Sorg, skapande och samlande

Här kommer några för mig oerhört centrala och upplysande citat ur Niklas Rådströms Som har inget redan hänt:

"Sorgen kräver att vi ger den ett namn för att den ska kunna utföra sitt arbete. Annars går den vilse i sina uppgifter och vet inte vad den ska göra. Då irrar sorgen kring och börjar plocka med annat med sina kalla fingrar, likt ett uttråkat barn som vänder sin uppmärksamhet mot vad än som finns till hands. I sin sysslolöshet och fumlighet kan sorgen ha sönder vad som helst, som för att påkalla uppmärksamhet eller av ren leda bara. Det namn vi ger sorgen måste bekräftas av andra för att få giltighet, annars kan vi kalla den vad som helst och den kalla sig vad som helst. Den sorg och den saknad som går namnlös blir som en orolig ande, ett irrande spöke som inte förmår komma till ro, en fantom som planlöst söker uppgifter att fylla."

Den sista meningen i det citatet stämmer till punkt och pricka, som beskrivning av en påtaglig sida i mitt liv: "Den sorg och den saknad som går namnlös blir som en orolig ande, ett irrande spöke som inte förmår komma till ro, en fantom som planlöst söker uppgifter att fylla."

Sen undrar jag om det räcker att den får ett namn? Jag tänker att den behöver bearbetas och införlivas i kropp och sinne.

Sedan gör Niklas R en mycket intressant och ögonöppnande koppling mellan sorg och skapande;

"Såväl sorgen som skapandet söker tecken och mening i allt de möter. Både sorgens och skapandets grund är saknad – för sorgen handlar det naturligtvis om det förlorade objektet för de djupa känslorna, för skapandet upplevelsen om att världen är ofullständig och behöver lagas. Förlusten måste ges namn och ansikte. Men om större delen av det som gått förlorat är en längtan, en frånvaro, en förhoppning, en redan övergiven plats? Då finns inget att rikta sitt avsked mot och vända sig från. Då får barnet som förlorat sin förälder postera sig som väktare intill en tom grav i hopp om att för sig själv och omvärlden dölja det faktum att kryptan är tom. Det blev den enda möjliga strategi jag såg att handskas med min förlust."

Ja, så var det verkligen för mig! Och är onekligen delvis fortfarande. Och det lyfter fram skapandets osunda sida; en flykt och förnekelse av förlustens smärta och sorg. Ett fåfängt försök att ersätta det oersättliga.

Samlande kan ha en liknande funktion:

"Samlandet i sig var som att foga ihop något som brustit och gått sönder och som jag genom att föra samman det igen kunde göra helt och oskadat. "

Den namnlösa sorgen, det rastlösa skapandet och samlandet kan bli en besatthet, som jag känner så väl och ännu dagligen lider under. Men ändå långsamt allt mindre.

Det är också det jag främst läser in i Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt, vars sju delar jag avslutade förra året efter fyra och ett halvt års läsning. Nu läser jag med stort intresse Carl Johan Malmbergs tjocka, vackra bok Lyckans gåta, som har andra infallsvinklar på Prousts skapelse. Jag återkommer kanske till det.

Banksy: Girl with balloon

Är mor död

 "En kvinna föder ett barn och vet inte hur hon ska hantera den hjälplösa varelsen hon har fått i famnen och som är beroende av henne, av att hanteras av henne. Men hur hanterar man det när man inte hanterar sig själv? Barnet blir en börda, barnet blir en omöjlig utmaning, för hur bär man bördan, barnet, när man inte mäktar med att bära barnet man var, som bor i kroppen på alla och särskilt i kroppen på den som förlorar sin mor så tidigt att hon knappt minns henne och som därför bär modern som ett hål i kroppen, så som alla bär sina mödrar som hål i kroppen, små eller stora, levande eller döda och därför försöker vi fylla hålen för att själva kunna leva eller kasta av oss mödrarna men bär, om vi tycker att vi klarar det, istället skulden för att ha kastat av oss dem. Man blir inte fri utan att bli skyldig och förresten var man skyldig från början, blev man skyldig som barn för att man utförde smärttransport och förde över smärtan till sin syster eller docka som inte blev fin av att vara med en, instängd i ett rum i ett hus med en dörr för liten att komma ut genom så varje försök skulle bli en blodig, antagligen dödlig affär, men jag sprängde dörren och det blev en blodig affär och nu sitter jag här, i en koja i skogen med en älg."

"Först när jag sätter mig kommer barndomens förlamande smärta, jag hade väntat mig den, men inte så. Hade trott att jag hade träning i den smärtan, att den hade grånat och blivit hanterbar, men den kommer ifatt mig med förnyad kraft. Som tur är vet jag av erfarenhet att när det gör så ont att jag tror jag förlorar medvetandet, avdunstar den."

"jag diade omöjlighet av mamma, smärtan rann från hennes bröst in i min mun och ut i resten av kroppen, men något i mig förstod det och vägrade och sedan sökte jag mig bort från hennes omöjlighet och smärta."

Rop ur stenar

Nu har jag beställt min andra bloggbok, som får heta Rop ur stenar, vilket härmed även bloggen döps om till. 

S(p)ex i det hittillsvarande namnet har jag haft svårt leva upp till. Fast det mer varit en målbild och även om ganska många inlägg har haft inslag av sex och humor, så har det blivit ett lätt plågsamt, falskt "varumärke". Som om jag skulle ha ett sådant eller behöva bry mig, men uppenbarligen gör jag det. Och att vilja vara ärlig är viktigt och bra. 

Rop ur stenar (trauman) kan jag verkligen stå för. Även om säkert många är oförstående inför det jag kallar trauman. 

Underrubriken "och andra skimrande såpbubblor" kan jag också helt stå för. En underbar och sann paradox. I ljuset spricker trollen ut i skimrande såpbubblor. I a f i det förstående och försonande ljuset, som nås via smärta, sorg och bekräftelse.

"Hu, vad den här människan ältar" antar jag att läsare tänker, även jag tänker så, när jag t ex läser en komprimerad sammanställning av mina tweets under ett år.

Samtidigt blir det en skev bild eftersom det handlar om komprimering av en kort tid av min samlade dag och mitt liv. Samtidigt sann eftersom djupa trauman är ständigt närvarande även när de inte uttrycks på medvetet och öppet sätt.

Blir det verkligen färre troll och fler såpbubblor i mitt liv? Jo, jag är övertygad. Eller i varje fall fler hanterbara troll OCH fler såpbubblor. 

Ger sammanställningen av bloggen från 2014 till 2021 den bilden?        Jag får läsa och se efter!

Namnet Rop ur stenar är inspirerat av Harry Martinsons Aniara, som är en av mina största och mest bekräftande kulturupplevelser under senare år, särskilt i operaversionen från 1959.

I tjugosjätte sången i Aniara står det:

"när själen söndersprängdes   

 när kroppen söndersprängdes

...

Så talade den döve som var död

Men då det sagts att stenar skola ropa 

så talade den döde ur en sten.

Han ropade ur stenen: kan ni höra.

Han ropade ur stenen; hör ni inte."

Jocke Berg och Kent har gjort sin egen version, som fick mig att falla så hårt i början av 2000 - talet:

"Spelar inte längre någon roll

Jag orkar inte slåss

Det är bortom min kontroll

Du lämnade mig ensam

Och självklart blev jag rädd

Min sista gnista hopp

Var att synas att bli sedd

Och jag glömmer bort att andas

För sex, musik och våld

Var det vackraste som hänt mig

Sen själen min blev såld

Att synas utan att verka

Ser enkelt ut på håll

Men jag lever på impuls nu

Via fjärrkontroll

Men jag sa alltid nej

Men ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör"

Pappa

Pappa var näst äldst barnet bland sex överlevande syskon. Brodern Lennart dog två dagar gammal 1918. Att Holger blev ende sonen kom att få stor betydelse för hans liv.

Det äldsta vittnesmålet om pappas liv är en familjehemlighet. När jag sökte vapenfri tjänst på 70- talet, behövdes referenser. Jag hänvisade bl a till min religionslärare Bengt Rydén. Hans fru Sonja berättade i inlagan till utredaren, att Holger varit intagen på mentalsjukhus under 1940 -talet. Det var en total nyhet för mig.

Långt senare skickade jag efter pappas journal. 

Han la in sig frivilligt  på St Gertrud i Västervik 30 augusti 1945 för att han ville få elchocker, en nyinförd behandlingsmetod, och fick det åtta gånger.

Om hans situation före inskrivningen står det:

” Hemma tills han fyllt 26 år, då han började tycka att det var långsamt att gå hemma, ville ut i livet och se sig om. Tog därför plats som bilmontör vid Skövde praktiska skola och lärde sig till montör. Fick sedan arbete som sådan i Oskarshamn i fyra år... 1940 snabbutbildning som rekryt, fick utbildning som bilmekaniker... tjänstgjort i verkstadstrossen... två gånger i Skåne och en gång i Värmland... trivdes... ej utsatt för gengas, vad han vet om...

I maj 1944 slutade han med verkstadsarbetet och har sedan varit fadern behjälplig med arbetet hemma på gården. Slutade på verkstaden emedan han ej längre trivdes med arbetet där, ville hem igen, hade fått nog av livet på egen hand. Redan 1939 eller kanske redan 1938 hade han börjat känna nervositet. Flera gånger sökt läkare och fått medicin, men just ej blivit ngt bättre därav. Då han gick hemma längtade han ut från hemmet, ville ej bli bonde, men sedan han varit från hemmet ett tag, började han känna det bättre, men snart åter började han känna sig otillfredsställd och längtade tillbaka till hemmet. Det har även varit en flicka med i spelet. Han hade till en början ej varit kär i henne, men sedan hon farit till Stockholm för att tillträda en plats och där sedan gift sig, började han tänka mer och mer på henne. Men då var det tyvärr för sent. Känt detta svårt och blivit dyster till sinnes och nedstämd därav...

... känt sig tung i huvudet och nere, trött och har svårt att arbeta... ibland känns som ett tryck i bakhuvudet på honom"

 Vid utskrivningen en månad senare på egen begäran står det:

"Han är lugn, välbalanserad, ordnad, redig, klar, men kanske något spänd och ibland forcerad, med en viss benägenhet för gnäll. Utskriven. Betydligt förbättrad."

Eftersom han var ende sonen, blev han pressade av sin far Josef att ta över gården, vilket han gjorde två år senare, 1947. I Lars Molins utmärkta serie Tre Kärlekar utsätts sonen Gösta (Samuel Fröler) för påtryckningar att ta över föräldragården, men står emot. 

Jag minns min pappa som ljus och godmodig, men han hade kort stubin och kunde brusa upp och bli arg och hård. Han brukade gå och sjunga och småprata med djuren i ladugården.

Pappa var lite vek och annorlunda än de flesta männen i byn, Han varken jagade, fiskade eller söp och verkade sakna det elaka och illmariga drag, som fanns hos många. 

En väldigt fin och genomarbetad trampbil, som pappa

byggde åt mig. Tyvärr alldeles för svår för en två-treåring

att orka trampa på en grusväg.

I början av 60 -talet började Holger jobba heltid på Lindahls i Åseda, 25 km bort på dålig grusväg. Han trivdes bra med det jobbet och arbetskamraterna, med resvägen var besvärlig. Därför började han jobba på mer närbelägna husfabriken i Fågelfors. Det blev mycket kortvarigt, eftersom han inte stod ut med det enahanda arbetet. Istället arbetade han sen flera år på Haglinds i Fagerhult, som reparatör, men hade svårt för den stroppiga ägaren. Hans sista arbetsplats blev sågverket i Klo, även där som reparatör. Pappa var väldigt händig med både trä, järn och motorer. 

Varför började pappa jobba heltid vid sidan av jordbruket, så pass tidigt? Minns inte att någon av de övriga bönderna gjorde det, och vår gård var normalstor. Förvisso blev dessa småbruk allt mindre inkomstbringande, men jag tror det var mammas krav och önskemål som var främsta anledningen. Hon gillade att handla och vi var så vitt jag vet de enda som gjorde två stora husrenoveringar inom tio år.

Pappa blev allt mer utsliten och olycklig, slitningarna med mamma tilltog. Mönstret var, tror jag, att de grälade om nåt önskemål från mamma. Sen teg de många dar, innan han kröp till korset och gjorde mamma till viljes. En tid av smekmånad och lugn inträdde. Sen började det om.

Jag flyttade mer eller mindre hemifrån,1968, när jag var 16 år och började på gymnasiet, även om jag ofta for hem på helgerna. Periodvis, när det var extra dåligt hemma, undvek jag hemresorna, Min syster som var fyra år yngre var tvungen att vara kvar i skiten. (Jag kan lätt förstå Leaks våndor, när han lämnar kvar sin lillebror hos den alkoholiserade mamman i Douglas Stuarts fantastiska bok Shuggie Bain.)

Jag minns givetvis dödsbudet som jag fick 8 maj 1972, när vi bodde hos ett kollektiv i Motala under en klädinsamlingstur med Emmaus i Östergötland. När jag kom hem, fick jag veta att pappa tagit livet av sig, men frågade aldrig på vilket sätt han hade gjort det. Skam skapar familjehemligheter.

Något år senare jobbade jag på Böksholms bruk och minns att en arbetskamrat frågade hur pappa min dog. Han anade att jag dolde något, när jag sa att det var hjärtfel, och pressade på. Ett mycket obehagligt minne. Lögn och skam är tunga och plågsamma att bära.

När jag började nysta i min barndom i slutet av 90 - talet, frågade jag syrran hur pappa hade dött. Hon sa då att mamma hade sagt att han tagit tabletter. Men hans journal och polisrapporten, som jag senare skickade efter, berättar något annat och alla i bygden har hela tiden vetat sanningen.

I pappas journal finner jag att han sökte hjälp hos en psykiater två och ett halvt år före sin död och fick Sobril och Stesolid utskrivet. Han återkom till läkaren två gånger. Sista gången avslutas journalanteckningen: "pat.behöver ej återkomma."

Nästa anteckning exakt en månad senare lyder:

"Pat. har begått sudcidium genom hängning "

Jag hatar den läkaren, men må han vila i frid.

Det fyller mig med förvåning och stolthet att pappa faktiskt sökte hjälp. Väldigt otippat att en man gör så på landsbygden på 40- och 60-talet.

Slutorden i journalanteckningen från Västervik 1945 passar även perfekt in på mig!

"Han är lugn, välbalanserad, ordnad, redig, klar, men kanske något spänd och ibland forcerad, med en viss benägenhet för gnäll."

En lycklig bild från 1957. Min syster i pappas knä.

Alla industrier som nämns i inlägget är sedan länge nedlagda. I Åseda finns dock idag Profilgruppen en framgångsrik och stor industri med närmare 500 anställda. Flera Fagerhultsbor arbetar där och vägen dit är bred, rak och asfalterad. 

Emmaus i Åkvarn finns ännu kvar.

Den intima dansen

 "Mina första decennier hade jag ägnat åt förälskelser på avstånd. Innerliga, passionerade, ofullbordade. Och outtalade. Objektet - han, eller hon -  fick aldrig veta vad som rörde sig i min hjärna och mitt hjärta. I alla fall inte i ord. 

En utdragen och oerfaren adolescens. 

Men så, plötsligt, vid 31 års ålder, blev jag en relationsmänniska."

Ett viktigt skäl till att jag läser böcker är att jag vill bli sedd, förstådd och bekräftad, och det blir jag verkligen av ovanstående ord ur inledningen av Lena Einhorns fantastiska bok Den tunna isen! Stryk "eller han" och byt 31 mot 34, så gäller citatet mig.

En utdragen och oerfaren adolescens.  Det är en perfekt och kärnfull sammanfattninng beträffande mig från 15 till 34 års ålder. Samtidigt förbigår orden den  smärta och skam, som dessa år rymde.

Att vara oskuld genom tonåren var en oerhörd skam. Ett förintande faktum, som till varje pris måste döljas och förnekas. Många har vittnat om detta.  Linda Skugge har berättat hur plågsamt det var att tvingas vänta tills hon blev 19. Jag har sett John Cleese vrida sig som en mask på en metkrok, innan han erkände att han var 24. Tror Lena Einhorn skriver att hon också var 24.

Jag var 34 år, när jag förlorade oskulden!

Detta har också sina fördelar, så klart. En kvinna har berättat att hon förlorade  oskulden kraftigt berusade när hon var 14 år, och saknade ordentligt minne av det. Jag har aldrig haft sex berusad, och helt sluppit ungdomstidens pinsamma och skamliga erfarenheter av dåligt sex " på fyllan och villan".

Min första olyckliga kärlek var Anita på högstadiet. Mörk, brunögd och lågmält mystisk. Jag grät bittert när högstadiet och hoppet var över. Numera mejlar vi vänskapligt med varann.

Under gymnasietiden blev jag aldrig förälskad.

Bränt barn skyr elden, eller snarare dras bara till den totala eldstormen. Det totalt omöjliga kärleken. Lika omöjlig som mitt nyfödda jags uteblivna känslomässiga anknytning. All svalare attraktion var otillräcklig för att övervinna blygsel och skräck. 

Ja, för mig var det även omöjligt att våga uttala den eldstormande kärleken, när den utbröt.

Gymnasietiden ägnade jag åt att övervinna min blygsel i klassrummet och delvis i kamratkretsen. Och jag inbillade mig att den därmed också skulle vara övervunnen när kärleken dök upp.

Det gjorde den i form av Astrid, när jobbade på Emmaus Björkå. Minns en arbetsbilfärd hon och jag gjorde ensamma tillsammans. Då ville jag yppa mina känslor, men var helt oförmögen. 

Detta misslyckande tillsammans med pappas självmord och att jag inte alls var vuxen vuxenlivet kastade ner mig i en femårig depression. Detta har jag förstått efteråt. På ytan gick livet vidare med studier och arbete i Växjö. Även Lena Einhorn berättar att hon gick in i en fyraårig, mer tydlig, depression, när hon var 20.

Under den tiden blev jag olyckligt och outtalat kär i Elisabeth. Vi hade senare brev- och telefonkontakt, när jag krisade i början av 2000 - talet. Den upphörde hastigt, när hon yppade hur jobbiga hon tyckte mina samtal var. När jag åt lunch med en vän på Kafé de Luxe i Växjö 2018, var hon också där. "Ursäkta, vad är det nu du heter?", frågade hon då.

Sen kommer min stora olyckliga kärlek i livet. Min motsvarighet till Lena Einhorns Nicki, som hon möter när hon är 49 år. (Om det verkligen slutgiltigt blir en olycklig kärlek för Lena, får du ta reda på i boken!)

Jag mötte Helle när jag var 25 eller 26. På en fest hos Billy och Britten på Seminarievägen i Växjö. Hon var annorlunda än mina tidigare mer tillbakadragna och svala skönheter.

Mer framåt och utåtriktad. En dejlig dansk ensamstående mor till underbara Sebastian, 7 år. Hon bodde i järnvägsstationen i Åryd och behövde en hyresgäst.  Jag flyttade in, men förmådde yppa mina känslor först senare. Som om jag skulle gå till min avrättning satte jag mig på Helles säng och bekände min kärlek. Och avrättad blev jag. "Åh, vad jobbigt!" , utbrast hon.

Dagen efter minns jag att jag fullkomligt genomborrades av smärta under mitt arbete som avbytare. Lena levde i sådan smärta månad efter månad och kunde bara ytterst flyktigt njuta av Augustpris och Guldbagge. I sant masochistiskt hopp bodde jag kvar hos Helle och Sebastian i ett par år. Vardagsmässigt var det en härlig tid, om jag bara inte hade haft mina obesvarade känslor, vilka f ö kom att leva kvar många år längre än så. Har de dött helt ännu? Förhoppningsvis.

1981 flyttade jag ut och gick ett år på Ingelstorpsskolan utanför Kalmar. Det blev en försenad lycklig tonårstid, bortsett från att jag fortfarande enbart sökte den omöjliga, olyckliga kärleken, nu i form av Monica.

Åter förmådde jag svårt darrande formulera min kärlek och bli avvisad. Nu på en vårgrön  gräsmatta. Samma med Kate, när jag återvänt till Växjö, men vi var fortsatt goda vänner tills jag skrev och mer eller mindre gjorde slut. I a f begärde att upprätthållandet av kontakten skulle skötas av båda. Då upphörde den. Hon deltog nog främst av medberoende och skuld. 

Ja, jag har blivit en ensam människa, kvantitativt sett, när jag mest lever i ömsesidiga relationer. Sant och sunt!

Sen var det framförallt Barbro och några till, mer halvhjärtade, i Växjö. Jag började bli gammal och desperat. Samtidigt drog jag mig undan, när någon närmade sig mig, t ex fina Lena, som jag paddlade kanot och tältade med. Blygheten var för stark, när inte eldstormen fanns. Lika bra, eller inte? Vem vet?

Lena i Uppsala, under lärarutbildningen. Totalt 8 olyckliga och omöjliga kärlekar under nästan 20 år. 

Malin Lindroth toppar det: "Femton gånger har jag förälskat mig sedan åttionio. Alla männen har sagt nej. Själv har jag inte sagt nej till någon. Det har aldrig givits tillfälle." (ur Nuckan). Men då har Malin levt i ett fyraårigt förhållande tills hon blir 23. Sen trettio år som nucka. Väldigt lovvärt att hon skrivit sin lilla fina bok om det!

Det finns tre stora skamfläckar och sorger att drabbas av i det "normala" samlivet. Att vara oskuld i tonåren, att vara ofrivilligt ensam utan partner senare i livet, att vara barnlös (särskilt för kvinnor).

Andra halvan av livet har jag undsluppit dessa, och nu förhoppningsvis skrivit mig fri från den första halvans skam och smärta?

Från den olyckliga kärlekens tid.

Avslutningsvis några ord om och ur Gun Britt Sundströms Maken:

För mig skildrar boken den omöjliga kärleken som ett roande äventyr. Det är härligt att få läsa om den varianten, när min egen  var så bottenlöst smärtsam och vidrig att bara ungdomens kraft och ork fick mig att överhuvudtaget överleva.

I Maken ältas det med friskt humör à la Marcel Proust, men som sagt på ett roande vis. Boken avdramatiserar och avromantiserar kärleken på ett härligt sätt, bjuder på mycket igenkänning och ger mig nya insikter. Jag har varit den som älskar mest och ordar mest om min kärlek. Här kommer jag till insikt om hur smärtsamt och kvävande det kan vara att vara mottagare av detta och känna att en spelar andra fiolen.

Jag önskar att jag läst boken 1976, när den kom ut, men bättre sent än aldrig. 

Läs också Jon Jordås uppdatering av berättelsen: Min Martina, skriven ur Gustafs perspektiv. Den boken har ett fantastiskt slut, som fick mig att jubla.

Till sist ett par träffsäkra citat ur Maken:

"Han tycker bara jag är nyckfull och besvärlig, men det är ju inte nycker det är frågan om, mina reaktioner är järnhårt lagbundna: den orubbliga principen Tvärtom. När han vill kopulera, vill jag prata, när han vill prata, vill jag sova. Om det fanns något tillfälle han inte ville kopulera skulle jag givetvis vilja det också. Faktum är att jag fantiserar om att förföra honom, jag kan för mig själv utmåla riktigt upphetsande visioner av det, men jag får aldrig tillfälle att omsätta dem i verkligheten eftersom jag alltid blir förekommen."

"Det är kanske mest jag som har fört kampen i det tysta, eftersom Gustaf som den slarvigare av oss inte ser vad jag ser. Att saker inte ligger på sin plats irriterar ju inte den för vilket de inte har någon särskild plats, och har de ingen går det inte att lägga dem på plats heller."

Instängd i ålderdom och väntan på döden.

När jag skrivit klart och publicerat inlägget om Fyrarummaren insåg jag att det finns ett rum, som jag undvikit och är ganska obekant med; Instängdhetens rum. Jag har hela tiden varit på väg mot mål jag kämpat för. Positiva mål. Förvisso är man ganska instängd i barndomen. Det är tiden som även då gör jobbet, liksom tiden nu för mig mot döden. (Det har den så klart alltid gjort, men jag var upptagen av andra livsprojekt då.)

Att bli vuxen var efterlängtat, ja, hett eftertraktat. Kan nog inte säga detsamma om döden, även om jag känner mig både klar med livet och ganska trött och utlevad. 

Staccato/ Happy feet 2004

Mina första vuxna livsprojekt var att rädda världen, att träffa någon att bli ihop med, samt att skaffa mig ett yrke och livsgärning. Det tog sin tid.

Lärare blev jag först vid 33 års ålder, sedan fortbildade jag mig i stort sett hela tiden tills jag blev 50 år och utbränd. Lika länge arbetade jag hårt politiskt för att rädda världen. Det slutade väl kort sagt i ett fiasko.

När jag blev sjuk, arbetade jag hårt för att bli frisk. Bra metod?! Nåja, jag insåg att vila var A och O, men fick arbeta hårt för att försöka få den. Nu har jag utrymme för den efter snart fyra år som pensionär och tack vare Coronaviruset i år. Samtidigt känns tillvaron fylld och småstressig. Fullt upp. Men något har förändrats genom att  instängdhetens tankar kom till mig inför detta inlägg.

Andra livsprojekt har varit att förstå världen, människan och mig själv. Känner att jag har nått dit hän, även om den förståelsen kan utvecklas.

Att få mitt barn och ta hand om henne tills hon blev vuxen var en intensiv tid fylld av otillräcklighet och försummelse, men hon står nu på egna ben och trivs med livet just nu, även om en separation plågar. Så klart vill jag följa och stötta hennes fortsatta liv så länge som möjligt. Kanske få barnbarn, men tids nog måste jag lämna henne, hennes familj och livet åt sitt  öde, och det kommer alltid att kännas  för tidigt.

Mitt eget sista livsprojekt är alltså ålderdomen och döden. Ingetdera framkallar längtan och jubel, men det känns nyttigt och viktigt att utforska och vänja mig vid Instängdhetens rum och omfamna den sorg det för med sig.

Samtidigt ligger detta sista projekt förhoppningsvis en bit framåt. Jag är ännu fysiskt frisk och kry, bortsett från sporadisk hjärtflimmer. Och jag har två andra pensionärsprojekt; att utveckla en varm och vänlig gemenskap med mig själv, och att inse att jag nu är tillräckligt frisk även vad gäller läkningen av mina trauman, för att koppla av och njuta av det livslånga sommarlovet efter bästa förmåga.

När jag skrivit detta hör jag Eric Schüldt säga följande ord i P2: "allting är stilla och ingenting händer, men vad gör det för här finns allting som behöver finnas. Och jag tror att det finns ett grått tillstånd där det går att känna sig oerhört hemma, som när ett oväder hindrar oss att gå ut. Det finns inget annat att göra än att stanna kvar under filten. Där finns ett försonat lugn, som att evigheten och den åttonde dagen redan vore här. Att vaka över det tillståndet kanske kan det få vara en livsuppgift, trots att det  ser så litet ut. Och i det där grå rummet finns också musik av Jean Philippe Rameau. Med den skapade han en verklighet bortom sig själv. Och i det andra, det som inte var han, där blev han till."

Sorg, förlust och död

Lite otippat att jag skulle bli förunderligt glad, när för mig okända Louise Glück fick Nobelpriset. Jag har hört hennes dikter i Dagens dikt denna månad, utan att särskilt notera dem eller henne, även om jag kände igen dikten om att sitta på tunnelbanan med en bok, när jag åter fick höra den idag.

Hon känns som en okänd, osynlig följeslagare, som länge gått vid min sida och satt ord på mitt liv. Och plötsligt blev hon uppenbarad med en svart dråplig humor, som får mig att jubla.

Extra roligt att Jonas Brun är en av hennes översättare, eftersom jag var med och utsåg honom till vinnare av Sveriges Radios Romanpris 2013. Och idag skriver han en Understreckare i Svenska Dagbladet, där han citerar ur underbara dikten Prisma:

Dela artikeln:

Stränga dikter om begärets dunkl

när man blir förälskad, sa min syster, 

är det som att träffas av blixten. 

Hon sa det hoppfullt, som om hon ville 

dra till sig blixtens uppmärksamhet. 

Jag påpekade för henne att hon upprepade

vår mors formulering exakt, den som hon och jag 

hade diskuterat som barn, eftersom vi båda 

kände på oss att det vi märkte hos de vuxna

 

nog inte orsakats av blixtar

utan av elektriska stolen.

För övrigt syftar jag i rubriken på förfluten sorg, förlust och död, som kan bearbetas och i bästa fall övervinnas. Framtidens sorger, förlust och död kan jag mestadels hålla mig för skratt inför.

Louise Glück

Förundran och förtröstan

Har du någon Henry Morgan i ditt liv? Har du sprungit ett maratonlopp?

Både sakerna kan vara bra för att få full behållning av Klas Östergrens 747 sidor Renegater, hans långa farväl till Henry Morgan, som vann våra hjärtan i Gentlemen i början av 1980- talet. Jag minns att jag njöt av den glädje och det ljus, som avsnitten om Henry Morgan fyllde mig med. Medan kapitlen om hans bror Leo var jobbiga transportsträckor.

Nu efteråt inser jag att jag just då bodde tillsammans med mitt livs Henry Morgan, där på Seminarievägen i Växjö. Jag minns också hur jag delade en likartad läsupplevelse av Gentlemen med min dåvarande olyckliga kärlek K.

Klas Östergren har i intervjuer beskrivit en närmast förtvivlan över att läsarna upplevde Henry Morgan så positivt, medan han för honom var en mörkare gestalt.

Kanske blev Henry därför i  uppföljaren Gangsters  2005 en plågad och gäckande gestalt i periferin. Som sen dök upp med besked i slutraderna och fick mig att tappa andan i svår, plötsligt ångest, som både tömde och pressade samman mitt bröst på ett oförglömligt sätt.

I samma veva läste jag den klargörande Östergren om Östergren, en intervjubok gjord av Stephen Farran - Lee. (Just nu väntar jag på att få hem fortsättningen Klas Östergren om Henry Morgan.) Klas säger om sin far: "Det var mycket "pappa Lasse gör ett utspel" om nånting. Han kunde börja vid vad som helst, och det slutade i rena predikandet." 

Detta blir också en beskrivning av ett påtagligt drag hos författaren Klas. Dessa bifigurer som lägger ut texten sida efter sida möter vi även och i övermått i Renegater. Läsningen är ett maratonlopp, ibland stapplar jag fram, men så kommer jag in i andra andningen, sugs mer och mer in i personerna och författarens rika famnande språk. Boken ska läsas långsamt, helst lyssnas på som jag mestadels gjort. Klas' röst ger texten sitt fulla liv.

Mest tempo är det i rapporten från Svenska akademin. Jag får stor aktning för Klas. Han är vass och pregnant, nyktert och allsidigt beskrivande, dömer i stort sett ingen, utom sig själv och medierna.  Ledamöterna i Akademin har fått passande namn  efter grässorter, och som läsare får jag mycket dålig smak i munnen inför framförallt Fru Stagg och Herr Styvrepe och hans närmaste anhang. Styvrepes förra fru "den offentliga debattens Florence Foster Jenkins" har jag svårt för sen tidigare. Fast barnet som behöver kramas syns där så tydligt. Förmodligen även i mitt grötmyndiga jag. 

Så här skriver Klas om sista mötet med Fru Timotej: "Han skulle hellre minnas henne i ett annat ljus, på en annan stenbänk, i flikar av skugga från ett olivträd under den brännande solen i Provence, så som den lyst en sommar trettioåtta år tidigare."

Det är en bok fylld av sorg och vemod, men ibland bjuds vi farsartat humor t ex när författaren på behörigt avstånd ska eskortera Herr Flen hem genom Gamla stan.

Gamla Folkhemsreklambyrån Svea får en plats. Det är där romanfiguren Torsten Ljung har startat sin karriär och det är hans och författarens stora intresse för snö och dess kulturella uttryck, främst i bildkonsten, som blir ett genomgående tema i boken. Även i ett avsnitt som berörde starkt, Torstens och sonens upplevelser i Dalslands bäverland. Denna reklambyrå får även leverera romanens omkväde: "Världen är som den är och människor har sina föreställningar".

Så klart är det Henry Morgans personliga närvaro och öde i historien, som ger mest motivation till läsningen. Genom en intervju på Bokmässan Play tror jag att jag fick nyckeln till Henrys starka dragningskraft: 

Förundran och förtröstan. 

Han är det inre barnet, långt innan jag upptäckte mitt eget. Han har även barnets hänsynslösa omnipotens, och de sår som det vuxna barnet har åsamkats på vägen, döljs bakom ett elegant lättsinne.

Klas för sin mäktiga trilogi i hamn med den äran, till en sorglig och vacker försoning. Lite som att sitta genom fyra timmar av Wagners Tristan och Isolde fram till slutarian "Mild und leise". Som avskedspresent från Henry och Klas får vi också en låt och en tavla. Båda nya för mig.

Snö har aldrig varit mitt favoritelement, även om jag varit hängiven längdskidåkare, därtill är jag alltför frusen. Men jag kommer att tänka på snön i inledningsscenen i von Triers Antikrist. Den är också något av ett genialt koncentrat av Östergren bok, men de 33 timmar som jag lyssnat på Klas berättelse och röst var väl använda. Och efter alla lovord till snön och dess skildrare undslipper han sig f ö "snön, det vita helvetet" i bokens slutkläm.

Och ja, jag har sprungit två maratonlopp! Det klassiska från Marathon till Athen 1979 och Moskva Maraton 1986.

Vill man läsa ett bra men kortare verk av Östergren kan jag varmt rekommendera I en skog av sumak som är en av Östergrens bästa. Den skildrar fint alla våra om och men, och svårigheter att förstå och nå varann. Ideal och krass verklighet. Humorn är mer nedtonad och svart än vanligt. Men underströmmen av mysig munterhet är ständigt närvarande. En god illustration av mitt nuvarande mantra: Intighetens allomfattande gudomlighet.

Ett citat ur boken: "De följde med ut på trottoaren och sa: 'Håll dig till böckerna, grabben!'"

I en intervju i tidningen Vi berättar Klas om sina tidigare svåra besvär av panikångest (tas också upp i boken) och säger att han en dag ska berätta om den person, som hjälpte honom ur den. Det ser jag fram emot! 

En dag senare finner jag en utförlig intervju om bl a hans panikångest i Modern psykologi. Där skriver han att paniken upphörde, när han fick en son med svåra hälsoproblem efter födelsen. Då fick Klas annat än sig själv att tänka på. För mig var det tvärtom. Tack vare min dotters födelse fick jag kontakt med mitt eget inre illa tilltygade barn, vilket gav mig panik. Däremot finns en tydlig likhet. "Han var 19 år och hade inte hunnit debutera som författare när hans pappa dog. Under hela uppväxten hade pappan dessutom påtalat att han snart skulle dö, så det var lika bra att Klas vande sig vid tanken. Det var nog inte så bra för ett barn att höra, konstaterar Klas Östergren nu."

I mitt fall var jag 20. Pappa dog hastigt genom självmord. Inte heller så bra, och mamma talade ofta om sin död, som nära förestående många år innan den inträffade. När jag nyligen bläddrade i hennes digra sjukjournaler, kunde jag dock se att hon var sjukare och mer illa där an, än jag förstod eller ville förstå vid den tiden.

Den allra bästa intervjun med Klas hittar jag i Femina. Där talar han om ett viktigt drag i sitt författarskap, ett drag som jag delar till hundra procent i mitt liv och mitt sätt att skriva (inte minst i detta inlägg), dock utan att blanda in alkohol, droger och nattsudd i tillnärmelsevis samma omfattning:

"I Renegater skildras återkommande människor som ägnar sig åt självdestruktivitet. De som tänjer på gränsen lite till, gör den där dumheten ännu en gång. Människor som enligt Östergren i grund och botten definierar sig som losers, och därmed ser till att bli losers för att känna sig som hemma. Som självuppfyllande profetior.

Besvärliga människor har alltid intresserat honom.
– Det är väl de jag känner mig hemma hos, eller hemma med. Jag tycker att jag själv är besvärlig. Jag gör det krångligare för mig än vad jag behöver. Jag kan inte skriva en rak enkel bok som är lätt att läsa och som alla köper, istället övertänker jag, tar i för mycket, ser komplikationer som man inte behöver se men som ändå tränger sig på."

När jag bläddrar i Renegater ser jag längst bak att han citerar en mängd andra författare i boken, vilket jag helt missat, eftersom jag mest lyssnat. Och jag som älskar sånt citerande och växelbruk! Tusan också, nu måste jag läsa om boken!!

Eller...

Nighthawkes av Edvard Hopper (1942)

Gustaf Fjaestad, Silence - Winter

Klar vinterdag av Carl Brandt

Wilson Bentley - Snowflakes

Till sängs med Marcel Proust

"Berättaren är ett vilsegånget barn bland skuggorna" (Olof Lagercrantz)

Sven Lindqvist skriver klokt i en essä 1966: "Har man läst en sida Proust, har man läst hela Proust. Men denna insikt kan lika litet avhålla mig från de övriga 2 999 som en fullständighetsupplevelse kan avhålla mig från att fortsätta leva."

Ett annat sätt att säga det är att i ordmassorna ryms underbara guldkorn.
Här kommer tre ur "På spaning efter den tid som flytt" Band I:

"Men på sista tiden kan jag åter mycket väl, om jag lyssnar, förnimma de snyftningar jag hade styrka nog att kväva inför min far men som brast ut då jag blivit ensam med mamma. I själva verket har de aldrig upphört, och det är bara därför att livet nu omger mig med en djupare tystnad, som jag åter börjar höra dem, likt klosterklockor som under dagen överröstas av stadens buller, så att man tror att de tystnat, men i kvällens stillhet åter börjar ringa."

"Men en gång detta år råkade tante Leonies "vanliga lilla lunk" i olag. Likt en frukt som mognat utan att någon lagt märke till det och som lossnar av sig själv, inträffade en natt kökspigans nedkomst. Hennes smärtor var olidliga, och som det inte fanns någon barnmorska i Combray, måste Francoise redan före gryningen fara och hämta en i Thiberzy. Tante Leonie stördes i sin vila av flickans skrik, och hon saknade Francoise som trots det korta avståndet dröjde länge borta. På morgonen sa mamma därför till mig: "Gå upp och hör om inte tante Leonie vill någonting!" Jag steg in i det första rummet, och genom den öppna dörren såg jag tante Leonie som låg på sidan och sov. Jag hörde hennes lätta snarkningar och tänkte just smyga mig bort, men ljudet av mina rörelser måste ha trängt in i hennes sömn och kommit henne att "gå ner i varv", som det heter när det gäller bilar; ty snarkmusiken avbröts ett ögonblick och tog sedan åter vid i en lägre tonart. Därpå vaknade hon och vred på huvudet ett halvt varv, så att jag såg hennes ansikte. Det uttryckte ett slags fasa; hon måtte ha drömt något ohyggligt. Hon kunde inte se mig från sin plats, och jag stod kvar oviss om jag borde gå fram eller smyga mig undan, men så tycktes hon komma åter till verkligheten och inse att hon blivit skrämd av bedrägliga syner. Ett leende av lycka och from tacksamhet mot Gud som lät livet vara mindre grymt än drömmen upplyste svagt hennes ansikte, och trogen sin vana att tala halvhögt för sig själv när hon trodde att hon var ensam, mumlade hon: "Gud vare lov! Vi har ju inga andra bekymmer än kökspigan som håller på att få barn! Och jag drömde att salig Octave hade uppstått från de döda och ville ha mig att ta en promenad varenda dag!" Hennes hand sträckte sig efter rosenkransen som låg på det lilla bordet bredvid sängen, men sömnen överväldigade henne innan hon lyckats få tag i den; hon slumrade lugnad in på nytt, jag smög mig ljudlöst som en katt ut ur rummet, och varken hon eller någon annan har någonsin fått veta vad jag hörde."


"Luften därinne var mättad av den finaste tystnad"

En flod av sorg flyter obeveklig genom min kropp

Den gör mig tung och trött, den stora mjukgöraren. Extra tydlig känns den efter uppvaknandet i den tidiga gryningen, ja oftast innan morgonljuset kommit.

Såg du "In treatment", TV-serien av Hagai Levi?
I så fall kanske du redan ser "The Affair" (HBO) skapad av samme Levi tillsammans med Sara Treem och med ett bråddjupt och suggestivt musikaliskt inledningstema av Fiona Apple. Det gör i alla fall jag och min käresta, lätt besatta av den täta och oförutsägbara intrigen, den djupa och trovärdiga, väl förpackade psykologin, har vi på en dryg månad kommit halvvägs in i säsong 2, som är den senaste.

Först drogs jag till Alison (Ruth Wilson) av samma anledning som Noah (Dominic West). "Hon var personifieringen av sex. En kvinna som inget äktenskap kunde överleva." Men naturligtvis är det den obevekliga strömmen av förlust och sorg i hennes djup, som det djupast handlar om.
Samma sorg som låg fördold i min mamma. Två barn födde hon, men hon saknade förmåga att djupare anknyta till oss, alltför infångad av sin skräck, perfektion, plikt och skam.

Så välgörande att äntligen få se den flöda i Ruth Wilsons rollgestalt. Ruth som f ö är i (exakt) samma ålder som min mamma var, när jag föddes.

Jag med stöd 14 april 2005. Upptäckte krokodilen i floden först när bilden var klar!

Skrattfest, sex och skriande sorg

Jag har länge tänkt läsa något av Aase Berg och när jag får se det iögonfallande omslaget till hennes senaste diktsamling är det dags.

Förvånande? nog kommenterar  få recensenter omslagets målning av Ulf Malmgren, men för mig blir det ett intressant sidospår i sig. Och det leder till livliga diskussioner här hemma: "En okuvlig amazon" , "En sårbar människa som inte vill stå där", "En fullmogen kvinnokropp med ett blygt barns ansikte".
En stark bild på ett mycket bra omslag!

Tyvärr slår inte dikterna i boken an på mig. Viola Bao sammanfattar det bra i DN:
”Hackers” är en förtätad och stundtals svårgenomtränglig diktsamling präglad av Aase Bergs särskilda känsla för humor, språkförvrängning och förkärlek för neologismer. Jag funderar dock på om inte det vackra och avancerade bild- och liknelsebygget – med hästar, hackers, saltvattenspärlor, etcetera – riskerar överskugga den sociala verklighet den betecknar, snarare än att med litterära medel gestalta och gjuta liv i den."

Ja, "Hackers" är i min läsning hackig och hackar sig fram! En text som däremot inte går av för hackor är  Martina Montelius översvallande recension i Expressen. Läs den! Den framför Bergs budskap rappt och träffande. Vi gapskrattar igenkännande:

"Den gastkramande sanningen om att vara kvinna:
Stundtals känns det som att vara instängd i ett fönsterlöst rum, omgiven av förkylda tjurar. De stora djuren är ömkliga, försvagade - och samtidigt tar de så mycket utrymme i anspråk. Deras glänsande mular ger ifrån sig tjocka droppar, deras klövar knäcker de små benen i dina fötter och golvet fylls sakta av spillning tills det inte längre finns en halkfri fläck att stå på...
En kvinna ska helt enkelt vara en mjuk och kroppsvarm digitalbox. Tittaren bestämmer.
...ur det perspektivet vill jag råda er att nedstörta i "Hackers", och komma tillbaka halvflådda, infettade i den berättelse era mödrar en gång skrikkrystade in er i."

Själv nedstörtade jag i Martina Montelius "Oscar Levertins vänner" om 62-åriga kulturtanten Boel Märgåkers litteraturkryssningseskapader. Under den dråpliga ytan finns en skriande sorg:

"hon ser i andanom hur hon hoppar över färjans reling och sugs in under den stora fartygskroppen och slits i stycken av rotorblad, som att äntligen kunna klia sig på ryggen, tänk att få vinna över denna ärkeförolämpning som är hennes hjärna, denna tortyrkammare instängd i sig själv. Det är så fruktansvärt segdraget, detta liv. Frustrationen är kompakt, och visar inga tecken på att vika hädan."

Ett lustigt sammanträffande är att "Den lysande världen" av Siri Hustvedt, enligt citat av  min bloggvän Eva, väl sammanfattar Bodil Märgåker:

"1. en allmän längtan efter hämnd på tråkmånsar, tjockskallar och dumhuvuden.
2. en fortlöpande, sönderslitande intellektuell isolering som resulterat i ensamhet på grund av att jag läste för många böcker som ingen kunde prata med mig om.
3. en växande känsla av att alltid ha blivit missförstådd och ursinnigt tiggt om att bli sedd, verkligen sedd, men att inget som jag gjorde åstadkom någon skillnad."

Sen är Bodil en brunstig tant, boken bjuder på fyra mustiga och porriga sexavsnitt. Här kommer det första:
"Ska hon få se Maggan naken nu? Det verkar så, ty Maggan flyttar sig närmare, hon tar en klunk cava och i nästa ögonblick kysser hon Boel, djupt och enastående slafsigt, hon gör faktiskt det, och Boel vågar röra vid Maggans kropp, hon vågar vidröra Maggans stora, tunga bröst,och Maggan grymtar jakande som svar på Boels manuella spörsmål, hon låter klänningen glida ned, och hon krånglar sig ur sin praktiska behå som avlastar ryggen.
Boel kan inte få orgasm, men hon får det, med Maggan får hon orgasm redan när hon ser de stora brösten och vidrör dem med sin mun, det är som att flyga, det är så här det måste vara att segelflyga. På några sekunder löser Maggan upp en livslång kramp i Boel. All psykologisk forskning och erfarenhet tyder på att detta borde vara omöjligt. Men det sker i detta ögonblick, och det fortsätter ske, Boel sticker in handen innanför Maggans sedesamma blå bomullstrosor och får svimningskänslor, för det är så vått, allt är vått och mjukt och hon måste få se det, hon drar av Maggans trosor och ser det, ser fittan som är blank och mörk av blodet som rusat dit, och Boel begraver sitt ansikte i det blanka och mörka, fyller hela sin mun med det och måste hålla hårt i Maggans krängande höfter för att kunna fortsätta, hon fortsätter och fortsätter, allt djupare, det finns ingen tid, ingen finlandsfärja, ingen förnedring, ingen smärta, ingen panik. "Kom i mitt ansikte", ber hon, och det gör Maggan, hela hennes stora kropp skakar våldsamt och ett utdraget ljud stiger ur henne, de vet inte hur lång tid som har gått, det spelar ingen roll, allt utom det som sker mellan dem är perifert lappri; de har brutit sig loss från jordskorpan och lever någon annanstans nu, långt borta, tillsammans.
Men omedelbart efter att de knullat färdigt, när Boel, marinerad i lycka och fittslem, häller upp ett glas cava till, ringer Maggans telefon."

Och så förvandlas det så omstöpande till myggbettkliarsex. Skönt i stunden, men sen blir allt värre. Ja, undertexten av skriande sorg gör "Oscar Levertins vänner" till mycket tung läsning för många skulle jag tro.

Igår var undertexterna nästan helt borta, när Martina bjöd på en underhållande skrattfest på Pilgatan. Tack för den! Ett skönt avbrott i den dagliga sorgmarinaden.

Lilla bäcken

Efter att jag i mitt förra inlägg skrev att jag är en mäktig flod, vaknade en ivrig protestant i mig: Jag är en yster liten bäck!

Jag med stöd Mariedal 4 april 2005

Att frilägga, läka och vårda det traumatiserade spädbarnet är min huvudsyssla. Jag är både floden och bäcken. Vet allt om att vara människa (till 60+). Vad som återstår är fördjupning och förädling, och då är mitt äntligen stilla liv alldeles utmärkt. Och det är så lämpligt att bo här någon mil från Umeälvens utlopp i havet. När vi gjorde sommarens resa till "den sista älven som brusar i vår natur", Vindelälven, insåg jag att jag trivs bättre att leva vid den reglerade Umeälven. Att vara människa är att vara reglerad, att nyttja sina krafter på bästa sätt för att få ett bra liv och en bra värld.
Länge kämpade jag för livet i övergivenhetens ocean, hade inget eget liv, deltog i djävulsdansen iscensatt av andra. Dansade hjälplös omkring i mina oläkta trauman. Visst, delar av dem härjar ännu i min kropp, på många sätt värre än nånsin. Men min vuxna förmåga att omsluta och integrera det är också större än någonsin. Floden bär bäcken i sin famn.
Allan Edwalls vackra visa om lilla bäcken har ett annat perspektiv. En sorgesång om oåterkallerlig förlust. Men jag hör även stråk av ysterhet och försoning. Gör du?



 i

Sommar i sorg

Tyngd
Tryck
Anspänning
Avskurenhet
Låsning
Stillastående
Uttorkning och död

Så känns sorgen i min kropp.

"Mycket har den lärt som känner sorgen." Citatet ur Rolandssången från 1100- talet finns på försättsbladet i Henning Mankells "Svenska gummistövlar", en riktigt trivsam eländeshistoria. Jag lyssnar på den så fint inläst av Anders Ekborg , även om kvinnorösterna irriterande får samma avvisande röstläge, och vill verkligen inte att den ska ta slut. Trivs så bra i sällskap med den långt ifrån genomsympatiske, avdankade läkaren Fredrik i sin husvagn på skärgårdsön. Dessbättre somnar jag snabbt in, när jag börjar lyssna inför middagssömnen, så den räcker länge än.

Gummistövlar är fortsättning på "Italienska skor". men kan läsas fristående. Själv minns jag bara att den boken också är mycket bra, och myrstacken!

När jag skrivit detta, inser jag; tyngd och tryck, ja. Anspänning, avskurenhet, nja. Låsning, stillastående, uttorkning och död, nej. Åtminstone inte i mitt varande.
Jag är en tung, mäktig, obeveklig flod (i vardande).

Oj, oj, oj

Vilken natt av sorg och smärta. Vaknar matt, kraftlös och fysiskt slutkörd.

