torsdag 24 april 2014

Teorin som förklarar Labyrinten

Sigge Eklunds "In i labyrinten" är en sinnrik och skickligt skriven roman.  Spänningen stegras. De fyra huvudpersonerna går allt mer vilse i sina liv.
Deras förklaringsmodeller kring 11 -åriga Magdas försvinnande faller samman, medan vi läsare går från förvirring och pendlande misstänksamhet till en allt mer fullständig bild av händelseförloppet. Vi slipper dras ner i de eskalerande krisernas turbulens.


In i labyrinten


Vill Sigge göra avbön för sina fyra tidigare böcker utifrån personliga kriser han gått i genom? Kriserna och böckerna, bearbetningen har bara gett tillfällig befrielse. Sedan har förvirringen återkommit.
Att (vilja) öppna upp, tala ut, skriva sig fri leder bara bokens personer in i djupare elände, större katastrofer, trots deras besatta strävan i motsatt riktning.
Visst; att öppna upp är bara första steget och att göra det i fel sammanhang och med fel personer kan vara förödande, vilket boken beskriver och jag bittert upplevt. Värst när jag bröt ihop på Korpberget 1998 och grät hejdlöst sista dagen, när vi senare skulle åka hem. Då skruvades locket på tusenfalt hårdare och jag har ännu inte återfått den fria tillgången till mina tårar.

Dem italienske anknytningsforskaren Giovanni Liotti talar om den dramatiska triangeln. Inom otrygga traumatiserade personer sker en pendling mellan tre delar inom personen – förövaren, räddaren och offret.
Denna forskning gav mig äntligen förklaringen till att så många  "hjälpare" jag mött under åren är så usla. Många sådana personer, själva känslomässigt trasiga, men med hög utbildning och stora intellektuella resurser förmår inte söka, möta och hantera förövaren och offret inom sig. Istället flyr de in i räddarrollen/hjälterollen och arbetar med att “hjälpa” andra. Sigges bok ger en mängd exempel på detta. Ofta rent komiska om de inte vore så förödande för både "hjälparna" och deras offer.

Dessa människor skyr att vara offer eller förövare som pesten. De blir hänsynslösa, ombytliga, opålitliga, oöverlagda desperados. Helt omedvetna offer och förövare i en osalig blandning, så snart läget blir det minsta "skarpt". Allt draperat i stark välvilja, goda grunder, smarta förklaringar och de bästa avsikter.


Vi bär dom alla inom oss. Vem vill vara offer? Förövare? Bättre att vara hjälte och räddare alla dar i veckan!


Många av oss har varit offer som barn och fortsätter sedan vara förövare mot oss själva som vuxna. Mot våra inre barn, mot våra egna barn.

Att knyta an till våra inre barn där inne i mörkret. Hämta hem dem helt och hållet. Så svårt, så svårt. Mitt inre barn var utmärglat och döende. Jag var detta utmärglade barn och skulle samtidigt ta hand om det. Som att lyfta sig själv i håret. Teoretiskt omöjlig. Enda sättet är att sakta men säkert (finna och) bygga goda, kärleksfulla, nära relationer.

Självporträtt 5 februari 2011

Barnet vet hur man gör. Det är ljuset i mörkret. Svaret längst inne i labyrinten. Men mörkret kan vara kompakt. Jag citerar åter Masterson:

- mordiskt raseri
- suicidal depression
- panikartad hjälplöshet och hopplöshet
- frätande tomhet
- avgrundsdjup meningslöshet
- förintande skam och värdelöshetskänslor

Om vi vägrar möta dem i vårt inre, kommer de manifestera sig i en allt mer kaotisk vardag. Förhoppningsvis inte lika fasansfull som i "In i labyrinten".




Boken illustrerar Yeats  starka diktrader:

”Things fall apart; the centre cannot hold;
....

 The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity."


Inga kommentarer: