fredag 29 april 2011

Tala fritt

Samtidigt som Patrik Sjöberg tar över hela mediascenen på ett beundransvärt sätt, efter att i över trettio år kämpat med traumatiska barndomsminnen, läser jag under två dagar ut Kristian Lundbergs senaste bok "Och allt skall vara kärlek".

Av Kristians bok framgår tydligt vilken obeskrivlig vånda det är att ta till sig, integrera och gå vidare från en svår uppväxt. Hur svårt det är att finna nya vägar och att öppna sig för sanning och kärlek.
Och än svårare är det när det inte finns några till det yttre dramatiska trauman att känna och orda kring, utan bara ett tyst osynliggörande, en bortvänd blick, en vuxen livsluft, som barnet tvingas andas in, att det vore bättre att du inte fanns.
Då är det oundvikligt att dödsvattnet, ett ord jag lånar av Kristian, stiger inom barnet. För Kristian fick det bl a följande drastiska konsekvens:

"Jag ska säga som det var: vid tolv års ålder kastade jag mig ut från tredje våningen i ett hyreshus. Jag var påverkad och drabbades av en outhärdlig ångestattack och det enda jag kunde tänka var att jag ville att det skulle ta slut, att det skulle ta slut - och jag hoppade rakt ut. Jag landade i i buskarna nedanför och haltade iväg med två stukade fötter och skrapsår över hela kroppen. Efter det sade alla mina vänner att jag var galen. Vi skrattade alla. Jag kom att upprepa detta. Jag var odödlig. Och jag virvlade bort som ett torkat löv. Jag hade tidigt, mycket tidigt lärt mig vad det innebar att ingenting vara värd. Det går inte att tänka sig fram till ett människovärde. Det måste erövras genom handling. Du är och blir - eller inte."

Om boken: Svd , DN , GP , Expr , Arb.bl

2 kommentarer:

Alithia sa...

Jag blev berörd av ditt inlägg. Länkar till det. Kram!

torgust sa...

Tack!
Kram själv!