Jag har lyssnat klart på boken med rubrikens titel, skriven och inläst av Magnus Utvik. Trevligt att lyssna till en röst från det landskap, där jag har mina rötter.
Boken handlar på självbiografiskt grund om att leva i ett förhållande där kvinnan vid 29 års ålder drabbas av livmoderhalscancer och efter operation och strålning förlorar sin förmåga att få barn.
Magnus berättar öppenhjärtigt om svårigheten för mannen i boken att hantera denna situation.
Det som mest slår mig är den brist på närhet som kännetecknar alla relationer i boken. En svåruthärdlig läsning och samtidigt en tacksamhet att jag känner mig med åren ha kommit en bit längre i detta avseende.
Hoppas Magnus och hans familj lever ett bättre liv idag. Han har iallafall lagt ner sin blogg och han och hans Hanna har enligt hemsidan adopterat en liten tjej, Hilda, från Kina.
4 kommentarer:
Jag tror att när sjukdom eller annat tragiskt drabbar människan så påfrestas förhållanden och relationerna till andra. En del drar sig undan närheten till andra medan andra behöver den helt och hållet....Att inte kunna få egna barn är en tragedi tror jag, men att adoptera ett barn betyder "att ta som sitt eget". Kan man älska ett barn lika mycket om det inte har ens egna gener även om det barnet har funnits hos en sedan den var en bebis....eller är det tiden i mammans mage som är de viktiga??
Förvirrade tankar kanske men....
hoppas du har de bra
kram
Enligt boken, som citerar DN, så lämnar 2 av 10 kvinnor förhållandet, när mannen får cancer. 6 av 10 män lämnar när kvinnan får cancer...
Angående adoption får man som man anta att barnets tid i ens mage inte är avgörande för ens förmåga att älska det... En adoption innebär också minst lika lång väntetid som en graviditet.
Hörde f ö på radio idag att socialborgarrådet i Stockholm vill att det ska bli ökad möjlighet att även adoptera svenska barn. Låter vettigt.
Kram
Usch då, jag ska se till att jag inte åker på cancer, för jag skulle inte uppskatta att bli lämnad. Om jag nu hade någon som kunde lämna mig förstås.
Det låter som en mycket bra idé att låta svenska barn bli adopterade av föräldrar här i landet. Det har förvånat mig länge att det händer så sällan. Om man tittar på hur många barn som i stället fosterhemsplaceras, många gånger för att förhoppningarna om de biologiska föräldrarna finns kvar. De barnen blir nog betydligt mer rotlösa i fosterhem än om de skulle ha fått bli adopterade som bebisar till en och samma familj.
Vi är överens!
Skicka en kommentar