Karl Robert

På annandagen 1912 skrevs min farmors bror Karl Robert, 26, in på Westerviks hospital och blev kvar där till sin död 1939. Han var då 52 år gammal och dödsorsaken var hjärtkollaps. 

Psykiatriska museumet

Västervik

När han var 19 år gammal reste han till USA, men efter fyra år började hans brev därifrån bli osammanhängande och han kallades hem till barndomshemmet i Klo.

"Efter hemkomsten har hans sjukdom visat sig så, att han plötsligt börjat svära och hota obefintliga personer och tala till dem liksom i ursinne. Efter någon stund har han åter blifvit lugn och då ej velat medge “anfallet” och oron. På senaste tiden han han haft den föreställningen att han varit utsatt för förföljelse om än äfven familjen haft någon andel i hans obehag och han har börjat hota husfolket så att de ofta måst fly för honom. Natten till den 21 december 1912 började han plötsligt larma och svära, rykte till sig en jaktväska samt sköt mot rumsdörren"

Intagningen skedde på begäran av hans far Jonas och han fick diagnosen schizofreni.

Jonas, Karl Roberts och min

farmors far

Theolinda, Karl Roberts

och min farmors mor

Det var min faster Karin, som nämnde Karl Roberts öde; att han rest till Amerika och arbetat hårt i solen, fått solsting och blivit sjuk. Detta stämmer inte med vad Karl Robert uppger i sin journal, som jag tyvärr beställde och läste först efter Karins bortgång.

Karl Robert uppger att han “gjort just ingenting”, emedan han blef litet sjuk med “????? från magen och uppåt hufvudet, när han reste dit”.

Att han tog bössan och sköt mot dörren i hemmet förklarar han så: “jag vill bli å med dom. Naturligtvis om en ligger i sängen och di kommer och kör på och kör på så inte ligger jag still inte”.

Detta får mig som nutida läsare att tänka att han kanske blev utsatt för ett sexuellt övergrepp under överresan till USA.

"Mot slutet af undersökningen blir pat. mer medelsam och talar spontant om ex “Jag har fått en dålig uppväxt, så jag kan inte tacka någon människa för något"" 

Till en början är Karl Robert energisk:

23/1 "Slår emellanåt kullerbyttor på golvet" 

7/5 "Pat. som första tiden här var lugn och stillsam har under de sista dagarna varit mycket orolig, hoppat över borden och krupit under sofforna samt sprungit upp i fönstren och flyttas därför idag åter till 8b."

21/10 "gjort rymningsförsök: hoppar den 17 ds öfver staketet till promenadgården och sprang ett stycke inåt skogsparken men upphanns strax och gjorde intet motstånd, då han återfördes. Yttrade efteråt:”jag skall gå”. Brusar ofta upp utan synbar orsak och ger sin förklaringsgrund härtill på tillfrågan följande besked, att han har en känsla af “bränna i bröstet” som ej vill gå öfver, om han ej får skrika ut”."

23/10 "Har idag visat sig ovanligt liflig, språkat och skrattat"

25/11 "Började idag strax på morgonen, just som han kom ur sängen, att gråta och skaka i hela kroppen, kastade sig på en bänk och ville ej ta på sig kläderna, utan måste betjäningen helt och hållet ombestyra påklädseln. Grät fortf. f.m.s ronden och jämrade sig, tillspord om anledningen till bekymringen? och lipandet, att han kände sig usel och dålig: “gick som smält is genom kroppen” på honom, och så var det “svart för ögonen” och såg han “gula trådar”. Har förut under månaden vid trenne skilda tillfällen haft hastigt påkommande orosutbrott i förening med gråtattacker, varvid han ena gången drog av sig ena skon och slog den i golfvet, den andra kastade han sig handlöst på golfvet, och den tredje gången lade han sig ute på daggården och storgrät."

Resten av journalen är en lång katalog över Karl Roberts utbrott av vrede och våldsamhet. Det framgår också att han medicineras kraftigt. Här följer några exempel:

"1921 1/ 3 Impulsivt rest sig upp från sin plats o ???? tag i närmaste stol bredvid, satte den med sådan kraft i golfvet och den splittrades i flera delar, varefter pat, med ett stolsben, el.rättare stycken däraf i handen och blossande röd i ansiktet åter satte sig ner på sin stolplats. 2 gram trimal??? till natten.

22/9 Säger sig vara “Gud” samt är ??? ofta synnerligen förgrymmad mot betjäningen, som pat. beskyller för att vilja “stjäla hans ande”."

"Hälsan" verkar däremot tiga still och hans gråt noteras framledes bara när den uteblivit. Under hans första tio år på hospitalet är journalanteckningarna mer utförliga. 1923 och  1924 saknas de helt, men 1926 tycks en mer noggrann undersökning göras:

"1926 18/3 Ofta vid retligt humör och synnerligen opålitlig. Kan utan synbar orsak rusa upp, skrika och slå till vem som står i vägen. Eljest mestadels tyst och sluten, med ett slött, orörligt ansiktsuttryck. Vid samtal på ett ypperligt humör, godmodig och jämförelsevis medelsam, uttrycker sig emellertid med svårighet och återkommer vid längre förklaringar alltid till samma uttryck “det som (något överstruket) föreligger och förehaves etc” och kommer aldrig ur kretsgången varför man inte får någon mening i hans prat. Han är orienterad till rum och följer tiden så till vida att han vet att det är vintermånaderna och att han badade igår, varför det är en torsdag. Har eljest föga reda på sig. I de allmänna fraser han framsäger förekommer även något om att “han ansättes” m.m. Hallucinerar troligen kraftigt från hörsel. Ropar till i allmänhet, sköter sig själv i allt och är renlig."

Åren före hans död 1939 noteras bl a det enda besök han tycks ha fått (av brodern Gottfrid, som tagit över föräldragården i Klo):

"1937 10/2 Slagit medpatient utan orsak.

10/7 Varit mera lugn och foglig. Ej heller gråtit så mycket som han brukar göra. Även varit mindre hotfull mot sin omgivning.

16/10 Åter slagit en medpatient, nu för att denne går och pratar för sig själv om varjehanda.

1938 22/3 Haft luminal ända upp till 0,50 gm utan gott resultat.

25/4 Lika argsint och hotfull, kommer ofta i gräl med medpatienter. Blivit slagen av en medpatient så han fick ett blått öga.

26/9 Slagit en medpatient.

20/11 Besök av en broder, men pat . kände ej igen honom. Han svarade ej med någon reda på broderns frågor.

1/12 S!R. 5 mm / timma."

Karl Roberts öde berör mig starkt; att få läsa hans ofiltrerade ord från över 100 år sedan; att få läsa om hans "friskhet", öppenhet, hans kontaktförsök, oförståelsen han möts av, hans desperation och instängdhet.

Jag blir oerhörd tacksam att jag fått leva i en annan tid. Förvisso är min erfarenhet av psykiatrin huvudsakligen dåliga, men jag har haft turen och förmågan att hitta två helt underbara läkare; Tonny, salig i åminnelse, och Bengt som jag ännu går hos då och då. Jag har heller aldrig behövt medicinera, utan funnit andra vägar att läkas och nå välbefinnande.

Min farmors brors livshistoria har påtagliga likheter med Titanicmannens mer dramatiska.

Jag har döpt mitt lilla 

glastroll till Karl Robert.

VARFÖR I HELVETE!?

På juldagsmorgonen, när S kröp ner intill mig, kom den fulla förklaringen till min fruktansvärt starka inre stress plötsligt i dagen. En röst har hela tiden vrålat i mitt inre: VARFÖR I HELVETE LIGGER DU INTE I GRAVEN, DÄR DU HÖR HEMMA!?

Nu har den rösten slutgiltigt? tystnat, eller i varje fall är den fullt upptäckt och genomskådad. Boken "Din tid kommer" 😀 av Carl- Johan Vallgren, som blivit utsedd till Årets deckare 2024 och jag nyss läst/lyssnat klart på, blev något av en barnmorska. Värkarbetet har pågått i 30 år.

På senare tid har jag också återkommande tänkt på scenen i slutet av Fanny och Alexander, där Alexander blir omkullknuffad i serveringsgången av prästens vålnad, som säger: "Mig slipper du inte ".

Jag har känt sedan i somras att den plågsamma inre stressen successivt har avtagit och välmåendet och livskraften i motsvarande grad har tilltagit.

Från förra hösten har jag ett minne, som först ett antal veckor senare blev begripligt. På väg hem från Småland till Umeå i slutet av oktober 2023, stannade jag några dagar hos min dotter i Stockholm och besökte då bl a Bonniers Konsthall. Jag satt i bibliotek och restaurang i den glasbyggnaden, åt en god sallad och ett förunderligt välmående spreds i mig. 

Några veckor senare insåg jag att den lågmälda, men kraftfulla uppenbarelse, som jag känt i konsthallens restaurang, var känslan av att inte längre vara levande begravd.

I år var sommaren fylld med mängder av mestadels roliga aktiviter, på egen hand och tillsammans med andra. Ofta kände jag att, nu orkar jag inte mer, men krafterna återvände hela tiden snabbt. När jag sedan i september åter besökte min dotter, som nu flyttat från Söder till Liljeholmen, fylldes dagarna av massor av upptäckarlusta och aktiviteter. 

Återkommen till Umeå, tänkte jag att nu är orken slut, nu går jag i ide, men orken och aktiviteterna har fortsatt, om än i lägre takt. Umeå har också för mig återfått en del av sin förlorade lyster.

Att jag fått vara infektionsfri, sedan i mars, jämfört med att dessförinnan under ett och ett halvt år varit nästan ständigt plågad av lättare infektion och blivit febrig efter varje ansträngning, bidrar givetvis till mer ork. Dock känner jag tydigt att huvudorsaken är att jag äntligen är uppe ur den grav, som mamma, byn, bygden och senare framförallt jag själv, skyndsamt och skoningslöst begravde mig i. Uppe, UTAN att känna starkt hot, stark stress över att jag gör något strängt förbjudet, som är belagt med omedelbart dödsstraff.

Denna stress har bl a varit särskilt påtaglig, när jag besökt min terapeut Bengt. Jag panikpratar ofta i början av besöken. (Att jag sen går in i en djup och transformerande trance är en imponerande och tacknämlig kontrast.) När jag sedan, genom många år nu, går hem från Bengt, känner jag en stor lättnad. Än en gång kom jag undan, golvet öppnade sig inte och jag blev inte  förpassad till underjorden och levande begravd. Vid mina två senaste besök har denna starka lättnad uteblivit. Jag har känt mig som vanligt, när jag gått därifrån, om än lite mer läkt och insiktsfull. Befriad, men utan mordiska förföljare hack i häl.

Samtidigt tynar också den omnipotens som alltid, eller i alla fall i mitt fall, åtföljer den totala värdelöshetskänslan  som en nödvändig kompensation, sakta men säkert bort. Detta är delvis obehagligt, en omvandling från inbillad storhet och osårbarhet i världen till litenhet, sårbarhet och försumbar betydelse i det stora hela. Det gör mig dock mer lyhörd, tillgänglig och betydelsefull i den lilla världen.

En sund omnipotens eller mer korrekt transcendens växer också ur min dagliga  andliga praktik, där, vid sidan om gryningstimmarna i sängen, 31 minuter meditation/andlig resa nu är kärnan. Den började jag med för ett par månader sedan.

Jag har också åter deltagit i Shamanic Breathwork och det blev återigen en starkt behaglig upplevelse i all stillhet. (Samtidigt som flera andra skrek och hade starka utlevelser.) Bl a kom den mycket stärkande tanken/bilden till mig att medan vi låg där och andades,  dansade i mitt sinne alla våra förfäder en peppande trancedans i skenet från Big Bang!!

Återigen: Ingen stor sak.

Och som Anna Vnuk sa i en dansföreställning på Unga Klara: Vi är 100% älskade av den kraft som skapar liv.

Nu är vi inne i 2025! Ja, tänk att jag fått börja uppleva även det! 

Luften har nu gått ur mig under helgerna, vilket är högst begripligt efter ett mycket intensivt år. Jag blir också äldre, snart 73, och allt mer utlevad. När jag varvar ner, härjar, också en vag men väldigt kraftfull (dock avtagande/mer hanterbar) olust i mig, framförallt under eftermiddagar och kvällar. Det känns som jag ska både implodera och explodera och sakta upplösas. Ja, att jag imploderar, exploderar och upplöses och det är väl just en upplevelse av att bli levande begravd. Och en variant av fight, flight och freeze.

En förmiddag, när jag oftast mår riktigt bra, kände jag att explosion, implosion och upplösning är nära besläktade med sprallighet, gladlynthet och barnslig förtjusning.

Nu är det Trettondag och jag ska avsluta och publicera detta långa fullmatade inlägg. För några dagar sedan började jag sitta på en hög pall istället för en vanlig stol, när jag gör min långa mediation. Jag brukar sen som ett inslag fylla övre delen av bröstkorgen och halsen maximalt med luft och så tänja ut dem inifrån . Detta brukar leda till ett märkligt fenomen: En vällustdusch strömmar från huvudet ner och ut i kroppen. Effekten är stark och följs av djup avslappning.

En stund efter att jag gjort detta i torsdags kom en mycket stark fysiskt svaghet över mig på pallen. Jag förmådde inte sitta kvar, utan måste avbryta när det var två minuter kvar och lägga mig i sängen. Då insåg jag att jag hade fått en stark och djup kontakt med mitt inre nyfödda barn i sin förkrossade svaghet, som han nu haft tillit att släppa fram. (Sen genomförde jag en mycket aktiv dag tillsammans med S, utan att förlora eller försumma den fördjupade anknytningen.) Följande natt hade jag mitt hittills starkaste drömmöte med min inre bäbis och hans rika och oförstörda känslopalett.

Min oftast dagliga 31 minuters meditation är ett existentiellt tivoli och ett Insikternas kapell. Idag kom det fullt till mig hur oerhört viktigt det är att ha funnit den exakta beskrivningen av mitt trauma. Att det perfekt beskrivs av vrålet: VARFÖR I HELVETE LIGGER DU INTE I GRAVEN, DÄR DU HÖR HEMMA!? gör att mitt inre barn känner sig fullt ut sett, förstått och bekräftat. Förhänget faller och vägen till tilliten och kärleken öppnas.

Och idag blev den avslutande inre tänjningen på pallen rena, rama knockoutdroppen, men jag lyckades denna gång hålla mig kvar på pallen och avsluta meditationen där.