Nog är ursinne en nåd att stilla bedja om från de utbrända, men det är svårt för den som redan ligger utslagen att hävda sin rätt. Lättare lär det knappast bli nu när husdoktor Husmarks hemska högerkrokar ska utplåna det s k utanförskapet.
Jag har själv varit utbränd i mer än sex år och är först nu på väg tillbaka till arbetslivet. I backspegeln inser jag att denna återgång kunnat ske på om inte sex veckor, så i allafall sex månader.
En rad vansinniga omständigheter omöjliggjorde detta.
Jag gick alldeles för länge med allvarliga symtom och signaler i kropp och själ. Problemen började med panikångest 1994, sammanbrott och partiell sjukskrivning under ett år 1997/98. Varken jag, omgivningen eller sjukvården tog situationen på tillräckligt allvar. Jag kämpade desperat för att hålla näsan över vattenytan och bedrev, inser jag nu efteråt, grov misshandel mot mig själv. Sammantaget ledde detta till den nu pågående långtidssjukskrivningen 2002.
Hade jag 1997 haft de kunskaper jag idag besitter hade heltidssjukskrivning och insiktsfull intensivvård kunnat lösa saken på ett halvår och besparat mig och min dåvarande familj stort lidande och samhället stora pengar. Det hade varit att smida medan järnet var varmt. Genom hälsovårdens och psykiatrins okunskap, ointresse och min egen okunskap och rädsla för att ta en djupgående match med mina demoner, skedde snarast en återtraumatisering i ett läge när de psykiska försvaren hade rämnat och mitt inre låg öppet för läkning. Vansinne!
Jag menar att detta är ett allmänt problem vid långtidssjukskrivningar. I stället för grundligt göra upp med sitt falska själv, vilket oftast är förenat med ren (men ofarlig) dödsångest, hankar man sig fram med halvmesyrer. När man inte längre arbetar och börjar återhämta sig, blir vardagen så småningom hanterbar och det är lätt att nöja sig med detta i stället för att gå igenom hela den plågsamma process som ett helt tillfrisknande skulle innebära. Förståligt, men ändå vansinne!
Så länge detta grundläggande faktum inte finns med i bilden, när man vill bryta det s k utanförskapet, lär problemen kvarstå.
Dock har medvetenheten och kunskapen i dessa frågor växt en hel del de senaste tio åren. De goda exemplen blir fler, så läget är inte alls hopplöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar