söndag 27 april 2014

Sigges sorgesång

Det känns extra kul att den podd som Alex Schulman och Sigge Eklund spelade in live här i Umeå också blev den jubileumspodd, som las ut på nätet i fredags. Jag var på inspelningen i ett välfyllt Idun, tydligen många artisters våta dröm, enligt Alex, tack vare den fina akustiken.
Visst kände jag den samhörighet jag hade väntat mig trots att nästan alla i publiken var mellan 20 och 35 år. Särskilt stark blev samhörighetskänslan när showen avslutades med att sex skönsjungande kvinnor sjöng Olle Adolfssons melodi "Det gåtfulla folket" till en nya text av Alex och Sigge. En text tillägnad oss podcastlyssnare och också en vacker hyllning till barnen inom oss.

Men den dominerande upplevelsen blev en annan. Den återkommer dock inte när jag lyssnar på podden, utan fanns bara under deras liveframträdande.

För det första skrattade jag inledningsvis mer än väntat. Till min förvåning var jag den som skrattade mest i den del av publiken som jag kunde överblicka. Samtidigt kunde jag tänka att om en oinvigd såg framträdandet skulle denne mycket väl kunna begära pengarna tillbaka. Det är inget drivet artisteri vi får bevittna. Men det är våra beundrade nära vänner som håller hov för oss på ett naket och personligt, om än här väl planerat sätt.
Vi är tusentals bland poddens nu 350 000 lyssnare, som upprättat en stark fantasibindning och nära relation till Sigge och Alex. Om vi vill kan de vara ständigt närvarande i våra liv, inte bara med den veckovisa podden utan dagligen via Twitter, Instagram, sin böcker osv.
Men relationen är ju ohjälpligt väldigt osymmetrisk. De kan inte ha en nära relation till alla oss. Vi förblir det gåtfulla folket, som rycker och sliter i dem åt olika håll. Det är den sorgen som blir så tydlig för mig i senare delen av showen.



Det började med att Alex och Sigge plötsligt pratade om att hänga sig?! Givetvis som ett skämt, men för mig blir det nästan en för bra projektion. Min pappa hängde sig (hängde mig råkade jag skriva som ett freudianskt felslag) när jag var 20 år, och nu sitter jag omgiven av en massa 20- åringar, medan Alex och Sigge uttrycker sin dödslängtan på scenen.
Denna sorg blir än tydligare när Sigge visar bilder av Chaplins scenpersona som vi alla känner och sedan en osminkad, men nu med modern teknik kolorerad, bild från hans tidiga karriär.

Chaplinbilden, här utan färg.

Sedan berättar han om Vivian Maier och visar några av hennes hundratusentalet fotografier från New Yorks folkliv och även många selfies, som känns oerhört moderna. Vivian levde ensam och barnlös, försörjde sig som barnflicka och inga av hennes fantastiska bilder som nu gjort henne världsberömd, visades offentligt förrän efter hennes död. 
Enligt Sigge ett medvetet val från Vivians sida.


Hon skapade för skapandets skull och skapandet fick växa fram utan en publiks ständiga blickar och styrande förväntningar. Medan vi idag och framförallt personer som Alex och Sigge ständigt iscensätter oss inför en publik. Medan jag ser Vivian som en mycket ensam människa som aldrig vågade träda fram i sina medmänniskors blick, ser Sigge ett åtråvärt (ouppnåligt) ideal. 

Jag förstår problemet och är glad att mina blogginlägg är flaskpost som till största delen försvinner i övergivenhetens sorgliga hav. En egenterapi som triggar mycket känslor och samtidigt gör mig tydligare för mig själv, samt då och då låter mig dela djup gemenskap med andra skeppsbrutna.

Jag undrar hur många fler i publiken i Idun som medvetet kände det starka stråket av sorg i Sigge Eklunds framträdande?

lördag 26 april 2014

Gulligt mys - anknytning i praktiken

 Ofta hänvisar jag här till avancerad forskning om anknytning. Här ett underbart och lättfattligt exempel från verkligheten.




Möte med KLivet 11 december 2003

torsdag 24 april 2014

Teorin som förklarar Labyrinten

Sigge Eklunds "In i labyrinten" är en sinnrik och skickligt skriven roman.  Spänningen stegras. De fyra huvudpersonerna går allt mer vilse i sina liv.
Deras förklaringsmodeller kring 11 -åriga Magdas försvinnande faller samman, medan vi läsare går från förvirring och pendlande misstänksamhet till en allt mer fullständig bild av händelseförloppet. Vi slipper dras ner i de eskalerande krisernas turbulens.


In i labyrinten


Vill Sigge göra avbön för sina fyra tidigare böcker utifrån personliga kriser han gått i genom? Kriserna och böckerna, bearbetningen har bara gett tillfällig befrielse. Sedan har förvirringen återkommit.
Att (vilja) öppna upp, tala ut, skriva sig fri leder bara bokens personer in i djupare elände, större katastrofer, trots deras besatta strävan i motsatt riktning.
Visst; att öppna upp är bara första steget och att göra det i fel sammanhang och med fel personer kan vara förödande, vilket boken beskriver och jag bittert upplevt. Värst när jag bröt ihop på Korpberget 1998 och grät hejdlöst sista dagen, när vi senare skulle åka hem. Då skruvades locket på tusenfalt hårdare och jag har ännu inte återfått den fria tillgången till mina tårar.

Dem italienske anknytningsforskaren Giovanni Liotti talar om den dramatiska triangeln. Inom otrygga traumatiserade personer sker en pendling mellan tre delar inom personen – förövaren, räddaren och offret.
Denna forskning gav mig äntligen förklaringen till att så många  "hjälpare" jag mött under åren är så usla. Många sådana personer, själva känslomässigt trasiga, men med hög utbildning och stora intellektuella resurser förmår inte söka, möta och hantera förövaren och offret inom sig. Istället flyr de in i räddarrollen/hjälterollen och arbetar med att “hjälpa” andra. Sigges bok ger en mängd exempel på detta. Ofta rent komiska om de inte vore så förödande för både "hjälparna" och deras offer.

Dessa människor skyr att vara offer eller förövare som pesten. De blir hänsynslösa, ombytliga, opålitliga, oöverlagda desperados. Helt omedvetna offer och förövare i en osalig blandning, så snart läget blir det minsta "skarpt". Allt draperat i stark välvilja, goda grunder, smarta förklaringar och de bästa avsikter.


Vi bär dom alla inom oss. Vem vill vara offer? Förövare? Bättre att vara hjälte och räddare alla dar i veckan!


Många av oss har varit offer som barn och fortsätter sedan vara förövare mot oss själva som vuxna. Mot våra inre barn, mot våra egna barn.

Att knyta an till våra inre barn där inne i mörkret. Hämta hem dem helt och hållet. Så svårt, så svårt. Mitt inre barn var utmärglat och döende. Jag var detta utmärglade barn och skulle samtidigt ta hand om det. Som att lyfta sig själv i håret. Teoretiskt omöjlig. Enda sättet är att sakta men säkert (finna och) bygga goda, kärleksfulla, nära relationer.

Självporträtt 5 februari 2011

Barnet vet hur man gör. Det är ljuset i mörkret. Svaret längst inne i labyrinten. Men mörkret kan vara kompakt. Jag citerar åter Masterson:

- mordiskt raseri
- suicidal depression
- panikartad hjälplöshet och hopplöshet
- frätande tomhet
- avgrundsdjup meningslöshet
- förintande skam och värdelöshetskänslor

Om vi vägrar möta dem i vårt inre, kommer de manifestera sig i en allt mer kaotisk vardag. Förhoppningsvis inte lika fasansfull som i "In i labyrinten".




Boken illustrerar Yeats  starka diktrader:

”Things fall apart; the centre cannot hold;
....

 The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity."


söndag 20 april 2014

En het våg av varm bekräftelse

Igår hade min svägerska C med sig Anna Höglunds bok "Om detta talar man endast med kaniner". Jag högläste den och blev alldeles kokhet i min annars ofta så frusna kropp.


Så bra, så bra! Läs den!  Den sänder en het våg av varm bekräftelse, djupt in i mig. Men terapeutiskt obevandrade varnas! Denna lilla bok slår hårt och djupt. Vilka bilder! Vilken text!

Några gånger får den mig också att gapskratta. Tacksam över att ha hämtat hem mina inre barn (nästan) helt och hållet till här och nu.

Jag föreställer mig att Anna Höglund är ca 35 år gammal, men när jag läser på Wikipedia finner jag att hon är 55 år, gift med P1 - journalisten Thomas Nordegren och dotter till (glas)konstnären Erik Höglund.

Om Anna och boken på SVT Play

 11 maj 2011

torsdag 17 april 2014

Sorokinsex

För första gången lyssnade jag i förrgår till den pågående radioföljetongen Snöstormen av Vladimir Sorokin. Medan jag diskade kom jag rakt in i en eggande och lätt sorglustig sexskildring, inläst av Rolf Lassgård, som finns att höra på fram till 31 maj. Då får du också dig till livs lite vacker musik av Matti Bye, som fick en välförtjänt Guldbagge för musiken till filmen Faro. Mattis musik får mig emellanåt att känna att Jan Johansson fått en värdig efterföljare.

Och här kommer sextexten:

"En lätt knackning hördes på dörren.
- Ja? Doktorn höjde huvudet.
Dörren öppnades, ett brinnande ljus blev synligt. Doktorn tog pincenén från bordet och satte den på näsan. Mjölnarhustrun kom in i rummet på ljudlösa, bara fötter. Hon var klädd i ett långt vitt nattlinne och den blommiga sjalen var kastad över axlarna. I händerna höll  hon ett brinnande ljus och ett krus.
- Förlåt, jag glömde att sätta fram vatten till natten. Skinkan vår är salt och man blir lätt törstig på natten.
 Hon böjde sig fram och placerade kannan på bordet. I detsamma föll hennes utslagna hår ner över brösten. Hennes blick mötte doktorns. Den var lika lugn
som den hela tiden varit. Hon blåste ut ljuset och rätade på ryggen. Och blev stående.
 Doktorn slängde pincenén på bordet, kastade täcket med ett ryck åt sidan, reste sig och omfamnade hennes varma, mjuka, stora kropp.
- Men..., viskade hon och lade händerna på hans axlar.
Han drog henne mot sängen.
Jag stänger dörren..., viskade hon i hans öra så att hans hjärta började banka.
 Men han ville till inget pris släppa henne ifrån sig. Han tryckte sig mot hennes kropp med läpparna pressade mot hennes hals. Kvinnan luktade svett, vodka och lavendelolja. Med ett ryck lyfte han upp hennes nattlinne och grep tag i hennes skinkor. De var lena, stora och svala.
- Åh, viskade hon.
 Doktorn fällde omkull henne på sängen och började med darrande händer att slita av sig underkläderna. Men varken de eller händerna ville lyda honom.
- Fan också... Han tog i så att en knapp lossnade och rullade iväg över golvet.
Så fort han fått loss ett ben ur de förhatliga långkalsongerna välte han sig över kvinnan och särade bryskt hennes fylliga, lena ben med sina knän. Benen vek sig lydigt åt sidorna och böjde sig vid knäna. Och i nästa ögonblick gled han darrande och flämtande in i den stora, fogliga kroppen.
-Åh..., stönade hon och omfamnande honom.

Han grep tag i hennes fylliga, sluttande axlar, som han njutit av att betrakta vid bordet, gjorde några krampaktiga rörelser och kunde inte längre hålla sig; hans säd strömmade in i den stora kroppen.
- Åh, du är så fin..., stönade hon och tryckte lugnande hans huvud mot sig.
Men han varken kunde eller ville lugna sig, han höll om henne och satte åter i gång, precis som om han velat komma i fatt den åtrådda, undanglidande kroppen. Hennes ben särades ännu kraftigare, gav honom plats, en varm hand gled ner över doktorns rygg och lade sig på hans skinkor. Doktorn rörde sig häftigt med händerna om kvinnan, fingrarna borrade sig in i henne. Skinkorna drog sig samman i takt med rörelserna. Kvinnohanden började klämma på dem, mjukt och lätt, liksom för att lugna ner dem. Doktorn andades tungt mot hennes hals, hela hans huvud darrade.
- Du är så fin...
Handen som klämde om hans skinkor kände hur musklerna spände sig häftigt.
- Du är så fin...
Handens lugnande rörelser tycktes säga: du behöver inte ha bråttom, jag går ingenstans, i natt är jag din.
Och han började förstå handens språk, krampryckningarna upphörde, hans rörelser blev långsammare, mer behärskade. Med sin vänstra hand lyfte kvinnan hans heta huvud och ryckte sina läppar mot hans torra, öppna läppar. Men han var inte i stånd att bemöta hennes kyss. Hans mun andades girigt och stötigt.
- Du är så fin..., suckade hon i hans mun.
Nu var hon i doktorns våld, men han försökte förlänga njutningen genom att underkasta sig den mjuka kvinnohanden. Hennes kropp svarade honom, de breda låren klämde hans ben i takt med rörelserna, klämde och gav efter, klämde och gav efter. Hennes stora bröst vaggade honom.
- Du är så fin, suckade hon åter i hans mun.
Den här gången fick hennes suck honom att liksom vakna upp. Han besvarade hennes kyss, deras tungor möttes i ett hett kroppsmörker.
De kysstes.
Hennes hand smekte lugnande. Då kvinnan förstod att mannen var inställd på att njuta länge gav hon sig fullständigt hän. Ett stön växte fram i hennes stora, böljande barm. Och hon tillät sig att bli hjälplös. Brösten och höfterna började darra.
- Du är så fin, kärna mig med din stav, kärna mig..., viskade hon i hans kind och omfamnade honom med båda armarna.
Han simmade i hennes kropp, vågen bar honom framåt, och det kändes som om det aldrig skulle ta slut.
Men plötsligt började vågen växa i styrka, lyfta sig högt, han kände sin kraftlöshet, kroppen började darra av förväntan. Hennes hand lade sig igen på hans skinkor men inte längre i en mjuk beröring. Nu tryckte den befallande och kraftigt, den borrade in sina fingrar. Han kände det som om alla fem fingrar hade haft fingerborgar på sig.
Med ett rytande gick han upp i vågen.
Kvinnan under honom gav till ett stön och ett skri. Han låg ovanpå henne och andades utmattad mot hennes hals.
- Du är så eldig..., viskade hon och strök honom över huvudet.
Då doktorn hämtat andan flyttade han på sig och höjde huvudet.
- Och stark..., sa hon.
Han satte sig på sängkanten och såg på mjölnarhustrun i mörkret. Hennes kropp fyllde hela sängen. Doktorn lade handen på hennes bröst. Hon täckte genast handen med sina handflator:
- Drick lite vatten..."

Mandala 21 april 2000

fredag 4 april 2014

Skakad och rörd

Jag är trogen och begeistrad lyssnare till Alex & Sigges podcast, och har trott att det främst beror på att Alex Schulman ganska ofta berättar om sin uppväxt, sina barndomstrauman, sin terapi och sitt inre barn, Lilla Alex.

Men efter att ha läst Sigge Eklunds fantastiska roman "Det är 1988 och har precis börjat snöa", förstår jag att det är lika mycket tack vare hans uppväxtupplevelser, som jag fastnat för podden. Han talar nästan aldrig om uppväxten i sin kärnfamilj i podden. Kanske blev han bränd, eller hellre och förhoppningsvis (men knappast troligt) klar med det, när han skrev sin lysande och smärtsamma barndomsskildring, fullt i klass med Svinalängorna och Mig äger ingen.

