Nu är min beundran för Josephine Bornebuschs bredd och förmåga rejält uppgraderad! Skapare, regissör och en av huvudrollsinnehavarna i denna pärla fylld av karaktärer som tränger under huden.
Den dråpliga komiken gör att seriens mörker borrar sig djupare ner i mig.
 |
| Gustav Lindh och Josephine Bornebusch i Älska mig |
Tillsammans med nyheten om Adam Alsings tragiska död i Covid - 19 och odören av förångad banan från mikrovågsugnen blev Älska mig grunden till ännu en natt med svår panik i kroppen.
Dock en lindrig natt jämfört med All time high - eländet från söndag till måndag, när min förmaksflimmerdiagnos, flimmer, (inbillat?) avtagande "flås" och ett ovanligtvis lätt förhöjt blodtryck, triggade ett närmast olidligt tillstånd i min kropp. Ett tillstånd som skrek efter tung medicin och psykiatrisk vård à la Andreas Lundbergs lysande Storm i den pelare som bär, men som jag tog mig igenom med stoiskt lugn och en oväntad OKsömn.
I natt kom det till mig som helt sant: Jag har levt ett långt och rikt liv. Att få det är ingen mänsklig rättighet. Det är en nåd och gåva för många av oss födda på 40 - och 50 -talet i denna del av världen.
Minns att jag som ca 15 - åring 1967-68 tänkte på min möjliga 50 - årsdag 2002, som en svindlande ogriplighet. Nu har jag lagt ytterligare drygt 18 år därtill!
Jag föddes rakt ner i en grav i psykisk mening. Jag startade från 0. Nu är jag till ca 85 % levande. Vid min första panikångestattack vid 42 års ålder var jag kanske 10 % łevande. Har alltså ökat min livskänsla med 75% de senast 25 åren. 3 % per år i genomsnitt.
Denna något autistiska beräkning känns viktig och sann. Jag har gjort ett fantastiskt arbete, men framförallt fått en förunderlig möjlighet och nåd, vilket fyller mig med stor glädje och tacksamhet.
Eller som Tomas Tranströmer, så träffande skriver i dikten Den halvfärdiga himlen:
"Det ivriga ljuset rinner fram,
även spökena tar sig en klunk"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar