måndag 26 november 2012

"May I borrow your chair, Mr Nukunu!" - en sann skröna från den alternativa terapivärlden våren 2003

Agneta grät, där hon satt som en otröstlig drottning på sin stol. Vi andra samlades lojala och hjärtevarma runt henne.
Den sista kurshelgen av ett år med frigörande dans på Framnäs Folkhögskola var över och jag hungrade redan efter mer. Särskilt drogs jag till denna varelse som behärskade en förmåga jag ännu saknade. Att gråta över sitt eget elände.
De följande dagarna övertalade jag intensivt Agneta att vi skulle fortsätta vårt inre processande på en annan alternativ terapisammandragning som jag fått nys om. Det hela skulle äga rum om ett par dagar på Enebåga kursgård utanför Flen.
Sedan jag lyckats utverka en rejäl restplatsrabatt för Agnetas del, begav vi oss iväg för en ny andhämtningspaus från vardagens frätande jämmerdal.
Enebåga visade sig vara en herrgårdsliknande anläggning ute på den sörmländska slätten. Agneta beslöt att kampera i huvudbyggnadens gemensamma sovsal, medan jag erbjöds rum i ett näraliggande hus i vars övre hall jag la mig att vila och samla intrycken.
Innan jag hunnit somna in, hör jag steg komma upp för trappan.

Tre timmar senare har Torkel och jag pratat oavbrutet med varann och blivit nära känt-varandra-hela -livet-vänner. Han är fd motorcrossSMvinnare och driver numera en välrenommerad motorverkstad i sin hemstad. Detta gör honom i mina ögon till en oväntad typ av nära vän på ett ställe som i övrigt verkar fyllas av TM-människor. Det är första gången jag möter en större grupp människor som sysslar med Transcendental Meditation. Deras svala, intellektuella utstrålning irriterar mig, förmodligen för att de påminner om mig själv. Torkel däremot är jordnära och varm, skör efter en smärtsam separation.
När vi på kvällen samlas för att inleda dessa fyra dagar av själsligt läkande övningar, inser jag att jag för första gången, hamnat på en sammankomst med ”indiskt gurustuk”. Ledaren Mr Nukunu är visserligen dansk, men talar på engelska till oss från en länsstol, medan vi sitter direkt på golvet framför honom. Han är en andlig mästare upplärd av Osho själv, som nu ska han föra dennes upplysning vidare till oss i denna mötesform, som av de invigda, kallas Satsang.
Hela upplägget får det att rysa i min demokratiska själ. Jag är uppvuxen med småbrukarbygdens Jantelag och sedan flera år skolad i tolvstegsrörelsens djupt jämlika mötesformer.
När Mr Nukunu så börjar prata om att när vi känner en djup längtan, men inte vet efter vad, då är vi på rätt väg.
Jag storknar.
- Rätt in i din sekt, tänker jag upprorisk. Men för ovanlighetens skull säger jag inget.
Utifrån ett intuitivt KBT-terapi-tänk beslutar jag att bryta mitt mönster och försöka besegra denna diktatoriska bluffmakare genom att omsluta honom med tyst kärlek.
Med slutna ögon söker jag djupt i mitt inre förgäves efter kärlek att omfamna Mr Nukunu med. I vanlig ordning är dessa bluffmakare experter på att nosa sig till vilka som är deras arga kritiker bland åhörarna och oskadliggöra dem. Han tilltalar mig, men jag låtsas inte höra. Jag tänker inte låta mig provoceras in i något öppet ordkrig. Att det här är hans hemmaplan, har jag redan förstått av de saliga blickarna han får från de (kvinnor) som sitter närmast hans fötter. Efter en stund ger han upp försöken att få verbal kontakt med mig.

- Här har vi en som redan nått Samadi, säger han och får skrattarna med sig.

Efteråt berättar Torkel för mig att han tror sig veta att samadi är det högsta medvetandetillstånd, som en van meditationsutövare kan uppnå. En förening med Alltet.

- Aha, han inser att han har mött en värdig motståndare, tänker jag uppmuntrad.

De följande dagarna fylls av kraftfulla dans-, andnings- och andra par- och gruppövningar. Jag får många underbara, djupa möten som skapar känsla av stark pånyttfödelse. Utanför kurslokalens stora fönster bryter den skira vårgrönska fram i takt med att vi blottar och läker våra sargade inre i starka bekräftande möten med varann.
Men på kvällarna har vi dessa långa satsangs, där jag fortsätter mina fruktlösa försök att omsluta Mr Nukunu med kärlek. Jag märker en stigande irritation från hans sida över min envisa strävan att dra ner honom från hans gurutron.

Sista kvällen inbjuder han oss att i tur och ordning sitta en stund i hans länsstol och säga eller fråga något framför hela gruppen. Jag väljer, under min stund i stolen, att tyst och stilla låta min blick vandra runt i gruppen och möta de andras blickar.
När vi återvänt till vårt hus, grämer sig Torkel över att han inte vågat anta erbjudandet att gå fram och sitta i Nukunus stol. Morgonen efter, den sista dagen, berättar han att han legat sömnlös och gråtit över sitt försuttna, eller vad man nu ska säga i detta fall, tillfälle. Jag försöker trösta honom och råder honom att prata med Nukunus assistent. Kanske kan han få chansen att prova stolen idag? Vi gottar oss en stund åt visionen att se Nukunu i utlöst krockkuddefart katapulta från sin gurutron och se Torkel överta den med stolta jag-överraskar-mig-själv- steg.

Så är vi framme vid den avslutande Satsangen. Deltagarnas ansikten är mjuka och blickarna varma. Stress och intellekt har vikit från oss och vi har nått ner i mer medmänskliga skikt av vårt inre och två förälskade par har uppstått i gruppen.
En ung kvinna i svår separationsångest går fram och knäfaller framför Nukunu. Hon trycker sitt huvud mot golvet och placerar hans fot på sin nacke!
Det kokar i mig av förtrytelse över denna kapitulation och beroende av någon, som i mina ögon är en pretentiös bluff.
Det hela blir inte bättre av att Nukunu inte med ett ord antyder att Torkels brinnande längtan att sitta i länstolen, nått fram till eller än mindre tänker hörsammas av länstolens nuvarande besittare. Som dessutom, som sagt, har en ung kvinnas nacke under sin fot.
Mr Nukunu eldar upp sig allt mer, där han talar från sin stol. Orden är allt annat än guruaktigt kärleksfulla. Jag är helt övertygad om vem han avser, när han meddelar (på engelska) att han ”gärna skulle sätta en kula i den, som ägnar hela sin kraft åt att jaga efter falska profeter”.
Min koncentration är på bristningsgränsen.
Då slinker det äntligen ur honom: "Kanske är han, Mr Nukunu bara en bluffmakare..."
I samma bråkdel av ett ögonblick rinner all kamp av mig, tårarna strömmar ur mitt hjärta och ner för mina kinder. Mitt hjärta omsluter kärleksfullt denna underbara man, som till slut sagt sanningen.

-Halleluja, Jag Älskar Dej och Hela Världen, Mr Nukunu!! jublar alla universums gökar och näktergalar inom mig.

När mina tårar så småningom börjar avta och en lugn, fullbordandets frid famnar mej, hör jag Torkel med lätt darr, men högt utbrista:

- May I borrow your chair, Mr Nukunu!



(Agneta och Torkel heter i verkligheten något annat.)

söndag 18 november 2012

45 års fångenskap

Under meditationen i fredags, som under det senaste halvåret blivit en god vana, kom en viktig insikt till mig: Att åldras bra är att mer och mer förädla sitt barnasinne. En viktig impuls till insikten var mitt telefonsamtal med min 92-åriga faster dagen före. 
Mitt 60-åriga jag har levt i knappt ett år, medan mitt nyfödda jag har levt i snart 61 år! Dessvärre levde det i 45 år i svår fångenskap i mitt inre, men även det är en livserfarenhet och jag förstod plötsligt varför Ingela Romares film Om den mänskliga själens värdighet gjorde ett så outplånligt intryck på mig.
Samma starka intryck gjorde Jeanette Wintersons bok "Varför vara lycklig, när du kan vara normal?" Det är en direktrapport från livskrisens bultande hjärta mot bakgrund av hennes uppväxt som adoptivbarn.
Det är fascinerande att läsa hur konkret och bokstavligt, närmast psykotiskt, Jeanette får kontakt med sitt inre barn. Till en början förmår hon bara ge barnet en timme per dag av sin tid och hon försöker förgäves ta med barnet i sin terapi:

