Jag upplever en tilltagande svaghet. Särskilt känns den när jag är nyvaken och utan plikter och måsten framför mig under dagen. Detta är sällan, ty även en sjukskriven måste ta hand om sitt barn, handla, laga mat, diska, tvätta, betala räkningar osv. Listan kan göras lång.
Allt oftare finner jag dock utrymma för denna svaghet. Den avgörande faktorn är att jag inte bromsar den av skräck för att uppslukas av den och rädsla att försvinna, för alltid upplösas och upphöra att existera. Ty svagheten innebär en vaghet, där jagkänslan försvagas.
Den positiva sidan av detta är en djup vila i ett tillstånd av gränslös utbredning. Jagkänslan suddas i varierande grad ut och övergår i en transpersonell gränslöshetsupplevelse. Denna djupa vila rymmer återhämtning, läkning av mitt trauma och återställer min förmåga till lyhördhet och samspel. Kort sagt, fördjupas kontakten med mitt inre spädbarn, som så länge och till för bara några år sedan var utmärglat och döende, men nu blir medtaget och får läka sviterna av att ha varit så illa medtaget.
Barnet ger sig till känna som en sorg, som fjättrar, förlamar och smärtar. Och skänker vila och tacksamhet.
Det glädjer mig också att märka min växande förmåga att allt lättare växla mellan utbredd svaghet, sorg och utslagenhetskänsla och en styrka, som blir alltmer vital, levande, mogen och lekfull i stället för pressande och svårt ansträngd.
Igår dansade jag med liv och lust på Gammlia. Idag utbredd vila och svaghet i sängen.
Allt är som det ska vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar