Varje natt är en terapeutisk djupdykning. En terapi som jag tidigare fick söka med ljus och lykta, kämpa för med näbbar och glor, resa långt och betala dyrt för, kommer nu till mig varje natt.
Detta får mig att tänka på vad Karin Johannisson skriver om i sin spännande bok "I melankoliska rum" om hur sömnen såg ut i det förindustriella samhället. Nattsömnen delades då upp i två delar med en vakenvila däremellan.
"Det första sömnpasset kallades den första (ibland döda) sömnen och präglades av kroppens utmattning. Strax efter midnatt vaknade man och tillbringade en till två timmar i vakenvila. Därefter följde den andra sömnen, morgonsömnen.
Vakenvilan var ett särskilt tillstånd av stilla aktivitet. Ibland steg man upp för att gå ut en sväng, röka en pipa, byta några ord med en granne, urinera. Men ofta stannade man kvar i sängen, bad böner, samspråkade med den man delade bädd med, reflekterade över dagen eller över en dröm, lät sinnet vandra i det introverta tillstånd som den religiösa praktiken satte högt. Samlag (som man var för trött för efter dagens arbete) ägde ofta rum under denna vakenvila."
Den sömnlöshet som idag plågar många är alltså egentligen en följd av att vi ser vakenhet under natten, som något av ondo, som hindrar oss att få tillräckligt många sovtimmar innan väckarklockan ringer.
Felet är att klockan för så många ringer och att vi inte kan glädjas åt och ta till vara den nattliga vakenvila som är så viktig för vårt välbefinnande. I varje fall mitt.
En kärleksstund med mig själv i närhet och acceptans med vad jag känner och vad som pågår i min kropp. Ibland sker uppvaknandet i vargtimmen i skräckens käftar över denna så länge förbjudna närhet till min hela existens. Men jag vänder den oftast snabbt till en tid av stor frid, vila, stilla jublande tacksamhet och djup sorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar