En dag när jag stod och diskade och slog på radion, kom jag rakt in i det utmärkta programmet Samtal pågår. Där pågick ett samtal med Marie Winald Karlström.
Marie berättade bl a om de psykiska följderna av en svår hjärtoperation vid sex års ålder. Jag saxar ur vad hon säger i programmet:
"Mamma hade sin strategi: Det som har varit, det har varit. Det pratar vi inte om. Det var omgärdat med alldeles för mycket smärta. För mej var det förödande, jag hade faktiskt varit nära att dö.
Jag ville dit. Där fanns allt jag behövde. Befrielse från smärta. Värme och frid. Precis när jag var på väg drogs jag hastigt tillbaka, så var jag tillbaka i smärtan. Vad jag upplevde då var en stor vrede för att jag var tillbaka och inte hade fått dö. Det jag längtade efter var att få dö dvs göra det som gjorde mamma så ledsen att hon ville dö. Det var skuldkänslor jag hade."
Marie behövde som vuxen gå fyra år i terapi innan hon förmådde bearbeta detta trauma.
Jag genomlevde som nästan nyfödd ett liknade förlopp p g a känslomässig och fysisk övergivenhet. Det har krävts mycket arbete för att ta till mig smärtan i detta. Och det har varit oerhört svårt att hitta acceptans för denna gamla obearbetade dödslängtan. Att ta den till sig är enda vägen till en ogrumlad livskänsla.
Jag minns bl a att inledningen och slutet i filmen Ken Park kändes som ett starkt stöd i mitt behov av förståelse för min gamla och djupa dödslängtan. (Vilken var paradoxal eftersom jag tog itu med den först sedan jag blivit så gammal att livets försvinnande korthet blivit påtaglig för mig.)
Numera känns detta avklarat för min del, men det kändes ändå skönt och bekräftande att höra Marie berätta om detta.
Det ökar min närhet till livet.Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar