söndag 20 december 2015

Jag - en tranca

Första gången jag kom närmare i kontakt med hypnos var på Vårdgymnasiet i Gävle.
En kollega brukade bjuda in en hypnoskunnig tandläkare att föreläsa och visa sina färdigheter, vilka var imponerande. Eleverna satt kvar i aulan timme efter timme, djupt fascinerade.
Jag konsulterade sedan denna man i hopp om att han skulle kunna få mig in i en helande trance. Men allt jag uppnådde var en viss avslappning.

Annat är det nu, drygt 20 år senare. Min läkare sedan snart fyra år får lätt ner mig i trance och jag har även lärt mig självhypnos, som jag dagligen och nattligen använder med framgång.

 Första tillfället hos Bengt utgick vi från en tio år gammal terapibild, där jag låg utslagen som en torr, söndersprucken pepparkaksgubbe. Min uppgift var att med alla konstnärliga medel tillgängliga bearbeta och uppdatera bilden. Jag förflyttades dock blixtsnabbt in i ett helt nytt scenario. Som en ansiktslöst, odiffrentierat embryo dansade jag i en mörk djungelglänta, svagt belyst av några eldar. Jag hade uppenbarligen förflyttats både till mitt och mänsklighetens tidigaste ursprung!



"Att omfamna mörkret" 24 september 2015


 Några dagar senare läste jag följande av Daniel Sjölin i SvD:
 "livets urcell. Denna cell är en mäktig liten snabblevande rackare med Barbapappakrafter, som kan förvandla sig till vad som helst".

Precis! Han beskrev exakt vad jag upplevt i hypnosen några dagar tidigare.

Vid ett annat tillfälle gled jag  i en trygg, varm bubbla genom ett epileptiskt anfall av sönderslitande käftar. Nästa gång kände jag att anfallet var otämjd livskraft.

Annars har typtrancetillståndet blivit att ansiktet drar ihop sig, stelnar i en grotesk grimasch; ett skydd, ett ursprung, en mask.

Masken består bl a av russinskrynklad avsky, vrålande, gapande gallskrikande skräck och vrede.
Och framförallt ihopknipt och ihopbiten sorg.
och RASERI
Ur- sinne.
Lifsens rot.
Ännu avskuren.
Delvis.

Under hösten har jag lyssnat på/läst Håkan Nessers "Elva dagar i Berlin". En trivsam folksaga i modern tappning, där hypnos spelar en viktig roll. Jag kände igen mig väl hos den enkelspårige och renhjärtade huvudpersonen Arne.
I två av årets bästa läsupplevelser spelar också fotbeklädnader en viss roll. I Mankells sista bok är det gummistövlar och här ett par gula promenadskor. De har onekligen på fötterna, Mankell och Nesser.

söndag 6 december 2015

En tänkvärd och underhållande skälmroman

"... ingen hade någonsin gett mig lika mycket njutning som Myriam. Hon kunde kontrollera sammandragningarna i sin fitta (ömsom försiktigt, genom utdragna  tryckningar som var omöjliga att stå emot, ömsom med små kraftfulla lekfulla tryck). Hon hade ett gränslöst förtjusande sätt att vicka på sin lilla röv innan hon gav den åt mig. Vad hennes avsugningar beträffar hade jag aldrig varit med om något liknande, hon tog sig an varje avsugning som det var hennes första, och som om det skulle bli hennes livs allra sista. Var och en av hennes avsugningar räckte för att ge mening åt ett människoliv."

Inte desto mindre tappar litteraturvetaren Francois i Michel Houllebecqs roman "Underkastelsen", livsmeningen, när den unga Myriam och hennes familj hastigt flyttar till Israel p g a det växande judehatet i Frankrike, och han också förlorar sin anställning, när det Muslimska brödraskapet vinner presidentvalet 2022 och tar makten över utbildningsväsendet.

Det senare visar sig dock med tiden vara av godo för män med makt och hög utbildning...

Den ensamme och närhetsoförmögne professorn, vars pappa och mamma, "den neurotiska horan", dör utan hans närvaro eller saknad, finner tröst i sex med studentskor och prostituerade, sprit, cigaretter och mat.
Ja, och i sin följeslagare från ungdomsåren, tillika hans avhandlingsämne 1800- talsförfattaren Huysmans.

Bakom alla lärda resonemang och religiösa krumbukter kokar allt ner till möjligheten att få sig tilldelat 3- 4 hustrur, drivna i matlagnings- och älskogskonst och pengar nog att försörja dem.
Lägg därtill återfödda imperiedrömmar och "fin du siècle" - dekadens, så varför tveka?

Samtidigt med skrattspegeln bjuder Houellbecqs roman ett framtidsscenario som är värt att ta på allvar. Och skriva kan han. Mina tankar går till både Philip Roth och Ian McEwans "Hetta".

Stängningen av baren på Hotel Metropol i Bryssel får en av de viktiga personerna i boken att inse att den europeiska kristenhetens dagar är räknade och han konverterar därför till islam. Bild från samyroad.com
Råkade också hitta denna målning på Wikipedia. "Den sårade ängeln" av Hugo Simberg (1903), som så väl fångar (den frånvarande) undertexten i Houellebecqs bok.


onsdag 2 december 2015

Oro och plikt

Är min oro ett minne blott?

Nja, jag hoppas i a f att den efter drygt 60 år arbetats ner till en oneurotisk nivå.

En svårartad oro var annars  det jag främst fick i mig med modersmjölken. Det krävdes ett år i terapi på 90-talet, för att inse att det jag trodde var mammas kärlek, var just hennes självupptagna oro.
Detta och mycket annat tas upp i ett bra avsnitt av OBS Magasin, som tar sin utgångspunkt i Francis O´Gormans bok "Worrying. A literary and cultural history".


I OBS bjuder också Annina Rabe en koncis sammanfattning av James Joyces "Ulysses": En dag i en orolig mans liv.
Jahaja. Så har jag inte tänkt på detta mastodontverk, men antagligen var den sommarläsningen förra året bl a en igenkänning och bearbetning av min oro.
Denna påminnelse samt anskaffningen av en mycket bra poddapp (Beyond pod) gjorde att jag åter började lyssna på Frank Delaneys podd Re:Joyce. Han ger en mer rättvis sammanfattning av Joyce verk.

Som lindring för oron rekommenderar programmet OBS lugn, mening och ordning, mer konkret; Bach, IKEA, Claes Olsson och plikt!
Det sistnämnda menar jag haft större biverkningar än nytta i mitt liv. Min plikttrogenhet har varit ett sjukligt gissel. Men kanske är det tack vare att min oro avtagit som jag blivit medveten om mitt pliktgissel.

En obearbetad ilska över allt förött liv p g a pliktkänsla, rann ur mig mot Susanna Alakoski på Pilgatan tidigare i höst. Hon verkade ta det hela med ro, men i övrigt blev det omedelbart dålig stämning i den fullsatta lokalen. Det bekom mig och framförallt min käresta Susanna illa. Vi redde dock ut det på ett bra sätt på hemvägen.

I min fantasi bättrade jag sedan på det inträffade: Min käresta reste sig upp och deklarerade riktad till mig: "Jag är hjärtligt trött på att du alltid ska förstöra stämningen". Varpå hon lämnade lokalen.
Detta hade garanterat gjort kvällen oförglömlig för alla närvarande!



Trivsamma Café Pilgatan -  där Susanna störtade ut från en andlös publik - i alla fall i min fantasi.