"Varför tog jag inte med mig varelsen på terapi? Det gjorde jag, men det fungerade inte. Sessionerna kändes oärliga. Jag kunde inte tala sanning och hon ville hur som helst inte följa med mig.
"Gå in i bilen..."NEJ."Gå in i bilen..."NEJ.
Det var värre än att ha ett litet barn. Hon var ett litet barn, fast hon hade även andra åldrar, eftersom tiden inte fungerar på insidan som den gör på utsidan. Ibland var hon en baby, ibland var hon sju år, ibland elva, ibland femton.
Vad hon än var så ville hon inte gå i terapi. "Det suger, det suger, det suger!"
Jag drämde igen dörren: " Kan du försöka lära dig äta med kniv och gaffel?"
Jag vet inte varför jag sa det. Hon var vild.
Så jag gick i terapi och inte hon. Meningslöst.
...
Några månader senare när vi tog vår eftermiddagspromenad sa jag något om att ingen hade hållit om oss när vi var små. Jag sa "oss" och inte "dig". Hon tog min hand. Det hade hon aldrig gjort förut. I vanliga fall gick hon bakom mig och avfyrade sina fördömanden.
Vi satte oss båda ner och grät.
Jag sa: "Vi kommer att lära oss att älska.""

Recensioner av Winterssons bok: AB, Corren, DN, Expr, GP, SMP, SvD, blogg, blogg, blogg, blogg, blogg, blogg, blogg 

torsdag 15 november 2012

Bekräftelse och tröst

Samtalet med Anna Lytsy, som jag skrev om i mitt förra inlägg, blev verkligen bra terapi för mig. Jag (och min vän) satt nära Anna och hennes samtalspartner och jag kände direkt att hon har kommit en bra bit i sin läkning och utveckling. Det kändes tryggt och bra. Anna läste en del ur sin bok "Fru Freud och jag" och när vi i publiken fick komma med i samtalet, tackade jag och läste jag med darrande röst upp citatet  nedan. Det gav Anna glädje och bekräftelse och jag kände tröst och bekräftelse från Anna.
Jag skrev ner citatet redan för tre år sedan, men har sen glömt bort det. Det är så bekräftande och trösterikt att någon satt ord på en förödande erfarenhet, som också jag delar, och som är grundbulten till mitt långa lidande. Det håller nu på att avta, tack vare mitt hängivna arbete. Just i eftermiddag har jag haft en rejält dånande kontakt med de ännu oläkta resterna. Upphovet till denna gruvliga separationssmärta är min allra första tid i livet:

"Fru Freud frågar mig om jag vet något om min egen allra första tid och jag vet så mycket som att jag föddes för tidigt och vägde lite och dessutom förlorade uppemot en fjärdedel av denna vikt under mina första levnadsveckor, antagligen på grund av att man, på den tiden, ansåg att alla barn oavsett fysisk och psykisk status skulle matas var fjärde timme och aldrig oftare än så. Och mamma lyssnade, och lydde de rekommendationer hon fick med sig hem från sjukhuset. Jag vet vidare att jag, i likhet med de flesta av mina generationskamrater, tillbringade det mesta av dagarna ensam i min säng. Jag säger till Fru Freud att jag, utifrån hur liten och svag jag var och utifrån hur oändligt lång och fullständigt oöverskådlig en fyratimmarsperiod måste ha varit för någon med mitt outvecklade tidsmedvetande och omogna hjärna, mycket väl kan ha legat där i min säng och frusit. Och svultit. Och nästan gett upp hoppet om att någon, någonsin skulle höra mina skrik om undsättning och komma in till mig och komma fram till mig och lyfta upp mig och ta mig till sig och se på mig och erbjuda mig det jag längtade efter mest av allt. För att inte säga verkligen behövde."

torsdag 8 november 2012

Eggande sex?