Varför har den inte fått samma uppmärksamhet och genomslag, som dessa böcker?

 Jag tror det beror på att det är ett stort tabu att visa upp den "välartade" medelklassens destruktiva familjemönster, såvida det inte finns alkohol och fysisk misshandel inblandat, dvs inte handlar om den "välartade" medelklassen. Att skildra t ex hur traumatiska skilsmässor ofta blir för ett barn, som Sigge gör, är en mycket känslig sak, när dessa blivit vardagsmat i vuxenvärlden.

"Denna sönderslitna familjs kroppsvärme, jag hade levt nära den i tretton år och sedan kastats ut i kylan, som i en andra förlossning, lika oskyddad och naken som en nyfödd"

Subtil, men grav känslomässig försummelse är också en blind fläck för den karriärinriktade, livspusslande och självförverkligande medelklassen, som snart sagt alla säger sig tillhöra. Eller i vart fall är den ideala samhällsnormen.

För mig som inser mig blivit svårt traumatiserad av sådan försummelse är Sigges bok en välsignelse att läsa. Dessutom finns där fler smärtsamma beröringspunkter:

Jag är lika gammal som Sigges pappa och skilde mig när min dotter var just 13 år.
Själv var jag bara ett par år äldre, när mina föräldrar gick in i sin förödande dödsdans.
Vidare var min pappa i Sigges nuvarande ålder, när jag föddes, och att jobba med mitt inre nyfödda spädbarn är som bekant kärnan i min terapi.

Sigge är alltså bildligt både min son och min far!
Och bokstavligen min olycksbroder.

Vi flydde båda våra krackelerande familjer, fast i hans fall var den redan upplöst, när han blev utbytesstudent i USA. Jag började på gymnasiet i Nybro.

Vi lyckades frigöra oss från en mycket hämmande föräldrabindning först när vi träffar en kvinna, vårt livs stora kärkek. (I båda fallen 14 år efter den stora katastrofen!) I mitt fall handlade det om en illusorisk frigörelse från min mamma. Ja, fysiskt, geografiskt var det en frigörelse, men känslomässigt bytte jag (nästan) bara ut henne mot Å. Det skulle dock ta mig 20 år att inse.
Hur det är i Sigges fall återstår att se, men förhoppningsvis var hans frigörelse och hans partnerval mera moget och sunt. Lika brådstörtat och omvälvande tycks det dock (i stunden) varit, vilket skapar trösterik igenkänning.

Han har också en sällsam förmåga att självlysande beskriva barndomens skimrande magi. Så det är långt ifrån en ensidig eländesskildring.

Jag blir också påmind om min starka önskan att låta min pappa vara en stark förebild för och bundsförvant till mig, och bli älskad av honom.
Det första blev för mig en insett omöjlig uppgift på gott och ont, medan det är Sigges livsluft (i boken) ända fram till skilsmässan.
I det senare fallet var jag kanske lyckligare lottad. Jag upplevde hela tiden en (viss) ordlös men stark och pålitlig kärlek från pappa, medan Sigge tycks ha furiöst jagat efter vind i det fallet.
Å andra sidan hävdar jag att alla föräldrar älskar sina barn. Det är sig själva många föräldrar inte älskar, och visst, då blir det svårt eller omöjligt för barnet att uppleva den stora kärlek som finns där långt ner i djupet hos varje förälder.
Sigge tycks ha upplevt den i rikt mått från sin mamma, kanske därför han så hängivet söker den också hos sin pappa?  Dessutom är det extra viktigt att få den från föräldern av samma kön.

Sigges lillebror verkar ha spelat en mindre roll i Sigges uppväxt, i varje fall i boken, medan min lillasyster var en mycket viktig bundsförvant, olyckssyskon, slagpåse och ordlös vän i nöden, som jag övergav för att rädda mig själv från det känslomässiga katastrofområde min familj utvecklade sig till.

Åh, jag skulle kunna skriva så mycket mer. T ex om hur Sigge tvingas bli sin pappas förtrogna stöd, lyssnare och hjälpare i dennes svåra skilsmässoförkrosselse. Det är så smärtsamt att läsa:
 "Det brast när jag såg Mats gråta i mörkret vid min sängkant, denna osårbara man, min odödliga idol, plötsligt hukande i mitt rum, då jag såg honom bikta sig, inför sig själv, inför mig, hans ansikte nära mitt, ögonen som för första och sista gången såg in i mina, medan snösnöstormen röt utanför och Mona gick sitt nödvändiga uppbrott till mötes på övervåningen."
Gudskelov, har jag bara ett enda minne av nåt liknande från mina föräldrars slitningar. En gång när det brast för dem både i vardagsrummet och de bönföll om mitt råd och min hjälp. De sekunderna, innan de besinnade sig, minns jag som igår. Och jag var då antagligen 16 år, inte 13.
Hur var min separation för min dotter? Jag längtar efter att få höra det eller läsa hennes bok om det. På något sätt är Sigges bok en välkommen försmak. Det går att ta fram smärtan i ljuset och bearbeta, och jag känner mig efter snart 20 års terapiarbete säker på att jag kommer att kunna ta emot det hela bättre än Sigges pappa förmådde (just då).

Här kommer två konkreta, smärtsamma exempel på hur jag blev avvisad av min pappa.
Pappa gillade Edvard Perssons filmer och därför gjorde även jag det. (EP:s rollfigurer var ju också i sig sköna fadersgestalter.) En kväll visades en av dessa filmer på TV. Jag ligger på mitt rum. Pappa och mamma sitter framför TVn och mamma ropar att nu är Edvard Persson på TV. Varpå jag rusar upp och ut i hallen, vilket får min pappa att ryta till över mitt spring, och jag känner mig djupt skamfyllt avvisad.

En annan gång vid yngre år befinner vi oss i köket. Pappa har nyss tvättat av sig och går med bar överkropp. Jag sitter vid köksbordet och målar med mina vattenfärger, och upplever att stämningen i köket är lite mjuk och varm. Därför reser jag mig och går fram och smeker min pappas arm, omedveten om att jag är kladdig av färg om händerna. "Vad gör du? Du kladdar du ner mig, pojk!", ryter pappa till. Jag blev helt perplext förstummad och förmådde inte få fram ett ljud till förklaring av missförståndet och min avsikt. Överväldigad av skam.

Så ett exempel på vår ordlösa gemenskap.
En sommardag är pappa och jag på väg sida vid sida (hand i hand?) till bysmedjan, där han tyckte om att arbeta och skapa med sina skickliga händer. Och under promenaden är han inte uppslukad av sitt skapande, utan vi har någon slags påtaglig fader-sonkärlekskontakt. Eller är det bara den varma, ljust mättade sommaren jag minns och vår gemensamma glädje att en stund få komma bort från vår nerviga, kravbesatta mamma och maka?
Hursomhelst, kan jag just nu också se ett fotografi där hon ler kärleksfullt mot min ettåriga syster som sitter i pappas knä, medan jag på en bild från samma tillfälle ser djupt olycklig ut, trots sommar och kusinfamiljbesök.
Eller är det tack vare släktbesöksglädjen, som jag på bild för en gångs skull förmår släppa fram sorgen, smärtan och hatet på en bild?



Skakad och rörd blev jag också av att i julas se Alex Schulman visa en timme ur sin och Sigges show Älska mig på TV. Den fick också flera i min omgivning med en ytlig och skev mediebild av Alex att ta honom till sitt hjärta.
Så det ska bli härligt att på onsdag gå och uppleva dessa "söner", "fäder" och själsfränder livs levande, när de spelar in delar av sin podcast nr 100 här i Umeå.