Först i mitt nuvarande förhållande har jag insett hur ljuvligt och viktigt det är med kyssande.
Fast det länge borde varit uppenbart, alltsedan jag 1998 förstod att min viktigaste läkning handlar om att ge mig en ny spädbarnstid, då det där med grip- och sugreflexen och Freuds orala fas m m, som bekant står i centrum.
Allför mycket mat och sötsaker har jag alltid haft en tendens att stoppa i mig. Att det finns ett betydligt nyttigare mungodis att frossa i har varit sorgligt förbisett.
Att ligga med varann, när man lämnat ungdomens hormonstormar bakom sig, kan vara en svår och ömtålig balansakt. Men ack så sagolikt hänryckande, när den lyckas.
Även om potensen och det vaginala lustflödet en dag försvinner lär kyssandets munnimumsande kunna bestå. Nå´t att jubla och glädjas åt.
Några personer i boken "Skuggorna och regnet" har ett extatiskt kysskalas, som Håkan Nesser på sedvanligt sätt beskriver med inlevelse och distans i skön förening:
"Kyss mig, Viktor", sa Gun-Britt Gunnarsson och spottade ut tuggummit.
Jag såg hur Viktor - med en sorts högrött, sammanbitet ansiktsuttryck, som sannolikt vittnade om både panik och dödsföraktande beslutsamhet - långsamt närmade sin mun till hennes. Hon hade slutit ögonen, men i gengäld särat på läpparna en smula. Med ens var han framme med truten, och på något sätt... på något sätt fungerade det. De kysstes och kysstes, som om de aldrig hade gjort annat, det var som fan, tänkte jag, och funderade hastigt på om det kunde vara läge att skylla på att man var lite pinknödig och klättra ner - men innan jag hann komma till beslut, hade jag Åsa Hessleman liggande i mitt knä, i exakt samma ställning som Gun - Britt Gunnarsson låg i Viktors. Dånad, liksom.
Jag tittade på henne. Hon blundade hon också, men hade glömt att spotta ut tuggummit. Käkarna malde runt lite slött. Hon var rätt snygg, insåg jag äntligen. Jag överlade hastigt med mig själv, sedan böjde jag mig framåt och tryckte läpparnas mot hennes. Det må bära eller brista, tänkte jag.
Det bar. Det inte bara bar, det var rent sensationellt trevligt. Mycket bättre än cigarretterna och colan. Mycket bättre än jag kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. Jag vet inte vart tuggummit tog vägen, antagligen svalde hon det. I varje fall fann jag omedelbart att det här var en sysselsättning som inte liknade någonting annat jag varit med om, och det fanns absolut ingenting annat jag varit med om, och det fanns absolut ingen anledning att avbryta verksamheten. Vi kysstes och kysstes och kysstes, vi också. Ibland kved hon lite svagt och kuttrande. Det pirrade i hela min kropp, och på något vis kändes det att det pirrade i Åsa Hesslemans kropp också. Jag fick stenfjong från första början, men några tankar på att traska vidare på den inslagna vägen dök inte upp i huvudet på mig. Antagligen inte i de andras huvuden heller. Åsas och Gun-Britts och Viktors. Det fanns ändå gränser, och det var gott nog att sitta häruppe i Fågeltornet, högt ovan världens rök och larm, och utforska varandras munhålor.
Fyra unga realskoleelever på orienteringstävling. Redan medan det pågick visste jag att det här var den mest minnesvärda stunden dittills i mitt liv. Utan jämförelse. Vi sa ingenting. Vi bytte inte ställning. Vi bara fortsatte och fortsatte tills tungan och läpparna ömmade av träningsvärk och gnuggsår."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar