Språket som skydd, saknad, tröst och flykt

"Julia Kristeva har beskrivit den språkliga handlingen som barnets försök att återskapa modern som en del av sig själv efter att det upptäckt sig vara avskilt från henne: "nej, jag har inte förlorat, med de konstgjorda tecknen framkallar jag inför mig, ger jag betydelse och existens åt det som en gång skilts från mig". Ordet syftar hos Kristeva till att förneka förlusten, talet är liksom all symbolisk praktik rotat i saknad."

Dessa ord har skvalpat i mig alltsedan jag läste Helena Granströms lilla, mycket tanketäta bok "Det barnsliga manifestet" och jag finner dem mer och mer sannolika.

I takt med min växande förmåga att bära mina känslovärldar själv har jag senaste halvåret omfamnat min ofrånkomliga separation och utvecklat min förmåga att ordlös vila i den. Samtidigt känner jag starkt hur språket hjälper mig att återföras till separationens, saknadens, sorgens startpunkt, som egentligen är vid min födelse, men blev medvetandegjord samtidigt med medvetandet av mig som en separat individ.
För min del blev det nog tydligt manifest först i skolan när jag lärde mig skriva och läsa. Det skrivna orden var tillräckligt abstrakt och distanserat från den bottenlösa sorgen för att det skulle kunna fungera som skydd, tröst och flykt.
Det talade ordet kunde få fördämningen att brista, som när vår lärare i årskurs fyra inför julen högläste en berättelse om hur en häst offrar sitt liv för att rädda en sjuk pojkes liv. Då brast jag ut i hejdlös gråt i klassrummet.

Detta behov av det skrivna ordet som skydd, saknad, tröst och flykt, tror jag är det som drog mig till Katarina Frostensson, när jag såg henne i "Babel", och fick mig att lyssna till henne på Pilgatan. Hon är den tröga "sirapsmänniska" som jag så mycket varit och delvis är. Fast i förlamande trauman, simmar i språkbubblan genom sorgen.
Men i takt med att Katarina läste sina dikter inför den välvilliga publiken, blottlades en varmt blossande, livlig flicka ur orden och gemenskapen.
I alla fall i mina ögon.

Och numera föredrar jag ljudböcker framför att läsa själv.

Jag Minns tydligt när en Waldorflärare beskrev hur de vinnlägger sig att koppla bokstavsinlärningen till det konkreta/sensuella. När hon visade hur bokstaven M kopplas till Munnen och läpparnas rundning blev jag gråtfärdig. Kunde inte då förstå vad det handlade om. Men nu inser jag att det förde mig till gränslandet mellan symbios och separation. Mun (och den orala fasen) - Mamma - Mère som på franska uttalas som Mer (Hav).

Jag vill inte stå, när jag inte fått ligga

Varje dag i september mediterade jag, sittande och gående. Det som tidigare var den orkeslöse sängliggarens längtan blev en vana och i veckan tog jag ännu ett uppsteg: från sittande till stående meditation.

Andra morgonen jag stod upp blev jag svimfärdig och la mig på soffan, men kände att det handlade om nåt psykiskt och att jag borde stått kvar. Igår fick jag chansen.

Varannan fredag under hösten har jag mediterat med Anzenkai. Vi sitter 3 x 25 minuter med kinhin (gående meditation) emellan. Under första sittningen fick jag en svår och öppnande smärta i vänster knä och när vi sen skulle gå höll jag på att förlora medvetandet och slå i golvet, men jag förmådde hålla mig på fötter och genomfaras av känslan. Insåg att det handlade om dödsdrift och dödslängtan. Mitt inre offers ursinniga protest:
Jag ska bli buren!!! Inte tvingas stå upprätt!!!

En välgrundad begäran, men jag är nu stark och vuxen nog att med behållning stå upp en (hel) del av dagen utan att göra våld på mig själv.

Eric Schüldt och Ann Heberlein funderade vilset över ondskans mysterium i hans podd "60 minuter". Ett annars bra avsnitt, särskilt om Anns klassresa.
För mig är ondskan inget mysterium. Det handlar helt enkelt om brist på livsrum. Inre och/eller yttre.

"Det ska va gott att leva, annars kan det kvitta".

 I förlängningen av detta till synes harmlösa "annars kan det kvitta" finns en oerhörd aggressivitet, destruktionskraft och dödsdrift, som kan vändas inåt, som i min sockerfylla igår, och/eller utåt (som i rasism och fascism). Den är en del av lifsens rot; Ur - sinnet; förödelsen och skapelsens bränsle.

I eposodfilmen "Wild tales" blommar dödsdriften ut t ex i avsnittet med de två bilisterna, som jag såg igår. Hualigen, men dock inte utan humor.

Jag blev förvånad över allt liv i den gråa novemberdagen; vinden, fåglarna, flaggvimpelns dans,

och så dödens milda, vilsamma färger.