Med stort intresse och nöje har jag läst hennes senaste seriebok "Prins Charles känsla". Först och främst är det en tankeväckande bok om kärlek och könsroller utifrån en feministisk genusteori.
För den som tror att könsrollerna är ett minne blott presenteras t ex följande fakta ur en undersökning av Kamratposten, där 6000 barn fick svara på frågan:
"Vem pratar du med när du är ledsen?"
Svaret blev:
Mamma 41%
Kompis 24%
Annan 12%
Ingen 11%
Pappa 5%
Det enda jag saknade i Livs "spaning" kring varför och hur vi parar ihop oss är anknytningsteorin. Desto gladare blev jag över den betraktelse kring sorgarbete, som hon har med i boken. Den gav stor igenkänning och bekräftelse att läsa.

Man vistas på olika platser, olika människor passerar förbi. Man arkiverar, analyserar, skickar någonting. Tiden går fruktansvärt långsamt. Man längtar efter en rast.
Men det finns ingen rast. Det finns ingen helg. Det finns ingen semester. Det finns inget slut.
DET ÄR EN SJUKDOM OCH JAG ARBETAR MEDAN JAG ÄR SJUK."
Recensioner av "Prins Charles känsla": Sydsv , Exp , GP , GP , Svd , sn , bokhora , klittlit , DN , AB
2 kommentarer:
Jag upptäcker just att Liv är 33 år gammal. Min mamma var 33 år, när hon födde mig. Ett slumpmässigt sammanträffande? Skulle inte tro det. Jag upptäckte för några år sedan att jag har en osviklig kompass, som drar mig till kvinnor som ofta är exakt 33. Snacka om att ha ett inre barn med väderkorn :)
Orken räckte inte till något besök på Littfesten i år heller. Dessutom hade Liv ställt in sitt framträdande...
Skicka en kommentar