Att avstå

Vi har "tre medfödda motivationssystem:

• Utforskandesystemet. Väcker vår nyfikenhet på världen, lust att prestera och nå mål. Belöningshormonet dopamin aktiveras.
• Hotsystemet. Hur vi hanterar fara. Ger de snabbaste reaktionerna av alla – kamp, flykt eller bli som förstenad. Påslag av stresshormonet kortisol.
• Trygghetssystemet. Gör oss lugna och inriktade på att ta hand om oss själva och våra medmänniskor. ”Lugn och ro”-hormonet oxytocin utsöndras."

"Utforskandet är ett aktivt och målfokuserat system, men det gör oss inte särskilt bra på att ta in andra människor, eller lyssna på våra egna behov, säger Sofia Viotti. Både i hotsystemet och utforskandesystemet blir våra tankar mer enkelspåriga och egoistiska, förklarar de. För att snabbt komma bort från obehagliga känslor av rädsla och stress fattar vi beslut som känns bra i stunden."

Dessa citat ur Svd 23 september fick mig att börja reflektera. I takt med att min ork tilltagit och jag fått bättre kontakt med min inre barnaskara har glädje, nyfikenhet och utforskande fått allt större utrymme i mitt liv. Som en gapande fågelunge har jag också velat ta del av allt som är gratis eller erbjuds för en billig penning.

,

T ex har jag det senaste året gått på en rad gratis förhandsvisningar på bio, vilket dock inneburit att jag måste hämta biljetterna vid ett tillfälle och se filmen vid ett annat.

Artikeln fick mig att förstå att jag delvis fortsatte att stressa, inte som tidigare utifrån en känsla av skräck och hot, utan utifrån utforskande och glädje, men i båda fallen på bekostnad av trygghetssystemet, som är det som verkligen behöver "matas" hos mig.

Därför var det ett stort, viktigt och svårt! steg när jag i veckan avstod från två fina prenumerationserbjudanden och inte heller hämtade ut några biljetter till en kommande förhandvisning.

Men ett blogginlägg fick det bli och för första gången använder jag  etiketten trygghet!

Knulla med universum

När jag nu arbetstränar mer, vilket är rena semestern jämfört med mitt terapeutiska arbete, ett arbete som är mer intensivt stilla än tidigare, nästan självgående, gör jag mer sällan yoga.

Men i dag gjorde jag ett pass med 27 minuter Sat Kria och därtill 61 grodor :-)

.

Sat kria

Emil Jönssons totala uttömning under OS - sprintfinalen igår bar mig genom övningarna. Till en början kändes det som jag knullade med hela universum. Mot slutet kände jag mig som Inanna hängande död på en krok i underjorden.
Efter långa vilan är jag nu mer avspänd än på mycket länge.

Inanna

Som en skrattbonus hittade jag sen detta klipp:

Hallåhallå

Hallåhallå är en filmpärla av Maria Blom, trefaldigt Guldbaggebelönad för Masjävlar.
Den förstnämnda är hennes bästa film. Riktigt djup, och med mycket skratt och humor. Bra manus, bra regi, bra skådepeleri, bra foto, bra musik. Mycket bra alltihop:-)

Jag har längtat efter att åter få se Maria Sid i en stor roll alltsedan "Livet i Fagervik". Och nu får jag det! Så bra, liksom övriga skådespelare.

Maria Blom och Maria Sid

Filmen är både lättsam mainstreamkomedi och en queer dvs gräns- och normöverskridande berättelse.

En scen har stannat kvar extra mycket. Det är när huvudpersonen Disa äntligen tar bladet från munnen i relation till sin ex-man. Hon stiger fram som en hel, stolt, kraftfull och sårbar människa. Oövervinnerlig. En oförglömlig scen.

Inte sedan jag såg Lukas Moodyssons "Tillsammans" har jag blivit så upplyft av en svensk film!

Fast Lisa Langseths "Hotell" kommer snubblande nära. En film som modigt blandar djupaste smärta och allvar med lek och galna upptåg. Så skickligt att få det att funka!
Skådespelarprestationer som är väl värda sin guldbagge och sina nonimeringar.
En lisa(!) för en gammal terapiräv, som ofta blivit mer eller mindre besviken på mina gruppterapierfarenheter (tolvstegsmöten oräknade). Tänk att äntligen få uppleva en dundersuccéterapi om än på filmduken!


 Och första gången använda taggen gemenskap i ett blogginlägg.

 På änglavingar 7 oktober 2005

En lång film om ensamhet

Jag blir genast betagen av Triers omskrivna Nymphomaniac, när inledningens snöfall och tegelväggar för mig i kontakt med den sagolika och sällsamma prologen i hans oförglömliga  Antichrist. Helhetsintrycket  denna gång blir, trots att det är en mycket bra film,  att jag nu känner mig ha vuxit om Trier, och jag känner mig tacksam att hans film klippts ner till hanterbara fyra timmar.

Första delen är oupphörligt fascinerande och Maja Arsovic och Stacy Martin är självlysande som Joe som barn och ung kvinna.
Promenader och träden, särskilt asken, och trädens sus blir inpräglade som goda arketyper under kärleksfulla fader - dotterstövtåg i naturen.
Joes upptäckt av sin fitta/lust/sexualitet skildras underbart livsbejakande, men när den första mannen/snorvalpen gör sin inbjudna, men ytterst okänsliga entré,  börjar nedstigningen i en destruktiv sexualitet. Att ha en mamma som är "a cold bitch"  gör naturligtvis sitt till.

Filmen är två ensamma sexmissbrukares (för mycket och för lite skämmer allt) gemensamma och försonande bikt, även om mannen Seligman mest lyssnar och gör roade, inspirerade och halsbrytande kopplingar till sina många läsfrukter, Bach fugor, erfarenheter av flugfiske m m!


Att följa Joes djupaste nerstigning i sadomasochistisk smärta är svåruthärdligt. Och jag känner en våg av avsmak inför denna dekadens. Men blir sen tacksamt påmind av Emma Gray Munthe i Aftonbladet om den eufori jag kände när män plågade sig själva och varann i Fight club (även om en scen var svåruthärdlig även där). Så det är bra att Trier bereder väg hos mig för kvinnlig emancipation även i detta avseende.
(Sen är det en annan sak, att världen mer behöver, att manligheten blir kvinnlig, än tvärtom.)

Varje kvinna bör få bära sin fitta  och lust med samma stolthet som (den unga) Joe. Och få behålla den lusten och stoltheten.

12 mars 2004