I går lyssnade jag tårögd på sista delen av radioföljetongen (repris ikväll), där P O Enqvist läst sin självbiografiska "Ett annat liv". Han berättar hur hans väg till nykterhet går via tre behandlingshem, som drivs enligt Minnesotamodellen d v s utifrån Tolvstegsprogrammet. Från två hem rymmer han, men på det tredje hittar han hem till ett konstruktivt sätt att ta itu med sin barndoms trauman.
På de första ställena behandlas han av personalen som en obstinat missbrukare (vilket han är), som ska brytas ner enligt en bestämd mall. På det tredje blir han behandlad, som en unik och särpräglad individ och hans individuella behov respekteras:
"Sanne kom punktlig klockan sju på morgonen. Hon var mycket effektiv, och de fick upp honom ur sängen, och de klädde på honom och satte honom på en stol i hallen, och han motsatte sig icke.
Han försökte sätta på sig skorna själv, men misslyckades.
Sanne satte sig då ner på golvet och tog på honom skorna.
Lone hade sedan sagt Han vill ha med sig sin ordbehandlare och så vill han kunna ringa till mig när han önskar, jag tror båda delarna är viktiga, annars rymmer han bara igen. Och Sanne som satt på golvet och snörde på honom skorna hade då bara svarat Ja det är helt emot reglerna, men det är jag som är chef och bestämmer, så då säger vi det.
...
Det var ju samma Modell, varken bättre eller sämre, samma behandlingsschema, samma Stora Bok, samma insikter som på M 87, och förmodligen också på Island, om han förstått något överhuvudtaget där.
Ändå var allting fullständigt annorlunda.
Det var något danskt, varmare, det var som om de andats på ishinnan och människans ansikte kommit fram, med självrespekten kvar, fast utan lögner. Det var som om själva tonfallet från den beslutsamma Sanne när hon den morgonen snabbt ändrat reglerna, satt på honom hans skor, och kört upp honom till Kongsdal, som om det hängde kvar alla veckorna.
Det var en fin tid. Fina kamrater. De höll ihop, men inte gentemot ledningen. Och det som hände var något annat än Metoden."
Gemenskapen i självhjälpsgrupperna, där man speglar och bekräftar varann, finner han oändligt positiv.
Samma sak kan jag säga om mina tio år i Tolvstegsprogrammet, ACoA, Vuxna Barn till alkoholister och från andra dysfunktionella familjer, där jag tillhör den senare gruppen. Alla möten och människor under dessa år minns jag med stor, djup och varm tacksamhet. Många människor och möten lyser med stark och oförglömlig kraft i mitt minne. De blev min funktionella familj, som jag så länge saknat och där lärde jag mig att övervinna skam och rädsla och tala om min uppväxt och hur jag känner idag.
Även under perioder när jag inte har gått på möten har det varit en viktig trygghet att denna förstående gemenskap finns. Så förra sommaren när jag gick på ett enstaka möte kände jag att nu är detta klart. Jag behöver inte gå på fler möten. Från att olika former av terapi varit mitt (enda meningsfulla) liv, har mitt (vardagliga) liv blivit min terapi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar