lördag 13 december 2008

Sarasex

Ett kärleksmöte mellan Linda och Simon ur Regnspiran (1958) av Sara Lidman:

"Hödoften minde dem om Vättberget och dess luft, mörkret tog bort skammen, de kunde leka sina mjuka lekar.

Simon var först mamma och Linda liten, han löste upp hennes hår, de öppnade kläderna och Linda låg på honom och nynnande som ett småbarn mam mam mam mom mom mom momsi mosi momsi måm. Sedan skulle han vara den lille men han blev tung och het när han låg på henne och Linda tyckte om det. Han förde hennes hand till sitt outsägliga och viskade och hon gjorde som han bad ända tills det sprutade vått i hennes hand och han stönade mamma. Linda tyckte om det, hans darrning och det klagande lätet, hon kände sig mäktig och god som en stor mor. Efteråt sjönk han ihop på henne med ansiktet mot hennes hals, ibland grät han. Hon tog om honom, hans nacke hans skuldror hon vaggade och tröstade honom: du är ju hos mamma min lilla pojk var inte lessen. Och hon tyckte om att han låg tungt på henne och hans hud mot hennes hud."

onsdag 10 december 2008

Hårda paket och mjuka

Det senaste halvåret har jag dykt ner i Sara Lidmans författarskap. Till en början blev jag besviken. Sara är för mig i första hand en muntlig berättare och jag önskar att hon själv fått läsa in alla sina böcker som ljudböcker. Nu finns bara Lifsens rot inläst av henne själv.

Hennes underbara, egensinniga, poetiska och ibland snåriga språk lyfter fram det storslagna för att inte säga gudomliga hos människan och naturen och slår ut i full blom i de sju böckerna i Järnbaneeposet. Hon skriver hejdlöst om hela härligheten med en viss förmåga att förgylla även det värsta elände.

I Regnspiran från 1958 sker oftast ingen förgyllning. Det är den mest svarta och smärtfyllda, som jag hittills läst av hennes böcker. Skildringen av Lindas uppväxt är mycket stark. En drabbande och hjärtskärande beskrivning av en svår uppväxt och dess konsekvenser och med hög igenkänning för min del.
Här kommer ett hårt paket ur Regnspiran:

"Klimatet var sådant att denna bys ande inte kunde tillåta sinnena att alltför mycket hängiva sig åt det mjuka. Kvinnorna som sysslade med ull, degar, kojuver och spädbarn hade ju större möjligheter att klema bort sig än männen, men för alla rådde så mycken strävhet i livet att det var säkrast att inte försjunka i det mjuka om man inte vill bli olycklig. Nyvävda underkläder kunde vara kärva som agnar mot huden. Men den timmerhuggare som vant sig vid ett sådant plagg hade det tillgodo när snön dråsade ner från träden och trängde sig in överallt på honom. Hans skinn var till för att skava på så det var bara att dråsa på, satans snö. "

Denna anda gör följande lockande mjuka från Oskuldens minut (1999) så förståligt:

"och när han kommer in - står inte degtråget där på golvet och jäser som den värsta brudsäng!
och har inte degen vällt över all bräddar som ett virkat sängtäcke och vad denna brudsäng ser välkomnande ut
och han förstår inte hur det går till
han är ju ändå husbonden i vinterstugan såväl som i bagarstugan
då måste han ha rätt att undersöka hur allting är på djupet
men det där ögonblicket är oförklarligt
hur sängens alla bolster likasom reser sig och drar ner honom och omvärver honom
suckande från alla sidor
utan att bruden ännu ger sig till känna
med andra egenskaper som en brud sägas hava
hur han än ligger där på mage och letar
så är det där brudbolstret bara som en enda deg och qweinnen som äntligen ätit frukost
och kommer upp till dagens värv i bagarstugan
ser degtråget vagga och vicka där på golvet iliggande karlavarelsen som suckar ikapp med degen
och fastän de inte tror sina ögon
för det går ju aldrig att räkna ut hur en karl tänker
innerst inne
så ställde sig - nog så rådigt - en på ömse sida om tråget och togo honom i vardera armen
och drogo honom upp och baköver så att han hjälpligt kom på fötter
varefter hustrun började slita av honom degen
men mer som en skurgumma än som en öm hustru
slet hon i degslamsorna och då hans skägg och ögonbryn hade degens färg fick han luggar som var hårdare än vad hon riktigt tänkt
och så förhörde hon honom medan den grymma grannkvinnan nästan inte kunde hålla sig för skratt
men vad riktigt tänkte du! har du blivit tokig! eller vad händer det i skallen på dig! hur riktigt tänkte du när du gav dig a´skaall ned i staijpa och vid tredje frågan men vad riktigt tänkte du - kom han på sitt enda svar, Jonas
jag skulle fram, jag (I skull fram I) Sa´n."

torsdag 4 december 2008

I stället för rakblad

Tack vare Sara Lidman har jag upptäckt hennes författarkollega från Jörn, Birger Vikström, som dog redan 1958 inte ens 40 år gammal. Han räknas till Klarabohemerna.

Så här skriver Sara att det låter i Jörn:
"Sara är ju mer kändis utåt... men vi som vet hur allting var egentligen - vi tror mer på Birger. Och så är han rolig! För det behöfs! Sannerligen."

Så här skriver Birger mycket modernt i diktsamlingen I stället för rakblad (1950):

medan jag vallfärdar inåt,
reser egna katedraler
och läser en ny skrift:
"åt envar husgudar efter hans behov".
Alltså placerar jag fullt legitimt
en ny och oprövad kraft
på min husgudshylla.
Ingenting garanterar dessvärre
att mitt nyförvärv får behålla sin upphöjda plats
någon längre tid.
Det är trängsel på hyllan.
En del husgudar har visserligen avgått
men doften av dem finns alltid kvar

måndag 1 december 2008

Mera sex

Jag tänker att jag kanske måste döpa om min blogg. Sex har det inte blivit mycket skrivet om, men å andra sidan är valet av bloggnamn en travesti på filmtiteln Sex, lögner och videoband. Den filmen visar en av mina huvudpoänger, när det gäller sex; att det handlar om så mycket mer än sex.

Mitt skäl att ha med ordet sex i bloggtiteln var ett behov av att visa upp mig som en sexuell varelse. Även om jag inte växte upp i något religiöst hem och mamma och pappa ibland visade upp kroppslig kärvänlighet mot varann, så var sex något djupt skambelagt under min uppväxt.

Jag minns t ex väl hur jag såg filmen Dom kallar oss mods av Stefan Jarl på TV tillsammans med mamma och pappa i slutet av 60- eller början av 70-talet och den djupa skam jag kände när ett samlag och en naken guppande pojkstjärt visades i filmen.

Jag noterar att en undersökning visar att dagens 20-åring har fler sexpartners under ett år än vi i 68-generationen har under ett helt liv. Om det är sant så har konsumismen brett ut sig även på detta område.

Två nyare filmer om sex är Älskaren efter Marguerite Duras bok med samma namn och Lady Chatterleys älskare efter H D Lawrence´s bok.
Älskaren är enligt min mening riktigt bra och gör boken rättvisa. Den visar upp fina, starka, smärtsamma och djupa, suggestivt filmade sexscener och visar tydligt hur vårt sexliv präglas av vår uppväxt och vår kultur med dess olika roller och förväntningar.
Detta finns även lite av i filmen Lady Chatterleys älskare. (Boken har jag inte läst i sin helhet.) Där ställs skogvaktarens naturnära grovhet och enkla och respektfulla kärleksfullhet mot makens förfinade och finlemmade av kulturen degenererade kroppslighet och högdragna intellekt. (Dessutom är han rullstolsbunden efter en krigsskada.)
Två fina scener har stannat kvar i mitt medvetande av denna annars tråkiga och livlösa film. När de älskande nakna dekorerar varandra med blommor och slutscenen där ett djupare närmande, utöver den passionerat sexuella, sker.

En ren sexfilm, ja även den rymmer djupare aspekter, men jag minns inte vilka, är Shortbus. Jag minns att den fick mig att skratta gott vid ett par tillfällen. Gott nog!

I sängen och i köket kan vi bäst lära känna varann på djupet om det får handla om mer än snabbmat och bukfylla.

Några artiklar om sexskildringar i Aftonbladet:
Makten eller härligheten
Fetischismen desarmerad av modeindustrin
Porr som konst och p-macka
En orgie i orgier
”Sexscener är för pinsamma”

måndag 17 november 2008

Varje sekund ett liv

Så slutar Ulla-Carin Lindqvist, journalist och fyrabarnsmor som dog i ALS 2004, sin bok Ro utan åror.

Jag har inte blivit så positivt och starkt berörd av någon annan bok sedan jag läste Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt.

Boken är skriven i den ofrånkomliga och näraliggande dödens närhet och den är underbart inläst av Lena Endre.

Flera gånger har de enkla och starka orden fått mig att gråta och jag har fyllts av en stark och positiv livskraft.
Så här beskriver Ulla Carins dotter sin mamma: "Du var en fågel som flög från gren till gren, sökande något annat, något nytt. För orolig för att stanna upp. Kanske var det ett sökande efter bekräftelse. Bekräftelse på att du dög, bekräftelse på kärlek, bekräftelse på att du levde på riktigt.
Ett sökande efter kärlek. Ett sökande efter dig själv. Du var som lågan på ett blockljus, så stark och flammande, så full av energi."

Jag känner igen mig i den beskrivningen och är tacksam att jag har fått möjlighet och förmåga att ändra livsinriktning och börja lära mig ro utan åror, utan att samtidigt ha behövt drabbas av en obotlig sjukdom.

Jag håller också med Ulla-Carin när hon skriver: "... jag vet vad jag inte kan få för mycket av.
Närhet, värme, sanning och tillit."

Tack, Ulla-Carin, för att du genomförde denna sista journalistiska uppgift. Jag tror boken och även filmen, som jag ännu inte sett, är mycket lästa
och sedda. Det gläder mig så.

fredag 14 november 2008

Förälskelse och annat otyg

Jag är inte längre lika besatt av starka, bekräftande förälskelsemöten. (För att nu inte tala om obesvarad förälskelse, som var min hängivet masochistiska drivkraft under alltför många svåra år.)
Naturligtvis beror detta främst på att jag nu lever i en alltmer tillfredställande, varm och närande relation.
Men vägen dit var minst sagt tung och svår. Jag har successivt vuxit ur begäret efter den maktlösa och gränslösa förälskelsen, som så länge var min syrefattiga livsluft. De sista åren blev dessa möten alltmer syrerika i ett allt mer torftigt äktenskap och ökade naturligtvis både insikten om och den faktiska torftigheten i äktenskapet.

Min nuvarande relation började inte med en stark förälskelse. Även om jag t ex var väldigt fascinerad av S:s sanningslidelse, så handlade det om ett enkelt och handfast behov av en varm och välvillig famn. Sen har kärleken vuxit dag för dag och förälskelsens skimmer har strålat alltmer, som en betingad reflex av vårt handfasta och hängivna kärleksarbete.

Blixtförälskelsen i en okänd person och sökandet efter den enda rätta, har för min del omedvetet handlat om att hitta en partner, hos vilken jag har kunnat projicera in hela mitt obearbetade mammatrauma.
Jag har förnekat och förträngt smärtan och sorgen över att som nyfödd ha blivit så starkt känslomässigt avvisad och (naturligvis förgäves) sökt vinna denna bekräftelse hos dessa mammakopior, som jag blivit hjälplöst och handlöst förälskad i.

Vilken makalös insikt det har varit att inse att jag nu, som äntligen vuxen, har möjlighet att göra andra val. Den insikten har blivit möjlig först sedan jag successivt tagit till mig min ursprungliga, förträngda smärta. Detta har avprogrammerat mig från behovet av dessa dysfunktionella förälskelser.

Dessa förälskelser, som också omhuldats och glorifierats så mycket i vår individualistiska kultur.
Det är gott att märka att det nu kommer böcker, som har en djupare syn kring detta.

Nyligen gav Dan Josefsson, samhällsjournalist som fått Stora journalistpriset, ut boken Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation. Den är skriven tillsammans med den kognitive psykologen Egil Linge.
Bob Hansson har gett ut interljuvboken Kärlek - Hur fan gör man?

Jag har inte läst någon av böckerna, men läst intervjuer och hört Bob och Dan i olika debattprogram, där de gjort upp med vårt romantiska och ödesmättade förhållingssätt till kärlek och förälskelse.

Visst är förälskelsen en härlig krydda och vitamininjektion om jag inte förvandlar mig till en maktlös lekboll i dess ödesmättade händer. Men för den skull inte heller tar den som en halvhjärtad lek, utan alltid, alltid på största och lekfullaste allvar.


Artiklar om böckerna ovan: AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, ETC,
Corren (Kul intervju m Bob H)

onsdag 29 oktober 2008

Hur skapas pengar?

Numera är det sällan mitt tänkande genomgår en hastig och genomgripande förändring, men för någon månad sedan skedde det när jag såg en video, som jag finns i slutet av detta inlägg.

Pengar uppstår numera i huvudsak (till mer än 95%), när någon är beredd att sätta sig i skuld och betala ränta på denna skuld!

Det betyder att finanssektorn lever sitt eget liv och skapar sina egna pengar. Jag har tidigare trott att mängden pengar tydligt står i relation till de reela värdena i samhället och också att ökande fastighetspriser och aktiekurser är ett utslag av att lönernas andel av dessa reela värden länge sjunkit på vinsternas och spekulationens bekostnad. Men finanssektorn skapar alltså till största delen sina egna pengar och kan på så sätt komplettera och tillfälligt tillföra den reela produktionen nya resurser. Så länge de nya lånen överstiger räntebetalningarna kommer efterfrågan i samhället att växa, men på sikt kommer de växande räntebetalningarna att undergräva konsumtionen i takt med att alltmer pengar går åt till att betala ränta på gamla lån.

Systemet kan bara fortleva så länge skuldsättningen accelererar och tills bankerna/finanssektorn/långivarna äger allt.

När fastighetspriserna, som de senaste åren stiger kraftigt är de långsiktiga vinnarna bankerna som får låna ut allt större summor och håva in allt större räntor från samma fastighet. I alla fall så länge låntagarna kan betala räntan...

Tidigare betalade man av sitt hus och blev så småningom skuldfri, men idag betalar de flesta nya köpare enbart ränta på sina lån och blir aldrig skuldfria på annat sätt än om priset på huset stiger och lånets andel av husets värde sjunker.

Den snabbt ökande skuldsättningen förklarar varför kapitalismen kunnat frodas och expandera trots att lönernas andel av förädlingsvärdena sjunkit drastiskt i relation till vinsternas. Skuldökningarna har tillfälligt hållit upp köpkraften och samtidigt garanterat finansvärlden växande räntevinster.
Dagens finanskris beror på att det inte längre är möjligt att accelerera skuldökningen.

Inför dessa insikter får plötsligt Göran Perssons ord ”Den som är satt i skuld är icke fri” nya och sanna dimensioner.
Det är häpnadsväckande hur vi genom kapitalismen utvecklats från det medeltida samhället där det var en stor synd att begära ränta till dagens situation, där räntan har blivit själva pulsådern i en alltmer rutten och parasitär kapitalism. Ett pyramidspel vars fortsatta, men i längden ohållbara, existens nu säkras genom gigantiska garantier från skattebetalarna.

torsdag 23 oktober 2008

Dödens mödösamma dödàr.

Vaknar som oftast i vargtimmen. Idag med stark psykosomatisk smärta i bröstet. Inser att den har triggats av att jag såg klart "No country for old men" igår.
Tänker på filmen och inser att den är "Bröderna Coen goes Det sjunde inseglet". Våra urmyter tar ständigt ny gestalt. Bergmans film utgick från en medeltida kyrkmålning.
Liksom Bergmans filmer rymmer Brödernas Cohens filmer och även No country for old men, en bister och dråplig humor.
Filmen handlar om ett antal livströtta män, som redan (borde) gått i pension. Javier Bardem ger Döden en skrämmande och skoningslös gestalt, som dock allteftersom filmen fortskrider blir allt mer mänsklig i sitt förfall. Han är en av oss trötta och slitna som alltmer motvilligt tvingas träget knoga på. Här ligger denna sotsvarta films livgivande och frigörande effekt, som kom till mig när vargtimmen gick över i ännu en solgnistrande höstmorgon.
Scenen när Döden möter den kvinnliga husvagnsparksreceptionisten glömmer jag aldrig. Inför denna kvinna inser själva Döden att det är bäst att söka mänskligare sällskap!

torsdag 9 oktober 2008

Underbart klipp!

Hittade detta underbara klipp via en annan blogg och vill ha det här också:

Hand i hand

Jag har aldrig känt mig så motståndslöst ensam och utsatt. Och aldrig så nära och omsluten. Dessa tillstånd går hand i hand.
Lättheten tilltar, liksom närheten till skratt och gråt.

torsdag 11 september 2008

"I see need in you"

Först sedan detta behov dämpats från ett skri, ett imperativ, en djup prägling, någon gång i våras, förstår jag vad Marja såg och kände där ute i Stockholms skärgård en varm augustidag för fem år sedan.
Det handlar om behovet hos varje nyfött barn att få födas in i en levande symbios med sin mor. Att få en grundläggande bekräftelse av att vara rätt och tillhörig till livet. Uteblir detta skapas ett svart hål i mitt djup. Ett barn i trasor som skriker efter bröd, för att tala med Ulf Lundell. En besatt "dröm om mammas ömma famn. En utomjordings kärlekstörst", för att citera Jocke Berg. En oförmåga att bli till som separat individ.

Men om och när behovet en dag är rimligt fyllt, som skedde för mig nångång i våras, går man vidare. Tillräckligt fylld av kärlekens symbios för kunna möta den sorg och smärta, som jag befinner mig i nu. Den sorg och smärta det innebär att inse mig vara en ensam och separerad individ. En individ med frihet och förmåga att välja. Frihet att välja mellan "Kan själv!" och , för att åter citera Marja, detta mytiska, magiska och underbara "I need Everybody!"

måndag 1 september 2008

Den gamle och globaliseringen

Jag har en tid planerat att skriva ett inlägg om Henning Mankells senaste roman "Kinesen". Så upptäcker jag att Johan Ehrenberg redan skrivit en recension, som väl överensstämmer med vad jag anser om boken.
Men ett och annat kan jag understryka och lägga till.

Mankell knyter samman världen både historiskt och geografiskt på ett skickligt och lärorikt sätt. Han tar alla bokens personer på stort allvar. Bifigurerna skildras med inlevelse även om personen sedan plötsligt kan försvinna ur handlingen.

"Allt hänger samman och allt förändras. Du är en del av helheten och har betydelse och ansvar för förändringen." Det är vad bokens långsamt framvällande, obetvingliga ordmassa får mig att känna.

Att låta en f d tokmaoist, numera stadgad domare vara huvudperson och ta hennes ungdomsförvillelser på självkritiskt allvar, att låta Maocitat inleda bokens olika delar och ge en allsidig bild av t ex Robert Mugabe sticker naturligtvis i ögonen på vissa läsare, recensenter och tidsandan i vår del av världen. Men boken får i huvudsak positiva recensioner (Svd, DN) med undantag av GP, som sågar honom totalt.

Starkast har den historiska delen om kulitrafiken stannat kvar i mitt medvetande. Miljoner kineser fördes till Amerika där de fick arbeta under slavlika förhållanden. Denna utvandring från Asien var mer omfattande än den mer kända slavhandeln från Afrika. Mankell synliggör denna fruktansvärda historia på ett spännande sätt och kopplar ihop den med Sverige och vår tid.
Mankell tar som sagt sina läsare och romanfigurer på stort allvar. Humorn lyser med sin frånvaro. Men jag uppskattar liksom Johan Ehrenberg hur Mankell hanterar det röda band, som finns på bokens omslag och spelar den avgörande rollen för mordgåtans lösning. Det ser jag som en humoristisk blickning mot hela deckargenren, mot läsaren och mot en bok där annars allt knyts samman och får sin förklaring.
Mitt favoritcitat ur boken är:
"Att bli äldre innebär någon form av reträtt, tänkte hon. Man rusar inte bara framåt. Ett stillsamt, nästan omärkligt återtåg sker samtidigt."


Samtidigt som jag läste Kinesen, lånade och läste jag också delar av Ola Wongs journalistiska bok om dagens Kina, När tusen eldar slickar himlen. Det är en bok som blandar högt och lågt. Djupa övergripande kunskaper om dagens samhälle och en uppsjö av personporträtt och personliga iakttagelser och upplevelser. Jag vill avsluta med att att citera ett avsnitt ur den boken, som väl beskriver och förklarar världsläget:

"En oktoberdag 2006 omkom en 20-årig kinesisk kranförare vid en arbetsplatsolycka i Göteborgs hamn. Han hade jobbat 60 timmar i veckan för en lön på 4 kronor i timmen...Efter att Kina öppnat sig mot omvärlden har 800 miljoner kinesiska bönder satts i direktkontakt med den globala arbetsmarknaden. Det globala utbudet av arbetskraft stiger exponentiellt. Därför sjunker den internationella lönenivån, medan trygghetslagar och förmåner som västerlänningar tagit för givna eroderas...medan västvärlden försöker hitta en ny väg till framtiden, inställer sig i Kina ytterligare en generation för tjänstgöring på golvet i världens verkstad."



söndag 31 augusti 2008

Jag flög!

I natt drömde jag att jag flög!
Visserligen var jag övergiven och ensam i mörka slott och gångar, men jag flög med bravur.
När jag vaknade fann jag orsakerna till drömmen i föregående morgons förlösande dotterpappasamtal, ett berörande blogginlägg om en pappa och att jag i olika omgångar under dagen såg en stark dokumentär om Lasse Holmqvist. Denna dokumentär ledde mig också in på Peter Englunds blogg, som utstrålade manlig omsorg.
Jag inser att Lasse Holmqvist under min uppväxt (via TV!) fungerade som en viktig reservpappa för mig. Han utstrålade med full kraft den trygghet och värme, som fanns hos min pappa, men som till största delen var inkapslad i en känslomässig tvångströja. I dokumentären vittnade en son om den trygghet Lasse spred kring sig och en ung medarbetare berättade hur Lasse delade med sig av sin värme ända in i döden. Samtidigt var han i hela sitt liv ett stort omnipotent vuxet barn.
Nåväl. Sinom tid började jag aktivt styra min dröm. (Tack för att du berättade om den möjligheten i ditt Sommarprogram för ganska många år sedan, Marie Bergman!) Jag flög till ett nytt möte med min dotter och avslutningsvis hade jag också ett lustfullt möte med mitt lilla inre barn.
Jag hade fått kontakt med den varma, trygga pappakraften inom mig.
Jag flög!

fredag 29 augusti 2008

Herregud, Ann Heberlein!

I Expressen klagar Ann Heberlein över för mycket allmänetiskt dravel inom Svenska kyrkan. Men, du Ann, som marknadsför dig som en intellektuell med tankereda, måste väl ändå inse att tron att Bibeln och de kyrkliga dogmerna är ett avtryck av Gud är det största dravlet.
Sekulariseringens grund är att de så tydligt är ett historisk avtryck av människan.
Jag gick för länge sedan ur Svenska kyrkan just för att jag inte kan ställa mig bakom dogmdravlet, men har som arbetslös och sjukskriven emellanåt sökt mig in i gemenskaper som finns inom kyrkan; t ex meditations- och samtalsgrupper. Där har jag funnit tillhörighet i mitt "utanförskap" i en slags urkyrklig gemenskap.
Den har jag också fått glimtar av vid besök i Allhelgonakyrkan på Söder i Stockholm, som jag antar du räknar till fronten när det gäller "den hippa, men ack så tomma mälardalskristendomen". Javisst, tom på dogmer, men inte på svåra, djupa och sökande samtal och bekräftande gemenskap.
(För att inte framstå som en blåögd anhängare av denna nykristendom, vill jag citera ett uttalande av en full f d fotbollshuligan, som åkte i samma tågkupé som jag och tre unga killar, som besökt Taizé. När jag talade i uppskattande ordalag om mina upplevelser i Allhelgonakyrkan, vaknade den f d huliganen ur sin slummer och utbrast förtrytsamt: Det är ju en sekt!
Personligen tror jag dock inte risken är särskilt stor att de tendenser inom kyrkan som du beskriver, som Guds clowner, ska utveckla församlingar inom Svenska kyrkan till sekter. Men den finns.)

Jag är övertygade om att allt du beskriver att du söker finns i överflöd inom kyrkan. Men det är inte det växande och det som lyfts fram i media, vilket också din artikel är ett bra exempel på.
Visst är det en paradox att du som säger dig tro på dogmpaketet Gud funderar starkt på att lämna kyrkan, medan jag som redan lämnat, söker mig in i vissa delar av gemenskapen.
Men vad är egentligen problemet?
Det du i grund och botten tycks söka är det exklusiva och exkluderade. Att få känna dig utvald i en allomfattande (trosdogm)gemenskap, eller? Det är en stark längtan särskilt hos oss som upplevt en trång och traumatisk uppväxt. Men också detta är en paradox: Utvald i en Allomfattande gemenskap. Hur blir det möjligt?
Det moderna projektet framburet av liberaler och socialister handlar på sätt och vis om denna paradox: Allt till Alla och att samtidigt bejaka att var och en är unik. När globaliseringen nu går mot sin fullbordan, samtidigt som planetens och den kapitalistiska marknadsekonomins begränsande ramar framstår allt tydligare, ställs frågan om detta; allt till alla dessa unika, på sin spets.
En alltmer framträdande tankeström i detta dilemma är den nykonservatism, som jag ser dej företräda.
För mig känns följande uppfodran ur Galaterbrevet (Gal 3:28) mycket mer aktuell:
"Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett ..."

tisdag 26 augusti 2008

Facebook

Igår, när jag vittjade Nätet på upplysningar om en kille min dotter börjat umgås med, hamnade jag på Facebook. Ett förtjusande ögonblick var när programmet kollade av vilka i min elektroniska adressbok, som redan finns där. Det var ett antal, bl a en gammal, olycklig kärlek, som också gick med just igår!
"Hallå! Varför har ingen sagt att det är där ni hänger?"
Lite samma känsla, som när jag fick panikångest. Innan visste jag knappt vad det var. Sedan var jag plötsligt med i klubben "Vi som har panikångest".
Nu blir nog Facebook ett kort mellanspel för min del. Det är inte rätt plats att odla bilden av den ensamma särlingen och föredettingen. Inte ens jag har noll vänner på Facebook!

Om Facebook: AB AB AB AB DN SvD

onsdag 20 augusti 2008

Ensamma särlingar

Håkan Nesser har just kommit med en ny bok, medan jag idag har avslutat Skuggorna och regnet från 2004. Den är fint inläst av Torsten Wahlund. Det är en blytung bok både i pappersformat och till innehåll.
Det är den bästa bok jag läst av Nesser, även om de två första Barbarottiböckerna och särskilt Människa utan hund är betydligt mer underhållande och lättsmält.
Ju mer jag läser om och av Nesser, ju mer märker jag hur mycket vi har gemensamt. Vi är både födda i början av 50-talet. Våra fäder var till en början småbrukare. Nessers familj bröt tydligen upp och flyttade in till stan. Vi blev kvar på landet, men pappa började jobba i industrin och blev månskensbonde. Vi växte upp i brytningen mellan resterna av det gamla konservativa samhället och det moderna liberala samhällets totala segertåg. I övergången mellan ett samhälle där många ännu bodde på landet till ett samhälle där de allra flesta bor i stan. Rockmusiken skakade om, men lösgjorde aldrig våra rötter. Vi gjorde en klassresa, fick utbilda oss. Båda till lärare, även om jag blev det mycket senare än Nesser. Vi verkar båda vara uppvuxna i familjer där medlemmarna var känslomässigt frikopplade från varann och det rådde stor ensamhet.
Vi verkar båda möjligen ha en släng av Asbergers syndrom, som jag tror är en följd av uppväxtens karghet, den brytningstid vi växte upp i och den klassresa vi gjorde. Nesser har en mer utvecklad humor och är en skicklig intrigmakare. Jag har en större förmåga att beträda de psykologiska djupen. Fast i den här boken är Nesser som sagt ute på riktigt mörka, djupa vatten. Eller som han skriver: Djävulen är alltid vaken. Gud måste man väcka varje morgon.

Om Nessers nya bok: SvD GP Expr Arb.bl TA HD KB YA

tisdag 19 augusti 2008

Susanna Kallurs tårar

"Det enda man kan vänta sig är det oväntade", sa Susanna Kallur i TV efter sitt fall på första häcken. Detta och hennes tårar gjorde att jag omgående tog henne till mitt hjärta. Mycket mer än om hon vunnit en OS-medalj.
De allra flesta i OS blir förlorare i relation till förstaplatsen. Värt att minnas.
Kanske var hennes fall inte så oväntat. Hon har förvandlat sin kropp till ett topptrimmat explosivt muskelknippe och pressat den till sitt yttersta. Jag tror hennes kropp och själ, innerst inne behöver något annat än en OS-medalj.
Här dör Sannas dröm, skriver Mats Olsson, men även han tycks inse att det kan finnas något positivt i nederlaget.

Det är väl annars ett av vår tids största problem, som Timbuktu så genialt har formulerat det: Alla vill till himlen, men ingen vill dö.


Om Kallurs fall och intervjun: DN Svd Sydsvenskan TA HD AB AB AB AB AB

måndag 18 augusti 2008

Vilken lättnad!

Jag känner och beskriver mig ofta som en föredetting (med, erkänner jag, en viss vällust). Nu är jag dock "a coming man". Eller var det iallafall igår, när det gick för mig för första gången på nästan fyra månader. Så långt har det aldrig varit mellan gångerna tidigare.
Under denna tid har vi legat med varann ett tiotal gånger och vid ett par tillfällen fått till riktiga maratonknull. Ändå har jag inte varit i närheten av att det ska gå för mig.
Jag har t o m blivit smått oroad att det varit något fysisk fel och det var ett skäl till att det fick ske igår.

Något fel är det alltså inte, utan det handlar, som min huvudtes varit, med Karin Boyes ord om att: "Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd". Ja, någon större möda har det inte varit, även om det inte alltid är självklart att "få till det" vid vår ålder. Särskilt som känslor som sorg, smärta, ilska, skam m m dyker upp och pockar på uppmärksamhet i sänghalmen. Detta är dock helt i sin ordning och utomordentligt viktigt, eftersom dessa känslor fått alltför lite utrymme i våra liv jämfört med den sexuella lusten. (Mat, sömn och sex är så starka behov att de eller de problem de kan rymma är svåra att förtränga. Värre är det för våra mer subtila känslor och de känslor, som inte direkt är kopplade till vår överlevnad, men i högsta grad betydelsefulla för vår totala livslust)

I mitt tidigare äktenskap var jag en riktig orgasmjägare, inser jag nu efteråt.
Där fanns en stark omedveten underström av hetsande (alltså inte bara upphetsning) för att nå dit. Denna berodde på ett mönster, som jag fick i mig med modersmjölken. Min mamma kände ovilja mot att lägga mig till sitt bröst och önskade att jag snabbt skulle bli klar med min amning. Ja, jag upplevde att hennes innersta (omedvetna) önskan var att, likt Hera med Herakles, slunga mig från sitt bröst. Inte undra på att jag så länge känt mig som en "tjuv om natten" inför all njutning, inte minst den sexuella.
Kanske är det också så att vi män är genetiskt programmerade att snabbt tömma vår säd. Att apan i oss snabbt måste tömma sig i honan, innan någon annan i flocken tar hans plats. Om det är så må zoologerna svara på, men i såfall har nu människan i mig i fyra månader segrat över apan.
Det som dessa månader främst fyller mig med jublande vällust och läkning är kyssandet och det är för mig som bäst, när vi ligger med varann. Därför vill jag bara fortsätta och fortsätta. Med Freuds språkbruk är jag mer i den orala än den genitala fasen.
Fast hur var det nu hon skrev mer Karin Boye? "Visst är det skönt när knoppar brister"?

Mer om orgasmer:
Åhhh, ännu en dag att fira!
Orgasmera mera - på internationella orgasmdagen
Bra för självkänslan och orgasmerna

söndag 17 augusti 2008

Berusa er!

Det är angeläget att vår alkoholkultur debatteras.

I Aftonbladet skriver t ex Anneli Jordahl :

"På 20 år har cigarettrökningen gått från tuff till socialt oacceptabel. Vem kunde ana? Lek med tanken att alkoholkonsumtionen går samma öde till mötes."

Under min tonårstid var sex och sprit insvepta i en lockande mystik. Det hägrande vuxenlivets guldkant. Under mellanölets tid var alkoholen lättillgänglig. Att dricka gav i bästa fall lite avslappning och var ett sätt att tillfälligt dämpa upplevelsen av djup ensamhet. Att dricka för mycket var ett enkelt sätt att få uppskattning, beundran och vänners omhändertagande. Ja, nog var det torftigt. Nationalteatern fångade läget i låten "Livet är en fest", som jag dock då upplevde mer som en skicklig verklighetsbeskrivning än en uppfodran till ett annat leverne.

Alkoholen förblev inte länge någon viktig drog för mig. Arbetsnarkomani och ett rastlöst görande passade mitt temperament bättre. När jag så småningom fick panikångest slutade jag helt med alkohol och är idag en stolt nykterist.

Att så många av dagens betydligt mer frimodiga ungdomar tycks ha samma fascination inför alkoholen, som vi hade på vår tid känns trist, men är inget jag kan fördöma. Jag gläds istället åt förebilder som Björn Gustafsson och Doréen "21.30" Månsson, som avstår från alkohol och samtidigt visar upp en berusande vitalitet och glädje.

För mig är dans, en framarbetad förmåga till öppna och ärlig möten med andra, en växande förmåga att acceptera livet som det är i varje stund och en lust att bejaka alla livets känslor de enda berusningsmedel jag vill använda.

Fler artiklar i Aftonbladet om alkohol:
Vänstern tog en stor stark
Vi måste arbeta kollektivt!
Här blir de hemkörda
"Här gäller nolltolerans"
Hur tänkte ni?


lördag 16 augusti 2008

Åh, dessa ljuvliga kyssar!

Först i mitt nuvarande förhållande har jag insett hur ljuvligt och viktigt det är med kyssande.
Fast det länge borde varit uppenbart, alltsedan jag 1998 förstod att min viktigaste läkning handlar om att ge mig en ny spädbarnstid, då det där med grip- och sugreflexen och Freuds orala fas m m, som bekant står i centrum.
Allför mycket mat och sötsaker har jag alltid haft en tendens att stoppa i mig. Att det finns ett betydligt nyttigare mungodis att frossa i har varit sorgligt förbisett.
Att ligga med varann, när man lämnat ungdomens hormonstormar bakom sig, kan vara en svår och ömtålig balansakt. Men ack så sagolikt hänryckande, när den lyckas.
Även om potensen och det vaginala lustflödet en dag försvinner lär kyssandets munnimumsande kunna bestå. Nå´t att jubla och glädjas åt.

Några personer i boken "Skuggorna och regnet" har ett extatiskt kysskalas, som Håkan Nesser på sedvanligt sätt beskriver med inlevelse och distans i skön förening:

"Kyss mig, Viktor", sa Gun-Britt Gunnarsson och spottade ut tuggummit.
Jag såg hur Viktor - med en sorts högrött, sammanbitet ansiktsuttryck, som sannolikt vittnade om både panik och dödsföraktande beslutsamhet - långsamt närmade sin mun till hennes. Hon hade slutit ögonen, men i gengäld särat på läpparna en smula. Med ens var han framme med truten, och på något sätt... på något sätt fungerade det. De kysstes och kysstes, som om de aldrig hade gjort annat, det var som fan, tänkte jag, och funderade hastigt på om det kunde vara läge att skylla på att man var lite pinknödig och klättra ner - men innan jag hann komma till beslut, hade jag Åsa Hessleman liggande i mitt knä, i exakt samma ställning som Gun - Britt Gunnarsson låg i Viktors. Dånad, liksom.
Jag tittade på henne. Hon blundade hon också, men hade glömt att spotta ut tuggummit. Käkarna malde runt lite slött. Hon var rätt snygg, insåg jag äntligen. Jag överlade hastigt med mig själv, sedan böjde jag mig framåt och tryckte läpparnas mot hennes. Det må bära eller brista, tänkte jag.
Det bar. Det inte bara bar, det var rent sensationellt trevligt. Mycket bättre än cigarretterna och colan. Mycket bättre än jag kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. Jag vet inte vart tuggummit tog vägen, antagligen svalde hon det. I varje fall fann jag omedelbart att det här var en sysselsättning som inte liknade någonting annat jag varit med om, och det fanns absolut ingenting annat jag varit med om, och det fanns absolut ingen anledning att avbryta verksamheten. Vi kysstes och kysstes och kysstes, vi också. Ibland kved hon lite svagt och kuttrande. Det pirrade i hela min kropp, och på något vis kändes det att det pirrade i Åsa Hesslemans kropp också. Jag fick stenfjong från första början, men några tankar på att traska vidare på den inslagna vägen dök inte upp i huvudet på mig. Antagligen inte i de andras huvuden heller. Åsas och Gun-Britts och Viktors. Det fanns ändå gränser, och det var gott nog att sitta häruppe i Fågeltornet, högt ovan världens rök och larm, och utforska varandras munhålor.
Fyra unga realskoleelever på orienteringstävling. Redan medan det pågick visste jag att det här var den mest minnesvärda stunden dittills i mitt liv. Utan jämförelse. Vi sa ingenting. Vi bytte inte ställning. Vi bara fortsatte och fortsatte tills tungan och läpparna ömmade av träningsvärk och gnuggsår."

fredag 8 augusti 2008

Still alive and sometimes kicking

Att tillhöra den första (?) Forever young - generationen och så länge ha upplevt mig vara "a coming man", som först efter 40 ordentligt steg in i vuxenlivet, som far och yrkesmänniska, och så nu vara sjukskriven, arbetslös och ha en alltmer urholkad ekonomi, skapar emellanåt en påtaglig och förunderlig känsla av att vara en ... föredetting.

Då är det uppfriskande att få läsa följande i Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit:

"Tack vare Olof Helmersson och helbrägdarörelsen hade han gudskepris kunnat utföra sitt livsverk: sköta jordbruket som nu var nedlagt, bygga bönhuset som nu var rivet, färdigställa den numera avskaffade vägen till Kedträsk, starta konsumbutiken som inte fanns längre, försörja barnen som nu hade övergivit honom, vara ålderman i byn som nu var avfolkad och öde, grunda Folkpartiets lokalavdelning som nu var upplöst. Det var med stolthet och tacksamhet som han i sitt åttisjätte år såg tillbaka på detta sitt livsverk."

Detta citat fyller mig med samma gapskratt, som den fantastiska och mångtydiga slutscenen i Ingmar Bergmans annars kanske svartaste film Nattvardsgäster.

Eller som Albert Camus avslutar sin Myten om Sisyfos:

"Man måste tänka sig Sisyfos lycklig."

onsdag 30 juli 2008

Ett fett finger åt "Kundservice" på Stockholms central

Jag och min flickvän satt fast i tågkaoset p g a en nedriven ledning i Linköping 17 juli. Vi reste från Småland och skulle vara framme i Umeå kl 22.10 på kvällen. Vi kom fram först följande morgon med nattåget 7.41 till Umeå. Total försening 9,5 timmar!

Till Stockholm kom vi rejält trötta och 6 timmar försenade och blev hänvisade till SITTplats på nattåget av en förnumstig Tomas på "Kundservice" på Stockholms Central.

Jag kan acceptera det kaos, som uppstod i Linköping och t o m bli imponerad av att SJ klarade att bussa 100-tals resenärer förbli Linköping under rådande omständigheter. Vi resande visade ett stort lugn och tålamod. Förmodligen tack vare att de flesta var på semesterresa och inte pressade att vara hemma en viss tid. Den fåtaliga personalen var också mycket hjälpsam, men hade föga konkret att erbjuda annat än väntan.
Jag kan acceptera avsaknaden av trafikvärdar, information och den långa väntetiden. Ständigt nya vågor av tågresenärer vällde in till de fåtaliga bussarna och någon kö- eller turordning fanns inte. Det var trängsel och vassa armbågar och som gällde, om man skulle komma med någon buss, men de flesta tog det som sagt lugnt. Vi hade tur och kom till slut på en buss till Norrköping, som "smög" upp mot slutet av den "kö" som ständigt försköts framåt åt det håll där de flesta bussarna kom ifrån.

Tåget som skulle avgå från Norrköping var knökfullt. Endast ståplatser fanns. Vi valde att avvakta och ta ett senare tåg, där vi kunde få sittplats. Denna begäran ledde till en mild protest i biljettluckan i Norrköping, men när jag höjde rösten och påtalade det rimliga i att få åka med sittplats till Stockholm fick vi sittplatsbiljetter till tåget 16.24. Det avgick kraftigt försenat först 17.45, men vi fick sitta.

För mig var det sedan självklart att vi skulle erbjudas sov- eller liggplats på nattåget till Umeå från Stockholm, men "Kundservice" hade som sagt en annan uppfattning av begreppet service. En extra sittvagn var allt som fanns ordnat på nattåget hävdade man med frenesi. Enda alternativet var sittplats följande dag, men då skulle vi själva få bekosta övernattningen. Trots att jag skällde ut den kvinnliga personalen, som jag glömt namnet på och sedan hennes chef Tomas rejält, var det detta som gällde. Punkt slut.

När vi väl kom ombord på nattåget och det första tumultet lagt sig (ombordpersonalen hade inte fått veta något om en grupp försenade Norrlandsresenärer) blev vi utan minsta tvekan erbjudna sovplatser av den trevliga och hjälpsamma ombordpersonalen.

För ett par år sedan råkade jag och min familj ut för en lika kundovänlig behandling av "Kundservice" på Stockholms Central. Vi kom kraftigt försenade till Stockholm med tåget från Norrland och skulle därför komma att missa vår sista bussanslutning ut på landsbygden, när vi kom med vår nya tågavgång ner till Småland. Jag begärde då en taxiresa, men nekades hårdnackat detta av "Kundservice" på Stockholms Central. Även denna gång löstes det hela av ombordpersonalen, som direkt ordnade en taxi, vilket var tur, eftersom taxichauffören berättade att det numera saknas möjlighet för privatpersoner att beställa taxiresor under helger i denna glesbygdskommun.

Ett annat tråkigt SJ-minne är från den 3 april 2004, min dotters 12-årsdag. Vi kom (försenade) med tåg från Duved till Ånge. Eftersom vi åkte i sista vagnen och hade mycket skidutrustning att kånka på, såg vi vår anslutningsbuss till Sundsvall ge sig iväg innan vi hann fram till den. Ingen tågpersonal fanns att tillgå i tågknuten Ånge en lördag, men per telefon fick jag till slut kontakt med en hjälpsam SJ-kvinna, som lovade ordna en taxi. Senare kom en taxiägare förbi och beklagade att han inte hade någon ledig bil att tillgå denna dag. I telefon beklagade SJ-kvinnan att vi skulle bli tvungna att vänta tre timmar på nästa buss, men att vi givetvis skulle få tillbaka pengarna för vår resa. I stället för födelsedagskalas fick min dotter och jag uppleva Ånge en kall lördageftermiddag. När jag senare reklamerade resan fick jag veta att vi inte var berättigade till någon ersättning för vår kraftiga försening. Löftet vi fått per telefon var tydligen tomma ord för att lugna oss i stunden.

Enligt SJ:s nuvarande regler hade vi varit berättigade till ersättning, så här har skett en förbättring. Det är dock uselt av SJ att bara erbjuda ett värdebevis, som med vissa förbehåll kan användas för köp av ny resa. Att för att få ersättning vara tvungen att åter anlita ett reseföretag, som skött sig illa är osmakligt. Pengarna tillbaka är det enda rimliga.

Jag har ingen bil och är varm anhängare av kollektivtrafik och ett Statens järnvägar i bemärkelsen Folkets järnväg, men detta märks det tyvärr allt mindre av. Orsakerna tycker jag beskrivs bra i följande inlägg i Aftonbladets forum.

BRA av Aftonbladet att ta upp bristerna inom SJ och Banverket. Förhoppningsvis leder det till förbättringar.
Heder åt det flertal av SJ:s ombordpersonal, som gör ett mycket, mycket gott arbete.

tisdag 17 juni 2008

Efterlängtad intensivterapi

Nu far jag till landet med flickvännen för en månads efterlängtad intensivterapi dvs kokongartad kärleksfull samvaro i ett paradisiskt sommardoftande Fagerhult.

Njut av lite bugg så länge:



Videon har drygt tre år på nacken. Numera hoppas jag att jag närmat mig Felix mer energiska buggstil nedan.
Njut av dansglädjen!

måndag 16 juni 2008

Bottennapp om bottenmiljarden

I en essä i DN intar följande påstående en central plats:

Afrika "kanske aldrig har chans att hoppa på utvecklingståget. Det har redan gått, med en mängd glada asiatiska länder ombord och det kommer att dröja innan nästa tåg stannar till på stationen. Kina och många andra länder har visat att världen behöver deras varor, men på vilket sätt kan Guinea, Tchad eller Centralafrikanska republiken göra sig oumbärliga för den rika världens konsumenter?" (min kursivering)

Se där hur problemen tornar upp sig, när man inte sätter människovärde, utan i stället marknadsvärde som norm för utvecklingen.
Utifrån marknadsekonomiska lagar är det så att när den rikaste femtedelen av världens befolkning innehar 74% av inkomsterna/köpkraften och den fattigaste bottenmiljarden bara 2%, sker i princip 74% av utvecklingen hos de redan rika och bara 2% hos de fattigaste. De siffrorna visar hur ogörligt det är för marknadsekonomin att lösa världens fattigdomsproblem.
Och hur intresserade är afrikanerna av att göra sig oumbärliga för den rika världens konsumenter? För att citera Lars Winnerbäck: Det är väl inte sånt man tänker på och drömmer om. (Om man nu inte är Homo economicus, kapitalist, företagare. Ett släkte som numera tycks vara upphöjt till norm för vad det är att vara människa.)

Jag är dock övertygade om att även fattiga afrikaner vill ha mat, bostad, utbildning och hälsovård och är beredda att framställa vad de själva behöver.


Siffrorna ovan visar att med ytterligare bara 2% av världens samlade inkomster, skulle de absolut fattigaste kunna fördubbla sina inkomster...


Läs även
Det kinesiska spöket

söndag 15 juni 2008

Kåthet och uppgörelser

Skam till sägandes har jag ännu inte läst någon bok av Elsie Johansson, men redan när jag såg en intervju med henne i Gokväll 20/5, bestämde jag att jag ska ändra på den saken. En ny påminnelse kommer när jag i DN läser en lovordande recension under samma rubrik som jag valt ovan.

Nu när Sara Lidman är i himlen får jag kanske rikta min trånad efter mogen och vis kvinnlig energi mot Elsie. Hon utstrålar en härlig energi och charm.

Ännu vet jag inte närmare vad Elsie Johansson skriver om kåthet, men jag kan formulera lite kring min egen.

Kåtheten mognar som ett vin. I ungdomen var den bråkig och pockande, oftast en plåga av rastlös otillfredsställelse omgärdad av djup skam.
Nu är den en våg av kraftfull, jublande livskänsla. En välkommen gäst att vara i förtrolig samvaro med, snarare än att snabbt utspisa och sedan skiljas ifrån.


Att avnjuta och bejaka min innersta livskärna, där sexualiteten finns, har varit en lång och svår kamp, alltsedan jag i likhet med den nyfödde Herakles blev slungad från bröstet. Visserligen blev jag så vitt jag vet aldrig bokstavligen kastad från bröstet av min mamma. Det var dock en djup och förbjuden önskan inom henne, som gick rakt in i mig och bl a orsakade min djupa skam inför sex.

Det var en befrielse att hitta episoden om Herakles och Hera i den grekiska mytologin. Tack för det Theodor Kallifatides!, som satte mig på spåren när jag först läste Mödrar och söner och senare just romanen om Herakles. Den förra njöt jag mycket av att läsa och jag kan hålla med Kallifatides, när han med glimten i ögat undrar om det är möjligt att leva utan förtrogenhet med de grekiska myterna. Vi möter dem hela tiden i modern tappning. Ett bra exempel är Stieg Larssons Milleniumtriologi, särskilt del två, Flickan som lekte med elden, där ödesdramatik från gamla antika gudasagorna serveras i modern sidvändartappning.

I Kallifatides Herakles omnämns så vitt jag minns inte episoden där Hera slungar den svältfödde Herakles från sitt bröst och i allafall inte hur mjölkstrålen, som sköt ur Heras frigjorda bröst spreds över himlavalvet och bildade Vintergatan (The Milky way).
Så när vi blickar upp på den gnistrande stjärnhimlen och känner närhet till Alltet, är det en föjd av Herakles traumatiska upplevelse.

Inget ont, som inte har något gott med sig.

Här finns fler lovord till Sin ensamma kropp:

Hon tar struptag på tillvaron

Ensam äldre kvinna saknar

Roman med skickligt tvinnade tanketrådar



fredag 13 juni 2008

I dödens närhet

En dag när jag stod och diskade och slog på radion, kom jag rakt in i det utmärkta programmet Samtal pågår. Där pågick ett samtal med Marie Winald Karlström.
Marie berättade bl a om de psykiska följderna av en svår hjärtoperation vid sex års ålder. Jag saxar ur vad hon säger i programmet:
"Mamma hade sin strategi: Det som har varit, det har varit. Det pratar vi inte om. Det var omgärdat med alldeles för mycket smärta. För mej var det förödande, jag hade faktiskt varit nära att dö.
Jag ville dit. Där fanns allt jag behövde. Befrielse från smärta. Värme och frid. Precis när jag var på väg drogs jag hastigt tillbaka, så var jag tillbaka i smärtan. Vad jag upplevde då var en stor vrede för att jag var tillbaka och inte hade fått dö. Det jag längtade efter var att få dö dvs göra det som gjorde mamma så ledsen att hon ville dö. Det var skuldkänslor jag hade."
Marie behövde som vuxen gå fyra år i terapi innan hon förmådde bearbeta detta trauma.

Jag genomlevde som nästan nyfödd ett liknade förlopp p g a känslomässig och fysisk övergivenhet. Det har krävts mycket arbete för att ta till mig smärtan i detta. Och det har varit oerhört svårt att hitta acceptans för denna gamla obearbetade dödslängtan. Att ta den till sig är enda vägen till en ogrumlad livskänsla.
Jag minns bl a att inledningen och slutet i filmen Ken Park kändes som ett starkt stöd i mitt behov av förståelse för min gamla och djupa dödslängtan. (Vilken var paradoxal eftersom jag tog itu med den först sedan jag blivit så gammal att livets försvinnande korthet blivit påtaglig för mig.)
Numera känns detta avklarat för min del, men det kändes ändå skönt och bekräftande att höra Marie berätta om detta.
Det ökar min närhet till livet.Tack!

tisdag 10 juni 2008

Är habegär nå´t att ha?

"Vill jag verkligen ha allting? Det är risk för det. I alla fall är det så vi är programmerade: Nästan reflexmässigt försöker vi få det som vi kan få, men det räcker inte. Vi känner ingen tillfredsställelse över det vi får i vår hand utan det väcker bara snabbt ett begär efter mer.
Det är så kopplingarna i hjärnan fungerar. Det är i grund och botten likadant med oss som med neurobiologen Schultz apor: När de hade vant sig vid belöningen i form av äpplen teg de nervceller som dessförinnan hade uppfattat läckerheten som underbar. Nu ville djuren ha russin - behoven ökar så snart något har blivit möjligt att uppnå. Också människan är omättlig." skriver den tyska vetenskapsjournalisten Stefan Klein i sin bok Lyckoformeln.


I tiotusentals år har människan kämpat för att ta sig ur brist och fattigdom. Habegäret har då varit en viktig och positiv drivkraft.

MEN nån gång på 1950/60-talet passerade vi en viktig BRYTPUNKT. Vi i den ekonomiskt rika, tekniskt och organisatoriskt mest utvecklade delen av världen hade uppnått en god och rimlig levnadsstandard. Sedan dess har habegäret i vår del av världen till stor del fört elände med sig. Även om mycket positiva förbättringar och landvinningar också gjorts och bör fortsätta göras, så har detta MER, MER, MER i enlighet med lagen om den avtagande marginalnyttan blivit allt mindre tillfredsställande.

Moder Jord far illa och det sticker i ögonen att 20 % av världens befolkning förbrukar 74% av jordens resurser, medan de 20% fattigaste får dela på 2%.
Från 1970 fram till år 2000 sjönk både andelen (38% till 19%) och antalet (1,4 till 1,2 miljarder) extremt fattiga i världen trots att jordens befolkningen samtidigt ökade kraftigt från 3,7 till 6,1 miljarder. (Källa: http://www.gapminder.org/)

Nu verkar denna positiva trend vara på väg att brytas, medan MER, MER, MER fortfarande präglar den ekonomiskt rika världen.

"Mellan 1986 och 1994 fördubblades den inkomst som genomsnittshushållet i USA tyckte sig behöva för att tillgodose sitt önskade köpbehov. De ansåg sig dock lyckligast 1957 när konsumtionen var hälften av dagens." (Lasse Berg: I Asiens tid)

Nog är det ett positivt tecken att det väcker så mycket ont blod, när ett fåtal bl a Nina Björk kritiserar konsumtionshysterin, i en kör som annars ropar KÖP, KÖP, KÖP.

Längst därinne inser nog de flesta att det är perverst och skamligt att världsfattigdomen ännu existerar och t o m börjar växa, medan stora resurser används till att framställa mer åt de redan välbeställda.

Dags att lägga habegäret i malpåse och ge mer plats för kärlek, rättvisa och solidaritet? Mindre prylar och mer tid och närhet till varann?

Och så kan vi skratta tillsammans åt habegärets konsekvenser; lysande skildrat av Monte Pythongänget i The Meaning of Life:


fredag 6 juni 2008

"för alla som vet sin delaktighet i det hela"

Jag har lyssnat till Sara Lidmans Sommarprogram år 2000. Min flickvän hittade en inspelning i sina gömmor.

Åh, Sara, vilken livsenergisk, vis och underbar kvinna Du är!
Du är en av få kvinnor som får mig att känna att jag tillhör det andra könet; att kvinnan är Urmänniskan. Trots att du inte hade några egna barn eller kanske just därför, sprudlar Du av nyfiken, okynnig och all-varlig livsaptit. Vi människor framstår hos Dej i alla våra sidor som storslagna varelser.
Jag tror att t o m Dina politiska belackare måste ha hyst en obetvinglig beundran för Dej.
Storslagen och obetvinglig i ständig närhet till Livet, också i sorg, smärta och mänskliga nederlag, så uppfattar jag Dej.

Med hjärtat i halsgropen

En sen sommarkväll i vacker skymning promenerar jag ensam längs vattnet vid Hornstulls strand. Långt framför mig ser jag fyra grabbar i övre tonåren komma gående mot mig. De bär ölburkar i händerna och verkar berusade.

- De kan lätt slå ner mig och råna mig! far det genom mitt huvud.

Innan vi möts stannar en av dem upp för en pisspaus och jag möter först hans tre kamrater. De pratar högljutt och ivrigt och märker knappast mig.

När jag så möter deras eftersläntrande kamrat, möts våra blickar och han frågar:

- Vill du ha en kram?

- Javisst! svarar jag.

Varpå vi ger varann en hjärtlig kram, innan den unge mannen går vidare efter sina kamrater och mitt hjärta sjunker från halsgropen till den plats där det hör hemma.

Vid återkomsten är det lika lätt och varmt som sommarkvällen.

onsdag 4 juni 2008

Utbrändhet och vansinne

Nog är ursinne en nåd att stilla bedja om från de utbrända, men det är svårt för den som redan ligger utslagen att hävda sin rätt. Lättare lär det knappast bli nu när husdoktor Husmarks hemska högerkrokar ska utplåna det s k utanförskapet.

Jag har själv varit utbränd i mer än sex år och är först nu på väg tillbaka till arbetslivet. I backspegeln inser jag att denna återgång kunnat ske på om inte sex veckor, så i allafall sex månader.

En rad vansinniga omständigheter omöjliggjorde detta.
Jag gick alldeles för länge med allvarliga symtom och signaler i kropp och själ. Problemen började med panikångest 1994, sammanbrott och partiell sjukskrivning under ett år 1997/98. Varken jag, omgivningen eller sjukvården tog situationen på tillräckligt allvar. Jag kämpade desperat för att hålla näsan över vattenytan och bedrev, inser jag nu efteråt, grov misshandel mot mig själv. Sammantaget ledde detta till den nu pågående långtidssjukskrivningen 2002.

Hade jag 1997 haft de kunskaper jag idag besitter hade heltidssjukskrivning och insiktsfull intensivvård kunnat lösa saken på ett halvår och besparat mig och min dåvarande familj stort lidande och samhället stora pengar. Det hade varit att smida medan järnet var varmt. Genom hälsovårdens och psykiatrins okunskap, ointresse och min egen okunskap och rädsla för att ta en djupgående match med mina demoner, skedde snarast en återtraumatisering i ett läge när de psykiska försvaren hade rämnat och mitt inre låg öppet för läkning. Vansinne!

Jag menar att detta är ett allmänt problem vid långtidssjukskrivningar. I stället för grundligt göra upp med sitt falska själv, vilket oftast är förenat med ren (men ofarlig) dödsångest, hankar man sig fram med halvmesyrer. När man inte längre arbetar och börjar återhämta sig, blir vardagen så småningom hanterbar och det är lätt att nöja sig med detta i stället för att gå igenom hela den plågsamma process som ett helt tillfrisknande skulle innebära. Förståligt, men ändå vansinne!

Så länge detta grundläggande faktum inte finns med i bilden, när man vill bryta det s k utanförskapet, lär problemen kvarstå.

Dock har medvetenheten och kunskapen i dessa frågor växt en hel del de senaste tio åren. De goda exemplen blir fler, så läget är inte alls hopplöst.

tisdag 3 juni 2008

Lisbeth Salander

"Hej, Nina!

Kul och intressant att läsa Din artikel om Milleniumtriologin och Lisbeth Salander. Det är upplyftande att få läsa Din analys av detta fenomen. Det Du skriver om att hon är ett kontrollfreak och en gammal cowboystereotyp i ny tappning kan jag givetvis bara skriva under på. Samtidigt är det nog väldigt betydelsefullt att varje tid skapar sin fräscha och tidsenliga version av de gamla myterna. Att Stieg Larsson gör detta tror jag är en viktig förklaring till böckernas popularitet och att jag och många andra slukat dem med stort intresse. Jag tycker Stieg Larsson här övertrumfar Klas Östergrens hyllade Orkanpartyt med hästlängder.

Dessutom finns det dimensioner i Stieg Larssons triologi, som jag Du förbigår, men som lyfter beträttelserna ytterligare och genmäler den negativa kritik, som Du framför.

Vi får i del två och tre veta att Salanders psykopati inte bara är någon stereotyp hjältegloria, utan en följd av svåra traumatiska upplevelser. En försvarsmekanism utifrån dessa. En djup känslomässig störning.

Så är böckerna också en (grovt tillyxad) terapeutisk utvecklingshistoria. I del tre bryts successivt Salanders och Blomkvists närhetsskräck. De är tvungna att lita på varann och är beroende av varann och andra. Det hela bär spår av att skapa ett gott, kollektivt lag för att bekämpa det onda laget. Det räcker inte med den ensamma hjälten. Det krävs kollektiv organisering och kamp. Där finner jag det socialistiska budskapet, ej övertydligt men därför väldigt effektivt. Där finns också en stark uppmaning till var och ens moraliska ansvar exemplifierat t ex av Pablo Robertos intressanta uppdykande och medverkan i boken.

Sen finns där ett intressant queerperspektiv i böckerna. De flesta personerna verkar brottas med sin sexuella identitet. Ingen lever i en traditionell kärnfamilj. Greger och Erica ligger närmast detta, men Erica har samtidigt sitt av Greger accepterade förhållande med (sexmissbrukaren) Mikael Blomqvist, som verkar ha liknande närhetsproblem som Salander.

Slutet tolkar jag annorlunda än Du. Jag ser det som att Lisbeth och Mikael äntligen förmår betvinga sin närhetsskräck för att börja utveckla en relation av närhet och kärlek.

Det hade varit intressant att få veta hur detta hade utvecklats om Stieg Larsson fått leva och skriva fler böcker. För visst hade han tänkt fortsätta serien?

Jag tycker att Stieg Larsson lyckades skriva bred och populär sidvändarlitteratur, som samtidigt är folkbildande, uppfordrande och reser de gamla eviga frågorna i ny och (fram)tidsenlig form på ett inspirerande och framåtsyftande sätt.

Att sen de flesta läsare inklusive jag själv inte tydliggör detta när vi läser är en annan sak. Det har sin verkan ändå.

Jag är glad att Din artikel fick mig att tydliggöra för mig själv varför jag uppskattar böckerna.

Tack ska Du ha!

MVH

Torbjörn Nilsson, Umeå"


"Hej Torbjörn,


och tack själv för din egen tolkning av böckerna. Den var rolig att ta del av. och du kan nog ha rätt, att Lisbeth skulle ha utvecklats i annan riktning om Larsson hade fått skriva alla de böcker han planerade.


Mvh, Nina Björk"

Läs om förebilden till Lisbeth Salander här

lördag 31 maj 2008

Dags för sex...

Jag läste en intressant intervju med Jenny Tunedal.

Där står det bl a: "Kärleken är vårt mest desperata försök att bekämpa den outhärdliga känslan av ensamhet, hävdade författaren och filosofen Jean-Paul Sartre. Varje samlag är två i grunden övergivna människors förtvivlade försök att smälta samman, ansåg han, och i känslan av tomhet efter akten såg han beviset för att kärleken aldrig kan bota ensamheten."

Så illa tycker jag (numera) inte att läget är. Det sex utan djupare närhet, som Sartre beskriver och praktiserade, kan skärpa upplevelsen av ensamhet och tomhet. Om vi däremot lär oss närhet, vilket är en svår och svårfångad konst, i alla fall för oss (män) i en äldre generation, så kan vi uppnå en enastående känsla av djup samhörighet och t o m sammansmältning.

En enkel övning kan vara att sitta (i meditationsställning) mitt emot varann och se varann i ögonen under tystnad. Det underlättar också att i sängsamvaron vara lyhörd för och tillåta alla känslor som kan komma upp; skratt, sorg, djup smärta, skam, ilska osv. Min erfarenhet är att det är alltför lätt att "surfa fram på" och "gömma sig i" sin starka kåthet eller orgasmjakt, varvid verklig närhet riskerar att utebli.
För att inte tala om oskicket att blanda in alkohol eller andra droger i det mesta omstöpande av alla möten.

Jag återkommer till ämnet...

På resor i Håkan Nessers värld

Just nu har jag en Håkan Nesser - period. Han har för övrigt en sympatisk hemsida. Dessutom läser han in sina böcker på ett bra sätt, vilket inte är alla författare förunnat.

Efter att ha läst "och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla" inser jag hur mycket ensamhet det finns i Nessers böcker. Det är kanske därför jag har så lätt att identifiera mig med hans författarskap.
I djupare mening var jag totalt ensam tills jag var 25+ och saknade dessutom den humor, som finns i Nessers böcker och gör att man kanske inte drabbas av det djupa elände som finns där. Det hela blir bara skönt och underhållande. Samtidigt finns ensamheten och eländet där även om det inte "sticker en i ögonen". Förmodligen en av förklaringarna till Nessers stora framgångar. Naturligtvis tillsammans med de oftast fyndiga och välgjorda intrigerna.
Jag minns ett annat exempel på vad jag skriver om ovan i Lasse Hallströms genombrottsfilm "Mitt liv som hund"(1985). Jag såg den på bio vid den tiden och fann den enbart mycket underhållande. Det var innan min panikångest 1994 och innan min egen barndom kom i kapp mej. När jag därefter sett om filmen slår eländet i filmen emot mig starkt.

Åter till Nesser. I hans två senaste böcker i den nya serien kring kriminalinspektör Gunnar Barbarotti, liksom jag skild och med en tonårsdotter, finner jag att ensamheten successivt viker och närheten tilltar. Gunnar finner precis som jag en ny livskamrat och i mitt fall bor hon bara ett stenkast bort. Försoning och ödmjukhet tilltar.

Nu har jag lyckats presentera mig inom bloggens ramar på ett snyggt och lagom inlindat, men förhoppningsvis inte intetsägande sätt.
De saker bloggen utlovas handla om har också kommit med. Utom sex.
Jag återkommer...
F ö är Håkan Nessers "Människa utan hund" en skamlöst underhållande eländesskildring!