torsdag 3 mars 2011

Ett vettskrämt barn som kämpar för livet

I går natt vaknade jag redan klockan två med en oerhört intensiv stress djupt inne i mig; ett vettskrämt barn, som kämpar för sitt liv. Samtidigt var jag kolugn i de yttre lagren av min kropp och i mitt sinne och förnuft. Det tog mig två timmar att sprida lugnet ner i mitt djup. Aldrig förut har jag upplevt skillnaden mellan mitt barnjag och mitt vuxna jag så stor och så tydligt. Så intensivt och så lugnt. Så stark kontakt mellan de två.
Jag insåg också att det hela triggats av min tvåtimmarsfika med L dagen innan. Vi har känt varann sedan 2002, men nu var det länge sedan vi sågs senast, bortsett från ett hastig möte, som ledde till att jag tog initiativ till ovannämnda fikaträff . Jag har tidigare tyckt det varit mycket svårt, ja, omöjligt att få en djup, bekräftande och närande kontakt med L.
Jag har bara upplevt riktig kontakt vid ett tillfälle och då upplevde jag att hon angrep och tog ställning mot mig. Före vårt fikamöte hade jag tänkt på detta och att det faktiskt var ett sant och äkta möte. En stadig grund att bygga något bra utifrån, istället för vårt i övrigt famlande i tomma intet. Vi har också hela tiden haft en ömsesidig önskan om god och fruktbärande kontakt. Och jag insåg att jag bar en stor del av ansvaret för våra tidigare misslyckanden, eftersom jag under dessa år krävde "den andres hjärta på ett fat" i alla mina relationer. (Jag erbjöd/ serverade även mitt hjärta på ett fat. M a o var jag desperat, jag bar ett nyfött, utsvultet, anknytningsbehövande barn inom mig.) Detta skrämde givetvis många människor, långt ifrån alla. Det har lett till fantastiska möten, men L blev skrämd och hyser ännu tydlig rädsla inför mig. Vilket triggar mig och gör mig arg, frustrerad och förtvivlad. I vilken grad insåg jag först inför vårt fikamöte, när min kära granne E påpekade att det handlar om den rädsla min mamma kände inför mig (som nyfödd). Tack, E!

L och jag pratade om detta och mycket annat under vårt fika och vi hade kontakt. Inga hela hjärtan på faten, men förtroligt, sant och fint. Bekräftande och närande. Plötsligt förvandlades denna i mina ögon tidigare "hopplösa" relation, vilket gjorde mig glad och upplivade och det skapade också kontakt med de ännu oläkta delarna av traumat från den nästan bottenlösa kontaktlöshet jag tvingades uppleva som nyfött barn.
Vilket ledde fram till de nattliga händelser jag skrev om inledningsvis.

Det hela har också inspirerats av min läsning av Beate Grimsruds hyllade och uppmärksammade bok "En dåre fri". Jag har känt att jag och Beate har mycket gemensamt ända sedan jag hörde titeln på en av hennes tidigare böcker; "Jag smyger förbi en yxa". Den titeln sammanfattar utmärkt hela min uppväxt och en stor del av mitt vuxna liv. Först nu har jag läst något av henne. "En dåre fri" är inspirerande och fasaväckande. Den visar som Beate själv säger "att det inom en och samma person kan rymmas en oerhörd skörhet, men också en enorm styrka".
Skörheten är lätt att förstå, när man t ex läser följande beskrivning av huvudpersonens pappa:

"Vad är det med pappa? När han ska hämta Odd på dagis kan han komma hem med fel barn. När han kör bil kan han inte välja vart han ska åka. Han kör efter bilen framför, svänger när den svänger. Ibland kan han ställa sig bakom parkerade bilar och vänta på att de ska åka. Ingen i mitt fotbollslag vill åka med i pappas bil till en bortamatch. Då är risken för stor att vi inte kommer fram."

Boken är skriven med humor, men också fasaväckande. Detta kommer fram även i beskrivningarna av ur barbariskt psykvården ännu fungerar, med bältesläggningar och tung tvångsmedicinering. Men den ger också exempel på god och hjälpande vård via värme och mänsklighet.



Jag glömmer aldrig hur mitt sargade hjärta klappade i takt med Joe Cooker i Woodstockfilmen på en biograf i Paris 1970 (medan J sov i stolen bredvid).

Om Beate Grimsrud och En dåre fri: DN , SvD , Corren , SMP , sn , SYS , Exp , HBL , AB

6 kommentarer:

Alithia sa...

Jag undrar om inte jag haft ett finger med i spelet här också... Känner igen våndan. När den inre och yttre världen krockar är man alltid ensam med smärtan. Hade den gått att dela hade den aldrig uppstått. Tröstekramar!

torgust sa...

Jovisst, vårt samtal lever starkt i mej! Jag upplevde att två inre världar möttes. Den äldsta är en produkt av ensamhet, en bottenlös övergivenhet,en FRÅNVARO, men den lugnades av en varm NÄRVARO sprungen ur nuets goda möten. Tack för tröstekramarna!
Varm, varm kram

Alithia sa...

Du har genom vår brevväxling influerat mig mer än du vet om. Den kollision som på sätt och vis har uppstått mellan oss har startat nya tankebanor hos mig som garanterat kommer att förändra framtiden. Det kanske dröjer innan jag kan återuppta tråden, men du finns med hela tiden på ett positivt sätt. Vill att du ska veta det.
Kram

torgust sa...

Tack, Kära vän!
Upptäcker din kommentar först nu. Önskar att jag sett den tidigare. Då hade det inte känts så smärtsamt, när du plötsligt försvann från Facebook och sedan stängde din blogg för (min) insyn. (Nu är den åter öppen.)

Varm, varm kram

Alithia sa...

Ledsen att jag är så besvärlig, men jag menar inte att vara det och jag rår inte heller för det. Närhet leder alltid till bakslag för mig. Det gör mitt liv väldigt svårt och är förmodligen inte så lätt att förstå sett utifrån. Just nu jobbar jag 24/7 med mitt inre men jag kommer igen när jag kan och orkar. Kram

torgust sa...

Kära vän!
Ånyo upptäcker jag först långt i efterhand din kommentar. (Jag behöver bli bättre på att kryssa i rutan om uppföljningskommentarer.)
Jag förstår att du inte menar att vara besvärlig, men jag anser att du rår för det och att din "besvärlighet" är bra terapi för mig. Vi är som vi är och försöker bli som vi vill. Gott så!
Blir glad att du också ser dig som en nattarbetare.
Nu har jag jobbat övertid ser jag :)Men att jobba med dej är alltid ett nöje ;)

Varm,varm kram