Det senaste halvåret har jag dykt ner i Sara Lidmans författarskap. Till en början blev jag besviken. Sara är för mig i första hand en muntlig berättare och jag önskar att hon själv fått läsa in alla sina böcker som ljudböcker. Nu finns bara Lifsens rot inläst av henne själv.
Hennes underbara, egensinniga, poetiska och ibland snåriga språk lyfter fram det storslagna för att inte säga gudomliga hos människan och naturen och slår ut i full blom i de sju böckerna i Järnbaneeposet. Hon skriver hejdlöst om hela härligheten med en viss förmåga att förgylla även det värsta elände.
I Regnspiran från 1958 sker oftast ingen förgyllning. Det är den mest svarta och smärtfyllda, som jag hittills läst av hennes böcker. Skildringen av Lindas uppväxt är mycket stark. En drabbande och hjärtskärande beskrivning av en svår uppväxt och dess konsekvenser och med hög igenkänning för min del.
Här kommer ett hårt paket ur Regnspiran:
"Klimatet var sådant att denna bys ande inte kunde tillåta sinnena att alltför mycket hängiva sig åt det mjuka. Kvinnorna som sysslade med ull, degar, kojuver och spädbarn hade ju större möjligheter att klema bort sig än männen, men för alla rådde så mycken strävhet i livet att det var säkrast att inte försjunka i det mjuka om man inte vill bli olycklig. Nyvävda underkläder kunde vara kärva som agnar mot huden. Men den timmerhuggare som vant sig vid ett sådant plagg hade det tillgodo när snön dråsade ner från träden och trängde sig in överallt på honom. Hans skinn var till för att skava på så det var bara att dråsa på, satans snö. "
Denna anda gör följande lockande mjuka från Oskuldens minut (1999) så förståligt:
"och när han kommer in - står inte degtråget där på golvet och jäser som den värsta brudsäng!
och har inte degen vällt över all bräddar som ett virkat sängtäcke och vad denna brudsäng ser välkomnande ut
och han förstår inte hur det går till
han är ju ändå husbonden i vinterstugan såväl som i bagarstugan
då måste han ha rätt att undersöka hur allting är på djupet
men det där ögonblicket är oförklarligt
hur sängens alla bolster likasom reser sig och drar ner honom och omvärver honom
suckande från alla sidor
utan att bruden ännu ger sig till känna
med andra egenskaper som en brud sägas hava
hur han än ligger där på mage och letar
så är det där brudbolstret bara som en enda deg och qweinnen som äntligen ätit frukost
och kommer upp till dagens värv i bagarstugan
ser degtråget vagga och vicka där på golvet iliggande karlavarelsen som suckar ikapp med degen
och fastän de inte tror sina ögon
för det går ju aldrig att räkna ut hur en karl tänker
innerst inne
så ställde sig - nog så rådigt - en på ömse sida om tråget och togo honom i vardera armen
och drogo honom upp och baköver så att han hjälpligt kom på fötter
varefter hustrun började slita av honom degen
men mer som en skurgumma än som en öm hustru
slet hon i degslamsorna och då hans skägg och ögonbryn hade degens färg fick han luggar som var hårdare än vad hon riktigt tänkt
och så förhörde hon honom medan den grymma grannkvinnan nästan inte kunde hålla sig för skratt
men vad riktigt tänkte du! har du blivit tokig! eller vad händer det i skallen på dig! hur riktigt tänkte du när du gav dig a´skaall ned i staijpa och vid tredje frågan men vad riktigt tänkte du - kom han på sitt enda svar, Jonas
jag skulle fram, jag (I skull fram I) Sa´n."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar