Grannpojken

Jag tänker återkommande på Weine, grannpojken från min uppväxt, och inser hur betydelsefull han var för mig, trots att han är drygt 12 år äldre än jag. Inser att jag starkt saknade en fadersfigur, som kunde ge mig en livshållning och framförallt riktning i mitt liv. Detta kom han att positivt bidra till. Inget uttalat som jag minns, utan något som jag ändå sög åt mig.

Grannpojken Weine 2023

(Tidsandan var väl det som främst formade mig, men varför tog just jag åt mig tidsandan; vänstervåg, frigörelse och socialistisk revolution i de då s k u - länderna. De flesta gjorde det inte.)

Weine studerade och tog studenten, läste på Handelshögskolan och engagerade sig livslångt för främst Latinamerikas framsteg och utveckling. Rent konkret väckte han ett starkt friidrottsintresse och läsintresse hos mig. Han hade byggt ett helt litet friidrottsstadion i gärdet intill deras tomt och hade skaffat både kula och diskus, som jag skämmigt nog senare la beslag på och vanvårdade. Han gav mig två idrottsböcker om Gunnar Gren och Sven Tumba. Den senare fängslade mig starkt.

Förra året berättade Weine sitt starkaste och bästa minne av min pappa Holger.

Men först en bakgrund om Törnagården (4:2), där Weine växte upp från 1946. (Även detta har Weine berättat för mig.)

Törnagården före 1956.

Vår gård till vänster.

Gården tillhörde på 1920- och 30 - talet familjen Törn från Bockara, som var varma pingstvänner och skänkte tomten där Filadelfia byggdes 1922. Sonen David sjöng mycket vackert och drog folk till församlingen.

1938/39 flyttade dock familjen Törn härifrån och sålde gården till svenskamerikanen Valfrid Jansson, som bodde på övervåningen med sin fru Svea. Hon var särskilt förtjust i Weines storasyster Vally, som bjöds på godis. De hade också flera katter. Den största brukade sitta i trappan och titta stint på Vally när hon kom, vilket skrämde henne.

På nedervåningen bodde Gotte (Gottfrid Johansson).

Jordbruket var utarrenderat till Ture  och tanken var att Ture också skulle få ta över gården. Valfrid var dock van vid förhållandena i USA och ville ha halva skörden i arrendebetalning, vilket var orimligt på dessa magra jordar. Valfrid och Ture blev osams. Därför fick nu istället Weines föräldrar, Folke och Mimmi, möjlighet att köpa gården. 

Folke och Mimmi bodde då i Folkes morfar Svens hus (2:21) (intill Stefan Permos hus). Hur de hamnat där är också värt att berätta: Folke var enda kvarvarande sonen till Viktor och Elin, som drev gården Farshult 3:3. Hans syster Svea tyckte att han skulle få ta över gården för billigt. Det blev osämja, som slutade med att Svea och hennes man Gerhard tog över gården.

I februari 1946 var det klart för Folke och Mimmi att ta över Törnagården. Då skulle även avtal skrivas med Gotte, som skulle flytta ut till huset ute i byn där Folke och Mimmi bodde. Folke och den sexåriga Weine var hos Gotte för att underteckna detta avtal, som Gotte ville befästa med ett antal supar. När de skulle gå hem märkte Folke att han var allt för rund under fötterna för att ta sig hem på egen hand. Han gick då in till jämnårige grannsonen Holger, min pappa, och bad om hjälp.

Och så fick Weine sitta på Holgers axlar, samtidigt som Holger stödde Folke på den drygt kilometerlånga promenaden hem.

Detta skedde några månader efter att Holger varit på St Gertrud i Västervik.

Lycklig i vargtimmen

Vaknar 03 ur drömmar i skolmiljö och i känslan av plikt, utsatthet och ensamhet, men milda och vardagliga känslor. Ingen mardröm.

Kolsvart i rummet, regn, rusk och åska när jag somnade. Jag trivs allt sämre och sämre med det halvår som inleds efter midsommar. Allt mer fukt, mörker och, som just nu, kyla. 

Jag tänker på firandet av Fagerhults Hembygdsförenings 100 årsjubileum häromdagen i ett mörkt, fuktigt gammalt sockenmagasin och de möten och framträdanden som skedde där.

Ett par personer som visste vem jag var, men jag hade inga eller vaga begrepp om vem de var. Större delen av mitt liv har jag kämpat för en ljusare framtid, men nu när jag är på väg ut i livets kulisser får dået , faktiskt främst nuet berikat av dået (och vise versa) den största platsen i mitt sinne.

Framträdande av olika kaliber väckte mycket minnen, tankar och känslor. Bl a tänker jag på Shakespeares träffsäkra ord i Macbeth:

"En skugga blott som går och går är livet, en stackars skådespelare som larmar och gör sig till, sin korta stund på scenen och sedan aldrig mer hörs av. Det är en skröna, berättad av en dåre. Låter stort, betyder intet."

Men nu i gryningen omfamnar jag all vår mer eller mindre tafatta  strävan, våra krumsprång och bravader.

Det finns inga vuxna, bara förklädda barn, som Neil Gaiman sa i Babel. 

Fylld av rejäla bitar av de många goda, hemgjorda tårtor som dukades upp ligger jag ett par timmar lyckorusig i gryningen och drar mig till minnes en sång som betydde mycket i tonåren:

"I see friends shaking hands saying how do you do. They're really saying I love you"

Det nattliga efterspelet till det djupa nedstigandet i hembygden blir alltså väldigt annorlunda jämfört med hur jag beskrev det i ett tidigare inlägg  författat i Umeå.

Där var värdelöshet, skuld och karlakarlighet de påtagliga delarna. Nu såg jag människan och de tafatta barnen i oss alla.

Interiör från hembygdsgården.

Hembygd

För en tid sedan ringde en fyrmänning från Helsingborg. Journalist och hängiven släktforskare. Intressant samtal, som också gjorde mig uppriven och orolig följande natt. Hemmets och hembygdens DNA väcktes till liv i mig. 

En djup värdelöshetskänsla parad med stor skam. 

En total avsaknad av existensberättigande.

Detta i kontrast mot en rent djurisk livskraft. Ett dunkade, okuvligt, trotsigt   jävlar - anamma leverne.

Den jobbiga sidan förlades med eftertryck hos andra, medan vi själva försökte med varierande framgång manifestera den livskraftiga genom att vara dugliga karlakarlar!

Nils Dacke, som jag impregnerades med från mellanstadiet, personifierade det ödet och hållningen. Slog det mig i morse🙂

Dackestatyn i Virserum

I Gävle och Umeå är berättelsen som infödingarna lever i något annorlunda. Jag vet inte riktigt hur den ser ut och känner mig därför vilsen här i den frågan. Jag tänker dock att "berättelsen" i en stor stad är mer mångfacetterad och mindre orubblig. Fast i Växjö upplevde jag samma berättelse som hemma i Fagerhult, om än luftigare tack var inflyttade influenser.

Att jag blivit klar? över min egen berättelse beror också på att jag lämnat bygden. Annars hade jag kanske aldrig fått syn på den livsluft, som jag växte upp i.

Det här inlägget har sitt ursprung i ett livligt utbyte på Messenger med vännen B, som ännu bor kvar i sin hembygd i Småland. Utbytet tog tvärt slut, när jag skrev om detta. Helt, delvis eller inte alls till följd av att jag blottade bygdens mörka DNA?

Är du präglad av någon bygds berättelse?

F ö läser jag Nora Krugs seriebok Heimat just nu. 

Hon har skaffat rejäl distans till sin släkts förflutna i (Nazi)tyskland, eftersom hon bor i Brooklyn, New York. I boken blandas teckningar, fotografier och text. Jag blir särskilt förtjust i omslaget, som är en parafras på Caspar David Friedrichs kända målning Vandraren över dimhavet. Omslaget och kontrasten är som ett credo på mitt och Noras hembygdsarbete.

Eller som Hoola Bandoola sjunger i Rocksamba:

"Klarare

För varje dag blir vädret klarare

Vi klarar det

För varje dag blir den saken klarare

Vi ska begrava det

Det som förtryckte och förslavade

Vi klarar det

För varje dag blir det lite klarare"