Just nu har jag en Håkan Nesser - period. Han har för övrigt en sympatisk hemsida. Dessutom läser han in sina böcker på ett bra sätt, vilket inte är alla författare förunnat.
Efter att ha läst "och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla" inser jag hur mycket ensamhet det finns i Nessers böcker. Det är kanske därför jag har så lätt att identifiera mig med hans författarskap.
I djupare mening var jag totalt ensam tills jag var 25+ och saknade dessutom den humor, som finns i Nessers böcker och gör att man kanske inte drabbas av det djupa elände som finns där. Det hela blir bara skönt och underhållande. Samtidigt finns ensamheten och eländet där även om det inte "sticker en i ögonen". Förmodligen en av förklaringarna till Nessers stora framgångar. Naturligtvis tillsammans med de oftast fyndiga och välgjorda intrigerna.
Jag minns ett annat exempel på vad jag skriver om ovan i Lasse Hallströms genombrottsfilm "Mitt liv som hund"(1985). Jag såg den på bio vid den tiden och fann den enbart mycket underhållande. Det var innan min panikångest 1994 och innan min egen barndom kom i kapp mej. När jag därefter sett om filmen slår eländet i filmen emot mig starkt.
Åter till Nesser. I hans två senaste böcker i den nya serien kring kriminalinspektör Gunnar Barbarotti, liksom jag skild och med en tonårsdotter, finner jag att ensamheten successivt viker och närheten tilltar. Gunnar finner precis som jag en ny livskamrat och i mitt fall bor hon bara ett stenkast bort. Försoning och ödmjukhet tilltar.
Nu har jag lyckats presentera mig inom bloggens ramar på ett snyggt och lagom inlindat, men förhoppningsvis inte intetsägande sätt.
De saker bloggen utlovas handla om har också kommit med. Utom sex.
Jag återkommer...
F ö är Håkan Nessers "Människa utan hund" en skamlöst underhållande eländesskildring!
4 kommentarer:
Hej! Jag har bara provat på kontaktimprovisation en gång hittills, men fann det helt underbart! upplevelsen finns dokumenterad i min blogg: http://filosofiasandrablogg.blogspot.com/2008/04/kontaktimprovisation.html
Liksom du skrattade jag första gången jag såg "Mitt liv som hund" och bölade sen mig igenom samma film när jag såg den andra gången...jag hade inte upplevt något traumatiskt alls, utan var samma person som såg den första gången..trots det upplevde jag en annan botten i filmen när jag såg den andra gången...det förhåller sig ju så med en del filmer och böcker med för den delen...och människor!...att man först tilltalas av dess humor och först senare upplever en djupare relation..där empatin infinner sig...
Tack för din kloka kommentar!
Du har rätt i att våra upplevelser är en del av den "normala gången".
Det finns också en försvarsmekanism, som gör att vi kanske skrattar eller blir arga, för att slippa känna smärta och sorg. I alla fall när det gäller män. Kvinnor kanske oftare gråter i st f att bli arga t ex.
Jo..det stämmer nog i många fall...men just i den här filmen är det ju skildrat med humor och värme...så i den upplevde inte jag att skratten var ett försvar...det var hjärtliga skratt...glädjen och sorgen vandrar ju ofta hand i hand genom livet...och om man i en film går upp i känslan av glädje...kanske det inte finns utrymme för att helt gå upp i känslan av sorg under den korta tid som en film pågår...så en bra film kanske kräver att man ser den minst 2 gånger?
Javisst! Tyvärr är det ofta så mycket nytt som lockar, att det sällan blir av att se om eller läsa om. Nu har jag i alla fall spelat in "Alice bor inte här längre", som var en av mina favoritfilmer på 70-talet. Ska bli intressant att se vad jag tycker om den idag, om det nu blir av att se den...
Skicka en kommentar