Så helvetisk, så poetisk, så ömsint

och så sparsmakat och berörande inläst av Maria Salah är den pågående radioföljetongen av den Romanprisbelönta "Mary" av Aris Fioretos:
 
"Dagarna blir bättre av rutiner. Vanan öppnar tillvaron inte bara utåt, mot världen, utan också inåt.
...
För att den skall vidga sig inåt krävs bara en sak: att  ligga raklång på golvet... Medan jag sträcker på mig önskar jag mig så intensivt att kroppen ska anta underlagets skepnad, bli lika stark och omedgörlig, att det under några minuter är som om jag själv försvann. Det låter inte klokt, jag vet, och jag har ingen aning om hur det går till, men jag sjunker genom cementen, berghällen och grundvattnet, och ändå lyfts jag samtidigt upp genom taket, svävar ut i vinden och natthimlen.
Jag kan inte säga var jag befinner mig under dessa minuter. Jag kan inte ens säga vem jag är. Jag vet bara att jag inte skulle ta slut om jag upphörde."

Detta upplever "Mary", redan som 23-åring, ensam i den första viken på fängelseön.
Jag först nu. Min ensamhet mellan 20 - 24 år var lika smärtsamt outhärdlig, som den tortyr hon utsätts för. Eller kanske mer outhärdlig, eftersom jag saknade den omslutande kvinnogemenskap hon ingår i , kärleksminnen och medveten kontakt med det lilla, spirande livet långt därinne. Eller kanske inte. Men den djupa samhörigheten med Mary finns hos oss alla. Alla som haft förmånen att uppleva ett av (den moderna, individuella) mänsklighetens fundament, ensamheten. Det gör lyssningen så stark och meningsfull. Närmast lustfylld, nu när ensamheten är en krydda, ett eko och inte ett kvävande slukhål.

Att emotionell smärta är lika smärtsam och påtaglig som fysisk (som om jag inte visste!!) , fick jag vetenskapligt veta vid mitt premiärbesök på Ögonblicksteatern och deras gripande och publiknära föreställning "Sällskapet".

"Ett granatäpple. När jag vägde det i handen tyckte jag att det såg ut som en korsning mellan hjärta och kranium."

Hypnos i ett upplösande, omslutande, livgivande folkhav

I tisdags sa jag till min läkare att jag lever med stora och tvära kast:
På halvtid är jag vuxen och kompetent Fas 3:are, ja, mer än halvtid, hemmet kräver också sin man. Samtidigt är jag en svårt försummad och ömklig två månaders bebis.

"Ok, då gör vi en visualisering för att lyfta fram den ideala goda modern till ett två månader gammalt spädbarn", sa han.

Sagt och gjort.
Ganska direkt hamnade jag i en projektion på skådespelerskan Maria Sid. Men sen började jag göra motstånd: Sorg och svårmod, min egen livshistoria måste finnas med!
Vänligt men bestämt framhärdade B att ta fram den ideala goda mamman. Välbefinnande spred sig i min kropp.
Helt föll polletten ner först två dagar senare.

På torsdagkvällen besökte jag en hypnosshow med Erik Olkiewicz på Sagateatern. Det blev halvannan timme livgivande och helande trance för min del, även om jag inte tillhörde de 28 frivilliga som gick upp på scenen, varav Erik behöll fem, som bjöd på en varm och vänlig skrattfest.
Glada, omtumlade och stärkta lämnade vi salongen.
På natten efter kom det till mig.

Jag har numera en ny mamma och pappa: Maria Sid och Rolf Lassgård!
Gärna kryddat med Frida Hallgren.
Både Maria och Frida medverkar i "Så ock på jorden" som jag ska återse under påskhelgen. Och i maj kommer "En man som heter Ove" med Guldbaggevinnaren Lassgård på Dvd.

"Drömmen om en famn" 6 april 2005. Nu är drömmen bättre uppfylld och hjälplösheten mindre. Eller mer exakt: Den förträngda hjälplösheten är mindre och den erkända större och bättre omhändertagen.

En flod av sorg flyter obeveklig genom min kropp

Den gör mig tung och trött, den stora mjukgöraren. Extra tydlig känns den efter uppvaknandet i den tidiga gryningen, ja oftast innan morgonljuset kommit.

Såg du "In treatment", TV-serien av Hagai Levi?
I så fall kanske du redan ser "The Affair" (HBO) skapad av samme Levi tillsammans med Sara Treem och med ett bråddjupt och suggestivt musikaliskt inledningstema av Fiona Apple. Det gör i alla fall jag och min käresta, lätt besatta av den täta och oförutsägbara intrigen, den djupa och trovärdiga, väl förpackade psykologin, har vi på en dryg månad kommit halvvägs in i säsong 2, som är den senaste.

Först drogs jag till Alison (Ruth Wilson) av samma anledning som Noah (Dominic West). "Hon var personifieringen av sex. En kvinna som inget äktenskap kunde överleva." Men naturligtvis är det den obevekliga strömmen av förlust och sorg i hennes djup, som det djupast handlar om.
Samma sorg som låg fördold i min mamma. Två barn födde hon, men hon saknade förmåga att djupare anknyta till oss, alltför infångad av sin skräck, perfektion, plikt och skam.

Så välgörande att äntligen få se den flöda i Ruth Wilsons rollgestalt. Ruth som f ö är i (exakt) samma ålder som min mamma var, när jag föddes.

Jag med stöd 14 april 2005. Upptäckte krokodilen i floden först när bilden var klar!

Jag - en tranca

Första gången jag kom närmare i kontakt med hypnos var på Vårdgymnasiet i Gävle.
En kollega brukade bjuda in en hypnoskunnig tandläkare att föreläsa och visa sina färdigheter, vilka var imponerande. Eleverna satt kvar i aulan timme efter timme, djupt fascinerade.
Jag konsulterade sedan denna man i hopp om att han skulle kunna få mig in i en helande trance. Men allt jag uppnådde var en viss avslappning.

Annat är det nu, drygt 20 år senare. Min läkare sedan snart fyra år får lätt ner mig i trance och jag har även lärt mig självhypnos, som jag dagligen och nattligen använder med framgång.

 Första tillfället hos Bengt utgick vi från en tio år gammal terapibild, där jag låg utslagen som en torr, söndersprucken pepparkaksgubbe. Min uppgift var att med alla konstnärliga medel tillgängliga bearbeta och uppdatera bilden. Jag förflyttades dock blixtsnabbt in i ett helt nytt scenario. Som en ansiktslöst, odiffrentierat embryo dansade jag i en mörk djungelglänta, svagt belyst av några eldar. Jag hade uppenbarligen förflyttats både till mitt och mänsklighetens tidigaste ursprung!

"Att omfamna mörkret" 24 september 2015

 Några dagar senare läste jag följande av Daniel Sjölin i SvD:
 "livets urcell. Denna cell är en mäktig liten snabblevande rackare med Barbapappakrafter, som kan förvandla sig till vad som helst".

Precis! Han beskrev exakt vad jag upplevt i hypnosen några dagar tidigare.

Vid ett annat tillfälle gled jag  i en trygg, varm bubbla genom ett epileptiskt anfall av sönderslitande käftar. Nästa gång kände jag att anfallet var otämjd livskraft.

Annars har typtrancetillståndet blivit att ansiktet drar ihop sig, stelnar i en grotesk grimasch; ett skydd, ett ursprung, en mask.

Masken består bl a av russinskrynklad avsky, vrålande, gapande gallskrikande skräck och vrede.
Och framförallt ihopknipt och ihopbiten sorg.
och RASERI
Ur- sinne.
Lifsens rot.
Ännu avskuren.
Delvis.

