tisdag 5 maj 2020

Tungsinne och lätta skratt

Händer det att du lägger dej ner och gråter uppgivet?
Jag önskar att jag kunde göra det, men saknar både förmåga, mod och orsak  här och nu att göra det. Däremot finns en flod av ogråtna tårar instängd djup,djupt inne i mig. Sakta, sakta sipprar tårarna fram och smörjer min förstenade kropp. Rinner lite gör de ännu bara när jag skrattar, vilket härligt nog sker allt oftare. Även om S kallar mig suckarnas konung, vilket väl är den uttryckliga form sorgen ännu främst tar sig. Tungsinne. Men som sagt även allt mer lätta skratt.

Sorgen, min främsta framkallningsvätska,  fräter tydligt i gryningen, även om de första minuterna efter uppvaknandet ofta präglas av panik och ångest utifrån en bottenlös, förintande avskurenhet, som härrör från min allra första tid i livet.

Igår såg vi Roy Anderssons Om det oändliga, som nog bidrog till att mitt uppvaknade skedde redan 02.45 idag.




Det är en typisk Roy Andersson - film. Förmodligen hans bästa. Dessutom välgörande kort.
Han dröjer ovanligt länge i stillstående stämningar. Avskurenheten  och ödsligheten  är påtagliga.
Samtidigt bultar livsbejakelsen under ytan.
Så ser i a f min projicering på filmen ut.
Och missa inte extramaterialet om hur tre av scenerna kommit till. Fascinerande, minst sagt!

Trailern här!

torsdag 16 april 2020

Älska mig

Vi har sett de två första avsnitten av Älska  mig av och med Josephine Bornebusch. Den visade sig vara betydligt bättre och mörkare än den fördomsfulla SolsidanMickan - förväntan, som jag bar med mig.
Nu är min beundran för Josephine Bornebuschs bredd och förmåga rejält uppgraderad! Skapare, regissör och en av huvudrollsinnehavarna i denna pärla fylld av karaktärer som tränger under huden.
Den dråpliga komiken gör att seriens mörker borrar sig djupare ner i mig.

Gustav Lindh och Josephine Bornebusch i Älska mig

Tillsammans med nyheten om Adam Alsings tragiska död i Covid - 19 och odören av förångad banan från mikrovågsugnen blev Älska mig grunden till ännu en natt med svår panik i kroppen.
Dock en lindrig natt jämfört med All time high - eländet från söndag till måndag, när min förmaksflimmerdiagnos, flimmer, (inbillat?) avtagande "flås" och ett ovanligtvis lätt förhöjt blodtryck, triggade ett närmast olidligt tillstånd i min kropp. Ett tillstånd som skrek efter tung medicin och psykiatrisk vård à la Andreas Lundbergs lysande Storm i den pelare som bär, men som jag tog mig igenom med stoiskt lugn och en oväntad OKsömn.

I natt kom det till mig som helt sant: Jag har levt ett långt och rikt liv. Att få det är ingen mänsklig rättighet. Det är en nåd och gåva för många av oss födda på 40 - och 50 -talet i denna del av världen.
Minns att jag som ca 15 - åring 1967-68 tänkte på min möjliga 50 - årsdag 2002, som en svindlande ogriplighet. Nu har jag lagt ytterligare drygt 18 år därtill!

Jag föddes rakt ner i en grav i psykisk mening. Jag startade från 0. Nu är jag till ca 85 % levande. Vid min första panikångestattack vid 42 års ålder var jag kanske 10 % łevande. Har alltså ökat min livskänsla med 75% de senast 25 åren. 3 % per år i genomsnitt.
Denna något autistiska beräkning känns viktig och sann. Jag har gjort ett fantastiskt arbete, men framförallt fått en förunderlig möjlighet och nåd, vilket fyller mig med stor glädje och tacksamhet.

Eller som Tomas Tranströmer, så träffande skriver i dikten Den halvfärdiga himlen:

"Det ivriga ljuset rinner fram,
  även spökena tar sig en klunk"


tisdag 7 april 2020

Om kyssar

"Och kyssar. Att på det där viset närma sin mun - munnen som äter, munnen som andas, munnen som talar - till en annans, som för att säga: sluka mig, lev genom mig, tala in i mig. Det finns en desperation i det, en förtvivlan, för i samma stund som gesten utförs manifesterar den sin egen otillräcklighet: man når inte in. Man kan inte äta den andre, inte heller ätas, andas, och den där längtan efter att låta talorganen mötas, att det som talar i mig ska kunna sättas i direktkontakt med det som talar i den andre, är ingenting annat än en freudiansk fantasi: talet, det verkliga talet, passerar alltid genom örat, och blir på den vägen obegripligt, det vill säga begripligt enbart i relation till vad jag själv kunde ha sagt: det ord som uppstår samtidigt i de två munnarna finns inte, även om kyssen låtsas att det finns."

ur Betydelsen av kärlek av Helena Granström

Men ett riktigt bra försök är det!!

René Magritte - Les Amants



tisdag 25 februari 2020

All is well

I söndags var jag med på Shamanic Breathwork för andra gången. Vi var åtta deltagare och S var med för första gången. Hon gick dock i enskild frigörande andning med bra resultat för 30 år sedan och jag deltog i ett antal dagar med Holotropisk andning för 20 år sedan. Här beskriver jag första gången.
Shamanic breathwork har utvecklats ur Holotropisk andning. Man andas under en kortare tidsrymd, 50 minuter och endast ledaren fungerar som hjälpare. Det finns en mer andlig koppling också. Gudomligheter, guider, änglar och förfäder åkallas efter behov.
Sedan är musiken och andningen kopplad till en genomgång av kroppens chakran. Från Rotchakrat till Kronchakrat.

Det har jag båda gångerna tagit fasta på och systematiskt fokuserat på chakra efter chakra.

Första gången fokuserade jag på att "checka av' statusen på mina chakran, och fann till min förvåning att Rotchakrat var helt ok, Sakral - och hjärtchakrat var ganska stängda. Navelchakrat hårt belastat. Och övriga bra status.
Natten efter insåg jag att det var helt OK att sakralchakrat och hjärtchakrat var delvis stängda. Det var nymåne och lokal, grupp, sammanhang var helt nya för mig.

I söndags var jag bekant med alla utom två i gruppen och S låg på min ena sida

Jag andades nu ett längre tag kopplat till varje chakra och hela förloppet blev helt odramatiskt, medan andra i gruppen både skrek, skrattade och grät.
Hela tiden kände jag ett lugnt, behagligt välmående, som fanns kvar tillsammans med en skön trötthet under natten och följande dag.
Denna frid i djupet ersatte det hysteriska upplösningstillstånd, som jag annars ständigt känner i mitt djup.
Sakta har lugnet sedan avtagit och detta kaotiska upplösningstillstånd återkommit om än inte till fullo. Något har permanent lösts upp, lindrats och läkts.
Nåväl, i gryningen idag, gjorde jag en drygt kvartslång andning en stund efter uppvaknandet. Fokuserade; placerade andningen; "flaxade" med ett chakra i taget.
Stilla lugn och välbefinnande infann sig i hela kroppen och jag föll sedan i en skön sömn, som jag vaknade vederkvickt och energifylld ur.

Tavla i lokalen där vi andades.


måndag 17 februari 2020

Fåglarna under himlen

"Hel blev man bara tillsammans med andra. " , skriver Karl Ove Knausgård i den lilla (fina) boken "Fåglarna under himlen".
I förfluten form, definitivt för tio år sedan, höll jag helhjärtat med.


Och i viss mening håller jag ännu med. Att vara med en annan människa och känna mig anknuten är en garanterad helhetskänsla.
Brister anknytningen kan det skava och vara rent plågsamt.

Hursomhelst är jag numera övertygad om att jag kan hela mig själv.
Att skapa en varm och vänlig relation till mig själv, mina olika genomlevda och förhoppningsvis kommande år och sidor är min främsta syssla som pensionär.

Relationer till andra, i synnerhet dem som påminner om min onåbara mamma, vilka jag haft en osviklig dragning till, leder  alltid till besvikelse. Även om de blev tillfredsställande här och nu, skulle de alltid bara avleda från det ursprungliga traumat  och nödvändigheten att omfamna och hela dess förödande verkan. (Och i samma stund som onåbarheten upphör, upplöses också förtrollningen, eftersom projektionsmöjligheten försvunnit.)
Men förvisso har jag samlat kärlekens  smulor från dessa relationer tills de blev en hel måltid, och jag förmådde föda mig själv.

Och hud mot hud, blick i blick och själ i själ med min Älskade S ett underbart, helande underverk.

Min egen helande kärlek med mig själv kan verka dygnet runt och är nog så viktig, då det nyfödda barnets behov är nästa ständigt närvarande och kan bli förödande i en vuxen till vuxen- relation.

Fågeltemat i Knausgårds bok känns överflödigt och lite påklistrat. Berättelsen i sig är god nog


Ett löst fågeltema med samma innebörd finns i filmen "Birds of passage", där traditionslevande indianstammar i Colombia ger sig in i cannabishandel med förödande konsekvenser. Sevärd och vacker.

lördag 15 februari 2020

Tid, Tålamod och Tsunami

I stort sett varje dag använder jag meditationsappen Calm. Efter varje dagligt tiominuterspass dyker en vacker bild och ett citat upp på skärmen:


Tid och tålamod var ord, som slog an och stannade kvar hos mig. Ett kvitto på att mina trauman är så pass läkta att jag inte längre är ett desperat akutfall.

Desperata akutfall är däremot många av personerna i den förträffliga SVT- serien Tsunami i tre delar, som vi såg klart igår.



Den speglar bl a en av mina käpphästar; att många dysfunktionella personer flyr sin inre förövare och sitt inre offer, och därmed omedvetet och besatt iscensätter dem, medan vi hänger oss åt hjälparrollen.

Den ställer också den viktiga frågan om vi behöver göra både bot och bättring, eller om det avgörande är bättring. En viktig fråga i en tid när bot, drev och gatlopp har en gammaltestamentlig renässans i modern tappning, som förfärar mig.

Serien ger samma svar som den norska Twin, som också är sevärd.



Många recensenter värjer sig för Tsunami. Ett undantag finner du här.


söndag 14 maj 2017

Villerfalla och Vilavaro I





Efter ett års bloggtystnad föräras idag sex inlägg!
Har mer och mer insett att orden för min del är förnekad förlust (Julia Kristeva). Definitivt så när det gäller att läka det nyfödda, ordlösa barnet. Ändå har jag inte kunnat avhålla mig från att, oftast i tidig gryning efter nån timmes inre pejling och läkning, kortfattat notera mina upplevelser och insikter på Twitter. Min långa resa sedan första panikångestattacken 1994 har gått genom SKRÄCK, SKAM, SMÄRTA, SORG, SVAGHET och SINNESRO. 

Den pågår ännu och sakta men säkert har det skett en förskjutning så att det numera är SMÄRTA, SORG, SVAGHET och SINNESRO som dominerar.

Så har det desorienterade tillkommit. Eller låt mig kalla det SINNESFÖRVIRRING. Och i dess kölvatten, SALIGHET.