lördag 19 september 2020

Mamma

 Patrik Lundberg hade ett mycket hyllat, drabbande och viktigt Sommarprogram, som handlar om hans mamma och samhällets svek mot de lågutbildade, ensamstående kvinnorna.

Nu har jag också läst boken om hans mamma; Fjärilsvägen. Till en början finner jag den allt för torrt rapporterande, när det handlar om Birgittas uppväxt och åren som Patrik inte har egna minnen av. Jag hoppar fram ett antal sidor och nu blir det drabbande, när Patrik berättar om mamman parallellt med sitt eget liv och sina egna upplevelser.

Jag får åter läsa om de övre tonåren, som han skrev väldigt bra om i Onanisterna.

Efter skilsmässan 1993 får Birgitta och barnen det relativt knapert. Känns som det är den standard, nästan alla hade när jag växte upp, men nu är tiden, förväntningarna från samhälle och individ större. Och när de flesta har mer,  blir underläget plågsamt.

De sista åren innan mamman dör bara 67 år gammal blir riktigt eländiga med en förfärlig ny man, en pissande, oregerlig hund och många ambulanstransporter till sjukhuset. Jag kommer att tänka på Knausgårds skildring av sin pappa i första delen av Min kamp, men där Knausgård skildrar allt i långa, detaljerade, febriga närbilder använder Lundberg mer journalistiskt korthuggna ögonblicksbilder. Det är verkligen en isbergsbok, som jag får läsa i kortare bitar för att inte storkna och/eller bli avtrubbad. Det handlar så mycket om sådant, som ligger väldigt nära mig själv.

Min mamma blev bara 71 år gammal och var märkt av många sjukdomar. Även hennes liv slutade i tragedi. Ja, det var en minst 20 - årig plågsam utförsbacke.

Min mormor lämnade byn i Småland, 1909, tror jag. Hon sades "varit trött på bonneriet". I likhet med många andra flyttade hon till Stockholm och arbetade på caféer och som hembiträde. Där träffade hon morfar, som sökt sig dit från Östergötland redan som 15 - åring. Han blev bergsprängare, och han och hans arbetskamrater byggde egna hem åt sig själva på Lidingö i mitten av 1920 - talet. Då fick min mamma och hennes yngre syster också en lillebror. "Den efterlängtade gullepånken", som min annars milda moster, spottade ur sig, när hon sent i livet berättade om saken för mig.

Brodern läste till vägingenjör, medan systrarna aldrig läste vidare, vilket de senare sörjde. Mamma hade stort läshuvud och var väldigt smart och begåvad, men jag tror att hon valde kärlek och lantliv med en hemmansägare i mormors hemby, framför studier och ett eget yrkesliv.

Tydligen var detta helt emot hennes mammas önskan. Mormor hade ju lämnat slit och det lantliga kvinnolivet för ett antagligen bättre liv i Stockholm. Det sägs att mormor och morfar inte kom till mammas och pappas bröllop.

Och mormor fick rätt!

Att gifta sig med en hemmansägare med en normalstor gård i slutet på 1940- talets slut, var säkert ett statusmässigt kap. 20 år senare var det ett riktigt nerköp. Det gick raskt utför för de svenska småbruken och de lades ner i rask takt. Redan i början av 60- talet började pappa jobba heltid i industrin och blev månskensbonde utan en ledig stund.

 Mammas syster gifte sig med en fattig byggnadsingenjör, som fick det allt bättre och slutade som rätt hög chef inom Handelsbanken. Vi blev de "fattiga" kusinerna på landet. Jag tror det grämde mamma väldigt mycket. Hon gnällde, gnatade och klagade nästan ständigt på pappa. Länge kunde hon trösta sig med att rusta huset. 1956 kom den första stora renoveringen, som bl a försedda det vackra boningshuset med eternitplattor. Tio år senare kom nästa om- och tillbyggnad. Med bl a egenritad öppen spis, parkettgolv, tjusig trätrappa och mosaikfönster. 1966 hade vi bygdens tjusigaste hem, invändigt.

Sen gick luften ur mamma. Sjukdomarna började avlösa varann. Bl a bröstcancer, MS, och diabetes som sista åren ledde till blindhet. När hon dog 1989, hade hon i minst 20 år, liksom Leif G W Perssons mamma, förutsagt sin död.

Då hade jag äntligen lämnat mamma och flyttat med Å till Gävle sedan 1986, efter att suttit i mammas klor tills jag var över 30 år. När jag väl träffade en kvinna hade mamma inga gratulationsord att komma med, bara en drakonisk svartsjuka. Däremot minns jag mycket väl med värme och tacksamhet hur min morbror kom ut på verandabron, gratulerade och räckte över en flaska vin.

Ja, jag övergav, på samma sätt som Patrik, min mamma de sista åren och överlät ansvaret till min syster, vilket hon med rätta vid ett tillfälle förebrått mig för. Det är tragiskt, och orättvist mot syrran, men jag känner ingen ånger, bara en efterlängtad befrielse. 

Det svikna, övergivna barnet bör söka sig bort, så snart som möjligt, och jag tvingades vänta väldigt länge. Det är i o f s helt naturligt, eftersom den svikna saknar mod och lyftkraft. Sen är det tyvärr så att jag hamnar i nya svek, så länge mina sår är oläkta. I mitt fall svek jag mig in i den hejdlösa arbetsnarkomanin.

Jaja, finns det inget gott att säga om mamma? Jo, så klart, hon gjorde sitt bästa, offrade sig för att hennes barn skulle få det bra, precis som Patriks mamma gjorde.

Hon lagade underbar mat, för att inte tala om bakverken, skötte en stor trädgård och var mycket duktig på att sy och handarbeta. I ungdomen hade hon egen syateljé på Krokvägen på Lidingö och sydde klänningar åt kända namn i Stockholm. Hon hade huvudet på skaft, var smart och begåvad, vilket både syrran, jag och hennes barnbarn, som hon aldrig levde länge nog att få träffa, har ärvt. Detta gäller även Patriks mamma, som skrev så fina brev till honom och systern. Några finns återgivna i boken. Rörande läsning.

Min mamma uttryckte aldrig liknande stolthet. Hon hade förvisso inte lika påtaglig anledning, men jag undrar om ens det hade räckt? Å andra sidan polisanmälde hon mig  inte heller...



Min vackra mamma






Helt under isen

 Efter att jag vaknade vid sextiden och känt efter en stund hur fruktansvärt dåligt jag mår just nu, så kom orden till mig: Helt under isen. Ett uttryck som jag inte tänkt på på länge. Och som ändå inte stämmer in så bra, eftersom jag är under upptining och inte fruset avstängd.

Mina blodådror vällde tjocka och genomströmmade på händerna.

Igår avslutade jag Kjell Westös senaste roman Tritonus och jag tyckte om den, även om den handlar om två rätt hopplösa, övergivna gubbar. Kanske för att jag inte själv är övergiven, slipper kämpa mot falnande yrkesmässig strålglans, jagande skuldkänslor och haltande barnrelationer. Jag har klivit ut i det livslånga sommarlovet.

I boken nämns massor av musikstycken, fler än jag någonsin sett i en roman tidigare. Huvudnumren är Sibelius och Mahler, som är två av mina och romanpersonen Thomas Branders favoriter, mycket klarinettmusik och även annan klassisk musik, rock, blues, punk m m. Det blev en rejäl spellista på Youtube, trots att jag inte fått med allt.

Som pensionär och i Coronatider odlar jag mitt intresse för klassisk musik mer och mer. Tidigare var jag ofta på Norrlandsoperan och nu ges massor av konserter på nätet. Jag har varit på Festspelen i Bergen, sett en fin Cosi fan tutte från Glyndebourne och nu senast starka The 7 deaths of Maria Callas från Bayerische Staatsoper bland mycket annat.

Mitt intresse för klassisk musik kan jag tacka min Hemkunskapslärarinna i åk. 8 på Älghultsskolan för. Hon spelade Beethovens Månskenssonaten medan vi åt vår mödosamt tillredda mat,  och sen dess har den klassiska musiken fångat mig mer och mer. 

Ett citat ur Tritonus, som jag gärna vill återkomma till: 

"livets kärna var entropi och kaos: allt som inte var kaos var i grunden osant, kanske inte en lögn men nog ett falskt och krampaktigt tillrättaläggande av virrvarr och avgrunder som var för stora och djupa för människan att förstå."

Tritonus -  djävulsintervallet inom musiken


torsdag 17 september 2020

Hundra år av ensamhet

Så har jag äntligen läst den! Boken jag köpte i pocket redan på 70-talet; Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez.

Det var klokt att jag väntat så länge, och nu läst Lina Wolffs nya översättning, även om det sannolikt inte var något fel på den första översättning, så var jag nog inte mogen att insupa mästerverket redan i tjugoårsåldern.

Redan titeln är fantastiskt och boken är ett frustande, ångande karnevalståg. För första gången hör jag en bok inläst av Magnus Roosman och det fungerar perfekt.

Detta är ett allkonstverk där varje mening är en utsökt delikatess att höra och läsa. Orden förhöjer livet till en gudomlig, sagolikt skimrande nivå.

Det är en släkthistoria, och beskrivning av Colombias historia, så vitt jag förstår. En hejdlös skröna och en ödesmättad tragedi.

Tyvärr uteblev det efterlängtade gråten, som Alex Schulman i sin podd berättade alltid kommer över honom när han läser bokens slut. En upplevelse han delar med många andra, men tyvärr inte med mig. Kanske för att min förväntan och förhoppning var för stor.

Jag blev t o m lite besviken på slutet, som är ett slags metaslut, ett grepp som jag stött på så många gånger att det blir mer sökt än drabbande.

En oförglömlig gång är när Klas Östergren avslutar Gangsters. Då sög en djup, svår ångest tag i mitt inre. Kanske hade Klas tagit inspiration hos Márquez, vem vet.



tisdag 15 september 2020

Palla frukt

Gravensteiner, mums! Det är en sort vi saknade i mitt barndomshem, så den har fått en speciell status för mig.

Mikael och Stina, som jag besökte på min cykeltur häromdagen,  planterade två äppelträd 1992, när de flyttade in. Dessa var översållade av solbelyst vacker frukt. Goda dessutom.




Jag har ett pallaminne från åk. 3. Jag blev hetsad att tillsammans med ett par andra palla plommon. Ägaren upptäckte oss och klagade till skolan, och vi fick en uppsträckning i klassrummet. Ett jobbigt minne, mest att jag lät mig pressas att göra något, som jag egentligen inte ville.

F ö kunde jag bli populär genom att ta med äpplen från våra många äppelträd och dela ut i skolbussen. Men, nej, det skulle nog inte imponera på dagens ungdom!

Äpplen har förblivit min favoritfrukt, som jag äter varje dag, så jag skulle gärna plocka på våra förvuxna träd i Småland om inte Coronaviruset hade satt stopp för den resan. Nu får det bli affärens fruktdisk i stället.

lördag 12 september 2020

Hjärta av sten

Tidig morgon är en viktig, helig och helande tid för mig.

I morse vaknade jag 05.15 och som vanligt bara låg där, medan den lika vanliga ansattheten från nattens drömmar klingade av.

Sedan tänkte jag sjunga en kortversion av Aquarian mantras, men först göra en genomgång av mina sju chakran kopplade till de fem elementen. Detta ledde mig in i en relativt djup och lång trance/hypnos. Mitt "knep" för att komma i trance är att gå in i tredje ögats märkliga och undergörande tomhet. Den förmågan har kommit till mig spontant och naturligt, och fördjupats mer och mer. I morse gick det väldigt lätt. 

När jag kommer i trance börjar mitt vänstra skulderblad och underarm att rycka. Det är någon rest av ett mycket tidigt barndomstrauma. Förmodligen att mamma tagit hårt i min arm, och ryckt och skakat. Jag kan välja att gå djupare in i detta trauma, vilket då blockeras och min andning låses. Ryckningarna är ett rent fysiskt fenomen, som inte är kopplade till några alls känslor (än så länge).

I stället brukar jag fokusera på lagom avslappning och att gå djupare in i en vilsam och läkande trance.

Där upplevde jag att mitt kron- och tredje ögat- chakra främst är kopplat till elementet eter, vilket stämmer överens med den traditionella ayurvediska läran. Eterkänslan är för mig en skön, tom rymd fylld av just detta vilsamma, stilla, läkande "ingenting".

Mitt halschakra upplevde jag som fyllt av svart skiffer.

Hjärtat, som är kopplat till elementet luft, upplevde jag som en vacker, vattenslipad, grå sten.

Foto: Malin Stoor


I Navelchakrat finns min eld (viljestyrkan) och lite förvånad att mitt vattenelement i sakralchakrat också är i sin ordning.


Mitt jord- och rotchakra kändes som toppen på en utbränd tändsticka.

F ö har jag senaste veckan upplevt en energi och ett "go", som mycket mer ständigt närvarande. 

Kan det vara så att tre och ett halvt års pensionärsliv, samt samhällets Coronanedvarvning, har tagit mig ur minst 25 års svårt överansträngning och utbrändhet? Är tiden med känslan att nästan ständigt "gå på fälgarna" över?😊

Det här blev en inblick  i min andlighet och dess uttryck.

Hur ser din ut?

F ö är dansen, andetaget och det stora, tomma, breddfulla Ingenting min religion.

tisdag 1 september 2020

Detta stora ingenting

"Nuckan" av Malin Lindroth är kort och välskriven, men det finns mycket mer att tillägga om detta försummade ämne! 

Malin gör en pionjärinsats, som fått välförtjänt uppmärksamhet och uppskattning. Blir också nyfiken på att veta mer om hennes liv och livsvandring. 
Den bortvändhet från mig själv mot det omöjliga, som jag känner igen så väl och länge hos mig själv. Den svårartade och plågsamma blygheten, som följde mig från skolåldern långt fram i livet. Jag var en nucka, ofrivilligt bortvald, till 34 års ålder. En miserabel ökenvandring.

Plussidan i det långa loppet är att förhoppningsvis utveckla en varm och vänlig vänskap med mig själv, vilket alla människor och relationer mår bra av.

"Jag kan gå ut i detta stora ingenting, lägga mig i det...som en sekund av bottenkänning... Jag kände hur allt som var ensamt i mig förbands  med landskapets ensamhet... Och plötsligt var min ensamhet så stor, så uråldrig och så i allas ägo att jag inte kände mig ensam alls."

Jag har även läst hennes senaste bok "Rolf" med god behållning. Den sista tredjedelen är febrigt medryckande och slutet egenartat...



måndag 17 augusti 2020

Nässlorna blomma

"ibland kommer den fullständiga ensamheten, ödsligheten; den där snörande sugningen som kippar efter anda och skrik.. en virvel av kall ångest."

Så lyder några rader ur "Nässlorna blomma" av Harry Martinson, som vi fick läsa när jag gick i sexan, vilket gjorde att jag sedan aldrig läst något av sedemera 1974 års Nobelprisvinnaren i litteratur. Sockenungen Martins utsatthet, ensamhet och känsloliv kom alldeles för nära min egen situation, även om de yttre omständigheterna var mycket olika.

Bilderna i inlägget är tre av bokomslagen, som använts till boken, vars totala upplaga är ca 400 000 exemplar.


För några år sedan såg jag en mycket bra TV-film om Harry, om hans starka längtan efter mamma, som försvunnit till USA, några år efter pappans död. Senare dör även hans storasyster och syskonen splittras. Men före dessa tragedier tycks Martin eventuellt ha fått uppleva  några första goda år, till skillnad från mig, som slungades ut i rymden och blev en känslomässig Aniaravarelse redan några veckor efter min födelse.

Möjligen var det först i filmen, som jag fick veta att Harry, liksom min pappa, tog sitt eget liv, något som jag tror länge hölls borta från offentligheten.

I sista avsnittet av en tredelad utmärkt radiodokumentär, som jag lyssnat på nu i samband med att jag åter läst "Nässlorna blomma", fick jag också veta att Harry stack saxen i sin mage, när han var på dagen lika gammal som Moa Martinson var på sin dödsdag, vilket medförde att han avled några dagar senare. (Moa var 14 år äldre.)

Det enda som väcks till liv att jag minns från läsningen av boken i skolan är hur Martin hugger ihjäl en kalv, som ätit och skitit på hans mödosamt hopsamlade lövrisknippen, vilka han straffkommenderats att färdigställa en frisöndag. Förvisso en dramatisk höjdpunkt i boken.


Harrys liv var väldigt turbulent vid bokens tillkomst. Han hade flytt från Moa, var på väg att gå till sjöss igen, men ångrade sig (inför Moas självmordshot) och färdigställde boken. Att skriva den och återvända till sin barndom rörde så klart också upp mycket starka känslor. Det gör att boken får något ofärdigt och splittrat över sig, som samtidigt ger den stark nerv och närvaro i något som annars var tänkt att bli en stor episk berättelse.

Slutet är klassiskt tvärt... (Staffan Söderbloms efterord berättar att det tänkta slutet i manuskriptet fortsätter berättelsen längre.)

Skildringen av hur Martin dessförinnan trevande knyter an till Tyra är väldigt fin.


I radiodokumentären och efterordet till boken citeras ur ett brev, som Harry skrev till Tor Bonnier vid tiden för bokens tillkomst i mitten av 1930 - talet. Ord som jag till fullo kan identifiera mig med, förutom den allra sista kusliga förutsägelsen:

"Innerst är jag en obotligt sorgtagen människa, en överkänslig ödestyp som är stadd på ständig flykt från sina minnen. [...]  Jag tillhör av födelse och öde vandringen, vägarna och haven. Min är längtarens hytt. Jag är min egen elds kurir. Kanske ville jag inte vara det, men det har blivit så, det blev mitt öde och det har sina fruktansvärda orsaker. Min familjs grymma tragedi och min söndersargade barndom bildar bakgrund till den oro som en gång skall döda mig."