Lättsamma skratt och djup undertext

Igår såg vi på Hotelliggaren från Fredriksdalsteatern. Jag trodde att jag skulle bli nöjd efter nån knapp halvtimme, men vi skrattade gott ända till slutet efter dryga😁 två timmar. Det nattliga arbetet blev sedan som vanligt tufft, men ovanligt välgörande tack vare farsen före sömnen.

När jag vaknade insåg jag att Hotelliggaren innehöll en djup undertext; en befriande skrattspegel över mitt livs pärlband av omöjliga situationer, perfektionism, plikttrogenhet i ensamt hemlighetsmakeri, som jag utförligt beskrev i ett tidigare inlägg. Fast Ola Forssmed är ingalunda ensam, när kan svettig krumbuktar sig på pjäsens Hotell Westminster. Och i slutet segrar sanningen, hur den nu var🤔😁.

Nu har jag alltså mycket otippat fått uppleva mitt centrala livstema i farsform, som komplement till den svårmodiga Aniara. Befriande!

Igår började vi också att se "Hjem til jul", efter min dotters enträgna tips. Då fick vi också skratta, så tack för det👍. Därmed har vi också Netflix i minst en månad och kan se de serier, som var snackisar där under fjolåret. Vara lite senblivna Insiders. Ja, Säsong 2 av "Hjem til jul" har nyss släppts, så där kan vi bli riktiga Insiders. Om den nu blir en snackis...

Läkande möten

Detta inlägg innehåller eventuellt spoiler om Bröllop, begravning och dop. 

I natt hade jag ett läkande drömmöte med mitt inre barn. Barnet var bara en tummetott högt, men väldigt livaktigt även om det i slutet förvandlades till några droppar vatten och blod, som rann nerför några trappsteg. Jag försökte målmedvetet samla upp dropparna och vaknade. Jag insåg då att drömmen triggats av Marie Lundqvists rollfigur, Michelle, i serien som nämns i inledningen. Hon kämpar besinningslöst och handfast för att få ta hand om lilla Grace. På ett ytligt, medvetet plan var det ganska jobbigt att se hennes framfart, men på ett djupare plan framkallade det uppenbarligen jubel och nattens dröm.  Hennes beteende var raka motsatsen till min mammas. För mamma var jag djupare sett något som katten släpat in, något som hon likt Hera ville slunga från sitt bröst. Något som helst inte borde finnas.

Fruktansvärt och ofrånkomligt  nog levde denna tillintetgörande underström kvar i mig visavi min nyfödda, späda dotter. De förödande förbannelser som inte kommit till medvetande, bearbetats och läkts lever obönhörligen vidare.

Rester av denna tillintetgörande underström blev också bearbetade och läkta föregående natt. På kvällen kämpade jag med mitt föregående blogginlägg om Louise Glück, samtidigt satte jag mig framför TVn med min kära för att se ett program om Elise Ottesen -Jensen. S bad mig lägga bort mobilen. Då blev jag tvärarg, gick och la mig igen och fortsatte med blogginlägget. Båda blev vi tillintetgjorda och S därtill rasande, men vi tog själva hand om de triggade känslorna ett par timmar, innan vi famnade varann inför nattsömnen. Min natt blev sen fortsatt bearbetning och läkning av den triggade tillintetgörelsen. När jag vaknade överfölls jag först en kvart av en stark förintande dödskänsla, som övergick i en lika stark känsla av läkning och befrielse.

Det är intressant hur de mänskliga predikamenten lever vidare genom tiderna. För Louise Glück är t ex myten om Persefone central, för mig den om Hera och Herakles, Den Bortslungande. Då också Vintergatan, The Milky way, bildades av mjölkstrålen från Hera, när hon slet Herakles från sitt bröst.

Kanske är det därför jag alltsedan barndomen blickar mot stjärnhimlen med längtande förtröstan. 

Eller för att tala med Martinssons Aniara. Jag, Den Söndersprängde, som nu mödosamt fogar mig samman inför väntande ålderdom och upplösning.

Herakles stryper ormarna Hera sände för att döda honom

Ensamhet och tystnad dödar oss

O nej, sorgens ord dödar ingen.
Det är ordlösheten som dödar.
Talande lever vi,
stumma dör vi.

Olof Lagerkrantz

(citerat ur boken Förluster - Om sorg och livsomställning av Barbro Lennéer Axelsson. Citatet är första halvan av en dikt ur Linjer (1962))

Efter ett par veckors intensivt umgänge med nära och kära gick jag nu i helgen in i en delvis självvald ensamhet och vila.

Detta medförde att en tilltagande känsla av övergivenhet började växa inom mig. Den kulminerade i lördags natt, när jag vaknade halv fyra i en stark ruelse över mitt tröstätande under kvällen. Efter en stund började jag känna att under den ruelsen fanns (det verkligen problemet) en gnagande, frätande, vag men fruktansvärt giftig och förödande separationssmärta.

Jag bejakade smärtan (vilket är betydlig lättare sagt än gjort) och började samtidigt att mjuka mig själv med fingertopparna över bröstet, så det framkallade vällustrysningar, samtidigt som jag sjöng tröstande för mig själv och tänkte och lekte med minnen av fina kärleksmöten den senaste tiden.

(Styrkan i kärlekens läkande kraft är beroende av hur mycket sanning och närvaro den rymmer. Jag har också märkt att styrkan är större i nya (eller förnyade) relationer, vilket jag tror beror på att jag främst jobbar med att läka sår från min allra första tid i livet.)

Grundförutsättningen för att "tricket" att skapa ett kärleksmöte med mig själv ska fungera så bra (en mirakulös vändning från djup separationssmärta till en känsla av varmt välbefinnande på mindre än än timme, ja, faktiskt på ett fåtal minuter) är alla de timmar av hud mot hud - kärlek, som jag tillbringat med min käresta.

(Eller kanske skulle det fungera ändå om jag tidigare haft mod och sinnesnärvaro nog att bejaka mitt inre barns (värsta) känslor utan att infångas, uppfyllas av och börja kämpa med barnets rädsla och skräck inför dessa känslor, vilket blockerar och stänger vägen till djupt, läkande möte med det lilla, svaga, sårbara barnet inom mig. Det är ack så svårt att vuxet värna och vårda detta lilla barn, när jag samtidigt (i min upplevelse) ÄR detta barn.)

Men denna natt lyckades jag alltså med "tricket" (efterdyningarna lever ännu kvar) och jag kunde riktigt "gona" mig i en mjuk, läkande närhet till mig själv och den kreativitet, som föds ur den, t ex denna text och följande dikt:

Jag vill ha flöde
(just nu helst av tårar)

Jag vill ha tydlighet
(sanning öga mot öga)

Jag vill ha kaos
(förträngningar som brister, mönster som bryts och släpper lös extatiska jubelströmmar, ja, alla rännilar är välkomna!)

Jag vill ha lätt sinne

I Allt Detta - lyssnade, mjuk vila
Snälla, snälla, ge mig kraft och mod
I Allt Detta - lyssnande, mjuk vila

Med modersmjölken

"Jag accepterar inte att du visar din sorg över den känslomässiga försummelse, som jag utsätter dig för. Visar du din sorg överger jag dig och du kommer att dö."



Sakta, sakta håller jag på att frikänna mig från den dödsdomen.

(Inspirationen till ovanstående formulering av en gammal insikt har jag fått tack vare böckerna:
"Sorgbearbetning", och "Lev som du vill och inte som du lärt dig". På videon sjunger Kiri te Kanawa "Sola, perduta, abbandonata" ur Puccinis opera "Manon Lescaut".)

Livets vintervila

Jag vaknar i en kompakt känsla av död, stort mörker och djup sorg. Ett återskalv av min första tid i livet, på en botten av frid och acceptans. Ett oroligt hav som stillnat.
Vila och frid. Livets vintervila.

God Vila och Gott Liv önskar jag Dej!

Tårögd och stärkt

Jag och min käresta lyssnade med ett hundratal andra, när Åsa Linderborg berättade om sin uppväxt med sin pappa Leif, som hon skildrat i boken Mig äger ingen, en av mina starkaste läsupplevelser de senaste åren.

Lite oväntat blev jag också starkt berörd av Åsas berättelse, fast den skildrade samma sak som boken. Varför?

Åsa är (liksom sin pappa) en god berättare. Det märks att hon berättat om boken för publik många gånger förut. Berättelsen "sitter som en smäck". Hon kan fokusera på kontakten med åhörarna, och många av oss blir berörda på ett liknande sätt som jag. Fast, eller snarare just för att, jag är en i mängden, känner jag mig som en huvudperson. Jag satsar så "lite" - min närvaro och medkänsla och ett kort, djupt känt tack i frågestunden, och får så mycket tillbaka. Ett livsöde, en samhällsskildring, ett debattinlägg, en alldeles sann berättelse om kärlek, som varmt och varsamt för mig mellan skratt, rysningar och tårar.
Så här måste det ha känts att sitta runt lägerelden under urkommunismen, fast allt äger rum i vår hypermoderna tid i en ganska steril skolmatsal!

Insikten om att den lilla kärlek jag fick under min uppväxt, fick jag av min pappa (och djuren och naturen) blir tydlig för mig av Åsas berättelse och bok. Även om min pappa inte förmådde uttrycka sin kärlek lika tydligt som Åsas, så fanns den där att känna och uppleva, medan mammas kärlek aldrig nådde utanför hennes svarta hål av dåligt mående.

Oemotståndligheten i Åsas berättelse ligger också i att den är så naken, ärlig och skambefriad.
(Nästan) inget slätas över och försoningen blir därför så stark. Dessutom finns en varm underström av lyssnande, jordnära socialism i hennes framträdande, som jag hoppas få se mer av i hennes skarpa, orädda kulturartiklar.

Så här dan efter inser jag att jag åter, så stilla, enkelt och kraftfullt, fått åter uppleva vad jag skrev om i en dikt för drygt tio år sedan:

Min barndom blev som en hög med smutsig tvätt jag lät den ligga rätt och slätt osorterad i en vrå jag hade skaffat annat att ta på men ändå visste jag så väl att innerst fanns en naken själ
Jag började att plocka i min hög för att se om något dög En del rev jag sönder och kastade bort annat gick att tvätta och vädra torrt
När jag stod och fäste på min lina stod även grannen och hängde sina Vi höjde händerna och vinkade glatt av skulden fanns inte kvar ett skvatt Tvätten torkade i solen och vinden tills det var dags att bära in den Jag har famnen full och tar trygga kliv tvätten luktar friskt av liv.

Ett fall för Louise

Det smärtar mig att Ett fall för Louise blivit så utskällt. Jag tycker programmet (tre avsnitt sända hittills), precis som inledningen i varje program säger, handlar om modiga barn och modiga vuxna.
Jag gråter av att se barn bli tagna på fullständigt allvar, ges möjlighet att resa sig ur förtryck och att återfå sitt fulla människovärde.
Jag råkade se Louise Hallin för första gången i GomorronTV för nån månad sen (innan var hon för mig helt okänd), när hon har en kvarts rådgivning på onsdagar. Jag grät redan då. Underbart hur hon strävar att förvandla dysfunktionella familjer till funktionella. Hon tar ett helhetsgrepp. Lägger ansvaret hos föräldrarna och deras uppväxt. Enkla tydliga råd och att det tar tid. Och hur hon flyttar fokus från felaktiga småsaker ( t ex bordsskick) som kan ha blivit till låsningar i familjen, till att skapa goda och nära relationer.
Allt känns så rätt!

Det känns bedrövligt att vi fortfarande tycks leva i en hederskultur, där ett barn som offentligt gråter och visar sin förtvivlan och berättar om sina familjeproblem anses kunna ha förverkat sin heder och riskera att hamna i utanförskap.
Det är ju det kritikerna mot programmet hävdar och de stärker därigenom denna (påstådda) hederskultur.
Tänk om dessa familjer fått vara med i Sveriges mest hyllade TV-program, vilket de hade förtjänat!
Heder åt familjerna och SVT!
Detta program visar inte bara på ett samhällsproblem, utan visar framförallt på positiva och handfasta lösningar. Sorgligt att dessa familjeproblem tycks väcka så mycket igenkännandets smärta hos så många att de måste värja sig så hätskt och inte förmår se de positiva möjligheter som programmen fokuserar på.
Jag har själv varit insnärjd i familjeproblem, men vet att den väg programmen visar kan göra underverk, förutsatt att jag som förälder vågar att se mina brister och deras orsaker i vitögat och förändra mig.

Mer kritik mot programmet: BO mfl, Journalistförbundet

Att värna, vårda, trösta och älska mitt inre barn

Det gör mig glad att finna i klubbtidningen i bokklubben Natur och Kultur Direkt att månadsboken i september handlar om att ta hand om sitt inre barn.
Mitt tillfrisknande beror helt och hållet på min tilltagande förmåga att vårda mitt inre barn.

Första gången jag hörde begreppet mitt inre barn var sommaren 1995. Jag hade under ett halvårs tid (av min föräldraledighet) någorlunda lärt mig hantera mina panikattacker med hjälp av Lars Erik Uneståhls avspänningsband och mental träning. (Tack för dem, syrran!) Då sa min vän H att jag också måste lära mig ta hand om mitt inre barn. Jag minns att jag fick lust att sparka henne på smalbenen inför denna nya uppgift, när jag just kunde glädjas åt att ha krympt min panikångest till en mer hanterbar hypokondri. Men det skulle visa sig att hon hade rätt.

Genom vissa omskakande upplevelser vårvintern 1997 slogs mina försvar sönder och jag kom i direkt och tydlig kontakt med mitt inre barn. Av vännen G fick jag låna boken "Frigör barnet inom dig" av John Bradshaw. I boken finns frågescheman för att få svar på hur skadat det inre barnet blivit i olika åldrar under uppväxten. Jag såg direkt att för min del handlade det främst om spädbarnstiden.

Trots denna kunskap fortsatte jag flera år att jobba heltid på Vasaskolan. Där var vi fyra kollegor, som varje vecka träffades en timme för att prata om hur vi mådde. Nästan varje vecka talade jag om att jag hade ett illa medtaget spädbarn att ta hand om inom mig. Men varken jag eller mina kollegor reste frågan om den uppgiften verkligen kunde fullgöras samtidigt som jag arbetade med att ta hand om över 150 elever i mina ämnen och dessutom hade en dotter i förskoleåldern. Jag var också livligt politiskt engagerad under dessa år.

Ändå arbetade jag på att skaffa mig kunskap och kompetens för min uppgift. Jag dansade frigörande dans och andades frigörande andning mm mm. Så läste jag självhjälpsböcker och funderade. Bl a minns jag att jag undrade över uppgiften i nån bok om att man borde lämna det inre barnet hemma om man skulle gå på något viktigt och krävande möte! Var det verkligen möjligt? Naturligvis inte, inser jag numera. Barnet finns hela tiden i min kropp. Vill jag prioritera barnet får jag ställa in min medverkan i mötet.

Först sedan 2002 när jag varit helt sjukskriven har jag kunnat börja utföra min uppgift på större allvar. Men även då värjde jag mig länge från att ta uppgiften på fullaste allvar. Och det är klart att om jag har ett utmärglat, döende spädbarn inom mig och i djupet är det barnet, så är uppgiften mycket svår och jag vill gärna och i det längsta fly från den.

Jag behövde hjälp.

Rosenterapi var en sådan hjälp, men en varm droppe i ett i övrigt kargt liv med bristande närhet i min vardag. När jag sent om sider fick komma på en sex veckors behandling på Mariedals Behandlingscenter, så blev flertalet av personalen skrämda av mitt eländigt mående och pockande inre barn. Där rådde en kall och avvisande hållning hos de flesta. Sjukgymnasten vägrade t ex ge mig någon kroppsbehandling. Man höll mig och mitt barn på behörigt avstånd, som om barnet skulle krypa ur min famn in i deras skräckslagna! "Du ska lära dig ta hand om ditt barn själv. Punkt slut." Att jag skulle mötas av en sådan attityd om jag kom till sjukhusakuten med ett verkligt utmärglat och döende barn i min famn är naturligtvis otänkbart. Jag skulle få all tänkbar hjälp. Men inte när det gäller mitt inre barn och inte ens från det som ansågs vara det bästa psykiatrin i Umeå kunde erbjuda. I alla fall år 2005.
Inte heller hjälpte det stort att under ett års tid nästan dagligen besöka IKSU Kultur och Spa, och ligga i deras varma källa och på vattenmassagebädden. Nej, det krävdes att jag lämnade mitt torftiga äktenskap, för var kan barnet läkas utom i en varm och nära kärleksrelation? Hud mot hud och andetag i kärleksfull omfamning är det enda som hjälper.

Upprättelse

När nu Håkan Nesser kommit med en ny roman kan det vara dags för mig att skriva om hans förra!
Jag läste den i februari och för mig är "Berättelse om Herr Roos" en stark berättelse om upprättelse. Det är omöjligt för mig att inte känna varm sympati för en människa som presenteras så här:

"Som människa betraktad har jag varit skäligen misslyckad. Sedan min far dog tror jag ingen har tyckt om mig, då var jag tolv år. Det har heller inte funnits några skäl att tycka om mig, jag har inte ínte varit särskilt förtjust i andra människor heller, så det är inget att orda om."

Bokens credo ger mig också instämmande gåshud:

"Händelserna, dom såinihelvete överskattade händelserna, är ingenting annat än parentestecken runt mellanrummen. Det är bra om ni håller det i minnet, ni som rusar blint omkring i världen och tror att ni är på väg någonstans - allting finns i pauserna."

F ö hittade jag lite intressant skvaller om Håkan, som liksom jag tycks bli lite mjukare med åren och upptäcka mognare sätt att hävda sig.

Hur en slipsten ska dras

Det här inlägget innehåller spoilers om Lars von Triers film "Antichrist".



Det har kommit igång en intressant diskussion kring von Triers filmer och särskilt "Antichrist". Hans kvinnosyn, manssyn , syn på auktoriteter m m debatteras. Fyndigast är onekligen Malin Krutmejier med påståendet att den manliga auktoriteten i "Antichrist" får bokstavligen känna på den slipsten han bildlikt är så övertygad om hur den ska dras. Kul vinkling, som jag nu lätt kan uppskatta, när det gått ett par månader sedan jag såg filmen, som då drabbade som ett välgörande dråpslag. Aldrig har döendet skildrats så intensivt levande som i denna film.

Camilla Grepe tar upp något viktigt när hon menar att filmen är en uppgörelse med von Triers egen mor. Men modern ryms i så fall inte bara i den kvinnliga huvudpersonen utan även i den rationelle mannen. Lars von Trier har berättat hur hans mor (eller var det båda föräldrarna?) besvarade hans ångestfyllda fråga om han kunde dö under nattsömnen med det rationella svaret att det var möjligt. Snacka om att i den moderna uppfostrans och ärlighetens namn rent sadistiskt traumatisera sitt barn i stället för att trösta det!

Förvisso är filmen barnslig. Både genom att den är så gränslös och genom sin nyskapande (skräckinjagande) lekfullhet, som är ett av von Triers bästa kännetecken. Gränslösheten tar sig ett mäktigt utryck i inledningsscenen, där barnet full av lycka stiger ut bland de virvlande snöflingorna och lever fullt ut ända in i dödsögonblicket. En verkligt evangelisk bild av hur vi bör leva våra liv och förvisso en ironisk kontrast till det elände som barnets död skapar hos de vuxna föräldrarna.

Mareet Koskinen är klok när hon frågar om inte mannen och kvinnan i filmen kan "(också) ses som ett slags representanter för olika sidor av ett och samma väsen eller person, som går i dialog eller klinch med varandra i ett slags psyko­drama".

Måhända lustmördar von Trier sin mor i strypscenen, samtidigt går här mannen sin kvinna till mötes, stiger ur sin rationalitet, in i ett intensivt dödligt samspel, lika intensivt och ömsesidigt, ja mer ömsesidigt än i filmens inledande samlagsscen. Därigenom har mannen konfronterat och integrerat sin demoniska, irrationella sida och linkar ut ur filmen befriad och hel. Samtidigt frigörs och återuppstår alla kvinnor/allt kvinnligt som förtryckts och dödats genom historien. Och återtar sin plats i världen. Se där en riktig Happy end - tolkning av denna verkligt mångbottnade film.

Om Lars von Trier tar del av diskussionen tror jag att han skrockar belåtet över att så många, t o m ledarsidor, vill vara med och vrida och vända på hans verk. Han vet verkligen hur en slipsten ska dras!

Mer om Anti-Christ:
Vår rädsla för speglar
Naturens hämnd. ”Antichrist” är en profetisk miljöthriller
Den inre rösten

Working on a dream

Åh, vilket starkt kärleksladdat möte jag hade i natt med mitt inre barn!

Svart natt och mörker i barndomshemmet. Inledningen av drömmen är diffus, men jag/barnet hämtas upp ur övergivenhetens vaccum, ur ensamhetens stiltje och död.
Energin till detta kom ur danskvällen i går, som inleddes med en timmes kollektiv ringdans, främst balkandanser och sen fortsatte med närande dansmöten. Vanligtvis brukar utsattheten, som dessa danstillfällen innebär, leda till att jag drömmer oroliga utsatthets- och kampdrömmar, men så inte denna gång.

I drömmens slutskede följer jag motvilligt med en katt till vårt hem. Väl där dyker ytterligare två katter upp och pockar på uppmärksamhet. Jag/pappa går då därifrån, men följs av en vädjande katt, som förvandlas till min dotter, som säger något om att mamma har lämnat si och så mycket disk. Hon måttar med händerna och bjuder på så sätt in till kram och möte. Hon bevekar mig och jag låter mig bevekas, vänder mig om och vi möts i en kärleksfull omfamning.

I det ögonblicket blir känslorna så starka att jag väcks ur min dröm och tror att jag har en hjärtinfarkt. Ont i ryggen på en punkt i hjärttrakten. En punkt som under natten förflyttat sig från skulderbladets nedre del vid ryggraden längre ner bakom hjärtat. Jag märker att jag är varm, att jag fått kontakt med förträngda känslor och löst upp gamla blockeringar kring hjärtats flöden. Ingen infarkt.

Jag djupandas för att fortsätta processen och befäster min landvinning, fylld av Springsteens "Working on a dream", som jag lyssnade flitigt på igår.

En ny härlig sängkamrat

Läkningen av mitt trauma från spädbarnstiden sker bäst i sängen. Det går lekande lätt i sällskap av min käresta, men i hennes frånvaro kan det emellanåt bli både tomt, tungt och tröstlöst. Därför var det ett lyckokast att haka på trenden och köpa en spikmatta.
Först provade jag S:s Yantramatta och kände omgående att jag ville skaffa en egen och valde då den vassare Shaktimattan, som idag kom med posten.





För första gången känner jag att en pryl hjälper mig i mitt tillfrisknande. Denna sängkamrat skapar en stimulans i kroppen, som gör liggandet i sängen aktivt och lustfyllt. Den nästintill smärtsamma stimuleringen övergår i en starkt rofylld vila och jag somnar lätt, även på rygg, vilket annars är en nästan omöjlig sovställning för min del.

En bulldozer i upplösning

Numera är mina nattliga drömmar oftast fyllda av positiv närhet till andra människor. Jag rör mig bland andra och vi vill varandra mestadels väl.