Kan lätt förstå att ett barns lilla kropp måste förtränga detta för att överleva och behålla förståndet. Kan lätt förstå att jag försökte sluta andas för att undslippa.

Är botten nådd? Kanske. Men var är floden av tårar? Var är den trygga plats där den rinner?

Drömmarna nästan normaliserade. Inte längre bara skräck och dödsfällor. Men ännu mycket anspänning, kamp och utanförskap, som dock är i avtagande. Nå't ögonblick av kärleksfull gemenskap med en klass elever i drömsekvens i natt.

Jag fann det hejdlöst roande hur dessa bokomslag samspråkar!
Redan då kändes boklånen väl värda.

Konsten att höra hjärtslag

"... det var inte orden eller meningarna i sig som fascinerade honom utan rösten. Den var mild, nyansrik, melodiös och harmonisk ...
Han hörde inte bara U Mays röst utan kände den på huden som två händer. Helst av allt ville han överlämna sig med kropp och själ till den rösten,"

Efter två rekommendationer på Instagram läste jag "Konsten att höra hjärtslag" av Jan - Philipp Sendker
Den börjar intresseväckande, innehåller många kloka sanningar och ger kunskaper om Burma. Och vem fascineras inte av en huvudperson som kan höra fågelungens hjärta slå inne i ägget i boet högt uppe i trädet! Men ju längre jag kommer i boken ju mer skumläser jag, utan att uppleva någon förlust. Jag vill veta hur det går och inget annat. Slutet är bra. Ögonen vattnas.
Kanske passar den bättre för någon som lever mer stressat och hetsigt i det snabba behovsbegärets rusande, än för mig som präglats av tålmodighetens beska " you get pie in the sky when you die".
Som Sara Lidman framhöll är inte bara den tålmodiga kärleken utan även vreden lifsens rot. Och vreden lyser med sin frånvaro i Sendkers stolpiga (jag fick korta ner det inledande citatet för att det skulle få stuns), smöriga saga, som även saknar humor.


Den mexikanska filmen "Instructions not included" (Spansk titel: "No se aceptan devoluciones")  har däremot befriande humor,  som får mig att ledigt omsluta all smörig- och schablonmässighet, och villigt öppna mitt hjärta och låta tårarna flöda. Visserligen stängde jag av filmen efter några minuter då den börjar oerhört flåsigt och ytligt. Dessbättre läste jag lite fler hyllningar av filmen och återtog tittandet, vilket jag är mycket tacksam för.

Böcker som börjar som Thomas Bernhards "Utplåning: ett sönderfall"; hör denna mening!

"Efter samtalet med min elev Gambetti, som jag sammanträffade med den tjugonionde på Pincio, skriver Marau, Franz-Josef, för att komma överens om tider för majlektionerna och vars utomordentliga intelligens jag även nu efter min återkomst från Wolfsegg har överraskats av, ja varit förtjust över, på ett till den grad uppfriskande sätt, att jag helt mot min vana att genast gå utmed Via Condotti till PiazzaMinerva, även uppfylld av en tilltagande munter stämning vid tanken på att faktiskt sedan länge vara hemma i Rom och inte längre i Österrike, vandrade längs Flaminia och över Piazza del Popolo hela Corson fram till min våning, fick jag framemot klockan två på dagen telegrammet, i vilket jag underrättades om att mina föräldrar och min bror Johannes hade dött."

eller inledningsmeningen i Rebecka Solnits "Det avlägset nära" , som ska få ett eget inlägg, får mitt hjärta att slå snabbare. Något som jag till skillnad från mannen i Björnhult inte förmår höra. Jag har dock fått i mig all denna ensliga ensamhet, i gemenskap med djuren och naturen under min uppväxt. Det senare är ännu något jag är mycket tacksam för.

På tal om rösters magi, så slår den mig med besked när jag lyssnar på Mikael Persbrandts podd I AM. Han använder den lika skickligt som råttfångaren i Hameln sin flöjt! Men i det enda riktigt bra avsnittet "Tillbaka till Jakan", där han åker runt med sin morsa i barndomens kvarter, återfår hans röst bitvis det ohörda barnets gällhet, inför mammans enträgna avvisande av besvärande vittnesmål. Eller är det min egen röst minnet minns?

Regissören Eugenio Derbez, också i huvudrollen,     
med Loreto Peralta som dotter, smälte mitt hjärta.

Regression 2.0

- Vilken regression vi har kommit ner i denna vecka!        
- Jag tycker mest det liknar elände!

Ja, nog har det varit elände alltid, denna lugna fridfulla vecka, när jag/vi förmått stanna upp i ro och omvårdande vila som aldrig förr. Och förträngd orkeslöshet, sorg och ursmärta dånar in som ett expresståg i mitt uppbromsade jag.

Det hela kulminerade/havererade i förrgår med en överätningsorgie, när jag avslutat  ett bekräftande samtal med min moster, samtidigt som min älskade gick ut för en kväll med väninnor och det var dags för mig att äta.
Dessutom hade eftermiddagssömnen uteblivit, när jag glömt stänga av mobilen, som ringde just i insomningen.

Sårbarheten var alltså påtaglig och trots en verktygslåda full av fantastiska verktyg, blev det upprepningstvång och tröstätande jag föll ner i.
Länge sen det blev så kraftfullt och att vakna upp överlevande och renspolad är en nåderik upplevelse.

Hela excessen blir värd sitt pris, när jag i arla morgonstunden upptäcker Tranströmers dikt "Inomhuset är oändligt" :

Det är våren 1827. Beethoven
hissar sin dödsmask och seglar.

Europas väderkvarnar mal.
Vildgässen flyger mot norr.

Här är norr, här är Stockholm
simmande palats och ruckel.

Vedträna i den kungliga brasan
rasar ihop från givakt till lediga.

Det råder fred vaccin och potatis
men stadens brunnar andas tungt.

Dasstunnor i bärstol som paschor
färdas i natten över Norrbro.

Kullerstenarna får dem att vackla
mamseller lodare fina herrar.

Obönhörligt stilla är skylten
med den rökande morianen.

Så många öar, så många roende
med osynliga åror motströms!

Farlederna öppnar sig, april maj
och ljuva honungsdreglande juni.

Hettan kommer till öar långt ute
Byns dörrar står öppna, utom en.

Ormklockans visare slickar tystnaden.
Hällarna lyser med geologins tålamod.

Det hände så eller nästan så.
Det är en dunkel släkthistoria

om Erik, förgjord av ett trollskott
invalid efter en kula genom själen.

Han for till staden, mötte en fiende
och seglade hem sjuk och grå.

Den sommaren blir han liggande.
Redskapen på väggarna sörjer.

Han ligger vaken, hör nattflynas
månskenskamraternas yllefladder.

Kraften sinar, han stöter förgäves
mot den järnbeslagna morgondagen.

Och djupets Gud ropar ur djupet
"Befria mig! Befria dig själv!"

All ytans handling, vänder sig inåt.
Han tas isär, han fogas ihop.

Det blåser upp och törnrosbuskarna
hakar fast vid ljuset som flyr.

Framtiden öppnar sig, han ser in
i det självskakande kaleidoskopet

ser otydliga fladdrande ansikten
som hör till kommande släkten.

I misshugg träffar mig hans blick
medan jag går omkring just här

i Washington bland mäktiga hus
där bara varannan pelare håller.

Vita byggnader i krematoriestil
där de fattigas dröm blir aska.

Den mjuka sluttningen börjar stupa
och omärkligt förvandlas till avgrund.

Uppe ur avgrunden för denna gång!

Uppsluppna dansar orden i ljus och mörka skrymslen

Nu är jag klar med Ulysses! Nej, klar blir jag nu aldrig. Jag är invigd i en ny värld! Nej, djupare invigd i min egen.
Jag har mött Gud Fader, Sonen och Den Helige Ande.

Mött dem i en modern, levande och befriande tappning. Vanlig, vardaglig, vankelmodig. Nej, inte halvhjärtad. Det halvhjärtade, halvfärdiga blir i min lyssning/läsning av boken helhjärtat och fullkomligt. En förklädd Gud vandrar genom Dublin och allas våra liv.


Det är nog ingen slump att jag och Stephen Fry uppskattar både Joyce och Wagner. Ulysses och Tristan och Isolde. Långa verk som hamrar på och smeker mitt hjärta innan den förlösande kärleken flödar i slutscenen. I Tristan och Isolde som tragedi, i Ulysses med komiska och mer sinnliga förtecken.

Sen finns det hur många bottnar, ingångar och tolkningar som helst att göra. Olof Lagercrantzs lilla bok "Att finnas till" är i mina ögon den mest givande och i samklang med min uppfattning om Bloom. Intressant är det också att läsa att Mollys monolog, den berömda, sexuellt mycket frispråkiga, som avslutar Ulysses, väl avspeglar Joyce upplevelser av sin hustru Nora.
Arthur Lundkvists essä Ulysses-labyrinten är också läsvärd och sammanfattar de arton kapitlen koncist och i sig ganska meningslöst. Slutklämmen att "en osalig ande irrar omkring i historiens döda landskap... Hans värld har krympt till en gravkammare, där mörkret är uppfyllt av förvirrande ekon från alla tider.", skrev Lundkvist i en bok som första gången kom ut 1939.

Tvärtom finner jag hos Bloom en visionär, universell mildhet, som är alltför oprövad och ännu i skriande behov av att bli förverkligad. Ett litet exempel:

"alla konfessioner och klasser pro rata ska ha en nätt och passande inkomst, alltför njuggt ska det inte vara, något i stil med 300 pund om året. Det är det saken gäller på allvar och det är ingen omöjlighet och skulle medföra en vänligare atmosfär mellan människorna."

Ja, just så, ja.

Vill du närläsa Ulysses i orginal är Frank Delanys veckovisa femminuterspoddar en god följeslagare och du kommer att vara klar om 25 till 30 år!

Både Molly Blooms monolog och Ulysses finns också att lyssna till och läsa på engelska i Naxos Spoken Word Library, som åtminstone från mitt biblioteks hemsida finns kostnadsfritt att tillgå. Kanske också på ditt?





"Is that all there is?
Is that all there is?
If that's all there is my friends
Then let's keep dancing..."

Nojs med Joyce

Nu har jag läst eller främst lyssnat till 2/3 av James Joyces Ulysses. Utan Reine Brynolfssons ganska långsamma och sorgset anslagna inläsning  som stomme, skulle jag aldrig genomföra detta. Men den gör det till en omistlig njutning. Jag märker hur jag mer och mer föredrar att lyssna till böcker, även om jag fortfarande tar in saker bättre när jag läser, Ulysses är framför allt ordmusik.

Ett smakprov ur Erik Anderssons översättning av Ulysses:
"Med upprört hjärta knuffade han upp dörren till restaurang Burton. Odör i hans skälvande andedräkt: fräna köttsafter, grönsakssörjor. Här glufsas det.
Män, män, män.
Uppflugna på höga pallar vid baren, hattarna tillbakaskjutna, vid borden rop på extra bröd gratis, bälgar i sig, glupska gap med daskig mat, utstående ögon, blöta mustascher som torkas av. En talggrå yngling putsade glas kniv gaffel och sked med servetten. Ny uppsättning mikrober. En man med spädbarnets såsfläckliga servett kring halsen öste gurglande ner soppa i krävan. En man spottade tillbaka något på tallriken: halvtuggat brosk: gommar: inga tänder att tuggtuggtugga med. En skiva njurstek från grillen. Kilar ut med den. Dystra fylltrattsögon. Tagit mer än han kan svälja. Är jag likadan? Se oss som andra ser oss. Den som känner hunger känner ånger. Tand och käke i verksamhet. Nej! Å! Ett ben! Irlands sista hednakonung Cormac i skolboksdikten kövde sig i Sletty söder om Boyne. Undrar vad han åt? Något galopptitligt. Sankt Patrik omvände honom till kristendomen. Fast allt kunde han inte svälja."
Och så fortsätter det med ytterligare sex sidor matassociationer t ex "Det ligger ändå mycket i vegitarianernas fina smaker från myllan fast vitlök stinker förstås", innan det övergår till sexassociationer!

Vid mammas bröst och begravd vid fyra års ålder  16 september 2005

Jag kan lätt förstå vad Jesper Högström menar i sin klassikervarning och ännu  mer när han skriver: "På det arbetsläger i Norrland jag föreställer mig rensar Joyces Stephen Dedalus sly bredvid Kerouacs Dean Moriarty och de uppenbart självbiografiskt inspirerade huvudpersonerna hos Strindberg och Ivar Lo."

Visst ordbajsas det hejdlöst och ibland tröttande i Ulysses, men oftast med uppiggande barnslig och oemotståndlig förtjusning, som höjer  den lilla förbisedda, godhjärtade människan (Bloom) och all hennes futtighet till sin gudomliga nivå.

Sen är den skriven i en brytningstid med omvända förtecken än vår egen. Det gamla konservativa överhetssamhället var på väg ner i graven och det moderna, mer demokratiska och individualistiska massamhället bröt igenom. Ulysses är en skön dusch för att skölja bort alla konservativa, fundamentalistiska återvändsgrändsstolligheter i vår tid.

Sigges sorgesång

Det känns extra kul att den podd som Alex Schulman och Sigge Eklund spelade in live här i Umeå också blev den jubileumspodd, som las ut på nätet i fredags. Jag var på inspelningen i ett välfyllt Idun, tydligen många artisters våta dröm, enligt Alex, tack vare den fina akustiken.
Visst kände jag den samhörighet jag hade väntat mig trots att nästan alla i publiken var mellan 20 och 35 år. Särskilt stark blev samhörighetskänslan när showen avslutades med att sex skönsjungande kvinnor sjöng Olle Adolfssons melodi "Det gåtfulla folket" till en nya text av Alex och Sigge. En text tillägnad oss podcastlyssnare och också en vacker hyllning till barnen inom oss.

Men den dominerande upplevelsen blev en annan. Den återkommer dock inte när jag lyssnar på podden, utan fanns bara under deras liveframträdande.

För det första skrattade jag inledningsvis mer än väntat. Till min förvåning var jag den som skrattade mest i den del av publiken som jag kunde överblicka. Samtidigt kunde jag tänka att om en oinvigd såg framträdandet skulle denne mycket väl kunna begära pengarna tillbaka. Det är inget drivet artisteri vi får bevittna. Men det är våra beundrade nära vänner som håller hov för oss på ett naket och personligt, om än här väl planerat sätt.
Vi är tusentals bland poddens nu 350 000 lyssnare, som upprättat en stark fantasibindning och nära relation till Sigge och Alex. Om vi vill kan de vara ständigt närvarande i våra liv, inte bara med den veckovisa podden utan dagligen via Twitter, Instagram, sin böcker osv.
Men relationen är ju ohjälpligt väldigt osymmetrisk. De kan inte ha en nära relation till alla oss. Vi förblir det gåtfulla folket, som rycker och sliter i dem åt olika håll. Det är den sorgen som blir så tydlig för mig i senare delen av showen.

Det började med att Alex och Sigge plötsligt pratade om att hänga sig?! Givetvis som ett skämt, men för mig blir det nästan en för bra projektion. Min pappa hängde sig (hängde mig råkade jag skriva som ett freudianskt felslag) när jag var 20 år, och nu sitter jag omgiven av en massa 20- åringar, medan Alex och Sigge uttrycker sin dödslängtan på scenen.
Denna sorg blir än tydligare när Sigge visar bilder av Chaplins scenpersona som vi alla känner och sedan en osminkad, men nu med modern teknik kolorerad, bild från hans tidiga karriär.

Chaplinbilden, här utan färg.

Sedan berättar han om Vivian Maier och visar några av hennes hundratusentalet fotografier från New Yorks folkliv och även många selfies, som känns oerhört moderna. Vivian levde ensam och barnlös, försörjde sig som barnflicka och inga av hennes fantastiska bilder som nu gjort henne världsberömd, visades offentligt förrän efter hennes död. 

Enligt Sigge ett medvetet val från Vivians sida.

Hon skapade för skapandets skull och skapandet fick växa fram utan en publiks ständiga blickar och styrande förväntningar. Medan vi idag och framförallt personer som Alex och Sigge ständigt iscensätter oss inför en publik. Medan jag ser Vivian som en mycket ensam människa som aldrig vågade träda fram i sina medmänniskors blick, ser Sigge ett åtråvärt (ouppnåligt) ideal. 

Jag förstår problemet och är glad att mina blogginlägg är flaskpost som till största delen försvinner i övergivenhetens sorgliga hav. En egenterapi som triggar mycket känslor och samtidigt gör mig tydligare för mig själv, samt då och då låter mig dela djup gemenskap med andra skeppsbrutna.

Jag undrar hur många fler i publiken i Idun som medvetet kände det starka stråket av sorg i Sigge Eklunds framträdande?