söndag 27 april 2014

Sigges sorgesång

Det känns extra kul att den podd som Alex Schulman och Sigge Eklund spelade in live här i Umeå också blev den jubileumspodd, som las ut på nätet i fredags. Jag var på inspelningen i ett välfyllt Idun, tydligen många artisters våta dröm, enligt Alex, tack vare den fina akustiken.
Visst kände jag den samhörighet jag hade väntat mig trots att nästan alla i publiken var mellan 20 och 35 år. Särskilt stark blev samhörighetskänslan när showen avslutades med att sex skönsjungande kvinnor sjöng Olle Adolfssons melodi "Det gåtfulla folket" till en nya text av Alex och Sigge. En text tillägnad oss podcastlyssnare och också en vacker hyllning till barnen inom oss.

Men den dominerande upplevelsen blev en annan. Den återkommer dock inte när jag lyssnar på podden, utan fanns bara under deras liveframträdande.

För det första skrattade jag inledningsvis mer än väntat. Till min förvåning var jag den som skrattade mest i den del av publiken som jag kunde överblicka. Samtidigt kunde jag tänka att om en oinvigd såg framträdandet skulle denne mycket väl kunna begära pengarna tillbaka. Det är inget drivet artisteri vi får bevittna. Men det är våra beundrade nära vänner som håller hov för oss på ett naket och personligt, om än här väl planerat sätt.
Vi är tusentals bland poddens nu 350 000 lyssnare, som upprättat en stark fantasibindning och nära relation till Sigge och Alex. Om vi vill kan de vara ständigt närvarande i våra liv, inte bara med den veckovisa podden utan dagligen via Twitter, Instagram, sin böcker osv.
Men relationen är ju ohjälpligt väldigt osymmetrisk. De kan inte ha en nära relation till alla oss. Vi förblir det gåtfulla folket, som rycker och sliter i dem åt olika håll. Det är den sorgen som blir så tydlig för mig i senare delen av showen.



Det började med att Alex och Sigge plötsligt pratade om att hänga sig?! Givetvis som ett skämt, men för mig blir det nästan en för bra projektion. Min pappa hängde sig (hängde mig råkade jag skriva som ett freudianskt felslag) när jag var 20 år, och nu sitter jag omgiven av en massa 20- åringar, medan Alex och Sigge uttrycker sin dödslängtan på scenen.
Denna sorg blir än tydligare när Sigge visar bilder av Chaplins scenpersona som vi alla känner och sedan en osminkad, men nu med modern teknik kolorerad, bild från hans tidiga karriär.

Chaplinbilden, här utan färg.

Sedan berättar han om Vivian Maier och visar några av hennes hundratusentalet fotografier från New Yorks folkliv och även många selfies, som känns oerhört moderna. Vivian levde ensam och barnlös, försörjde sig som barnflicka och inga av hennes fantastiska bilder som nu gjort henne världsberömd, visades offentligt förrän efter hennes död. 
Enligt Sigge ett medvetet val från Vivians sida.


Hon skapade för skapandets skull och skapandet fick växa fram utan en publiks ständiga blickar och styrande förväntningar. Medan vi idag och framförallt personer som Alex och Sigge ständigt iscensätter oss inför en publik. Medan jag ser Vivian som en mycket ensam människa som aldrig vågade träda fram i sina medmänniskors blick, ser Sigge ett åtråvärt (ouppnåligt) ideal. 

Jag förstår problemet och är glad att mina blogginlägg är flaskpost som till största delen försvinner i övergivenhetens sorgliga hav. En egenterapi som triggar mycket känslor och samtidigt gör mig tydligare för mig själv, samt då och då låter mig dela djup gemenskap med andra skeppsbrutna.

Jag undrar hur många fler i publiken i Idun som medvetet kände det starka stråket av sorg i Sigge Eklunds framträdande?

5 kommentarer:

Eva Nygren sa...

Hmm, jag vet inte om jag blir mer intresserad av deras podcast. Och övergivenhetens hav, inte är du väl ärligt glad för det? Visst, egenterapi, men du kunde bara skrivit för byråladan, inte lagt ut dina texter som du gör. Du VILL bli läst, du vill ju bli sedd, för sjutton. Gubbar! Tjoho!

Eva Nygren sa...

- lådan ska det förstås vara-

torgust sa...

Jo, klart att det är härligt när flaskposten når fram och får svar! Men när cyberrymden tiger stum, får jag kontakt med den skriande övergivenhet jag upplevde och förträngde tills jag var minst 25 år, men nu äntligen sakta men säkert kan känna och läka. Winwin.
Byråladan... Härligt ord, nästan lika bra som gråtärk, som jag fick till skänks häromdan. Nu går jag och lägger mig i byråladan under gråtärken och drömmer galhumligt!

Eva Nygren sa...

Fint sagt. Jag vill också berätta att ända sedan du skrev att du gjort XX minuter sat kria så har jag gjort den varje dag. Jag läste på om övningen och blev intresserad. Jag kan inte få upp mina armar helt rakt men jag kan annars rätt väl och det känns som en väldigt nyttig övning på mer än ett sätt. Jag gör 6 minuter på en riktig bra dag men vinnlägger mig om att satsa på kvalitet. Vill gärna kunna hålla armarna rakt upp men orkar inte. Men det är härligt, faktiskt. Så du har inspirerat mig!

torgust sa...

Härligt! Tids nog blir armarna raka, eller också får det bli i tanken. "I tanken kan vi alltid nå ända fram", som min Youtubeyogaärare Adam brukar säga.