Den namnlösa fasan

 I början av maj läste jag genom ett lyckligt sammanträffande en  Understreckare om Wilfred Bions forskning och tankar, som ger mig fin spegling och bekräftelse. 

"Hur spädbarnet i samspel med föräldern formar en begriplig värld ur det tidiga livets ogreppbarhet är avgörande för vår emotionella utveckling."

"Det enda som det späda barnet kan göra med det råmaterial till tankar som det initialt konfronteras med – de inifrån och utifrån kommande stimuli som i Bions teori kallas ”betaelement” – är att desperat försöka stöta bort dem genom primitiva former av projektioner. Barnet gråter, kvider, vrider sig och slår med armar och ben i syfte att stöta bort den obegripliga smärtan och ångesten. Här kommer den lyhörda modern i bästa fall att ta emot och känna av barnets projektioner, och i kraft av sin högre psykologiska utvecklings- och organisationsnivå kommer hon i sin omvårdande praktik ... att bli barnets psykologiska matsmältningsorgan som tar emot och spjälkar barnets emotionella råmaterial, och med hjälp av sin associativa kreativitet och sin spontana abstraktions- och symboliseringsförmåga kommer hon att transformera materialet till tankar... när råmaterialet i sin vistelse hos modern har fått form och därmed liksom blivit avgiftat – kan (barnet) hämta tillbaka (det) och använda som meningsfulla byggstenar i sin psykologiska utveckling."

"om modern av olika orsaker inte är förmögen till den mottagande lyhördhet som krävs av henne – innebär att det råmaterial som det späda barnet projektivt försöker göra sig av med kommer att kastas tillbaka på barnet i obearbetad och oförädlad form, vilket hos barnet kommer att generera vad Bion ofta citerat talar om som en ”namnlös fasa”, en fasa som riskerar att permanent etablera sig i grunden av barnets psykologiska vara.

Vissa har kanske utvecklat ett brådmoget intellekt med hjälp av vilket de på ett stelt sätt försöker härbärgera sig själva och sitt förvirrade känsloliv. De kanske blir framgångsrika inom den akademiska världen men kommer man nära dem upptäcker man snabbt att deras tänkande och deras uttryck har något maskinellt över sig. Mer och mer får man intrycket av att deras tänkande är ett slags lingvistisk apparat som fungerar brilliant i sitt automatiska genererande av utsagor och slutledningar, men produkterna som spottas ut upplevs vara helt i avsaknad av emotionell resonans"

Som sagt är detta en väldigt god beskrivning av hur jag upplever att min första tid i livet var och hur jag kom att bli som vuxen.

Denna förbannelse bröts när jag fick panikångest 1994 och sedan dess har jag sakta men säkert och allt mer framgångsrikt lärt mig bli mitt eget "psykologiska matsmältningsorgan".

Den namnlösa fasan ligger dock ständigt på lur, särskilt när jag är på sommarviste här i barndomshemmet. I tisdags vaknade jag i vargtimmen och gick igång på den mest vattenskadade väggen i huset här i stora rummet, sedan  allt frös sönder 2010. Jag såg vid närmare granskning att väggen bågnar och den har en tung 67 år gammal  betongbalkong ovan sig. 

Jag fick bida min tid och härbärgera fasan fram till klockan 9, när jag kunde ringa försäkringsbolaget och sedan börja ringa byggfirmor. Vid tredje försöket fick jag ett halvhjärtat napp, men insåg sedan att grannen J kanske hade nåt tips.

Jodå, han hade t o m en snickare på plats! Snickare S kom förbi och gav lugnande besked, att ingen akut fara föreligger. Och efter midsommar ska han undersöka väggen närmare.

Så var den fasan härbärgerade, hanterad och avvärjd. Men den namnlösa fasan har på denna förfallna fastighet otaliga namn. Och min förmåga att till största delen kapitulera inför dem är beundransvärd.

Vissa saker låter vi dessutom åtgärda. Syrran tog tag i de sviktande golven, vi har åter vatten indraget till pannrum, toalett och kök genom min försorg. Årets projekt har varit att tillsammans med grannen L ta ner tvättmaskinen från övervåningen till pannrummet och få den inkopplad där. Nu kan vi åter duscha, tvätta och har rinnande varmt och kallt vatten i kranarna för första gången på 13 år. Jag skulle kunna sitta länge på en stol i pannrummet och se och höra hur tvätten roterar i maskinen!

Återstår i år,  förutom väggen, att låta mura stöd under den vittrande balkongen och att borra brunn. 

Murningen ska ske på onsdag. Så jag kan i två dagar till bejaka den stora uppgivenhet och trötthet jag känner. Tror att jag i natt har gjort något betydelsefullt genombrott i att generellt sett bejaka dem och inte behöva var så onödigt stressad inför och i allt görande och allt umgänge.

Sen gäller det att även omfamna den namnlösa ledan och den namnlösa olusten...

Eller snarare låta dem ingå i skön förening med sina sköra motsatser.

Väggen och en tavla av

Elisabeth Lindstedt Björk