Totalt jävla mörket

Min bloggvän Eva skrev om kränkningar. Det fick mig att i morse tänka igenom, vilka som är de värsta kränkningar jag blivit utsatt för. Svaret dök (ingen nyhet precis) upp omgående: Den totala känslomässiga övergivenhet, som jag utsattes för som nyfött spädbarn januari, februari och mars 1952. Den som fick mig att försöka framkalla plötslig spädbarnsdöd hos mig själv genom att sluta andas, men mina lungor och andningsreflexen var för starka.

I vuxen ålder är det (en mild sunnanvind jämfört med ovanstående) att jag blev "avplockad" 400 000 kr i kölvattnet på min skilsmässa 2005. Pengar som jag med nöd och näppe lyckades låna ihop. Konkret innebär det en ränteinbetalning på 700 kr varje månad. Fullt hanterbart i dagsläget. Själva skulden kommer sannolikt att gå i arv till min dotter. Konkret arvsynd.

Sen började jag tänka på vilket som var det värsta övergreppet en man har utsatt mig för. Jag fick fundera en stund, innan det självklara svaret infann sig. Min egen försummelse av mina känslor och behov, och dåliga relationsval. Att det tog en liten stund att komma på det beror dessbättre på att jag numera varje morgon tar hand om mig på ett varmt, stilla och kärleksfullt sätt. I morse innebar det bl a lyssning på:



Uttrycket "totalt jävla mörker" kom till mig från ett kängpunkband från Skellefteå med samma namn. Tack!
Ett bra försök att ordsätta något bortom varje form av beskrivning.
När jag googlar uttrycket finner jag att det också är det svenska namnet på en volym av Robert Kirkmans seriealbum The walking dead. Kanske bra midsommarläsning?

Beröring, flöde, sammanhang och närhet

För en tid sedan visade SVT en mycket fin dokumentär om min gamle "husgud" Sven Lindqvist.
Berättelsen om ekorren, att tidigt förlora sin mamma (och i vilket sammanhang. Huvaligen!), om att vända om i tid (eller inte, som i hans (och mitt) första äktenskap), och så mycket annat se- och hörvärt   t ex sekvenser där Sven sover, samspelet med filmaren Hans-Erik Thereus, bokläsare, Agneta och barnbarnet. Och slutorden.

Som 18-åring blev jag starkt berörd av hans bok "Myten om Wu Tao-tzu". T ex etsade följande meningar sig fast:

"Den som tiger. Han samtycker.
  Den som viskar. Han ljuger.
  Den som skriker. Han hörs inte."

En bok om stor vanmakt således. I den stora världen och den lilla världen. Då förmådde jag bara se den i den stora världen. Bara där var den stor nog att spegla min vanmakt i den lilla världen.
Men att den kom i min väg att läsa!? Livsviktigt! Nu hittar jag andra ord som speglar detta:
"Det är nödvändigt att skapa sig ett jag att försvinna i. Det finns ingen värld utan jag."
Och så musiktips för tröst och uppbyggelse, som jag då inte alls uppmärksammade, men som nu finns i min mp3-spelare och inbäddat i detta och föregående blogginlägg.
Jag skrev ett långt brev till Sven då och fick hans senaste bok signerad som svar. Väckte en obestämd förundran i mig. Tomhet och vittring. Kanske stadfästes där hos mig ett livslångt sökande i böckernas värld.

Ser i Litteraturbanken.se att Sven några år tidigare skrev brev till Tomas Tranströmer!

Första punktens förvandling

"Ty fulländningen består inte i några drillar och tillägg. Liksom i barockens lutmusik går allt ut på ett korrekt anslag och framsteg består i en allt djupare förståelse för detta anslags betydelse. Man brukar kalla det en konsts alfa och omega: en spiralformig rörelse där man åter och åter måste tillbaka till utgångspunkten, men nu på en ny nivå - och det är i den första punktens förvandling fulländningen består."
(ur Sven Lindqvist: Myten om Wu Tao-tzu)