måndag 4 april 2011

Utan hemligheter är man ingen?

Är det verkligen så, vilket Ann Heberlein påstår i DN ?

En hemlighet är något som jag vet, men väljer att dölja, vilket kräver energi, försvar och vaksamhet. Eller också är jag inte ens medveten om hemligheten. Det är någon annan som har tryckt i mig hemligstämpeln, vilket är ännu värre.

Om jag spelar poker, eller i andra sammanhang ser livet som ett nollsummespel och en kamp om ett givet och oföränderligt (livsutrymme), så gör jag klokt i att bevaka och bevara mina hemligheter (och försöka genomskåda andras). Men har jag ett liberalt andligt perspektiv, är saken annorlunda.

Sanningen gör oss fria. Fria att välja (eller inte välja) och fria att utbyta och växa. Och sanningen är ett ständigt och alltid ofullbordat, alltmer gåtfullt och förunderligt sökande.

"Fullt förklarad finns man knappt", skriver Ann. Och blandar sen ihop gåtfullhet med hemligheter. Gåtfullheten försvinner inte med hemligheterna. Den tilltar och är ändlös. Fullt genomlyst (vilket är omöjligt ur mänsklig horisont) blir jag osynlig och därmed ingen, men också ...allt.

Det är den mest underbara paradox, som jag upptäckt: Två saker är gränslösa; allt och inget.

2 kommentarer:

Djursonen sa...

Håller med.

Har diskuterat ämnet här: http://ekehog.blogspot.com/2011/04/utan-hemligheter-ar-man-ingen.html

torgust sa...

Intressant diskussion!
Ja, vi verkar vara överens.