Mitt julevangelium 2012

"Varför gjorde du avunden till en synd och inte missunnsamheten?
Det borde vara tvärt om. Det borde vara en större synd att säga: Hon ska inte ha! än att säga: Jag vill också ha! Varför ska den som har berövats allt inte ens få önska?
Därefter ska jag lägga den andra kulan i hans vågskål:
- Detta är bitterheten. Den är jag också skyldig till. Och där har jag inga invändningar, den är och förblir en synd. Men låt mig förklara den, låt mig försöka visa vad den verkligen är.
Här skulle jag tala med lägre röst, nästan viskande:
- Bitterheten är en följdsjukdom. Den drabbar den som inte får sörja färdigt. Och jag kom att leva i en tid som inte erkände sorgen, i en tid som i stället letade problem. Det är enklare med problem, de kan åtgärdas, men sorgen måste genomlevas. Dessutom smittar sorgen och det skrämmer människorna, därför är de beredda att att gå till ytterligheter för att förhindra att den som har skäl att sörja verkligen får sörja. De ljuger. De moraliserar. De skriker och skrattar med gälla röster för att överrösta. Jag hade många skäl att sörja, därför väckte jag deras fruktan. De blev arga på mig för att mitt läge var förtvivlat. Därför tillhölls jag först att vara tacksam för att jag alls fick mat och kläder på kroppen, därefter att acceptera mitt öde och vara realistisk och så småningom att betrakta mina handikapp som ett opraktiskt tillstånd men inte en tragedi. Men det var en tragedi! Det är en tragedi att inte kunna gå och tala, det är oändligt mer än ett opraktiskt tillstånd. Var och en som drabbas borde ha rätt att knyta näven mot himlen i hela världens åsyn, att svära och förbanna, att skrika och slåss, att kasta sig omkull, sparka och dunka knytnävarna mot marken så gott det nu går, att gråta tills ögonen tömts på tårar. Först då förmår man se världen. Då kan man ligga kvar en stund och följa en myra med blicken när den släpar hem ett strå, först då kan man acceptera att mer än så kommer livet aldrig att ge, men att det ändå är mycket nog. Först då kan man medge att det är en lycka att alls få finnas.

Än en gång skulle jag se upp mot Den Store Skämtaren, han skulle leka med sitt skägg och se på mig, nicka för att få mig att fortsätta. Och det skulle jag göra för nu skulle ingenting kunna hejda mig:
- Och ändå var det inte bara det att jag inte fick sörja färdigt som gjorde mig bitter. Det var mer. Jag var aldrig viktigast. Aldrig någonsin var jag viktigast i världen för någon annan. Inte ens när jag föddes, för Ellen var Hugos död viktigare än mitt liv. Och efter det mötte jag aldrig någon som jag rimligen kunde göra anspråk på, det fanns inget skäl till att jag skulle vara viktig för någon. Det är bara logiskt; den som inte har varit viktigast i världen för sin mor kan aldrig bli verkligt viktig för någon annan. Knappast ens för sig själv."

ur Aprilhäxan av Majgull Axelsson s.312f

När allt blir bra,

släpps tortyren lös i varje cell av kroppen.

"May I borrow your chair, Mr Nukunu!" - en sann skröna från den alternativa terapivärlden våren 2003

Agneta grät, där hon satt som en otröstlig drottning på sin stol. Vi andra samlades lojala och hjärtevarma runt henne.

Den sista kurshelgen av ett år med frigörande dans på Framnäs Folkhögskola var över och jag hungrade redan efter mer. Särskilt drogs jag till denna varelse som behärskade en förmåga jag ännu saknade. Att gråta över sitt eget elände.

De följande dagarna övertalade jag intensivt Agneta att vi skulle fortsätta vårt inre processande på en annan alternativ terapisammandragning som jag fått nys om. Det hela skulle äga rum om ett par dagar på Enebåga kursgård utanför Flen.

Sedan jag lyckats utverka en rejäl restplatsrabatt för Agnetas del, begav vi oss iväg för en ny andhämtningspaus från vardagens frätande jämmerdal.

Enebåga visade sig vara en herrgårdsliknande anläggning ute på den sörmländska slätten. Agneta beslöt att kampera i huvudbyggnadens gemensamma sovsal, medan jag erbjöds rum i ett näraliggande hus i vars övre hall jag la mig att vila och samla intrycken.

Innan jag hunnit somna in, hör jag steg komma upp för trappan.

Tre timmar senare har Torkel och jag pratat oavbrutet med varann och blivit nära känt-varandra-hela -livet-vänner. Han är fd motorcrossSMvinnare och driver numera en välrenommerad motorverkstad i sin hemstad. Detta gör honom i mina ögon till en oväntad typ av nära vän på ett ställe som i övrigt verkar fyllas av TM-människor. Det är första gången jag möter en större grupp människor som sysslar med Transcendental Meditation. Deras svala, intellektuella utstrålning irriterar mig, förmodligen för att de påminner om mig själv. Torkel däremot är jordnära och varm, skör efter en smärtsam separation.

När vi på kvällen samlas för att inleda dessa fyra dagar av själsligt läkande övningar, inser jag att jag för första gången, hamnat på en sammankomst med ”indiskt gurustuk”. Ledaren Mr Nukunu är visserligen dansk, men talar på engelska till oss från en länsstol, medan vi sitter direkt på golvet framför honom. Han är en andlig mästare upplärd av Osho själv, som nu ska han föra dennes upplysning vidare till oss i denna mötesform, som av de invigda, kallas Satsang.

Hela upplägget får det att rysa i min demokratiska själ. Jag är uppvuxen med småbrukarbygdens Jantelag och sedan flera år skolad i tolvstegsrörelsens djupt jämlika mötesformer.

När Mr Nukunu så börjar prata om att när vi känner en djup längtan, men inte vet efter vad, då är vi på rätt väg.

Jag storknar.

- Rätt in i din sekt, tänker jag upprorisk. Men för ovanlighetens skull säger jag inget.

Utifrån ett intuitivt KBT-terapi-tänk beslutar jag att bryta mitt mönster och försöka besegra denna diktatoriska bluffmakare genom att omsluta honom med tyst kärlek.

Med slutna ögon söker jag djupt i mitt inre förgäves efter kärlek att omfamna Mr Nukunu med. I vanlig ordning är dessa bluffmakare experter på att nosa sig till vilka som är deras arga kritiker bland åhörarna och oskadliggöra dem. Han tilltalar mig, men jag låtsas inte höra. Jag tänker inte låta mig provoceras in i något öppet ordkrig. Att det här är hans hemmaplan, har jag redan förstått av de saliga blickarna han får från de (kvinnor) som sitter närmast hans fötter. Efter en stund ger han upp försöken att få verbal kontakt med mig.

- Här har vi en som redan nått Samadi, säger han och får skrattarna med sig.

Efteråt berättar Torkel för mig att han tror sig veta att samadi är det högsta medvetandetillstånd, som en van meditationsutövare kan uppnå. En förening med Alltet.

- Aha, han inser att han har mött en värdig motståndare, tänker jag uppmuntrad.

De följande dagarna fylls av kraftfulla dans-, andnings- och andra par- och gruppövningar. Jag får många underbara, djupa möten som skapar känsla av stark pånyttfödelse. Utanför kurslokalens stora fönster bryter den skira vårgrönska fram i takt med att vi blottar och läker våra sargade inre i starka bekräftande möten med varann.

Men på kvällarna har vi dessa långa satsangs, där jag fortsätter mina fruktlösa försök att omsluta Mr Nukunu med kärlek. Jag märker en stigande irritation från hans sida över min envisa strävan att dra ner honom från hans gurutron.

Sista kvällen inbjuder han oss att i tur och ordning sitta en stund i hans länsstol och säga eller fråga något framför hela gruppen. Jag väljer, under min stund i stolen, att tyst och stilla låta min blick vandra runt i gruppen och möta de andras blickar.

När vi återvänt till vårt hus, grämer sig Torkel över att han inte vågat anta erbjudandet att gå fram och sitta i Nukunus stol. Morgonen efter, den sista dagen, berättar han att han legat sömnlös och gråtit över sitt försuttna, eller vad man nu ska säga i detta fall, tillfälle. Jag försöker trösta honom och råder honom att prata med Nukunus assistent. Kanske kan han få chansen att prova stolen idag? Vi gottar oss en stund åt visionen att se Nukunu i utlöst krockkuddefart katapulta från sin gurutron och se Torkel överta den med stolta jag-överraskar-mig-själv- steg.

Så är vi framme vid den avslutande Satsangen. Deltagarnas ansikten är mjuka och blickarna varma. Stress och intellekt har vikit från oss och vi har nått ner i mer medmänskliga skikt av vårt inre och två förälskade par har uppstått i gruppen.

En ung kvinna i svår separationsångest går fram och knäfaller framför Nukunu. Hon trycker sitt huvud mot golvet och placerar hans fot på sin nacke!

Det kokar i mig av förtrytelse över denna kapitulation och beroende av någon, som i mina ögon är en pretentiös bluff.

Det hela blir inte bättre av att Nukunu inte med ett ord antyder att Torkels brinnande längtan att sitta i länstolen, nått fram till eller än mindre tänker hörsammas av länstolens nuvarande besittare. Som dessutom, som sagt, har en ung kvinnas nacke under sin fot.

Mr Nukunu eldar upp sig allt mer, där han talar från sin stol. Orden är allt annat än guruaktigt kärleksfulla. Jag är helt övertygad om vem han avser, när han meddelar (på engelska) att han ”gärna skulle sätta en kula i den, som ägnar hela sin kraft åt att jaga efter falska profeter”.

Min koncentration är på bristningsgränsen.

Då slinker det äntligen ur honom: "Kanske är han, Mr Nukunu bara en bluffmakare..."

I samma bråkdel av ett ögonblick rinner all kamp av mig, tårarna strömmar ur mitt hjärta och ner för mina kinder. Mitt hjärta omsluter kärleksfullt denna underbara man, som till slut sagt sanningen.

-Halleluja, Jag Älskar Dej och Hela Världen, Mr Nukunu!! jublar alla universums gökar och näktergalar inom mig.

När mina tårar så småningom börjar avta och en lugn, fullbordandets frid famnar mej, hör jag Torkel med lätt darr, men högt utbrista:

- May I borrow your chair, Mr Nukunu!

(Agneta och Torkel heter i verkligheten något annat.)

45 års fångenskap

Under meditationen i fredags, som under det senaste halvåret blivit en god vana, kom en viktig insikt till mig: Att åldras bra är att mer och mer förädla sitt barnasinne. En viktig impuls till insikten var mitt telefonsamtal med min 92-åriga faster dagen före. 
Mitt 60-åriga jag har levt i knappt ett år, medan mitt nyfödda jag har levt i snart 61 år! Dessvärre levde det i 45 år i svår fångenskap i mitt inre, men även det är en livserfarenhet och jag förstod plötsligt varför Ingela Romares film Om den mänskliga själens värdighet gjorde ett så outplånligt intryck på mig.
Samma starka intryck gjorde Jeanette Wintersons bok "Varför vara lycklig, när du kan vara normal?" Det är en direktrapport från livskrisens bultande hjärta mot bakgrund av hennes uppväxt som adoptivbarn.
Det är fascinerande att läsa hur konkret och bokstavligt, närmast psykotiskt, Jeanette får kontakt med sitt inre barn. Till en början förmår hon bara ge barnet en timme per dag av sin tid och hon försöker förgäves ta med barnet i sin terapi:

"Varför tog jag inte med mig varelsen på terapi? Det gjorde jag, men det fungerade inte. Sessionerna kändes oärliga. Jag kunde inte tala sanning och hon ville hur som helst inte följa med mig.
"Gå in i bilen..."NEJ."Gå in i bilen..."NEJ.
Det var värre än att ha ett litet barn. Hon var ett litet barn, fast hon hade även andra åldrar, eftersom tiden inte fungerar på insidan som den gör på utsidan. Ibland var hon en baby, ibland var hon sju år, ibland elva, ibland femton.
Vad hon än var så ville hon inte gå i terapi. "Det suger, det suger, det suger!"
Jag drämde igen dörren: " Kan du försöka lära dig äta med kniv och gaffel?"
Jag vet inte varför jag sa det. Hon var vild.
Så jag gick i terapi och inte hon. Meningslöst.
...
Några månader senare när vi tog vår eftermiddagspromenad sa jag något om att ingen hade hållit om oss när vi var små. Jag sa "oss" och inte "dig". Hon tog min hand. Det hade hon aldrig gjort förut. I vanliga fall gick hon bakom mig och avfyrade sina fördömanden.
Vi satte oss båda ner och grät.
Jag sa: "Vi kommer att lära oss att älska.""

Recensioner av Winterssons bok: AB, Corren, DN, Expr, GP, SMP, SvD, blogg, blogg, blogg, blogg, blogg, blogg, blogg 

Bekräftelse och tröst

Samtalet med Anna Lytsy, som jag skrev om i mitt förra inlägg, blev verkligen bra terapi för mig. Jag (och min vän) satt nära Anna och hennes samtalspartner och jag kände direkt att hon har kommit en bra bit i sin läkning och utveckling. Det kändes tryggt och bra. Anna läste en del ur sin bok "Fru Freud och jag" och när vi i publiken fick komma med i samtalet, tackade jag och läste jag med darrande röst upp citatet  nedan. Det gav Anna glädje och bekräftelse och jag kände tröst och bekräftelse från Anna.
Jag skrev ner citatet redan för tre år sedan, men har sen glömt bort det. Det är så bekräftande och trösterikt att någon satt ord på en förödande erfarenhet, som också jag delar, och som är grundbulten till mitt långa lidande. Det håller nu på att avta, tack vare mitt hängivna arbete. Just i eftermiddag har jag haft en rejält dånande kontakt med de ännu oläkta resterna. Upphovet till denna gruvliga separationssmärta är min allra första tid i livet:

"Fru Freud frågar mig om jag vet något om min egen allra första tid och jag vet så mycket som att jag föddes för tidigt och vägde lite och dessutom förlorade uppemot en fjärdedel av denna vikt under mina första levnadsveckor, antagligen på grund av att man, på den tiden, ansåg att alla barn oavsett fysisk och psykisk status skulle matas var fjärde timme och aldrig oftare än så. Och mamma lyssnade, och lydde de rekommendationer hon fick med sig hem från sjukhuset. Jag vet vidare att jag, i likhet med de flesta av mina generationskamrater, tillbringade det mesta av dagarna ensam i min säng. Jag säger till Fru Freud att jag, utifrån hur liten och svag jag var och utifrån hur oändligt lång och fullständigt oöverskådlig en fyratimmarsperiod måste ha varit för någon med mitt outvecklade tidsmedvetande och omogna hjärna, mycket väl kan ha legat där i min säng och frusit. Och svultit. Och nästan gett upp hoppet om att någon, någonsin skulle höra mina skrik om undsättning och komma in till mig och komma fram till mig och lyfta upp mig och ta mig till sig och se på mig och erbjuda mig det jag längtade efter mest av allt. För att inte säga verkligen behövde."

Eggande sex?

I kväll ska jag cykla och lyssna på Anna Lytsy, när hon samtalar utifrån sin bok "Fru Freud och jag", som jag läste för 3 år sedan.
Nu minns jag bäst, vilken svår stress huvudpersonen utsätter sig för och tänker att den är svårt att undvika, när jag i en terapeutisk process kommer alltmer i kontakt med mina oläkta trauman. Så minns jag också följande sexscen i början av boken, som kan vara värd att återge nu när "Fifty shades of Grey" blivit västvärldens bestseller. Förvisso destruktiv och självskadande, men också eggande. Eller vad tycker du?

" Vi står lutade mot terrassräcket i vårnatten. Jag mot räcket och Leo mot mig. Jag trycker mig mot honom. Jag putar med rumpan och trycker mig mot hans kuk och viftar på svansen och undrar hur lång tid det ska ta innan han är med. Det dröjer inte länge. Jag känner hur han trycker tillbaka och hur hans andning i mitt öra blir tyngre. Jag fortsätter svanka buffa gnida, jag stöter bakåt med stjärten, och igen. Jag väntar. Och Leo börjar treva längs mitt bälte. Och jag tar bort hans händer och han föser undan mina och jag tar spjärn mot räcket och trycker mig hårt bakåt mot honom.
Och så där håller vi på där uppe på taket mitt i natten med hela staden för våra fötter, tills Leo får nog, tills jag inte orkar hålla emot längre och han tar tag runt mina båda handleder med en av sina stora händer och låser fast mig mot räcket och knäpper upp mitt skärp med sin fria hand och knäpper upp mina byxoe och börjar lirka dem av mig. Jag kämpar emot. Jag håller ihop benen så hårt jag kan. Jag vrider mig i hans grepp, men han är så mycket större, så mycket starkare, han håller mig fast med sin ena hand och hela sin kropp. Han böjer sig fram och biter mig i kinden. Han tvingar mitt huvud nedåt med sitt och tar tag i mitt hår med samma hand som han använder för att låsa mina armar, så jag måste stå med huvudet nedböjt. Han kör in ett ben mellan mina och lyfter upp mig så att jag kasar fram över terrassräcket och hänger ut över det. Över staden. Jag är så upphetsad att jag gnyr högt. Leo har fått av mig både byxorna och trosorna och jag känner hur det klibbar hett i ljumskarna och längs låren, hur hela fittan dunkar, jag känner det hårda kalla järnräcket framför mig och trycker mig ömsom framåt, mot det, och ömsom bakåt, mot Leo, mot den där kuken som jag vill att han ska stoppa in i mig och köra hårt fram och tillbaka tills jag blir befriad.
Jag är så upphetsad där jag hänger fastklämd mellan balkongräcket och Leos kropp mitt i natten åtta våningar upp att jag håller på att komma av situationen i sig. Av att jag förenat mig med Leo och förlagt min lust till hans så som jag gjort, av att jag är ett med honom och att det är vi två tillsammans som sätter på mig på takterrassen. Vi två som tagit över min vilja. Att det är Leo och jag tillsammans som tar över hela mig. Så att jag slipper ifrån. Så att det faktiskt inte skulle spela någon roll om jag tippade över räcket på riktigt, inte just där och just då när jag flyttar över allt till Leos strävan och blivit honom mer än mig själv.
Jag står så, fastklämd, och jag blundar och tar emot och mina höftben slår och skrapar mot terrassräcket så att jag får skrubbsår på dem som kommer att ta flera veckor att läka och ändå vill jag bara att Leo ska fortsätta, att jag och han tillsammans ska stöta och skava mig tills jag börjar blöda på höftkammarna, tills jag börjar rinna ut och bort på alla sätt som går och på så sätt får dispens från mig själv och när förtrollningen bryts och det är över och ryckningarna ebbat ut och jag börjar må illa och Leo släppt sitt grepp om mina röda ömma handleder och jag kasat ner från räcket och bort från det drar vi upp våra respektive byxor igen och tar två målningar var och smyger längs trapporna för att inte väcka någon och vi är för trötta för att ens tvätta oss eller borsta tänderna när vi går och lägger oss."

Modersmjölk

I Nobelpristagaren Mo Yans mäktiga epos/skröna om kinesiska revolutionens utveckling i hans hemby från 1949 och framåt, återföds godsägaren Ximen Nao en tredje gång omkring 1970. Nu som gris. "Och oavsett hur mycket kärlek de överöste mig med var jag fast besluten att svälta mig till döds och göra slut på mitt eländiga svinliv."

Men

"Huzhu lät spenen stryka mot mitt tryne och mina näsborrar. Det kittlade och jag gav ifrån mig en häftig nysning. Jag kände hur hennes händer ryckte till och sedan brast hon ut i skratt. "Jag visste inte att grisar kunde nysa", sade hon. "Sexton! Gris Sexton! Om du kan nysa måste du väl kunna äta!" Hon grep tag om spenen, riktade den mot mitt tryne och klämde försiktigt ihop den, så att en varm vätska sprutade in i min mun. Jag slickade instinktivt i mig den. Å, himmel! Jag hade ingen aning om att en suggas mjölk - min modersuggas mjölk - kunde smaka så sött, så underbart, så lent som siden, så varmt som kärlek, så fantastiskt att den fick mig att glömma förnedringen, att den fullständigt förändrade hela min syn på omgivningen, att jag för ett ögonblick kände att suggan som låg där på det hoprafsade höet och diade mina bröder och systrar var en nobel, helig, högtidlig och underskön varelse.
Utan en sekunds tvekan slängde jag mig över spenen och lyckades nästan sluka Huzhus ena finger. Sedan flödade vågor av varm mjölk genom min strupe och ned i magen. För var minut som gick blev både min kropp och min kärlek till suggan starkare. Jag hörde Huzhu och Jinlong klappa händerna och skratta, och i ögonvrån såg jag deras unga ansikten lysa som tuppkamsblommor. De höll varandra hårt i hand och när jag såg det flög glödande minnesfragment genom min hjärna. Men jag ville glömma allt det där, så jag slöt ögonen och lät mig svepas med av den glädje en kulting känner när han diar sin mor."  

Är allt mammas fel?

Svaret är naturligtvis nej, eftersom allt sällan är en persons fel. Det bäst sammanfattande svaret är ja.

Förra veckan såg jag "Vi måste prata om Kevin" av Lynne Ramsay efter en roman av Lionel Shriver, och filmen har levt kvar i mig  sedan dess.
Besvärande är att man kan se filmen och uppfatta att sonen Kevin är född hopplös, otacksam och ond. Samtidigt spelas han med tvålfager charm i tre olika åldrar. Bilden är med andra ord komplex och jag vill göra viss spoilervarning för resten av texten.

Huvudpersonen är tveklöst mamman, kyligt med ändå mycket gripande spelad av Tilda Swinton. Vi får följa henne i en kronologiskt uppbruten helvetesvandring, som påminner om den som Olle Sarri gör i "Apan". (Jag ser verkligen fram mot Jesper Ganslandt nya film Blondie, med tre spännande aktriser i centrum.  Premiär 23 november)

Varje förälder med insikt om sina anknytningsproblem måste bli djupt berörd av "Vi måste prata om Kevin". Därigenom behöver inte mamman gå oförstådd genom filmen, trots sin stora oförmåga att fullgöra sitt  föräldraskap. Risken finns däremot att man inte förstår Kevins kallhamrade svar på mammans tillkortakommanden. Naturligtvis också svar på pappans svek, som främst består av frånvaro och aningslöshet. Han bär en stor del av ansvaret för att det går som det går.

Aningslöshet kan man inte anklaga mamman för. Hon kämpar förtvivlat, men fåfängt för att vara en bra mamma. Ja, vid ett tillfälle lyckas hon riktigt bra, vilket ironiskt nog väcker det intresse hos Kevin, som fullbordar katastrofen. Filmen rymmer en mycket besk humor och ironi...

Mamman står också kvar vid sin son och sin skuld genom hela dramat/filmen. De utvecklar en mycket djup och nära relation. En viktig beståndsdel i den är  att sonen i slutet börjar bli  tillräckligt vuxen och mogen att inse att allt inte är mammans/föräldrarnas fel.

I skrivande stund inser jag att filmens befriande inledningsscen, där samtidigt (min) drunkningsskräck ligger på lur (kaos är granne med gud), mycket väl kan vara en händelse som inträffar efter resten av filmberättelsen. En skön möjlighet.

På temat mamma/föräldraskap/skuld är följande scen ur "Persona" av Ingmar Bergman oförglömlig. Den återkommer för övrigt i en annan mycket stark film med Noomi Rapace i huvudrollen, "Daisy Daimond" av Simon Staho. 




Om Vi måste tala om Kevin: DN , DN , Cinezine , Ciné , bt , DP , Ergo , Expr , FI , FP , GP , KA , KK , KN , MZ , NG , SDS , SR , SvD , SvD , SvD , SvD ,  UNT

Kärlek till mina inre barn

Jag skriver en tweet: Att vårda våra inrebarn är världsviktigt och värstingsvårt för oss med tidiga trauman. Tack för att ni sprider ordet #alexosigge i podd 16 !

Det har varit mitt stora framsteg denna sommar att spela in och insupa kärleksförklaringar till mina inre barn med inspiration från "Frigör ditt inre barn" av John Bradshaw, som varit en viktig bok i mitt tillfrisknandearbete ända sedan slutet av 90- talet. Redan i början av 2000- talet läste jag in en kärleksmeditation för mitt inre spädbarn, men tyvärr blev ljudkvalitén så dålig att det förtog en hel del av den goda effekten. Nu har jag dock en liten mp3-spelare med god inspelningskvalité och det har gjort arbetet tacksamt och enkelt.

Jag har spelat in kärleksstunder med mitt spädbarn, mitt småbarn, mitt förskolebarn, mitt skolbarn, min tonåring och unge vuxne. Tillsammans blir det en dryg halvtimme av kärleksaffirmationer att lyssna till och jag gör det minst två gånger om dagen, efter mitt uppvaknade på natten/morgonen och på eftermiddagen. Vid min säng har jag ett vackert altare med fotografier av mig själv i dessa åldrar samt andra vackra bilder och en pigtittare där jag kan se och samspela med mig själv.

Från början förekom affirmationer om hur min mamma nu ger mig kärlek, men detta har jag sedan klippt bort. Jag har också en gång lyssnat på en meditation där jag hämtar mina barn från föräldrahemmet och tar dem med hit. Just det som Alex Schulman berättar om hur han gör med sin lilla fyraårige Alex. En väldigt viktig handling, som jag genomförde efter ett par månaders lyssnande.
Detta arbete har också bekräftat att mina största brister låg under spädbarnstiden, men det har varit bra för balans och rättvisa att nu också ta med barnen i andra åldrar i mitt läkningsarbete. Det behöver de så väl, de underbara små! De behöver liksom SpädbarnsTobbe få känna sig tryggt, lustfyllt och kärleksfullt omhändertagna och burna. Det gör långsamt underverk.

Jag brukar avsluta med att ha ett härligt dans- och sångparty med barnen och Eva Dahlgren, som har så mycket vackra referenser till de inre barnen i sina sånger. Här kommer ett urval:

 
"Jag har hemmakväll
med min bästa vän
jag är ensam med mig själv"

"det var evighetssekunder

tre korta andetag

hela livet vände

...måste bara våga

med minnet av det barn som lät livet välja

och våga säga

ja"

"hon

är ansvarslöst fri

jag

är tryggheten hon vilar i

det är en oberäknelig älvas dans

jag vet aldrig var hon för mig någonstans

om hon ger sig av

bara denna fyrkantiga människan kvar"

"det fanns en spärrvakt inom mig

min gud

varför övergav hon mig

kom och håll om mig"

"kom guldlock med ögon blå

kom nu

för jag längtar så

kom nu med din evighet

som det enda svar jag vet

kom stjärnöga ge mig tröst

som vårvärme i mitt bröst

kom liten till värld så stor

du min himmel

jag din jord"

"det bor en annan i min kropp

hon har den vackraste av själar

hon är kärlek och hopp

och hon berättar för dig

hur mycket jag älskar dig"

"Att plocka Nattljus sent om kvällen

på ängen

För ett maskrosbarn

Förändrar hela dan

Vi rycker strömming när det regnar

På Ume älven

Far ror och jag

Är ett lyckligt barn"

"jag förundras så ibland

när jag

träffar på nåt stackars barn

som ser ut som jag

gjorde då

med hår så flygande

och tunt

på tok för långa ben

och sen

öron som parabolantenner

när det händer

då svindlar det

för livet blir så väldigt stort då

jorden krymper till ett litet rum

min själ känns lika stor som universum"

Och avslutningsvis följande citat ur min favoritlåt just nu:

"i ditt hus finns en bild på en man vid ett hav

han leker som en pojke nyss sju

av hans rygg kan man läsa det är din far"

"jag fick min mun

mina ord

fick mitt hjärta

mitt röda blod

runda bröst

min mörka röst

mina ögon

min starka lust

jag blev född

till det jag är

för att du är här"

Jag lyssnar på liveversionen från skivan LaLaLive, men på Youtube hittar jag bara studioversionen:

VILL DU BLI
EKONOMISKT OBEROENDE,  
EN JÄVEL I SÄNGEN  
OCH ETT SOCIALT GENI PÅ 3 MINUTER?  
DÅ ÄR DET HÄR HELT FEL BOK FÖR DIG.

Denna braskande bokframsida lockade mig att läsa Benny Haags bok "Ingenting är möjligt - en berättelse om 3 livsavgörande misslyckanden". Därmed fick jag i år läsa ytterligare en bok av en författare med starka rötter/identitet i arbetarklassen. Liksom Leif GW Persson har Benny ett härligt flyt i texten. Det märks att boken utgår från en berättarföreställning. Smärtpunkterna förtigs inte på minsta vis, men berättelsen glider ändå lite lätt över bråddjupen. Ibland kan jag längta efter P O Enqvists eller Kristian Lundbergs förmåga att skriva runt i smärtorna tills någon slags befriande fullbordan (ibland) inträder.   

Det är smärtsamt att med stor igenkänning läsa:

"Allt detta, enskilt och tillsammans, har gjort att jag alltid sökt mig till områden där jag vet att jag kommer att möta motstånd och nedlåtenhet, situationer där folk antagligen kommer att tycka illa om mig. Då känner man sig ju som hemma, som barn på nytt. Men paradoxalt nog blir jag också jätteledsen och otroligt överraskad när jag möter detta motstånd, denna nedlåtenhet och detta hat som jag undermedvetet söker mig till, jag som i grund och botten bara vill väl och ser mig själv som en hygglig och trevlig prick."

Enda trösten är att jag sakta, men säkert frigör mig från detta mönster. Annat klokt han skriver är:

"Det pratas aldrig om att vi ska "våga vara förlorare". Trots att det först i den djupa och ibland grymma insikten om att vi faktiskt är förlorare - också - som möjlighet finns till bestående, varaktig, positiv förändring av våra egna livsvillkor."

"Vi pratade om känslor: vad jag kände, vad min fru kände, vad vi tillsammans upplevde. Jag är från den sekunden fullständigt övertygad om, tvärsäker skulle jag drista mig till att påstå att vill man hjälpa till att skapa varaktig förändring hos en annan människa, som själv har en uppenbar vilja till detsamma, kan man bara göra det genom att känslomässigt påverka den personen. Det finns inga andra sätt!"

En rövarhistoria

"Gustavs grabb" av Leif GW Persson är en av årets bästa läsupplevelser för min del. GW kan konsten att skriva underhållande, samtidigt som han försöker gå till botten med sitt liv. Det är fascinerande och smärtsamt, men framförallt befriande att läsa att han hade en mamma, som var värre än min i förljugenhet och psykologisk krigföring. Och hur han, som mycket ung, lyckades (tvingades) genomskåda henne och också överlistade henne. En kriminolog såg dagens ljus...

Honom får vi också möta i GW:s första roman "Grisfesten", som jag läste redan när den kom ut i slutet av 70-talet. Då uppmärksammade jag framför allt samhällskritiken. Nu upptäcker jag också hur skamlöst underhållande den är och att GW bjuder mycket på sig själv i det avseendet:

"- Vi kanske skulle tala med någon kriminolog, föreslog Johansson. Kan vi inte ta den där som brukar vara med i TV? Han Nilsson.
- Nilsson, sa Dahlgren. På något sätt lyckades han betona samtliga två stavelser i namnet. Räcker det inte med att vi eventuellt har en psykopat inom kåren som vi utreder?
- Vad menar du? sa Johansson. Jag tycker han verkar ganska vettig. Åtminstone gör han ju bra undersökningar.
- Om det nu är han som gör dem, sa Dahlgren. Jag har mina dubier på den punkten. Jag har träffat både Nilsson och dem som arbetar åt honom. De senare verkar ju vara välsorterade och trevliga ungdomar. Nilsson har ju hedrat roteln med ett och annat besök, fortsatt Dahlgren. Dessutom bad jag honom hjälpa oss med det sk jugoslavmordet. sannolikt var jag inte vid mina fulla fem vid det tillfället. Jag hade väl för mycket att göra. Till Nilssons heder ska dock sägas att han alltid hållit sig nykter när han varit här uppe. Fast det har ju varit på dagarna förstås. Åtminstone vad jag vet.
- Super han? frågade Jarnebring intresserat.
- Med hänsyn till sin relativa ungdom torde herr Nilsson ha uppnått ett framskridet stadium av alkoholism, sammanfattade Dahlgren. Pojkarna på jouren har berättat om hans besök i somras. Han dök alltid upp nattetid. Alltid kraftigt berusad och alltid försedd med en imponerande mängd information. Enlig vad de påstår, lär han ha uträttat ett ansenligt och helt privat utredningsarbete på stadens spritklubbar och horhus. Han brukade låna rum och skrivmaskin på jouren, och sedan avslutade han alltid besöket med att låta grabbarna skjutsa honom hem i tjänstebil.
- Ja... sa Andersson tveksamt. Det där med grisen var ju inte så lyckat.
- Grisen? undrade Lewin som var ny på roteln.
Andersson tittade tveksamt på Dahlgren som nickade.
- Ja, sa Andersson, han fick oss att bränna en gris. Ute på Lövsta soptipp. Visserligen fick vi grisen gratis från slakthuset, men det innebar ju en del besvär.

Historien med Nilssons gris var relativt välkänd i de inre cirklarna i huset. Den sammanhängde med det s k jugoslavmordet från föregående år. En jugoslav som var bosatt i Stockholm hade försvunnit. Man misstänkte av olika skäl att han mördats av en landsman. Däremot saknade man en kropp, och det var så historien med grisen tog sin början. Dahlgren hade bett Nilsson att hjälpa utredarna med ett utlåtande om den misstänkte gärningsmannens psyke. Vad Dahlgren ville veta var huruvida den misstänkte verkligen var kapabel att ha ihjäl en människa och sedan göra sig av med kroppen.
Nilsson hade omedelbart accepterat uppdraget och utbett sig ett samtal med den misstänkte; denne satt nämligen häktad vid det aktuella tillfället. Efter ett sammanträffande på tjugo minuter mellan Nilsson och den misstänkte gärningsmannen hade den förre sitt uttalande färdigt. Det var formulerat på det vanliga sättet: "Jo för fan. Utredarna är på rätt spår. Det är gärningsmannen som sitter. Bästa mördartyp jag träffat. Klassisk djävla typ på kontinenten", sa Nilsson. "Kapabel till vad som helst i branschen."
Styrkta till kropp och själ av denna imponerande vetenskaplighet hade utredarna också utbett sig Nilssons hjälp med att plocka fram liket. Det lovade Nilsson att göra. "Tyvärr kan vi på den punkten inte räkna med någon hjälp av mördaren", sa Nilsson. "Han är helt enkelt inte den typen." Utredarna förstod nu varför den misstänkte hade blånekat i fjorton dar - han var helt enkelt fel typ.
Redan dagen därpå återvände Nilsson. Enligt egna uppgifter hade han tillbragt natten med att studera den vetenskapliga litteraturen angående undanskaffande av mordoffer. "Det finns tre klassiska sätt", sammanfattade Nilsson. "Jord, eld och vatten. De tre elementen som de gamla grekerna snackar om alltså", tillade han svävande. Nilsson hade en tendens att hänföra alla luckor i sin klassiska bildning till "de gamla grekerna"; men det hade man upptäckt först senare. Eftersom såväl mark som sjöar hade varit igenfrusna vid tidpunkten för offrets försvinnande, återstod enligt samme Nilsson blott elden. "Det är en lat jävel mördarn", sa Nilsson. "Inte fan ska ni tro att han står där och hackar i tjälen eller spettar i isen. Nej då. Han har tänt på honom. Det är alldeles klart. Enkel uteslutningsmetodik."
Utredarna var förstummade. Än stummare blev de av fortsättningen som följde. Sannolikt hade det hela ägt rum ute på Lövsta soptipp, meddelade Nilsson. Där kunde nämligen vem som helst åka in med vad som helst och skicka ner det i förbränningsungnarna; där vandrade sedan sopor och annat i niohundra graders värme i drygt trettio minuter; sedan kom det ut lite aska på ett transportband. Det var inte alls ovanligt att det gick till på det viset. det hade Nilsson hört av sina rövarkontakter.
Utredarna gjorde en snabb kontroll. Nilssons uppgifter stämde: vem som helst kunder åka in med vad som helst och själv tippa det i ugnarna. Dessutom bodde den misstänkte i närheten.
"Vi behöver en grisdjävel", fastslog Nilsson. "På sisådär sjuttiofem kilo. Och sen gör vi en provbränning så ska ni få se på fan."
Nu flammade entusiasmen hög bland utredarna. Grisen anskaffades. Smugglades in på soptippen och skickades ner i eldhavet. Allt gick precis så enkelt och smärtfritt som Nilsson hade utlovat. Sedan tog man plats vid transportbandet. Där stod utredarna, Dahlgren, den ansvarige för förbränningsstationen, samt Nilsson. Man stod i spänd väntan. Efter jämnt 29 minuter dök det upp en gris på transportbandet. Papperssäcken den legat i var borta men grisen var på sin böjd halvstekt. "Jaha", sa Nilsson konstaterande. "Det var som fan." Han petade förebrående på grisen med ena pekfingret. "Synd att vi inte tog ur fanskapet innan,så hade vi kunnat sälja den till Bylingen. Tänk er själva - snutar som äter stekt gris stekt av andra snutar i samband med en mordutredning." Bylingen var polisernas restaurang i kvarteret Kronoberg. "Jag kan ha mistagit mig angående hans lättja", sa Nilsson innan han åkte. "Det är möjligt att han kan ha grävt ner liket. I så fall tror jag inte kroppen ligger särskilt djupt."
På den sista punkten hade Nilsson helt rätt. Kroppen låg inte särskilt djupt. Fjorton dagar senare dök den upp livs levande efter en längre tids semester på kontinenten."

Jag har också passat på att åter se Bo Widerbergs film "Mannen från Mallorca", filmatiseringen av "Grisfesten". Den är (idag) härlig retro och gör boken full rättvisa. Tänk det är ett halvt liv sedan jag såg den filmen på bio!

Böna och be II

Jag tjusas av spännvidden mellan lågt och lågmält till fullt ös och sfärisk rymd i Anna von Hausswolffs musik. Spännvidden mellan hopp och förtvivlan. Här i Above all från albumet Singing from the grave.



Above all, it remains it remains.
Vulnerable, it remains it remains.
And they say that all has changed,
and from that nothing remains.
Once in a while they hang by their lives
But, when the end comes near, cameras on,
will love disappear?
And they say nothing has changed,
and from that nothing remains.
But as I saw her this night,
her eyes were glooming to find, love and conditions
on dark unfriendly ground.

'Cause she's heading for the rooftops.
She is running and she can't stop
She is heading for the rooftops
She is running and she can't stop.

"Sit by my bed. Don't be scared!" Grandma said.
"Read for me, Anna Oh be my bread".
And she whispered: "Oh my dear. Death should not be a fear.
So save me this night.
Why won't you save me, from this time?
Why won't you save me, from falling down?
Falling down
Falling down
Falling down."

'Cause she's heading for the rooftops. She is running and she can't stop.
She is heading for the rooftops.
She is running
She is running
She is running
So save her this night.
Why won't you save her from this time?
Why won't you save her from falling down?