Äntligen är det dags för mitt sista inlägg om vårens Västkustbesök, som innehöll mitt första besök på Göteborgsoperan. Där såg (nåja) och hörde jag en fantastisk föreställning av Wagners "Tristan och Isolde". I drygt fem timmar (inklusive två generösa pauser) mörbultades och smektes mitt förkrympta hjärta. För endast en hundralapp fick jag från tredje balkongen njuta och jag har sedan tiotals gånger återhört detta utdrag:
Inte ens det ihärdiga hostandet kan förta att detta på många sätt var en magnifik föreställning. Lyssna på det skira och virtuosa solot på engelskt horn i förspelet och basen Mats Almgren som Kung Marke!
Längtan, besatthet, svek, kärlek och död. Frigörelse och försoning mot en mörk klangbotten av djup smärta och förtvivlan. Livet i ett nötskal, även om slutkapitlet döden ännu återstår att uppleva irl. Men vad kan vara en mer förtröstansfull försmak än Wagners Leibestod?
Jag drabbades av Inger Edelfeldt när jag upptäckte bilderboken "Nattbarn" för nog mer än tio år sedan. En genialisk berättelse om hur det s k välartade primeras och resten av vår härlighet förvisas, i en välmenande familj. Och hur barnet hanterar och överlever detta.
Ingers senaste bok "Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor" inleds med samma drabbande klarsynta uppväxtbilder (i ordform) ur hennes egen barndom. Sen följer berättelsen om hur hon på snåriga men framgångsrika vägar övervinner dessa trauman. Inte genom att vända dem ryggen, utan genom att så småningom se dem som ingångar till sin djupaste längtan och kärna. Just detta om längtan är det som gör starkast intryck på mig i boken. Att längtan/behov inte bara är en karta och körriktningsvisare utan att den i sig för oss nära vår innersta kärna.
Handlar det om ett skriande behov, en utsvulten hunger räcker det naturligtvis inte att bara längta, hungern behöver också stillas. Eller som Klas Östergren skriver i "Den sista cigarretten": "Man måste balansera...längtan mot åtminstone ett litet mått av uppfyllelse." (En förklaring till tjusningen med just Klas Östergrens böcker är att där finns så mycket lågmäld och ständigt närvarande längtan, slår det mig i skrivande stund.) När jag är hyfsat påfylld kan jag känna mig mer levande, varande genom att vila i min längtan än genom att glupskt fortsätta tillfredsställa den. Detta borde vara en stor lärdom för vårt samhälle och kultur. Att inte så snabbt och rastlöst fylla vår längtan/vårt behov för vips dyker en ny upp för att hålla dörren öppen till vår innersta kärna.
Låt oss vila i vår längtan! Eller som Lars Winnerbäck sjunger: "Å nånstans har man i allafall kommit om man vet vad man behöver!" Ja, förmodligen längre än vi anar.
Jag skulle kunna skriva mycket mer utifrån Inger Edelfeldts bok, som är uppdelad i befriande korta kapitel och fylld av djupt tänkta och kända insikter, som jag lätt känner igen mig och instämmer i. Dessutom innehåller boken en spännande och själsligt matnyttig litteraturlista.
