 |
Ännu mer förtjust och fylld av tragikomiskt gapskratt, som återkom i nattens drömmar, blev jag när jag läste om en stackars okapi vid Köpenhamns Zoo, sexåriga Katanda, som 1994 dog vid åhörandet av en grupp operasångare, som repeterade just Tannhauser 300 m bort i en park. Talesmannen för Zoo Peter Haase: "Hon började hyperventilera och föll ihop i chock. Vi gjorde allt vi kunde, men på lördagen dog hon."
Varför fyller detta mig med gapskratt?? Kanske för att Wagners allkonst kan vara rent livsfarlig för somliga, men en välgörande "hästkur", ett läkande bad för mig som varit plågad och traumatiserad som Wagners gestalter.
Därutöver är det uppfriskande, sinnligt och mäktigt att få möta de förkristna myterna i full skala.
Till sist några ord om påståendena att Wagners kvinnor är menlösa offer? Mannen Jesus offergärning har höjts till skyarna i 2000 år, varför ska inte kvinnornas offergärning, som är både självmedveten, målmedveten och ansvarsmedveten, hos Wagners hjältinnor skattas högt??
Elisabeths "offer" i Tannhauser rymmer största civilkurage för kärlekens och mänsklighetens livskraft. För att inte tala om Brünnhilde i Ringen.
Får se vad jag tänker om Elsa i Lohengrin idag?
2 kommentarer:
Jag ska inte säga att jag blir avundsjuk men kanske sugen när jag läser om hur starkt du känner för operakaraktärerna. Min bror Björn är sådan också, han kan gå igång alldeles kring Wagners kararktärer och stories. Härligt.
Ja, det är något särskilt när människor brister ut i sång! Vi såg "Les misérables" häromdan och sången bidrog utan tvekan till den starka upplevelsen.
Skicka en kommentar