Bättre än mången Bergman

För en tid sedan såg vi Simon Stahos "Himlens hjärta". Ett ytterst välspelat kammarspel. Dramatiskt, överraskande och omskakande, särskilt för rollfigurerna i filmen, medan vi åskådare kan njuta, förfasa oss eller vad helst vi vill. Filmen framkallade många gapskratt hos mig över rollfigurernas aningslöshet och sätt att hantera minst sagt delikata situationer. Min käresta la märke till att, när samma scen återkom två gånger i filmen, så var scenerna ändå lite olika. En kul detalj och blickning åt den mer uppmärksamma publiken.

Det är lätt att förstå att svenska toppskådisar gärna medverkar i Stahos filmer. Det måste vara en utvecklande utmaning och väg till personlig utveckling att medverka i hans filmer, som tar upp så många av våra mänskliga sidor, framförallt de mindre behagliga.

Trots allt är "Himlens hjärta" en slags må bra - film med lyckligt slut. Det är mer än man kan säga om filmerna "Dag och natt" och "Bang Bang Orangutang", min favorit av de tre Stahofilmer jag sett. Staho vågar penetrera nattsidan av våra liv och vår trasighet på ett konstruktivt sätt. Eller som han säger i en intervju: "Riktigt bra filmer är nästan alltid sådana som hälften av publiken älskar och andra hälften hatar."