Ingen stor sak

Efter fyra och ett halvt år deltog jag i torsdags åter i Shamanic breathwork. Jag fick då vara med om en oväntad och stark upplevelse. Inledningsvis kallade Robert i vanlig ordning på guider och förfäder. När han nämnde förfäder kom jag direkt att  tänka på min anmoder Eva Nilsdotter, som jag skrev om i början av sommaren och publicerade texten om här i förrgår.

Nu kom Eva till mig och fyllde mig under den timslånga andningen med kraft och stor tillförsikt. 

I maj i år besökte jag för första gången en seans, där ett medium kallade till sig förfäder inför ett 30-tal deltagare. Catarina placerade ofta de döda personerna vid sin sida lite trevande i någon del av lokalen, men i ett fall riktade hon sig direkt till mig. Hon sa att en krum gumma sökte kontakt med mig och frågade om det fanns någon sådan i min barndom som jag brukade besöka. Det gjorde det inte. Detta blev första och enda gången under kvällen, som hon inte fick napp på de "krokar" hon la ut bland deltagarna. Hon bad mig då att fundera vidare på saken, vilket jag också gjorde utan resultat det närmaste dagarna. Därefter har jag sällan tänkt vidare på detta.

Men nu under andningen föll poletten på plats!!

Jag upplevde också att Eva inte bara sände kraft och tillförsikt till mig utan till alla sina efterlevande.

Under andningen tog jag därför också kontakt med dessa. Särskilt med min dotter, och kände då att vi direkt fick en andlig kontakt, vilket gjorde mig tårögd och kärleksfylld.

Samtidigt var hos mig närvarande hela tiden under andningen en känsla av att kontakten med en anmoder fem generationer tillbaka var ingen stor sak, utan något högst normalt och naturligt.

Dagen efter kom dock en kraftig rekyl, när jag berättat det hela för min syster, som bara lyssnade utan särskilda kommentarer. Problemet var att jag kände mig helt utanför min egen självbild som en högst rationell och jordnära person. Vad var nu detta för nippriga tankar jag förde till torgs??

Sen fick Han Kang Nobelpriset och allt kändes åter självklart och ingen stor sak. Men i mig slogs ändå upp ett hål till himlen om hörnet, för att koppla till två låtar med Stefan Sundström respektive Lisa Nilsson.

För övrigt såg jag igår på TV en avklädning av Horace Engdahl, som gjorde mig starkt upprymd. Dokumentären var både ett respektfullt och hovsamt porträtt och gav (subtilt) också bilden av en upphöjd fjant. Så där kan Horace och jag ta varandra i hand, oss lärda fjantar emellan.

Omfamna övergivenheten

Jag vaknar alltid tidigt. Lyckas jag somna om till femtiden är jag riktigt nöjd. Då trycker jag igång en lågmäld timer och bara ligger där i 62 minuter. Visst far tankarna, men jag förmår också omfamna min övergivenhet, eller snarare den övergivenhet, som jag utsattes för min allra första tid i livet.

Detta är kanske mitt största framsteg i mitt tillfrisknandearbete.  KAN SJÄLV. Men det är inte trotsig självhävdelse, utan en uppgiven acceptans. Ett medvetet val, eftersom min käresta finns i ett rum nära mig.

I början av vårt snart femtonåriga samliv, minns jag att jag önskade ett par timmar hud mot hud - kontakt varje dag och så hade vi det ofta också. Nu låter jag i första hand henne reglera den kontakten, som blir mer sparsam om än daglig.

Min jagande hunger efter möte och kroppskontakt finns inte längre. Alla intensiva år främst 2002 och framåt med frigörande dans och kontaktimprovisation, ja, även lindy hop, tango och bugg är över. Shamanic Breathwork och Ecstatic Dance, som jag gjort i grupp under senaste åren, har främst handlat om möte med mig själv.

Kontaktimprovisation med Judith 2003

Till slut skedde lite pö om pö i olika nyfödda ögonblick på olika dansgolv det som jag borde fått uppleva min allra första tid i livet. Det utplånar dock inte helt övergivenhetens försmäktande smärta från den första tiden. 

Den tar jag hand om nu.

Och nästan varje vecka dansar jag en våg av de fem rytmerna i vardagsrummet, där vi också brukar bugga loss då och då.

Så ser jag också fram mot att tids nog kunna dansa bugg och gammalt uppe på Gammlia, och jag minns t ex med glädje när jag buggade med helt okända, glada dansare på Danspaviljongen i Uppsala 2019.