Ett fall för Louise

Det smärtar mig att Ett fall för Louise blivit så utskällt. Jag tycker programmet (tre avsnitt sända hittills), precis som inledningen i varje program säger, handlar om modiga barn och modiga vuxna.
Jag gråter av att se barn bli tagna på fullständigt allvar, ges möjlighet att resa sig ur förtryck och att återfå sitt fulla människovärde.
Jag råkade se Louise Hallin för första gången i GomorronTV för nån månad sen (innan var hon för mig helt okänd), när hon har en kvarts rådgivning på onsdagar. Jag grät redan då. Underbart hur hon strävar att förvandla dysfunktionella familjer till funktionella. Hon tar ett helhetsgrepp. Lägger ansvaret hos föräldrarna och deras uppväxt. Enkla tydliga råd och att det tar tid. Och hur hon flyttar fokus från felaktiga småsaker ( t ex bordsskick) som kan ha blivit till låsningar i familjen, till att skapa goda och nära relationer.
Allt känns så rätt!

Det känns bedrövligt att vi fortfarande tycks leva i en hederskultur, där ett barn som offentligt gråter och visar sin förtvivlan och berättar om sina familjeproblem anses kunna ha förverkat sin heder och riskera att hamna i utanförskap.
Det är ju det kritikerna mot programmet hävdar och de stärker därigenom denna (påstådda) hederskultur.
Tänk om dessa familjer fått vara med i Sveriges mest hyllade TV-program, vilket de hade förtjänat!
Heder åt familjerna och SVT!
Detta program visar inte bara på ett samhällsproblem, utan visar framförallt på positiva och handfasta lösningar. Sorgligt att dessa familjeproblem tycks väcka så mycket igenkännandets smärta hos så många att de måste värja sig så hätskt och inte förmår se de positiva möjligheter som programmen fokuserar på.
Jag har själv varit insnärjd i familjeproblem, men vet att den väg programmen visar kan göra underverk, förutsatt att jag som förälder vågar att se mina brister och deras orsaker i vitögat och förändra mig.

Mer kritik mot programmet: BO mfl, Journalistförbundet

Rörande, Ann Heberlein

(Texten innehåller spoilers beträffande Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".)

Jag hade inte tänkt läsa denna bok. Hennes Sommarprogram var ganska bra, men jag kände inte att det gav mersmak. (Nu när jag lyssnar på det igen blir det intressantare; en ljusare fortsättning på boken.) Nåväl, när jag fick se boken med sitt vackra gröna omslag på biblioteket, tog jag hem den och började så småningom läsa. Då var jag fast...

Boken är modig, spännande, rörande och provokativ.
Vi får följa Anns liv under sommaren 2008. Ett liv som präglas av manisk och krampaktig kreativ verksamhet, svår ångest och självmordsplaner. Det dåliga måendet får dock aldrig gå ut över arbetet: "Jag är mycket plikttrogen. Jag levererar alltid i tid. Alltid, alltid, alltid i tid.""...jag ställer aldrig in. Aldrig." Men däremellan kraschlandar hon på psykakuten, i sommarhuset, på hotellrummet, i kyrkan eller i hemmet, där hon har tre barn att ta hand om, även om mannen, prästen, tycks axla huvudansvaret för dem, vilket naturligtvis skärper hennes plåga.
Korta krascher får det bli för hon behöver tjäna femtitusen, helst sjuttiotusen kronor i månaden för att få det att gå runt.

Detta blir provokativt för mig som varit heltidssjukskriven i över sju år för att ta hand om mitt mående och klarar mig hjälpligt med femtontusen kronor.

Men jag tycker mig känna igen mitt 90-tal i Anns framfart. Jag ser en människa, som desperat flyr sina grundläggande värdelöshetskänslor, som "kör över sig själv med bulldozer" och befinner sig i djup livskris. Men Ann har en helt annan tolkning och tyr sig till en (senkommen) psykiatrisk diagnos. Hon är manodepressiv (bipolär sjukdom typ 2) och beroende av psykiatri och medicin:
"Det är inte synd om mig. Jag behöver inte era kramar eller omsorger. (Absolut inga kramar. Jag är krammotståndare.) Jag behöver vård. Jag behöver psykiatrisk vård. Medicin."

Detta blir för mig både provokativt och rörande att läsa. Jag vill inte veta av några psykiatriska diagnoser eller mediciner, när det så uppenbart handlar om oansvarigt leverne, sannolikt sprunget ur känslomässigt traumatiska uppväxterfarenheter. Men Ann har haft "en uppväxt som i varje fall inte är sämre än de flestas". En formulering som får mig att ana ugglor i mossen, liksom att uppväxten och särskilt dess känslomässiga innehåll inte alls tas upp i boken.

För mig är närhet, omsorg och kärlek, hud mot hud, mun mot mun, andetag i andetag, den fungerande vägen till tillfrisknande. (Men vägen dit kan vara mycket svår att finna. Ja, säkert ännu svårare för Ann som blivit våldtagen. Och jag hade inte ens någon insikt om hur dåligt jag mådde, när jag var i Anns ålder. Jag bet ihop och flydde så länge jag kunde och orkade.)

Intressant är att läsa om omständigheterna kring hennes utspel om utträde ur Svenska kyrkan (, som väl aldrig blev av, liksom inte skilsmässan från man eller Sydsvenskan. Gott så. I en livskris provar man sina livsomständigheter utan att nödvändigtvis behöva förkasta dem). Jag reagerade på hennes hätska utspel i Expressen då, men får nu veta att det hade en djupt personlig anledning; att hon kände sig avvisad, när hon under ett besök i en kyrka i Visby fick panikångest. Hennes anklagelser mot kyrkan för beröringsskräck (inför svåra teologiska frågeställningar) handlade alltså också om hennes upplevelse av beröringsskräck inför henne i hennes svåra nöd.

Rörande blir det också när Ann går igenom filosofisk och annan argumentering kring självmord och kommer fram till ett tydligt ställningstagande mot självmord. Men detta gäller inte för henne själv utan boken utformas till ett avskedsbrev, som avslutas under en Stockholmsresa i augusti 2008.
Därefter tycks hennes mycket hektiska liv ha fortsatt. Dagen innan boken ska komma ut i januari 2009 försvinner hon spårlöst under ett drygt dygn. Svårt sjuk (eller var det en helt naturlig skräck inför att "komma ut" som psykiskt sjuk?) väljer hon att bara fly, vilket trots allt tycks leda till en viktig vändpunkt för henne. (Insikten att hon måste ta det lugnare!)

Boken slutar med en strimma av liv och hopp och ett citat ur Uppenbarelseboken. (Jag hade tänkt att citera det här. Men den intresserade får läsa det själv i boken.)

För mig handlar det citatet om att ta väl hand om sitt inre barn. Jag undrar vad det handlar om för Ann idag? Kanske får jag svar i Vasakyrkan på tisdag.

Mer om Ann Heberlein och hennes bok: AB , HBL , Expr

Moget sex

I den fina tyska filmen ”Sjunde himlen” (Wolke 9) bjuds vi på passionerat sex mellan äldre människor. Aldrig har jag heller sett så varma och innerliga blickar utbytas i en film och även tystnaden tillåts tala. Vi får möta kärlekens hjärta och smärta, mest hjärta.
I en vacker och sensuell scen betraktar den kvinnliga huvudpersonen sin yppiga, nakna kropp i en spegel. Mannen som hon förälskar sig i är 76 år. Det är först lätt besvärande och sedan befriande att se deras nakna kroppar mötas i omtumlande älskog.

Vi matas på film och TV med sex mellan unga, slanka, vältränade människor t ex i serien ”True blood”. Jag tror att vår mentala bild av vår egen ålder tenderar att stanna vid vår fysiska toppunkt dvs i 25- årsåldern. För min del vägrar jag i alla fall att uppleva mig som en enda dag över 40 och blir förvånad och lätt stött när någon (alltfler) ser mig som en gubbe.
I somras dansade vi nere på kajen till riviga Stones- och Creedancelåtar. Jag tittade runt på de andra dansande paren och undrade: ”Vad gör alla dessa gamlingar här? Det här är ju musik för oss unga!

Att värna, vårda, trösta och älska mitt inre barn

Det gör mig glad att finna i klubbtidningen i bokklubben Natur och Kultur Direkt att månadsboken i september handlar om att ta hand om sitt inre barn.
Mitt tillfrisknande beror helt och hållet på min tilltagande förmåga att vårda mitt inre barn.

Första gången jag hörde begreppet mitt inre barn var sommaren 1995. Jag hade under ett halvårs tid (av min föräldraledighet) någorlunda lärt mig hantera mina panikattacker med hjälp av Lars Erik Uneståhls avspänningsband och mental träning. (Tack för dem, syrran!) Då sa min vän H att jag också måste lära mig ta hand om mitt inre barn. Jag minns att jag fick lust att sparka henne på smalbenen inför denna nya uppgift, när jag just kunde glädjas åt att ha krympt min panikångest till en mer hanterbar hypokondri. Men det skulle visa sig att hon hade rätt.

Genom vissa omskakande upplevelser vårvintern 1997 slogs mina försvar sönder och jag kom i direkt och tydlig kontakt med mitt inre barn. Av vännen G fick jag låna boken "Frigör barnet inom dig" av John Bradshaw. I boken finns frågescheman för att få svar på hur skadat det inre barnet blivit i olika åldrar under uppväxten. Jag såg direkt att för min del handlade det främst om spädbarnstiden.

Trots denna kunskap fortsatte jag flera år att jobba heltid på Vasaskolan. Där var vi fyra kollegor, som varje vecka träffades en timme för att prata om hur vi mådde. Nästan varje vecka talade jag om att jag hade ett illa medtaget spädbarn att ta hand om inom mig. Men varken jag eller mina kollegor reste frågan om den uppgiften verkligen kunde fullgöras samtidigt som jag arbetade med att ta hand om över 150 elever i mina ämnen och dessutom hade en dotter i förskoleåldern. Jag var också livligt politiskt engagerad under dessa år.

Ändå arbetade jag på att skaffa mig kunskap och kompetens för min uppgift. Jag dansade frigörande dans och andades frigörande andning mm mm. Så läste jag självhjälpsböcker och funderade. Bl a minns jag att jag undrade över uppgiften i nån bok om att man borde lämna det inre barnet hemma om man skulle gå på något viktigt och krävande möte! Var det verkligen möjligt? Naturligvis inte, inser jag numera. Barnet finns hela tiden i min kropp. Vill jag prioritera barnet får jag ställa in min medverkan i mötet.

Först sedan 2002 när jag varit helt sjukskriven har jag kunnat börja utföra min uppgift på större allvar. Men även då värjde jag mig länge från att ta uppgiften på fullaste allvar. Och det är klart att om jag har ett utmärglat, döende spädbarn inom mig och i djupet är det barnet, så är uppgiften mycket svår och jag vill gärna och i det längsta fly från den.

Jag behövde hjälp.

Rosenterapi var en sådan hjälp, men en varm droppe i ett i övrigt kargt liv med bristande närhet i min vardag. När jag sent om sider fick komma på en sex veckors behandling på Mariedals Behandlingscenter, så blev flertalet av personalen skrämda av mitt eländigt mående och pockande inre barn. Där rådde en kall och avvisande hållning hos de flesta. Sjukgymnasten vägrade t ex ge mig någon kroppsbehandling. Man höll mig och mitt barn på behörigt avstånd, som om barnet skulle krypa ur min famn in i deras skräckslagna! "Du ska lära dig ta hand om ditt barn själv. Punkt slut." Att jag skulle mötas av en sådan attityd om jag kom till sjukhusakuten med ett verkligt utmärglat och döende barn i min famn är naturligtvis otänkbart. Jag skulle få all tänkbar hjälp. Men inte när det gäller mitt inre barn och inte ens från det som ansågs vara det bästa psykiatrin i Umeå kunde erbjuda. I alla fall år 2005.
Inte heller hjälpte det stort att under ett års tid nästan dagligen besöka IKSU Kultur och Spa, och ligga i deras varma källa och på vattenmassagebädden. Nej, det krävdes att jag lämnade mitt torftiga äktenskap, för var kan barnet läkas utom i en varm och nära kärleksrelation? Hud mot hud och andetag i kärleksfull omfamning är det enda som hjälper.

Ingen bagatell, Hanne!

En ledare av Hanne Kjöller i DN har stannat kvar i mitt bakhuvud. Hon menar att många av de sjukskrivnas fysiska diagnoser, särskilt kvinnors egentligen är psykiska. Och?

Den 11 december 1994 åkte jag akut in med ambulans till Oskarshamns lasarett i tron att jag fått en hjärtinfarkt. Jag blev noga undersökt, friskförklarad och stod sedan omtumlad, övergiven och skamfylld på akutmottagningens parkeringsplats i den råa decembergryningen.
Detta visar i ett nötskal hur fysiska respektive psykiska besvär alltför ofta bemöts av sjukvården.

