I Nobelpristagaren Mo Yans mäktiga epos/skröna om kinesiska revolutionens utveckling i hans hemby från 1949 och framåt, återföds godsägaren Ximen Nao en tredje gång omkring 1970. Nu som gris. "Och oavsett hur mycket kärlek de överöste mig med var jag fast besluten att svälta mig till döds och göra slut på mitt eländiga svinliv."
Men
"Huzhu lät spenen stryka mot mitt tryne och mina näsborrar. Det kittlade och jag gav ifrån mig en häftig nysning. Jag kände hur hennes händer ryckte till och sedan brast hon ut i skratt. "Jag visste inte att grisar kunde nysa", sade hon. "Sexton! Gris Sexton! Om du kan nysa måste du väl kunna äta!" Hon grep tag om spenen, riktade den mot mitt tryne och klämde försiktigt ihop den, så att en varm vätska sprutade in i min mun. Jag slickade instinktivt i mig den. Å, himmel! Jag hade ingen aning om att en suggas mjölk - min modersuggas mjölk - kunde smaka så sött, så underbart, så lent som siden, så varmt som kärlek, så fantastiskt att den fick mig att glömma förnedringen, att den fullständigt förändrade hela min syn på omgivningen, att jag för ett ögonblick kände att suggan som låg där på det hoprafsade höet och diade mina bröder och systrar var en nobel, helig, högtidlig och underskön varelse.
Utan en sekunds tvekan slängde jag mig över spenen och lyckades nästan sluka Huzhus ena finger. Sedan flödade vågor av varm mjölk genom min strupe och ned i magen. För var minut som gick blev både min kropp och min kärlek till suggan starkare. Jag hörde Huzhu och Jinlong klappa händerna och skratta, och i ögonvrån såg jag deras unga ansikten lysa som tuppkamsblommor. De höll varandra hårt i hand och när jag såg det flög glödande minnesfragment genom min hjärna. Men jag ville glömma allt det där, så jag slöt ögonen och lät mig svepas med av den glädje en kulting känner när han diar sin mor."
onsdag 31 oktober 2012
måndag 8 oktober 2012
Är allt mammas fel?
Svaret är naturligtvis nej, eftersom allt sällan är en persons fel. Det bäst sammanfattande svaret är ja.
Förra veckan såg jag "Vi måste prata om Kevin" av Lynne Ramsay efter en roman av Lionel Shriver, och filmen har levt kvar i mig sedan dess.
Besvärande är att man kan se filmen och uppfatta att sonen Kevin är född hopplös, otacksam och ond. Samtidigt spelas han med tvålfager charm i tre olika åldrar. Bilden är med andra ord komplex och jag vill göra viss spoilervarning för resten av texten.
Huvudpersonen är tveklöst mamman, kyligt med ändå mycket gripande spelad av Tilda Swinton. Vi får följa henne i en kronologiskt uppbruten helvetesvandring, som påminner om den som Olle Sarri gör i "Apan". (Jag ser verkligen fram mot Jesper Ganslandt nya film Blondie, med tre spännande aktriser i centrum. Premiär 23 november)
Varje förälder med insikt om sina anknytningsproblem måste bli djupt berörd av "Vi måste prata om Kevin". Därigenom behöver inte mamman gå oförstådd genom filmen, trots sin stora oförmåga att fullgöra sitt föräldraskap. Risken finns däremot att man inte förstår Kevins kallhamrade svar på mammans tillkortakommanden. Naturligtvis också svar på pappans svek, som främst består av frånvaro och aningslöshet. Han bär en stor del av ansvaret för att det går som det går.
Aningslöshet kan man inte anklaga mamman för. Hon kämpar förtvivlat, men fåfängt för att vara en bra mamma. Ja, vid ett tillfälle lyckas hon riktigt bra, vilket ironiskt nog väcker det intresse hos Kevin, som fullbordar katastrofen. Filmen rymmer en mycket besk humor och ironi...
Mamman står också kvar vid sin son och sin skuld genom hela dramat/filmen. De utvecklar en mycket djup och nära relation. En viktig beståndsdel i den är att sonen i slutet börjar bli tillräckligt vuxen och mogen att inse att allt inte är mammans/föräldrarnas fel.
I skrivande stund inser jag att filmens befriande inledningsscen, där samtidigt (min) drunkningsskräck ligger på lur (kaos är granne med gud), mycket väl kan vara en händelse som inträffar efter resten av filmberättelsen. En skön möjlighet.
På temat mamma/föräldraskap/skuld är följande scen ur "Persona" av Ingmar Bergman oförglömlig. Den återkommer för övrigt i en annan mycket stark film med Noomi Rapace i huvudrollen, "Daisy Daimond" av Simon Staho.
Om Vi måste tala om Kevin: DN , DN , Cinezine , Ciné , bt , DP , Ergo , Expr , FI , FP , GP , KA , KK , KN , MZ , NG , SDS , SR , SvD , SvD , SvD , SvD , UNT
Förra veckan såg jag "Vi måste prata om Kevin" av Lynne Ramsay efter en roman av Lionel Shriver, och filmen har levt kvar i mig sedan dess.
Besvärande är att man kan se filmen och uppfatta att sonen Kevin är född hopplös, otacksam och ond. Samtidigt spelas han med tvålfager charm i tre olika åldrar. Bilden är med andra ord komplex och jag vill göra viss spoilervarning för resten av texten.
Huvudpersonen är tveklöst mamman, kyligt med ändå mycket gripande spelad av Tilda Swinton. Vi får följa henne i en kronologiskt uppbruten helvetesvandring, som påminner om den som Olle Sarri gör i "Apan". (Jag ser verkligen fram mot Jesper Ganslandt nya film Blondie, med tre spännande aktriser i centrum. Premiär 23 november)
Varje förälder med insikt om sina anknytningsproblem måste bli djupt berörd av "Vi måste prata om Kevin". Därigenom behöver inte mamman gå oförstådd genom filmen, trots sin stora oförmåga att fullgöra sitt föräldraskap. Risken finns däremot att man inte förstår Kevins kallhamrade svar på mammans tillkortakommanden. Naturligtvis också svar på pappans svek, som främst består av frånvaro och aningslöshet. Han bär en stor del av ansvaret för att det går som det går.
Aningslöshet kan man inte anklaga mamman för. Hon kämpar förtvivlat, men fåfängt för att vara en bra mamma. Ja, vid ett tillfälle lyckas hon riktigt bra, vilket ironiskt nog väcker det intresse hos Kevin, som fullbordar katastrofen. Filmen rymmer en mycket besk humor och ironi...
Mamman står också kvar vid sin son och sin skuld genom hela dramat/filmen. De utvecklar en mycket djup och nära relation. En viktig beståndsdel i den är att sonen i slutet börjar bli tillräckligt vuxen och mogen att inse att allt inte är mammans/föräldrarnas fel.
I skrivande stund inser jag att filmens befriande inledningsscen, där samtidigt (min) drunkningsskräck ligger på lur (kaos är granne med gud), mycket väl kan vara en händelse som inträffar efter resten av filmberättelsen. En skön möjlighet.
På temat mamma/föräldraskap/skuld är följande scen ur "Persona" av Ingmar Bergman oförglömlig. Den återkommer för övrigt i en annan mycket stark film med Noomi Rapace i huvudrollen, "Daisy Daimond" av Simon Staho.
Om Vi måste tala om Kevin: DN , DN , Cinezine , Ciné , bt , DP , Ergo , Expr , FI , FP , GP , KA , KK , KN , MZ , NG , SDS , SR , SvD , SvD , SvD , SvD , UNT