Jag fann tids nog min tillflyktsort från min krossade och ödelagda självkänslas ruinlandskap, i mitt skarpa intellekts ointagliga förskansningar.
De väckte beundran och än mer skrämdhet, och framförallt en obeveklig distans och isolering. Den välbekanta och trygga, ack så plågsamma och ensamma avskurenheten från min allra första tid i livet upprätthölls intakt, tills panikångesten raserade bubblan och det lilla, hjälplösa barnet, utmärglat och döende återfanns i ruinerna.
Ett mödosamt om - , uppbyggnads - och integeringsarbete mellan bubblan och barnet tog trevande sin början. Numera i bästa stunder en stilla lek, dans och upptäcktsfärd till muntra toner. Hjärta och hjärna knyts samman och brister ut i sång, inte minst tystnadens förunderliga toner.
 |
| Vigdis Hjorth Foto: Cappelen damm |