I kväll ska jag cykla och lyssna på Anna Lytsy, när hon samtalar utifrån sin bok "Fru Freud och jag", som jag läste för 3 år sedan.
Nu minns jag bäst, vilken svår stress huvudpersonen utsätter sig för och tänker att den är svårt att undvika, när jag i en terapeutisk process kommer alltmer i kontakt med mina oläkta trauman. Så minns jag också följande sexscen i början av boken, som kan vara värd att återge nu när "Fifty shades of Grey" blivit västvärldens bestseller. Förvisso destruktiv och självskadande, men också eggande. Eller vad tycker du?

" Vi står lutade mot terrassräcket i vårnatten. Jag mot räcket och Leo mot mig. Jag trycker mig mot honom. Jag putar med rumpan och trycker mig mot hans kuk och viftar på svansen och undrar hur lång tid det ska ta innan han är med. Det dröjer inte länge. Jag känner hur han trycker tillbaka och hur hans andning i mitt öra blir tyngre. Jag fortsätter svanka buffa gnida, jag stöter bakåt med stjärten, och igen. Jag väntar. Och Leo börjar treva längs mitt bälte. Och jag tar bort hans händer och han föser undan mina och jag tar spjärn mot räcket och trycker mig hårt bakåt mot honom.
Och så där håller vi på där uppe på taket mitt i natten med hela staden för våra fötter, tills Leo får nog, tills jag inte orkar hålla emot längre och han tar tag runt mina båda handleder med en av sina stora händer och låser fast mig mot räcket och knäpper upp mitt skärp med sin fria hand och knäpper upp mina byxoe och börjar lirka dem av mig. Jag kämpar emot. Jag håller ihop benen så hårt jag kan. Jag vrider mig i hans grepp, men han är så mycket större, så mycket starkare, han håller mig fast med sin ena hand och hela sin kropp. Han böjer sig fram och biter mig i kinden. Han tvingar mitt huvud nedåt med sitt och tar tag i mitt hår med samma hand som han använder för att låsa mina armar, så jag måste stå med huvudet nedböjt. Han kör in ett ben mellan mina och lyfter upp mig så att jag kasar fram över terrassräcket och hänger ut över det. Över staden. Jag är så upphetsad att jag gnyr högt. Leo har fått av mig både byxorna och trosorna och jag känner hur det klibbar hett i ljumskarna och längs låren, hur hela fittan dunkar, jag känner det hårda kalla järnräcket framför mig och trycker mig ömsom framåt, mot det, och ömsom bakåt, mot Leo, mot den där kuken som jag vill att han ska stoppa in i mig och köra hårt fram och tillbaka tills jag blir befriad.
Jag är så upphetsad där jag hänger fastklämd mellan balkongräcket och Leos kropp mitt i natten åtta våningar upp att jag håller på att komma av situationen i sig. Av att jag förenat mig med Leo och förlagt min lust till hans så som jag gjort, av att jag är ett med honom och att det är vi två tillsammans som sätter på mig på takterrassen. Vi två som tagit över min vilja. Att det är Leo och jag tillsammans som tar över hela mig. Så att jag slipper ifrån. Så att det faktiskt inte skulle spela någon roll om jag tippade över räcket på riktigt, inte just där och just då när jag flyttar över allt till Leos strävan och blivit honom mer än mig själv.
Jag står så, fastklämd, och jag blundar och tar emot och mina höftben slår och skrapar mot terrassräcket så att jag får skrubbsår på dem som kommer att ta flera veckor att läka och ändå vill jag bara att Leo ska fortsätta, att jag och han tillsammans ska stöta och skava mig tills jag börjar blöda på höftkammarna, tills jag börjar rinna ut och bort på alla sätt som går och på så sätt får dispens från mig själv och när förtrollningen bryts och det är över och ryckningarna ebbat ut och jag börjar må illa och Leo släppt sitt grepp om mina röda ömma handleder och jag kasat ner från räcket och bort från det drar vi upp våra respektive byxor igen och tar två målningar var och smyger längs trapporna för att inte väcka någon och vi är för trötta för att ens tvätta oss eller borsta tänderna när vi går och lägger oss."