För några år sedan drömde jag däremot en ständigt återkommande typ av dröm: Jag är ensam i ett öde landskap. Emot mig kommer en stor, hotfull, zombieliknande figur och jag skjuter förtvivlat mot honom. Han stapplar nästan opåverkad genom kulregnet tills han når fram till mig och har mig i sitt våld. Då vaknar jag med ett befriande ryck.

Drömmen är en bild av mitt arroganta och burdusa överlevnadsjag, som okänsligt och envetet kämpade sig fram och försökte köra över allt och alla i min omgivning, vilket framförallt lyckades gentemot mig själv och mitt inre barn.
Nu äntligen närhet. Dock ännu i svart(vitt).

En liknande personlig utveckling beskrivs i filmen "Där regnbågen slutar". Min favorit bland Rikard Hoberts filmer.

Vad och hur drömmer du?

Alla och envar

Jag läser och lyssnar på pågående radioföljetong: Envar av Philip Roth uppläst av Lars Väringer. Det är en växande sjukjournal om åldrande, tilltagande skröplighet och ruelse över att det blev som det blev.
Samtidigt finns där en lågmäld och bitande humor, typ en nertonad Woody Allen:

"När kommer jag att bli utskriven? Jag håller på att mista hösten 1967." Kirurgen lyssnade med allvarlig min, och sa sedan med ett leende: "Ni har visst inte fattat det än? Ni var nära att missa allting."
...
Tjugotvå år gick. Tjugotvå år av utmärkt hälsa.
...
För det mesta simmade han femtonhundrameter på klubben varje morgon... Innan dagen var slut låg han i en säng på hjärtintensiven...Frågan var bara om operationen skulle genomföras omedelbart eller följande morgon.
...
Hans hustru den här gången - hans tredje och sista...ingav verkligen ingen trygg tillförsikt på operationsdagens morgon, när hon gråtande gick bredvid rullbåren och vred sina händer, och till slut, utan att kunna behärska sig, ropade: "Men jag då?"...
"En sak i taget", sa han till henne. "Låt mig dö först. Sedan ska jag komma och hjälpa dig."
...
läkaren kom in... och förklarade att han inte kunde skickas hem om det var hans hustru som skulle ansvara för vården när han kom hem. "Det bär mig emot att säga det här, hon är egentligen inte mitt problem, men jag har ju sett henne när hon kommit på besök. Den kvinnan är mer frånvarande än närvarande, och jag måste försöka skydda mina patienter."

En snäppet bättre bok (med reservation för att jag inte är klar med Roths bok ännu) om skröplighet, dödens väntrum och slutligen döden är "Stundande natten" av Carl-Henning Wijkmark, som fick Augustpriset 2007.

Det paradoxala med dessa böcker är att de stärker mitt livsmod och min förmåga att försonas med min tillvaro. Kanske det inte behöver bli så jobbigt att skrumpna och dö, om jag nu inte dör knall och fall. Kanske har det värsta redan varit t ex tiden med panikångest 1994/95, för att inte tala om mina första månader i livet. Kanske har det värsta redan varit...vem vet...

Och inte ens glassiga gänget med bonusar och gräddfiler kommer undan döden, haha.

Ulf Lundell får mig på gott humör

Jag stiger upp efter min middagslur, slår på TVn och ser Ulf Lundell bli intervjuad på sin gård på Österlen. Uffe som fyller 60 i år verkar glad, harmonisk och försonad med sig själv (och sitt liv). Så även jag, även om jag blir lite avundsjuk över att han sitter välbeställd på sin gård vid havet. Fast han har säkert fått betala priset och även jag har min gård, fast jag väljer att just nu bo någon helt annanstans.

När jag läste "Jack" på 70-talet avfärdade jag den pk som en ointressant rumlarbok. När jag läste om delar av den för ett par år sen, insåg jag att det är en stark skildring av en mycket ensam och vilset sökande människa. Just en sådan som jag var, men inte vågade se mig som på 70-talet. Därför måste jag avfärda boken.

Först i början på 90-talet blev jag under några år ett Uffe-fan. Han hade lämnat sprit och droger, blivit slagkraftigt politisk, men brottades ännu med sitt liv och sina äktenskap. Kanske var det hos Lundell jag först, utan att då fatta det, började inse att jag levde i ett dåligt förhållande. Även jag sökte ännu min flock och framförallt min rätta famn. Jag ville ha mer rock´n-roll, utlevelse och äkthet i mitt liv. Det fick jag också uppleva under flera Lundellkonserter de åren.

Så lyssnade jag och dansade otaliga gånger till låten "Fel igen" på skivan "Män utan kvinnor":

"Du säger: Nej,nej
fel igen
Alltid fel igen
Hur du än försöker
får du foga dej till slut
Rätt men

fel igen"

Javisst, är det här den första omedvetna insikten om att jag levde i ett dåligt, hämmande (blivande!) äktenskap, som kom till mig genom dessa rader. När jag nu tar fram låttexten finner jag också följande profetiska rader: "Du min okända tvillingsyster/med din lugna kärlek/är vi fångna i samma sång?/ Ska vi mötas i ett gathörn/av en slump eller en tanke".