Först efter ytterligare femton helvetiska dygn i hemmet, som min ännu ej treåriga dotter tvingades uppleva med sin marrittsplågade pappa, som desperat och krampaktigt försökte hålla sig samman i attackerna av dödsångest, bara det ett övergrepp, fick jag äntligen i mellandagarna diagnosen panikångest på en hälsocentral i Växjö. (Då hade jag under julhelgen i telefon blivit avvisad av psykakuten: "Vi kan inget göra för dej. Det är bättre du stannar hemma.")

När jag fick min diagnos kändes det som tiotals ton lyftes från mina axlar. Jag förmådde börja hantera min situation, även om många månader (och senare år) av tufft arbete väntade.

Att mina psykiska problem inte togs på tillräckligt allvar av varken mig själv eller sjukvården på 90-talet, ledde till att jag blev utbränd. Sedan 2002, i sju svåra men numera fruktbara år, har jag nu varit sjukskriven. Under denna tid har jag också opererats för ett ljumskbråck, som egentligen inte besvärade mig på annat sätt än att det kunde förvärras och bli problem. Ljumskbråcket togs på största allvar av sjukvården. Jag upplevde att jag blev behandlad som en VIP-person genom hela processen från förberedande undersökningar till operation.
Hade mina psykiska problem bemötts på samma sätt hade jag varit frisk för länge sen!

Psykiska besvär, som bagatelliseras av sjukvården, försäkringskassan, politiker, ledarskribenter och i inte minsta av oss sjuka själva, leder det till svårt lidande och stora ekonomiska avbräck för massor av människor, deras familjer och i förlängningen för hela samhället.

När vi nu sedan 1950/60 - talet skaffat oss en materiell, fysisk trygghet kräver även våra själar sitt välmående och protesterar glädjande nog alltmer, när vi försöker fylla våra liv med mer av det vi redan har nog av; prylar, mat, stress, alkohol osv.

Vårt psykiska mående är ingen bagatell, Hanne!

Lisbeth Salander igen

Dags att aktualisera en text jag skrivit om Lisbeth Salander och Milleniumtrilogin.

Så här rankar jag böckerna:

1. Flickan som lekte med elden. Det är boken där Lisbeth är huvudperson och vi får veta varför hon är som hon är. Noomi Rapace är en utmärkt Salander även om jag föreställde mig henne mindre och spädare, när jag läste boken.

2. Luftslottet som sprängdes. Här måste Salander och Blomqvist m fl börja samarbeta. Intressant skildring av samtidshistorien. Erica Berger spelar också en viktig och intressant roll. Synd att Lena Endre spelar henne. Passar inte alls enligt min föreställning. Tänker mig t ex Eva Röse i den rollen.

3. Män som hatar kvinnor. Intressant kombination av en klassisk Slutna rummet - gåta, pusseldeckare och modern samhällskritisk deckare. Men här förekommer alltför mycket sadistiskt våld mot kvinnor. Blir extra motbjudande i filmen.

Hur ser din ranking ut?

Filmen Flickan som lekte med elden får blandad kritik: Aftonbladet , Expressen , GP , SMP , SvD , DN

Lovsång till sorgen

"Himmel, helvete och allt däremellan", så heter Anna Kåvers nya bok. I förordet skriver hon:
"Glädjen går att öka och sorgen att minska. Rädslor kan bli utmaningar och ilska kan omvandlas till konstruktiv kraft."

Jag vill lyfta fram sorgens positiva och livsviktiga sida. Missnöjet stönar i mig varje gång någon gråter på film eller TV och det bemöts med repliker som "Gråt inte!" och glädjen väcks i mig varje gång gråten välkomnas.

Sorgen kan kasta mig till marken, så att jag får känna mig liten, svag och buren. Sorgen ger mig vila och gör mig mer ödmjuk. Sorgen kan delas och tröstas. Sorgen skapar samhörighet och närhet. Problemet är inte sorgen. Problemen är bristen på möjlighet att få dela den, bli tröstad, få känna samhörighet och närhet. Sorgen är inget problem. Sorgen är en sund reaktion på oundvikliga livsvillkor, som separation och död. Sorgen är en sund reaktion på orimliga livsvillkor, som för lite utrymme för mina djupaste behov och för min (med)mänsklighet. Sorgen lär mig lyssna bättre på mig själv och andra. Får mig att lyssna lyhört på djupet och på de små finstämda nyanserna i livet.
Sorgen städar bland krav och måsten. Den erbjuder mig möjlighet att få luta mig tillbaka och känna att jag lever.

Om boken: Svd