Idag landade fredsduvan i mitt sinne och det blev en vilodag i gryningen. Vaknade visserligen genomsvettig kl. 05 och fick byta tröja, men sen hamnade jag omgående i spontantrance; lätthet, fridfullhet, en svävande salig ande. Låg så till 06.40. Skönt!
Igår snörvlade och grät jag mig genom hela sista delen av TVserien "Jag for ner till bror". Underbart skönt!
På kvällen såg vi en orginell nygjord dokumentär om Karin Smirnoff av Johan von Sydow. Den gjorde mig på mycket gott humör, då den till slut kom Karin nära in på livet, trots hennes upplevelse att så inte alls var fallet och att filmteamet gjort ett dåligt jobb. Karin är verkligen Jaana Kippo! Hon var inte heller nöjd med tv-manuset till "Jag for ner till bror". Varför måste hennes hjältinna Jana Kippo gråta så mycket ? Själv gråter Karin Smirnoff ”en gång vart tionde år”.
Sån är och har också jag varit.
"Ja, stackars han som aldrig gråter
Fast han släpar på ett höghus
Vad är det ingen ska få se som ingen inte redan sett?
Och vart ska det där huset?"
(Ur låttext av Lasse Winnerbäck)
Min gråt igår bidrog säkert starkt till mitt välmående idag.
Och Karin Smirnoff kapitulerade när hon såg serien: "satana... resultatet!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar