En ledare av Hanne Kjöler i DN har stannat kvar i mitt bakhuvud. Hon menar att många av de sjukskrivnas fysiska diagnoser, särskilt kvinnors egentligen är psykiska. Och?
Den 11 december 1994 åkte jag akut in med ambulans till Oskarshamns lasarett i tron att jag fått en hjärtinfarkt. Jag blev noga undersökt, friskförklarad och stod sedan omtumlad, övergiven och skamfylld på akutmottagningens parkeringsplats i den råa decembergryningen.
Detta visar i ett nötskal hur fysiska respektive psykiska besvär alltför ofta bemöts av sjukvården.
Först efter ytterligare femton helvetiska dygn i hemmet, som min ännu ej treåriga dotter tvingades uppleva med sin marrittsplågade pappa, som desperat och krampaktigt försökte hålla sig samman i attackerna av dödsångest, bara det ett övergrepp, fick jag äntligen i mellandagarna diagnosen panikångest på en hälsocentral i Växjö. (Då hade jag under julhelgen i telefon blivit avvisad av psykakuten: "Vi kan inget göra för dej. Det är bättre du stannar hemma.")
När jag fick min diagnos kändes det som tiotals ton lyftes från mina axlar. Jag förmådde börja hantera min situation, även om många månader (och senare år) av tufft arbete väntade.
Att mina psykiska problem inte togs på tillräckligt allvar av varken mig själv eller sjukvården på 90-talet, ledde till att jag blev utbränd. Sedan 2002, i sju svåra men numera fruktbara år, har jag nu varit sjukskriven. Under denna tid har jag också opererats för ett ljumskbråck, som egentligen inte besvärade mig på annat sätt än att det kunde förvärras och bli problem. Ljumskbråcket togs på största allvar av sjukvården. Jag upplevde att jag blev behandlad som en VIP-person genom hela processen från förberedande undersökningar till operation.
Hade mina psykiska problem bemötts på samma sätt hade jag varit frisk för länge sen!
Psykiska besvär, som bagatelliseras av sjukvården, försäkringskassan, politiker, ledarskribenter och i inte minsta av oss sjuka själva, leder det till svårt lidande och stora ekonomiska avbräck för massor av människor, deras familjer och i förlängningen för hela samhället.
När vi nu sedan 1950/60 - talet skaffat oss en materiell, fysisk trygghet kräver även våra själar sitt välmående och protesterar glädjande nog alltmer, när vi försöker fylla våra liv med mer av det vi redan har nog av; prylar, mat, stress, alkohol osv.
Vårt psykiska mående är ingen bagatell, Hanne!
2 kommentarer:
Mkt bra inlägg!
Blir också väldigt trött på bagatalliserande av psykiska sjukdomar. Har själv panikångest och medicinerats från 16 års ålder. Har gjort allvarliga försök att trappa ned på medicinen flera gånger, men slutar alltid med att jag måste börja med de igen. Har iaf halva dosen nu från vad jag ahde i början. Framsteg. Är väl skönt att kunna leva vettigt med medicinen. Men hade vart mer skoj att vara oberoende. Framförallt då jag vet att medicinen blockerar flera av mina känslor. De persioder då jag vart helt medicin oberoende har jag känt av helt andra känslor än vad jag har nu under medicinenspåverkan. BÅde bra och negativa känslor. Men ens vardag hindras ju när hjärtat slår på högvärv och det känns som att man ska kollapsa närsom.
Kanske tappade tråden? Har inte läst Halles artikel :)
Tack för din fina kommentar!
Medicin var det jag blev erbjuden, men tackade nej till.
2002 var det ett krav för att bli sjukskriven. Jag tog emot receptet, men använde det aldrig. Hörde på radio för nån vecka sen att hälften av de utskrivna recepten aldrig används.
Det visar att de flesta vill ha något annat.
Och ALLA jag känner som äter dessa s k "lyckopiller" vill sluta, men du är den första som tydligt förklarar varför för mig.
Tack!
Känslorna är ju vår viktigaste kompass och helt centrala för vår livsupplevelse. Jag har varit snöpt och stympad i mitt känsloliv, särskilt är det en grundläggande upplevelse av att ha en rätt att överhuvudtaget finnas till, som har saknats.
Den rätten håller jag på återerövra.
Det kräver att jag ger den uppgiften mycket tid och omtanke.
Det går inte att göra som en bisyssla i en i övrigt stressig och kravfylld vardag. Och varje återerövring av känslorna är förenad med en känsla av livsfara.
Skicka en kommentar