Ulf Lundell får mig på gott humör

Jag stiger upp efter min middagslur, slår på TVn och ser Ulf Lundell bli intervjuad på sin gård på Österlen. Uffe som fyller 60 i år verkar glad, harmonisk och försonad med sig själv (och sitt liv). Så även jag, även om jag blir lite avundsjuk över att han sitter välbeställd på sin gård vid havet. Fast han har säkert fått betala priset och även jag har min gård, fast jag väljer att just nu bo någon helt annanstans.

När jag läste "Jack" på 70-talet avfärdade jag den pk som en ointressant rumlarbok. När jag läste om delar av den för ett par år sen, insåg jag att det är en stark skildring av en mycket ensam och vilset sökande människa. Just en sådan som jag var, men inte vågade se mig som på 70-talet. Därför måste jag avfärda boken.

Först i början på 90-talet blev jag under några år ett Uffe-fan. Han hade lämnat sprit och droger, blivit slagkraftigt politisk, men brottades ännu med sitt liv och sina äktenskap. Kanske var det hos Lundell jag först, utan att då fatta det, började inse att jag levde i ett dåligt förhållande. Även jag sökte ännu min flock och framförallt min rätta famn. Jag ville ha mer rock´n-roll, utlevelse och äkthet i mitt liv. Det fick jag också uppleva under flera Lundellkonserter de åren.

Så lyssnade jag och dansade otaliga gånger till låten "Fel igen" på skivan "Män utan kvinnor":

"Du säger: Nej,nej
fel igen
Alltid fel igen
Hur du än försöker
får du foga dej till slut
Rätt men

fel igen"

Javisst, är det här den första omedvetna insikten om att jag levde i ett dåligt, hämmande (blivande!) äktenskap, som kom till mig genom dessa rader. När jag nu tar fram låttexten finner jag också följande profetiska rader: "Du min okända tvillingsyster/med din lugna kärlek/är vi fångna i samma sång?/ Ska vi mötas i ett gathörn/av en slump eller en tanke".

Ja, så blev det!