyker gång på gång en författare upp, som jag aldrig tidigare hört talas om!

Hans bok Sputnikälskling fängslar mig på ett säreget sätt. Den berättar om tröstlös avståndskärlek, som jag vet alltför mycket om i mitt liv, men han har en egen och speciell ton, som tillför något utöver mina egna erfarenheter. Något som erbjuder en försoning. En lätthet och naivitet över mörka undertexter. Lätta fötter över mörka avgrunder. Hoppfullhet i en egentligen tragisk hopplöshet.

Så kommer i denna ganska svala berättelse, plötsligt och överraskande, en sexfantasi:

"Utan att säga någonting tog Sumire min hand och kramade den hårt. Hennes hand var liten och mjuk och en aning svettig. Jag föreställde mig att den rörde vid min hårda penis och smekte den. Jag visste att jag inte borde tänka så, men jag kunde inte låta bli. Tanken dök upp ändå. Som Sumire hade sagt fanns inget alternativ. Jag föreställde mig hur mina händer klädde av henne T-shirten, shortsen och underkläderna. Jag tänkte mig hur det skulle kännas att smeka hennes styva bröstvårtor med min tunga. Och sedan hur jag särade på hennes ben och trängde in i hennes fuktiga inre. Långsamt, längst in i det allra mörkaste, som lockade mig, omslöt mig och sedan stötte ut mig... Jag kunde absolut inte få stopp på mina vilda fantasier. Jag blundade hårt igen och väntade på att den förtätade tidsklumpen skulle dra vidare. Med ansiktet nerböjt väntade jag stilla på att den heta vinden skulle svepa förbi över mitt huvud."

Mer än två tredjedelar av boken återstår att läsa/lyssna till för min del.

söndag 22 februari 2009

Skendöd

Mitt mående just nu är en berg- och dalbana. I förrgår natt låg jag vaken uppfylld av liv, i natt genomledsen och döfärdig.

I det senare tillståndet fann jag inspiration, tröst och fascination i Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen, där Ingrid ligger skendöd, men hoppfull, i kista och ännu ej igenskottad grav. Hellre dö än bli hämmad i fantasi och drömmar av sin stränga fostermor.
Å så spelar den halvtokige spelmannen Gunnar Hede på sin fiol, sittande vid graven med benen dinglande nere i graven, så att flickan väcks och slår huvudet i kistlocket!

Vilken hejdlös och hisnande berättelse om den terapeutiska processen! Selmas saga får fram djupet, allvaret och den omstöpande möjligheten på ett mer träffsäkert och humoristiskt sätt än jag läst i någon modern litteratur.

Ett smakprov ur texten:
"Den skendöda kände med förfäran hur hon låg förlamad och inte kunde ila bort att rädda studenten. Hon gjorde det ena fruktlösa försöket efter det andra för att kunna resa sig, men dödens vanmakt band henne. Men så äntligen, äntligen! Hon kände hur hennes hjärta började klappa, blodet trängde fram genom ådrorna, dödsstelheten smalt bort ur kroppen. Hon reste sig och skyndade bort mot honom - - - -"

Läs mer om Selmas böcker t ex här.

torsdag 19 februari 2009

Enqvist om längtan, befrielse, döden och kärleken

Jag läser "Boken om Blanche och Marie" av P O Enqvist i hopp om att finna några ledtrådar om hur det gick för honom efter att han blev helnykterist i slutet av "Ett annat liv".
I vanlig ordning döljer han sig i kvinnor och historiska personer, men mot slutet av boken finner jag några pusselbitar, som jag gärna instämmer i:

" Det var något varmt, hemlighetsfullt i denna förbjudna lägenhet som fick henne att känna det som befann hon sig simmande i ett varmt hav, blev vaggad i varmt vatten, nej som om hon vilade omgiven av fosterhinnor, som ett foster i en livmoder? kunde man tänka så? vilade inte detta foster i ett livgivande fostervatten? Samtidigt, intalade hon sig, var detta hon nu upplevde något större: livets innersta mening, bara uppenbarad för oskuldsfulla barn.
Som för mig, tänkte hon.
Hon försökte säga det till honom, men visste att han inte skulle förstå hur det var att leva i exil, att man då alltid drevs att uppsöka ett slags livmoder, i livets mitt, var man än befann sig!
Som om man alltid försökt hitta hem till denna livmoder, förstod han? var man än befann sig! alltid!"

"Hon hade plötsligt befriat sig från tyngd och historia och smuts, som om undret varit möjligt. Han hade, när han såg henne, gripits av något som liknade yrsel. Och under dansen, där egendomliga steg och rörelser verkade födas ur ingenting, hade hon plötsligt framstått som bilden av människan befriad från sina bojor, befriad från sina förutsättningar. Som om hon alls ej varit en maskin, utan förstått att man kunde välja sitt liv, och dansa in i ett nytt."

"Rör dig inte, viskade jag. Ligg stilla. Jag är inte rädd, jag vågar röra vid dig, du är inte helig, jag är inte helig. Och du är inte rädd. Jag rörde handen i mjuka lätta rörelser över hans bröst, hans hals, han andades lugnare nu. Är du inte längre rädd? Nej, viskade han, jag är inte rädd. Och du hör min röst? Ja, sade han, jag hör din röst. Står man vid ett stup, viskade jag, och allt är svart där nere, då får man inte stå ensam, då står jag tät intill dig.
Står du intill mig?
Ja, det är alldeles mörkt men vi delar mörkret, det är det som är kärleken..."

söndag 15 februari 2009

Sexordsmemoarer

Under veckan har jag hittat följande roliga och tankeväckande blogg:

Ditt liv på sex ord

Min sexordsmemoar för dagen får bli:

Förut förkrossad. Får varm, växande vård.

En personlig favorit, som jag kan instämma i, av Åke Larsson, Lidingö:

Hemma för vård av sjukt barndomsminne.

måndag 9 februari 2009

Vecka 7

Denna vecka bloggar jag här:

http://umea2014.blogg.se

Jag kommer att skriva om saker jag uppskattar i Umeås kulturliv.

lördag 31 januari 2009

Skamfilad

Jag läser en intervju i Västerbottenkurirens Helgbilaga (30/1) med terapeuten Göran Larsson, vars bok Skamfilad (fyndig titel!) tycks vara i ropet och som min flickvän tipsat mig om:

"- Det finns bara en väg och det är att bli återupprättad i en relation. Det handlar om att bli famnad (för ett litet barn rent bokstavligt) för en vuxen att bli lyssnad på, respekterad och sedd. Vi behöver möta ett ansikte för att kunna gå vidare"

Detta är sant, men för mig är det avgörande att också bokstavligen bli famnad. Även om jag är vuxen, så är det främst ett mycket litet barn inom mig som behöver bli kärleksfullt famnat och läkt.

En annan tankeväckande uppgift i intervjun är att Göran Larsson menar att vi använder fyra olika försvar mot skam: förgöra, förvandla, förföra och försvinna.
Jag är speciellt väl förtrogen med de två förstnämnda och det känns väldigt skönt om än lite snopet maktlöst att mer och mer leva i verkligheten utan att ständigt ha för ögonen att förgöra, förvandla, förföra eller försvinna.

lördag 24 januari 2009

"Det vore bättre om du inte fanns"

Hur är det att växa upp, när det står skrivet i eldskrift över min barndom: "Det vore bättre om du inte fanns"?

Både P O Enqvist och jag har haft en sådan barndom och det är med igenkänning och fascination jag läser hans senaste bok "Ett annat liv".
Där finns likheter, men också stora skillnader i att hantera detta; "Det vore bättre om du inte fanns."
Jag kan tycka att P O har haft det värre än jag genom att han plågades av en påstått allseende och straffande gud från första stund. Medan denne kom in i mitt liv först i småskolan.
Det är intressant hur barnet söker en förklaring till sin belägenhet. P O finner nån sorts tröstande förklaring i att tänka att han kanske egentligen är sin döde lillebror och därför mår som han mår. Själv minns jag starkt hur jag en en het sommardag läste i tidningen att en komet eventuellt skulle kollidera med jorden och utplåna den. Inför denna uppgift kunde jag släppa loss min dödsångest och började må väldigt dåligt. Men när jag så lekte ute på åkern i höbärgningen glömde jag bort jordens och min möjliga undergång. Först när vi gick hem senare på dagen, när det i tidningen angivna klockslaget redan passerat, kom jag åter att tänka på det. Jag (och jorden) hade undsluppit, vilket gjorde mig lättad och glad.

Paradoxalt blir P O:s far, som dog redan när P O var sex månader, ett slags skyddande fantasigestalt, som följer honom genom livet under namnet Välgöraren.
För lilla PO är den kalla, mörka stjärnhimlen hotfull och skrämmande, ty där bor den straffande Guden. Himlen blir hanterlig först när den också befolkas av seriefiguren Blixt Gordon och hans äventyr. För mig var de lysande stjärnorna på himlen alltid en tröst: Det fanns ett varmt, blinkande ljus i det annars kompakta mörkret.

Snällhetens gissel plågade både P O och mig, även om jag hade några tidiga år med inslag av buspojksliv, innan den allseende och straffande guden slog till. Även jag var en Tyst Tall och feg fotbollsmålvakt. Förräderiets fenomen har lockat även mig, eftersom jag varit fräck nog att trotsa "Det vore bättre om du inte fanns" - pulsen i mitt blod. T o m när min pappa kapitulerade och tog livet av sig, när jag var 20 år gammal, envisades jag och kämpade vidare även om det satt hårt åt.

Alltsedan "Sekonden" från början av 70-talet, som var den första boken jag läste av Enqvist, har jag följt hans författarskap och känt att det berört mig på ett särskilt sätt. När han nu slutar dölja sig i olika romanfigurer och ofta ganska komplicerade resonemang och skriver rakt, hjärtskärande och emellanåt mycket humoristiskt befriande om sitt liv, är det lätt för mig att förstå varför han alltid berört mig på ett djupare plan förutom det gemensamma intresset för (fri)idrott, politik, kultur, film, teater och skrivande.

"Ingen Välgörare.
Man fick väl ställa sig på sina egna ben och försöka gå."

Så beskriver P O vändpunkten på Tolvstegshemmet Kongsdal i februari 1990, när han börjar skriva "Kapten Nemos bibliotek", boken om hans barndom och uppväxt, som han förvisso behandlar redan i pjäsen "I lodjurets timma", som jag minns att jag blev starkt berörd av när jag såg den på Gävle teater. Kanske motsvarar den pjäsen min panikångest 1994 och "Kapten Nemos bibliotek" min upptäckt av mitt inre barn 1997.

Att våga möta och ta in dåtidens "Det vore bättre att du inte fanns" , och i nuet bli sin egen Älskande förälder.