onsdag 25 september 2013

Ett stryptag av olust

Vaknar 03. Skönt att ha fått sova gott några timmar och så småningom ha en dag utan särskilda plikter och åtaganden framför mej. Att få återvända till vakenhetens makt och  kontroll. Att en vuxenhet som förmår bära det sargade, övergivna barnet åter är påkopplad. Att ha en nära och närande kontakt med det barnet i ett par timmar.

Tillförsikt 13 maj 2005


Sen är vuxenheten förbrukad, nej snarare är den så stark att väldigt mycket av barnjaget väller fram. Det blir oerhört påtagligt när jag 05.15 sätter mig för att meditera 25 minuter. Under de sista fem minuterna får jag kontakt med ett svåruthärdligt stryptag av olust.


Sympati för mina själv
3 december 2004


En starkt övermannande känsla som ännu pulserar i bakgrunden, medan jag förströr och distanserar mig genom att skriva detta, som också hjälper mig att fortsätta omhändertagandet och att läka ut detta trauma av ödeläggande känslomässig övergivenhet under min första tidlösa tillvaro.

söndag 22 september 2013

Morgonstundsstriden

Ett obegripligt,

uppslukande, förgörande

skräckslaget kaos.

En härdsmälta djupt

därinne under/i

den sällsamma,

lamslagna morgonstundsfriden.

Lejonkungen Torbjörn 24 september 2004


















Ett omhändertagande.

En omslutande, läkande

OMFAMNING.

En födelse

Ett barn hos Gud.









Tack till Eva och Jonas för inspiration och lånade ord!

Jonas har redan sagt det kortare och bättre:

Är jag bara

skinn och ben

idag, eller är jag

denna kärlek?

(ur Ett barn hos Gud/Det här är platsen av Jonas Brun)

Tack till mig själv och Susanna för varm omfamning!

fredag 20 september 2013

Nej, låt det inte sluta NU!?

Så tänker jag med omvriden mage, när vi är inne i slutscenerna av "Before midnight", Richard Linklaters tredje film om Celine och Jesse.
I "Bara en natt" mötts de när de är drygt 20 i Wien. I "Bara en dag" nio år senare i Paris och nu efter ytterligare nio år i Grekland.
Jag minns att jag såg  den första filmen recenseras på TV i mitten av 90-talet, utan att den särskilt fångade mej, eftersom jag då var i ett helt annat skede i livet än dessa ungdomar. Därför har jag haft förmånen att nu se alla tre filmerna för första gången och i ett svep. Jag såg klart "Bara en dag" samma dag som jag såg "Before midnight" på bio.
Och vilken lycka det var! För även tvåan slutade med omvriden mage: Hur ska det gå?? Så skönt att jag bara behövde vänta några timmar för att få fortsättningen!


Julie Delpy och Ethan Hawke spelar sina roller alldeles utmärkt och de har säkert öst mycket ur sig själva särskilt i den senaste filmen, där de också står som medmanusförfattare.
Det pratas från början till slut i dessa filmer i progressiv, intellektuell medelklassmiljö och i huvudsak bara mellan huvudpersonerna, men är ändå (nästan) hela tiden spännande. En blandning av (ganska ytliga) existentiella resonemang, samhällskommentarer och en hel del humor och om sex.
Men det som framförallt gör det så spännande är den eviga frågan: Ska de få varann? Och ska de i så fall leva lyckliga i alla sina dagar? Den första frågan får det att skälva inom mig hela andra halvan av andra filmen.

Och dessbättre slutade inte trean, där magen var som mest omvriden, utan det känns uthärdligt att nu få vänta nio år på nästa film.

Unna dej att se filmerna,  så kan vi (eventuellt) diskutera innehållet mer i detalj. Och läs inga recensioner. De spoilar alltför mycket.


onsdag 18 september 2013

Kristian Gidlund

Vi är många som sörjer Kristian idag.
Jag minns särskilt hans medverkan i SVT-programmet Annas eviga, där Kristian så starkt och berörande berättade hur han föreställde sig att det skulle bli för honom efter döden.












Hoppas att det är där han nu är, förutom i våra hjärtan.

onsdag 11 september 2013

Jackpottvecka Del 5: Lisbeth Salander på riktigt

Nu ska jag äntligen berätta hur jag fick träffa inte bara vinnaren utan också en annan av finalisterna efter utdelningen av Sveriges Radios romanpris 2013 i Varberg i mars.
När vi åt god pizzabuffé efter direktsändningen, hamnade jag mitt emot vinnaren Jonas Brun och bredvid hans trevliga redaktör Karin, och fick chans att ställa alla frågor jag hade kring Jonas, hans bok och författarskap.

Vid återkomst till hotellet gick jag och la mig en stund, eftersom jag tyvärr hade en infektion och var småfebrig. Sen anslöt jag till eftersitsen vid ett långbord i matsalen. Jag slog mig ner bredvid Daniel med ett mindre bord längre bort i blickfånget framför mig.

- Men vad nu då, tänkte jag, är det inte Eija Hetekivi Olsson som sitter där borta??

Jo, Anna Tullberg kunde bekräfta att så var fallet och att flera redan varit framme och hälsat på henne.
Nu passade även jag på, och så fort jag började prata med henne, kände jag omgående hur självbiografisk "Ingenbarnsland" är. Ingen tvekan! Detta var Miira i boken!
Lisbeth Salander på riktigt, som jag träffande kallade henne i ett av programmen.

Hon var arg över att Daniel så hårt hade kritiserat hennes bok. Jag försökte framhålla att vi var fem stycken som öst beröm över hennes Augustprisnominerade förortskildringen, som skapar stark igenkänning även om man är uppvuxen på annat håll i landet.

Det bästa mötet med Eija fick jag dagen efter, när vi såg Marcus spännande och  berörande utställning i Varbergs konsthall, och hon dök upp även där.



Jag fick en ny möjlighet att uttrycka hur mycket jag tyckt om och känt igen mig i hennes bok t ex i avsnittet där den unga Miira går upp på en vägbro och överväger att ta sitt liv.
I sen ålder har jag insett att även jag, under gymnasieåren i Nybro, umgicks med tanken att ta mitt liv, men det skedde i en för mig då omedveten form. I en film, som jag fantiserade om att göra, går huvudpersonen i en dramatisk scen upp på en järnvägsbro för att eventuellt hoppa framför ett framrusande tåg. Jag levandegjorde i mitt huvud hur suggestiva bildklipp skulle få åskådarna att i några ögonblick sväva i andlös ovisshet om huvudpersonens öde.
Och jag var uppe på bron och rekognocerade...

Så här skriver Eija om Miiras mellanstadieår i "Ingenbarnsland:

"Gick ner till Angeredsbron och på den. Stannade över älven. Plockade upp stenen och slungade iväg den. Såg en krusning på vattenytan, men hörde inget plums. Drog handen utmed metallräcket och stannade över motorvägen. Spottade. Ville träffa en bil, men vinden tog loskan och lotsade den under bron.
Hon plockade upp en ny sten. Siktade. Väntade. Släppte den. Men missade.
Om yxmördaren trots beviset inte rykt med i branden hade han hoppat härifrån, bestämde hon.
Virkpolarens brorsa hade hoppat ner på motorvägen. Smack. Smällen hade varit så hård att höftbenen hamnat där käkbenen suttit.
Hon undrade hur hon själv sett ut om hon hade hoppat. Om ansiktet hade slabbats till soppa som ett vanligt människoansikte eller söndrats till sand.
Hon visste att fler hade hoppat härifrån, men inte vilka, och hon visste också att andra visste. Men ingen förutom virkpolaren hade sagt någonting om det. Ingen ville prata om självmord, för i Gårdsten fanns ingen dåtid. Här fanns nästan ingen nutid heller. Minst av allt en framtid. I varje fall inte hennes. Hon tänkte inte bo här tills hon började basta och hänga på Bordet eller fundera på att hoppa.
Hon blev hängig och hasade hem."

Samtal i Babel om "Ingenbarnsland":


måndag 2 september 2013

Hett sex med Helena

För ett par veckor sedan såg jag Jesper Ganslandts senaste film "Blondie", som är bitvis nästan pinsamt dålig, även om inledningen och andra halvan är ganska bra.
Det var dock befriande att på kommentatorsspåret höra Jespers inställning till filmen, ungefär att den var ett intressant (men misslyckat) försök att göra en skruvad, surrealistisk film i Pedro Almodovars anda.

Sexscenerna med Helena af Sandeberg håller dock hög klass. Hon har en uppenbar talang och förmåga att göra sådana scener på film, vilket vi t ex tidigare i år kunde se i  utmärkta "En pilgrims död". I båda fallen rör det om sexmissbruk och självskadebeteende.
I sitt Sommarprogram, ett av de bästa denna säsong, berättar hon och spelar upp den makaberkomiska episoden om hur det gick till att ljudsätta en misshandelsscen till den serien. Liksom att hennes (livs) bästa och viktigaste scen i "Blondie" blev bortklippt.

Allra starkast intryck av årets Sommarvärdar gjorde Inga Landgré och Theodor Kallifatides.
Gammal är äldst!
Maja Ivarssons program var också en mycket stark berättelse, liksom Kristian Gidlunds, men den har jag hört och blivit mer drabbad av förut. Även Carolina Gynning imponerade i sitt Sommarprogram liksom hon f ö gör även i filmen "Blondie".

Vilka Sommarprogram gjorde starkast intryck på dej?