Råkar få ögonen på en bok av Maria Wine, där den ligger framme i min kärestas bokhylla. Jag öppnar den på måfå och finner följande rader:
Den plötsliga känslan av tomhet
som överrumplar dig
och fyller dig med smärta
är kanske bara vilan
som griper tag i dig
med sin osynliga arm
för att påminna dig
om sin fruktbara oas.
måndag 12 april 2010
lördag 10 april 2010
Välbehag och torra weinerbröd
Aldrig glömmer jag jublet inom mig, när jag hörde inledningen av Kerstin Thorwalls Sommarprogram 2003. Hon berättar om den glädje som spred sig i hennes kropp i samma ögonblick som hennes mamma dog. (En gång på en festmiddag satt jag bredvid en av Kerstins svärdöttrar och fick då veta att Kerstin inte heller själv var någon särskilt bra mamma känslomässigt sett, men ofta och gärna kunde bistå sina barns familjer ekonomiskt.)
Kerstin gjorde verkligen skäl för sin boktitel "Det mest förbjudna". Den och "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig" tillhör mina stora läsupplevelser.
Hon lyckades verkligen övervinna arvet från sin mormor, som la in de färska wienerbröden i skafferiet ett par dar, för att de skulle bli lite torra och ätnjutningen inte alltför syndigt stor.
Du lever varmt i mitt minne, Kerstin!
Läs mer om Kerstin Thorwall: DN , DN , DN, AB
Kerstin gjorde verkligen skäl för sin boktitel "Det mest förbjudna". Den och "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig" tillhör mina stora läsupplevelser.
Hon lyckades verkligen övervinna arvet från sin mormor, som la in de färska wienerbröden i skafferiet ett par dar, för att de skulle bli lite torra och ätnjutningen inte alltför syndigt stor.
Du lever varmt i mitt minne, Kerstin!
Läs mer om Kerstin Thorwall: DN , DN , DN, AB
Orgasmjakt och ständig närvaro
Vi ersätter livet
med rastlösa spasmer
stötar genom det döda köttet
Återupplivningsförsök
Så blottas plötsligt ur kaos
oasen av ständig närvaro
Bert Karlsson gråter när Moa Johansson
(tidigare sedd i "Mammas pojkar") sjunger
Charlotte Perelli tröstar honom
på Kalmar Teater
Sat nam
med rastlösa spasmer
stötar genom det döda köttet
Återupplivningsförsök
Så blottas plötsligt ur kaos
oasen av ständig närvaro
Bert Karlsson gråter när Moa Johansson
(tidigare sedd i "Mammas pojkar") sjunger
Charlotte Perelli tröstar honom
på Kalmar Teater
Sat nam
torsdag 8 april 2010
April
April is the cruellest month, breeding
Lilacs out of the dead land
April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda jorden
inledningsorden ur Det öde landet av T S Eliot (1922)
Lilacs out of the dead land
April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda jorden
inledningsorden ur Det öde landet av T S Eliot (1922)
söndag 7 mars 2010
Tack för hjälpen!
Sedan 1989 har jag ett fadderbarn i Betlehem. Saleh var då 10 år gammal. Nu är han 31 år och har egna barn, så jag är fadderfarfar!
Härom veckan fick jag ett tråkigt mejl från honom. Han är sjuk och behöver opereras, har ett medfött fel på tjocktarmen, Hirschsprungs sjukdom, som gör att han åter blivit sjuk och behöver operera (bort) tjocktarmen. (Jag har fått bilder på hans journaler, som en vän som är läkare har granskat, så det handlar inte om någon internetbluff.)
Operationen (i Jordanien) kostar 20 000 usd, nästan 150.000 kr! Jag sov illa och dåligt efter detta besked. På småtimmarna vaknade jag dock och fann en lösning. Om jag kontaktar 50 personer och dessa kan bidra med i genomsnitt 3000 kr, så är saken löst! I allafall blev saken hanterbar och förvandlad till logistik.
Det har blivit en smärtsam och nyttig terapi att börja ringa dessa samtal och exponera min hjälplöshet. (Själva samtalen har varit givande, alltid personligt och i de flesta fall hittills också vad gäller att få ekonomiska bidrag.)
Så fick jag ett fantastiskt mejl från Saleh förra torsdagen. Hans franska vänner har fixat operationen åt honom! Han ska resa till Grenoble den 10 mars. Jag hjälpte till att försöka lösa problemet. Nu kan vi glädjas åt lösningen!
Jag har fått in 17 500 kr och skickat vidare dessa till Saleh, som bidrag till resan och andra omkostnader.
Tack för hjälpen!
Härom veckan fick jag ett tråkigt mejl från honom. Han är sjuk och behöver opereras, har ett medfött fel på tjocktarmen, Hirschsprungs sjukdom, som gör att han åter blivit sjuk och behöver operera (bort) tjocktarmen. (Jag har fått bilder på hans journaler, som en vän som är läkare har granskat, så det handlar inte om någon internetbluff.)
Operationen (i Jordanien) kostar 20 000 usd, nästan 150.000 kr! Jag sov illa och dåligt efter detta besked. På småtimmarna vaknade jag dock och fann en lösning. Om jag kontaktar 50 personer och dessa kan bidra med i genomsnitt 3000 kr, så är saken löst! I allafall blev saken hanterbar och förvandlad till logistik.
Det har blivit en smärtsam och nyttig terapi att börja ringa dessa samtal och exponera min hjälplöshet. (Själva samtalen har varit givande, alltid personligt och i de flesta fall hittills också vad gäller att få ekonomiska bidrag.)
Så fick jag ett fantastiskt mejl från Saleh förra torsdagen. Hans franska vänner har fixat operationen åt honom! Han ska resa till Grenoble den 10 mars. Jag hjälpte till att försöka lösa problemet. Nu kan vi glädjas åt lösningen!
Jag har fått in 17 500 kr och skickat vidare dessa till Saleh, som bidrag till resan och andra omkostnader.
Tack för hjälpen!
tisdag 2 mars 2010
Vive la France!
Jag har fått ett fantastiska mejl från mitt fadderbarn Saleh. Hans franska vänner har fixat operationen åt honom! Han ska resa till Grenoble den 10 mars. Jag hjälpte till att försöka lösa problemet. Nu kan vi glädjas åt lösningen!
I kölvattnet på de fantastiska svenska längdåkningsframgångarna i Vancouver vill jag ändå just nu helst utropa: Vive la France!
I kölvattnet på de fantastiska svenska längdåkningsframgångarna i Vancouver vill jag ändå just nu helst utropa: Vive la France!
måndag 8 februari 2010
Vila i min längtan
Jag drabbades av Inger Edelfeldt när jag upptäckte bilderboken "Nattbarn" för nog mer än tio år sedan. En genialisk berättelse om hur det s k välartade primeras och resten av vår härlighet förvisas, i en välmenande familj. Och hur barnet hanterar och överlever detta.
Ingers senaste bok "Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor" inleds med samma drabbande klarsynta uppväxtbilder (i ordform) ur hennes egen barndom.
Sen följer berättelsen om hur hon på snåriga men framgångsrika vägar övervinner dessa trauman. Inte genom att vända dem ryggen, utan genom att så småningom se dem som ingångar till sin djupaste längtan och kärna.
Just detta om längtan är det som gör starkast intryck på mig i boken. Att längtan/behov inte bara är en karta och körriktningsvisare utan att den i sig för oss nära vår innersta kärna.
Handlar det om ett skriande behov, en utsvulten hunger räcker det naturligtvis inte att bara längta, hungern behöver också stillas. Eller som Klas Östergren skriver i "Den sista cigarretten": "Man måste balansera...längtan mot åtminstone ett litet mått av uppfyllelse." (En förklaring till tjusningen med just Klas Östergrens böcker är att där finns så mycket lågmäld och ständigt närvarande längtan, slår det mig i skrivande stund.)
När jag är hyfsat påfylld kan jag känna mig mer levande, varande genom att vila i min längtan än genom att glupskt fortsätta tillfredsställa den.
Detta borde vara en stor lärdom för vårt samhälle och kultur. Att inte så snabbt och rastlöst fylla vår längtan/vårt behov för vips dyker en ny upp för att hålla dörren öppen till vår innersta kärna.
Låt oss vila i vår längtan! Eller som Lars Winnerbäck sjunger: "Å nånstans har man i allafall kommit om man vet vad man behöver!" Ja, förmodligen längre än vi anar.
Jag skulle kunna skriva mycket mer utifrån Inger Edelfeldts bok, som är uppdelad i befriande korta kapitel och fylld av djupt tänkta och kända insikter, som jag lätt känner igen mig och instämmer i. Dessutom innehåller boken en spännande och själsligt matnyttig litteraturlista.
Ingers senaste bok "Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor" inleds med samma drabbande klarsynta uppväxtbilder (i ordform) ur hennes egen barndom.
Sen följer berättelsen om hur hon på snåriga men framgångsrika vägar övervinner dessa trauman. Inte genom att vända dem ryggen, utan genom att så småningom se dem som ingångar till sin djupaste längtan och kärna.
Just detta om längtan är det som gör starkast intryck på mig i boken. Att längtan/behov inte bara är en karta och körriktningsvisare utan att den i sig för oss nära vår innersta kärna.
Handlar det om ett skriande behov, en utsvulten hunger räcker det naturligtvis inte att bara längta, hungern behöver också stillas. Eller som Klas Östergren skriver i "Den sista cigarretten": "Man måste balansera...längtan mot åtminstone ett litet mått av uppfyllelse." (En förklaring till tjusningen med just Klas Östergrens böcker är att där finns så mycket lågmäld och ständigt närvarande längtan, slår det mig i skrivande stund.)
När jag är hyfsat påfylld kan jag känna mig mer levande, varande genom att vila i min längtan än genom att glupskt fortsätta tillfredsställa den.
Detta borde vara en stor lärdom för vårt samhälle och kultur. Att inte så snabbt och rastlöst fylla vår längtan/vårt behov för vips dyker en ny upp för att hålla dörren öppen till vår innersta kärna.
Låt oss vila i vår längtan! Eller som Lars Winnerbäck sjunger: "Å nånstans har man i allafall kommit om man vet vad man behöver!" Ja, förmodligen längre än vi anar.
Jag skulle kunna skriva mycket mer utifrån Inger Edelfeldts bok, som är uppdelad i befriande korta kapitel och fylld av djupt tänkta och kända insikter, som jag lätt känner igen mig och instämmer i. Dessutom innehåller boken en spännande och själsligt matnyttig litteraturlista.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)