Under hösten har jag lyssnat på/läst Håkan Nessers "Elva dagar i Berlin". En trivsam folksaga i modern tappning, där hypnos spelar en viktig roll. Jag kände igen mig väl hos den enkelspårige och renhjärtade huvudpersonen Arne.
I två av årets bästa läsupplevelser spelar också fotbeklädnader en viss roll. I Mankells sista bok är det gummistövlar och här ett par gula promenadskor. De har onekligen på fötterna, Mankell och Nesser.

En tänkvärd och underhållande skälmroman

"... ingen hade någonsin gett mig lika mycket njutning som Myriam. Hon kunde kontrollera sammandragningarna i sin fitta (ömsom försiktigt, genom utdragna  tryckningar som var omöjliga att stå emot, ömsom med små kraftfulla lekfulla tryck). Hon hade ett gränslöst förtjusande sätt att vicka på sin lilla röv innan hon gav den åt mig. Vad hennes avsugningar beträffar hade jag aldrig varit med om något liknande, hon tog sig an varje avsugning som det var hennes första, och som om det skulle bli hennes livs allra sista. Var och en av hennes avsugningar räckte för att ge mening åt ett människoliv."

Inte desto mindre tappar litteraturvetaren Francois i Michel Houllebecqs roman "Underkastelsen", livsmeningen, när den unga Myriam och hennes familj hastigt flyttar till Israel p g a det växande judehatet i Frankrike, och han också förlorar sin anställning, när det Muslimska brödraskapet vinner presidentvalet 2022 och tar makten över utbildningsväsendet.

Det senare visar sig dock med tiden vara av godo för män med makt och hög utbildning...

Den ensamme och närhetsoförmögne professorn, vars pappa och mamma, "den neurotiska horan", dör utan hans närvaro eller saknad, finner tröst i sex med studentskor och prostituerade, sprit, cigaretter och mat.
Ja, och i sin följeslagare från ungdomsåren, tillika hans avhandlingsämne 1800- talsförfattaren Huysmans.

Bakom alla lärda resonemang och religiösa krumbukter kokar allt ner till möjligheten att få sig tilldelat 3- 4 hustrur, drivna i matlagnings- och älskogskonst och pengar nog att försörja dem.
Lägg därtill återfödda imperiedrömmar och "fin du siècle" - dekadens, så varför tveka?

Samtidigt med skrattspegeln bjuder Houellbecqs roman ett framtidsscenario som är värt att ta på allvar. Och skriva kan han. Mina tankar går till både Philip Roth och Ian McEwans "Hetta".

Stängningen av baren på Hotel Metropol i Bryssel får en av de viktiga personerna i boken att inse att den europeiska kristenhetens dagar är räknade och han konverterar därför till islam. Bild från samyroad.com

Råkade också hitta denna målning på Wikipedia. "Den sårade ängeln" av Hugo Simberg (1903), som så väl fångar (den frånvarande) undertexten i Houellebecqs bok.

Oro och plikt

Är min oro ett minne blott?

Nja, jag hoppas i a f att den efter drygt 60 år arbetats ner till en oneurotisk nivå.

En svårartad oro var annars  det jag främst fick i mig med modersmjölken. Det krävdes ett år i terapi på 90-talet, för att inse att det jag trodde var mammas kärlek, var just hennes självupptagna oro.
Detta och mycket annat tas upp i ett bra avsnitt av OBS Magasin som tar sin utgångspunkt i Francis O´Gormans bok "Worrying. A literary and cultural history".


I OBS bjuder också Annina Rabe en koncis sammanfattning av James Joyces "Ulysses": En dag i en orolig mans liv.
Jahaja. Så har jag inte tänkt på detta mastodontverk, men antagligen var den sommarläsningen förra året bl a en igenkänning och bearbetning av min oro.
Denna påminnelse samt anskaffningen av en mycket bra poddapp (Beyond pod) gjorde att jag åter började lyssna på Frank Delaneys podd Re:Joyce. Han ger en mer rättvis sammanfattning av Joyce verk.

Som lindring för oron rekommenderar programmet OBS lugn, mening och ordning, mer konkret; Bach, IKEA, Claes Ohlsson och plikt!
Det sistnämnda menar jag haft större biverkningar än nytta i mitt liv. Min plikttrogenhet har varit ett sjukligt gissel. Men kanske är det tack vare att min oro avtagit som jag blivit medveten om mitt pliktgissel.

En obearbetad ilska över allt förött liv p g a pliktkänsla, rann ur mig mot Susanna Alakoski på Pilgatan tidigare i höst. Hon verkade ta det hela med ro, men i övrigt blev det omedelbart dålig stämning i den fullsatta lokalen. Det bekom mig och framförallt min käresta Susanna illa. Vi redde dock ut det på ett bra sätt på hemvägen.

I min fantasi bättrade jag sedan på det inträffade: Min käresta reste sig upp och deklarerade riktad till mig: "Jag är hjärtligt trött på att du alltid ska förstöra stämningen". Varpå hon lämnade lokalen.
Detta hade garanterat gjort kvällen oförglömlig för alla närvarande!

Trivsamma Café Pilgatan -  där Susanna störtade ut från en andlös publik - i alla fall i min fantasi.

Språket som skydd, saknad, tröst och flykt

"Julia Kristeva har beskrivit den språkliga handlingen som barnets försök att återskapa modern som en del av sig själv efter att det upptäckt sig vara avskilt från henne: "nej, jag har inte förlorat, med de konstgjorda tecknen framkallar jag inför mig, ger jag betydelse och existens åt det som en gång skilts från mig". Ordet syftar hos Kristeva till att förneka förlusten, talet är liksom all symbolisk praktik rotat i saknad."

Dessa ord har skvalpat i mig alltsedan jag läste Helena Granströms lilla, mycket tanketäta bok "Det barnsliga manifestet" och jag finner dem mer och mer sannolika.

I takt med min växande förmåga att bära mina känslovärldar själv har jag senaste halvåret omfamnat min ofrånkomliga separation och utvecklat min förmåga att ordlös vila i den. Samtidigt känner jag starkt hur språket hjälper mig att återföras till separationens, saknadens, sorgens startpunkt, som egentligen är vid min födelse, men blev medvetandegjord samtidigt med medvetandet av mig som en separat individ.
För min del blev det nog tydligt manifest först i skolan när jag lärde mig skriva och läsa. Det skrivna orden var tillräckligt abstrakt och distanserat från den bottenlösa sorgen för att det skulle kunna fungera som skydd, tröst och flykt.
Det talade ordet kunde få fördämningen att brista, som när vår lärare i årskurs fyra inför julen högläste en berättelse om hur en häst offrar sitt liv för att rädda en sjuk pojkes liv. Då brast jag ut i hejdlös gråt i klassrummet.

Detta behov av det skrivna ordet som skydd, saknad, tröst och flykt, tror jag är det som drog mig till Katarina Frostensson, när jag såg henne i "Babel", och fick mig att lyssna till henne på Pilgatan. Hon är den tröga "sirapsmänniska" som jag så mycket varit och delvis är. Fast i förlamande trauman, simmar i språkbubblan genom sorgen.
Men i takt med att Katarina läste sina dikter inför den välvilliga publiken, blottlades en varmt blossande, livlig flicka ur orden och gemenskapen.
I alla fall i mina ögon.

Och numera föredrar jag ljudböcker framför att läsa själv.

Jag Minns tydligt när en Waldorflärare beskrev hur de vinnlägger sig att koppla bokstavsinlärningen till det konkreta/sensuella. När hon visade hur bokstaven M kopplas till Munnen och läpparnas rundning blev jag gråtfärdig. Kunde inte då förstå vad det handlade om. Men nu inser jag att det förde mig till gränslandet mellan symbios och separation. Mun (och den orala fasen) - Mamma - Mère som på franska uttalas som Mer (Hav).