Ja, så blev det!

Skendöd

Mitt mående just nu är en berg- och dalbana. I förrgår natt låg jag vaken uppfylld av liv, i natt genomledsen och döfärdig.

I det senare tillståndet fann jag inspiration, tröst och fascination i Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen, där Ingrid ligger skendöd, men hoppfull, i kista och ännu ej igenskottad grav. Hellre dö än bli hämmad i fantasi och drömmar av sin stränga fostermor.
Å så spelar den halvtokige spelmannen Gunnar Hede på sin fiol, sittande vid graven med benen dinglande nere i graven, så att flickan väcks och slår huvudet i kistlocket!

Vilken hejdlös och hisnande berättelse om den terapeutiska processen! Selmas saga får fram djupet, allvaret och den omstöpande möjligheten på ett mer träffsäkert och humoristiskt sätt än jag läst i någon modern litteratur.

Ett smakprov ur texten:
"Den skendöda kände med förfäran hur hon låg förlamad och inte kunde ila bort att rädda studenten. Hon gjorde det ena fruktlösa försöket efter det andra för att kunna resa sig, men dödens vanmakt band henne. Men så äntligen, äntligen! Hon kände hur hennes hjärta började klappa, blodet trängde fram genom ådrorna, dödsstelheten smalt bort ur kroppen. Hon reste sig och skyndade bort mot honom - - - -"

Läs mer om Selmas böcker t ex här.

Enqvist om längtan, befrielse, döden och kärleken

Jag läser "Boken om Blanche och Marie" av P O Enqvist i hopp om att finna några ledtrådar om hur det gick för honom efter att han blev helnykterist i slutet av "Ett annat liv".
I vanlig ordning döljer han sig i kvinnor och historiska personer, men mot slutet av boken finner jag några pusselbitar, som jag gärna instämmer i:

" Det var något varmt, hemlighetsfullt i denna förbjudna lägenhet som fick henne att känna det som befann hon sig simmande i ett varmt hav, blev vaggad i varmt vatten, nej som om hon vilade omgiven av fosterhinnor, som ett foster i en livmoder? kunde man tänka så? vilade inte detta foster i ett livgivande fostervatten? Samtidigt, intalade hon sig, var detta hon nu upplevde något större: livets innersta mening, bara uppenbarad för oskuldsfulla barn.
Som för mig, tänkte hon.
Hon försökte säga det till honom, men visste att han inte skulle förstå hur det var att leva i exil, att man då alltid drevs att uppsöka ett slags livmoder, i livets mitt, var man än befann sig!
Som om man alltid försökt hitta hem till denna livmoder, förstod han? var man än befann sig! alltid!"

"Hon hade plötsligt befriat sig från tyngd och historia och smuts, som om undret varit möjligt. Han hade, när han såg henne, gripits av något som liknade yrsel. Och under dansen, där egendomliga steg och rörelser verkade födas ur ingenting, hade hon plötsligt framstått som bilden av människan befriad från sina bojor, befriad från sina förutsättningar. Som om hon alls ej varit en maskin, utan förstått att man kunde välja sitt liv, och dansa in i ett nytt."

"Rör dig inte, viskade jag. Ligg stilla. Jag är inte rädd, jag vågar röra vid dig, du är inte helig, jag är inte helig. Och du är inte rädd. Jag rörde handen i mjuka lätta rörelser över hans bröst, hans hals, han andades lugnare nu. Är du inte längre rädd? Nej, viskade han, jag är inte rädd. Och du hör min röst? Ja, sade han, jag hör din röst. Står man vid ett stup, viskade jag, och allt är svart där nere, då får man inte stå ensam, då står jag tät intill dig.
Står du intill mig?
Ja, det är alldeles mörkt men vi delar mörkret, det är det som är kärleken..."

Varje sekund ett liv

Så slutar Ulla-Carin Lindqvist, journalist och fyrabarnsmor som dog i ALS 2004, sin bok Ro utan åror.

Jag har inte blivit så positivt och starkt berörd av någon annan bok sedan jag läste Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt.

Boken är skriven i den ofrånkomliga och näraliggande dödens närhet och den är underbart inläst av Lena Endre.

Flera gånger har de enkla och starka orden fått mig att gråta och jag har fyllts av en stark och positiv livskraft.
Så här beskriver Ulla Carins dotter sin mamma: "Du var en fågel som flög från gren till gren, sökande något annat, något nytt. För orolig för att stanna upp. Kanske var det ett sökande efter bekräftelse. Bekräftelse på att du dög, bekräftelse på kärlek, bekräftelse på att du levde på riktigt.
Ett sökande efter kärlek. Ett sökande efter dig själv. Du var som lågan på ett blockljus, så stark och flammande, så full av energi."

Jag känner igen mig i den beskrivningen och är tacksam att jag har fått möjlighet och förmåga att ändra livsinriktning och börja lära mig ro utan åror, utan att samtidigt ha behövt drabbas av en obotlig sjukdom.

Jag håller också med Ulla-Carin när hon skriver: "... jag vet vad jag inte kan få för mycket av.
Närhet, värme, sanning och tillit."

Tack, Ulla-Carin, för att du genomförde denna sista journalistiska uppgift. Jag tror boken och även filmen, som jag ännu inte sett, är mycket lästa
och sedda. Det gläder mig så.

Förälskelse och annat otyg

Jag är inte längre lika besatt av starka, bekräftande förälskelsemöten. (För att nu inte tala om obesvarad förälskelse, som var min hängivet masochistiska drivkraft under alltför många svåra år.)
Naturligtvis beror detta främst på att jag nu lever i en alltmer tillfredställande, varm och närande relation.
Men vägen dit var minst sagt tung och svår. Jag har successivt vuxit ur begäret efter den maktlösa och gränslösa förälskelsen, som så länge var min syrefattiga livsluft. De sista åren blev dessa möten alltmer syrerika i ett allt mer torftigt äktenskap och ökade naturligtvis både insikten om och den faktiska torftigheten i äktenskapet.

Min nuvarande relation började inte med en stark förälskelse. Även om jag t ex var väldigt fascinerad av S:s sanningslidelse, så handlade det om ett enkelt och handfast behov av en varm och välvillig famn. Sen har kärleken vuxit dag för dag och förälskelsens skimmer har strålat alltmer, som en betingad reflex av vårt handfasta och hängivna kärleksarbete.

Blixtförälskelsen i en okänd person och sökandet efter den enda rätta, har för min del omedvetet handlat om att hitta en partner, hos vilken jag har kunnat projicera in hela mitt obearbetade mammatrauma.
Jag har förnekat och förträngt smärtan och sorgen över att som nyfödd ha blivit så starkt känslomässigt avvisad och (naturligvis förgäves) sökt vinna denna bekräftelse hos dessa mammakopior, som jag blivit hjälplöst och handlöst förälskad i.

Vilken makalös insikt det har varit att inse att jag nu, som äntligen vuxen, har möjlighet att göra andra val. Den insikten har blivit möjlig först sedan jag successivt tagit till mig min ursprungliga, förträngda smärta. Detta har avprogrammerat mig från behovet av dessa dysfunktionella förälskelser.

Dessa förälskelser, som också omhuldats och glorifierats så mycket i vår individualistiska kultur.
Det är gott att märka att det nu kommer böcker, som har en djupare syn kring detta.

Nyligen gav Dan Josefsson, samhällsjournalist som fått Stora journalistpriset, ut boken Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation. Den är skriven tillsammans med den kognitive psykologen Egil Linge.
Bob Hansson har gett ut interljuvboken Kärlek - Hur fan gör man?

Jag har inte läst någon av böckerna, men läst intervjuer och hört Bob och Dan i olika debattprogram, där de gjort upp med vårt romantiska och ödesmättade förhållingssätt till kärlek och förälskelse.

Visst är förälskelsen en härlig krydda och vitamininjektion om jag inte förvandlar mig till en maktlös lekboll i dess ödesmättade händer. Men för den skull inte heller tar den som en halvhjärtad lek, utan alltid, alltid på största och lekfullaste allvar.


Artiklar om böckerna ovan: AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, ETC,
Corren (Kul intervju m Bob H)

Dödens mödösamma dödàr.

Vaknar som oftast i vargtimmen. Idag med stark psykosomatisk smärta i bröstet. Inser att den har triggats av att jag såg klart "No country for old men" igår.
Tänker på filmen och inser att den är "Bröderna Coen goes Det sjunde inseglet". Våra urmyter tar ständigt ny gestalt. Bergmans film utgick från en medeltida kyrkmålning.
Liksom Bergmans filmer rymmer Brödernas Cohens filmer och även No country for old men, en bister och dråplig humor.
Filmen handlar om ett antal livströtta män, som redan (borde) gått i pension. Javier Bardem ger Döden en skrämmande och skoningslös gestalt, som dock allteftersom filmen fortskrider blir allt mer mänsklig i sitt förfall. Han är en av oss trötta och slitna som alltmer motvilligt tvingas träget knoga på. Här ligger denna sotsvarta films livgivande och frigörande effekt, som kom till mig när vargtimmen gick över i ännu en solgnistrande höstmorgon.
Scenen när Döden möter den kvinnliga husvagnsparksreceptionisten glömmer jag aldrig. Inför denna kvinna inser själva Döden att det är bäst att söka mänskligare sällskap!