Vad gör oss lyckliga?

Make/maka, partner och familj 47%
Hälsa 24%
En trevlig bostad 8%
Pengar och ekonomisk situation 7%
Religiöst/andligt liv 6%
Gemenskap och vänner 5%
Arbetstillfredsställelse 2%
Vet ej/annat 1%

Siffrorna är hämtade från boken "Välfärd utan tillväxt" av Tim Jackson, och redovisar en undersökning i Storbritannien 2005 om vilka faktorer människor anser påverkar deras subjektiva välbefinnande.

Jag är glad att jag plockade åt mig boken ur snabblånestället på Stadsbiblioteket, tog hem den och bläddrade lite i den.

Siffrorna ger mig bekräftelse på att jag gjort rätt som satsat "allt" på min partnerrelation de senaste 5-6 åren. (Nåja, jag arbetstränade 7 månader 2007/2008.)

Jag börjar också ha ork och förståelse för att en trevlig bostad är relativt viktig.(Vilket förbättrar relationen till min käresta :) )

Siffrorna är också ett "fett finger" åt Fredrik och påståendet att vi utan lönearbete befinner oss i utanförskap. Och blir en sorglig påminnelse om alla år (min dotters småbarnsår. Stön. Suck.), som jag ägnade åt besinningslös arbetsnarkomani. Eller som Maria Sveland skriver i "Bitterfittan": "ingen äktenskaplig kris eller så. Bara lite onormal trötthet kombinerad med logistiska mästerverk i dagishämtning och två fullblodskarriärer som vi båda hyser ett skadligt begär till."
Jag ryser och inser att jag ännu inte är helt försonad med detta övervåld mot mig själv och mina närmaste.
Undersjukskrivningarna är ett av våra största samhällsproblem!

Sist, men inte minst. Undersökningens siffror är ingen slutgiltig sanning, utan en sammanställning av hur ett stort antal människor i Storbritannien värderade sin situation år 2005. Själv anser jag att vänner och gemenskap har en större betydelse (än 5%) för mitt välbefinnande. Dessutom finns djur och natur med som viktiga punkter på min lyckolista. Här är en liten naturupplevelse, som gjorde/gör mig lycklig:



Vad gör dej lycklig?


Mer om Tim Jackson och "Välfärd utan tillväxt": Ordfront, SR , DN , AB , GP , Exp , SDS , AB

Lundells(p)ex

Jag försökte läsa Lundells "Jack" redan när den kom på 70-talet, men gav snart upp och avfärdade den som en flummig och omedveten drogberättelse.
I början på 2000 - talet gjorde jag ett nytt försök och mötte då en ensam sökare, antagligen den spegelbild av mig själv som fått mig att sluta läsa på 70 - talet.
Först i somras läste jag ut hela boken och fann då en både medveten och spontan skildring av (försök till) självständigt vuxenblivande och även mycket humor och ordglädje:

"Låg vid Trollsjön och oroade mej för att få stånd så att jag skulle bli tvungen att ligga kvar till kvällen för att kunna gå därifrån med hedern i behåll. Naturligtvis fick jag stånd. Och tvingades börja mana fram bilder av tidningar som blåste över vindtorra gator och granskogskvantiteten i Medelpad och problemen med att lära sej Pythagoras sats och sånt. Till slut var den slak och jag skyndade mej iväg. Jävla kuk.
Måste få knulla, sa kuken. Annars gör jag om det."
...

"Bart och Ritva drog snart iväg till sovrummet. Och där satt jag. Med den har Ebon och min mätta snok. Som inte alls ville vara med. Men jag måste ju i alla fall så jag strök henne väl över kinden och sa att hon va söt och ledde henne varligt till min säng och där låg vi sen i två timmar tror jag, med kläderna på och hånglade, som det kallas och när hon frågade hur gammal jag är och jag svarade tjugotre så trodde jag inte på vad jag sa. Kan ju inte vara mer än femton som ligger och torrknullar en brud mitt i natten och i två hela timmar. Till slut gjorde det så ont i underlivet att jag föreslog en promenad ner till sjön. Och, det måste jag beundra henne för, utan att visa någon som helst besvikelse tog hon mej i handen och vi gick ner till sjön i gryningen. Och gick väl där och konverserade så gott vi kunde och det kändes ungefär som om jag var ute och gick med morsan. Och så såg vi på sjön. Som rök. Och så gick vi upp till huset igen och hon tog en taxi hem vid halv fyra.
Jag tog mej en bärs och studerade Nackamastens blinkningar och undrade vad det var med mej och så fick jag stånd. Det kanske är mej själv som jag är tänd på.
Bart kom flämtande ut från sitt rum och såg lycklig ut i kalsingar och rufsigt hår.
Herregud! sa han och slog sej ner bredvid.
Ja, herregud, sa jag.
Hur var hon?
Vem då?
Ebon så klart.
Ja, hon var väl okej.
Sa du är ... förlöst nu då.
Tja.
Låg du inte med henne?
Jo det gjorde jag. Måste ju.
Jamen hur var hon då? Var hon vild? Tog hon för sej? Eller låg hon bara där och tog emot?
Vi tog aldrig av oss kläderna.
Han skakade på huvudet och gick in till sin dam igen.
Men natten var sval."

Ett par veckor senare:

"Det här ar ju jävla kul, skrek han. Ritva, för fan, RITVA! KOM HIT! Och ta med dej den där båten som ligger i skåpet i mitt rum.
Och hon kom med en liten vacker skuta i plast och Bart körde överlycklig omkring mellan våra ben och armar och plutade med läpparna och gav order till besättningen. Han lät ankaret gå mellan Ebons ben och sade sej vara tvungen att skicka ner en dykare för att undersöka om det fastnat ordentligt i botten och så dök han. Och Ebon for upp, tydligen kittlig, så att vattnet forsade öyer kanterna och blötte ner allt inklusive Ritvas fötter och ben och jag tog henne i armen och drog ner henne. Och fyra personer är väl ungefär vad som får plats i ett badkar. Bart skruvade på duschen och med vild glädje plågade vi varann med dom vinande vattenstrålarna och hade förbannat roligt och började slita i varandras tröjor som snart for iväg med smaskanden in i kakelväggarna under jublande skrattsalvor. Det var ingen som helst hejd på nånting längre! Vi for upp och ner i badkaret och skrek och sprutade vatten och slängde blöta svampar på varann och var värre än en drogad lekskoleklass.
Efter ett par timmars vattenlek drog jag med mej den halvnakna Ritva in i mitt rum och låste för säkerhets skull dörren. Ormen hade blivit uppjagad som en komet av att se och känna hennes bröst i badrummet att jag ville och ville fort som fan och hon med och under andfåddhet och ivrighet slet vi av oss vad som var kvar i klädväg och hon slängde sej tillbaka på sängen och särade på låren och sträckte ut armarna. Och jag dök rakt ner i hennes sköte och kysste henne och slickade henne och vispade runt med tungan i hennes stjärt till hon började grymta och jag gled upp över henne och knullade henne och hon knullade tillbaka. Ja jävlar!"



Igår hade jag för första gången riktigt kul på UDI:s Söndagsdans (länge sen jag var där). Mycket kontakt med en glad och lekfull, skuttande 4-5-åring i mig. Varje gång lika glatt överraskad och barnsligt förtjust, när jag återfann min partner efter två frisnurrar.

Mitt inre Calcutta

Så mycket omedveten tröst som funnits och burit mig genom livet. Plötsligt blir jag medveten om följande låt (Tack Alithia!) och påmind om när jag och PO (oplanerat) upplevde Hoola Bandola Bands konsert i Skagen 1996 under en cykelsemester på Jylland:



Jag är utsänd av landets ministrar
För att söka vår blivande prins
Och jag har lovat att jag inte ska komma tillbaks
Förr’n jag kan berätta för dom var han finns
Jag fick två stycken tecken att hålla mej till
När jag började resa omkring:
Ett födelsemärke som såg ut som en ros
Och en märklig gyllen ring

La la la...

Jag började leta på finare ställen
Dit en prins kunde tänkas gå
Sen fortsatte jag på krogar och sjapp
Och överallt där jag kunde komma på
Och jag sökte den gyllene ringen
I varenda juvelares bod
Och sen gick jag ut på avskrädeshögarna
Bland lumpor och sopor och skrot

La la la...

Och jag vandrade långt och länge
Överallt där människor bor
Och fast dom flesta väl har sina märken
Så var det inget som såg ut som en ros
Och många har ringar och smycken
Och ett fåtal har mycket mer
Men att allt det som glimmar inte är guld
Det har jag lärt mej av erfarenhet

La la la...

Dom fattiga i Calcutta
Som inte har nån mat
Samlar koskit och silar den för att se om det finns
Några osmälta risgryn kvar
Och så måste också den som vill finna
Och inte söker för sökandets skull
Vara redo att leta överallt
Och inte vara fördomsfull

La la la...

Så nu sitter jag här på ett ungkarlshotell
I en främmande, skrämmande stad
Och bland lumpor och lort och bland trasor
Och stank
Ligger mänskliga spillror på rad
Och bland dessa krokiga kroppar
Ska jag söka en ros och en ring
För kanske just en ibland spillrorna här
Ska visa sej vara en prins

La la la...

Befriat och bitterljuvt möte

I natt drömde jag om ett befriat och bitterljuvt möte med N.

"långsamt, långsamt, åh så långsamt
Så vann vi våra nätter tillbaks"

Möte med Siv och jagad med kniv

I natt drömde jag om ett fint möte med Siw Malmqvist(!). Vi satt nära varandra och hade ett livligt, glatt och kärleksfullt samtal, där jag också la min arm kring hennes liv, vilket gav en skön känsla av kontakt och närhet.

Jag hade ett hastigt möte med Siwan för drygt 10 år sedan på tåget från Borlänge till Mora. Hon skulle besöka nån släkting och jag var på väg till "Berget". Hon var glad och social, precis som i " Stjärnorna på slottet" och jag var deprimerad och svårtillgänglig. Nu är jag tydligen redo att möta henne på hennes planhalva... Just på kvinnodagen dessutom.

Min käresta drömde att hon blev jagad med kniv...

Längtan efter Liv

Det är sällan jag känner någon lust att lämna lägenheten, men när jag fick se en affisch för årets Littfest , som lyfte fram Liv Strömqvists namn, kände jag ett il av lust att besöka den och beskåda och lyssna till Liv.
Med stort intresse och nöje har jag läst hennes senaste seriebok "Prins Charles känsla". Först och främst är det en tankeväckande bok om kärlek och könsroller utifrån en feministisk genusteori.
För den som tror att könsrollerna är ett minne blott presenteras t ex följande fakta ur en undersökning av Kamratposten, där 6000 barn fick svara på frågan:

"Vem pratar du med när du är ledsen?"

Svaret blev:

Mamma 41%
Kompis 24%
Annan 12%
Ingen 11%
Pappa 5%

Det enda jag saknade i Livs "spaning" kring varför och hur vi parar ihop oss är anknytningsteorin. Desto gladare blev jag över den betraktelse kring sorgarbete, som hon har med i boken. Den gav stor igenkänning och bekräftelse att läsa.


"Sorgearbetet, det är som vilket arbete som helst. Man går upp på morgonen, äter frukost. Sedan sliter man hela dagen, bär, lyfter, staplar.
Man vistas på olika platser, olika människor passerar förbi. Man arkiverar, analyserar, skickar någonting. Tiden går fruktansvärt långsamt. Man längtar efter en rast.
Men det finns ingen rast. Det finns ingen helg. Det finns ingen semester. Det finns inget slut.
DET ÄR EN SJUKDOM OCH JAG ARBETAR MEDAN JAG ÄR SJUK."



Recensioner av "Prins Charles känsla": Sydsv , Exp , GP , GP , Svd , sn , bokhora , klittlit , DN , AB

Tungrörelseterapi

Jag har uppfunnit en egen kroppsterapi!

Ögonrörelseterapi är ett vetenskapligt sätt att läka trauman. Hur det går till konkret visas t ex i detta klipp (efter 1:30):




När jag vaknar på natten eller efter middagssömnen och mår riktigt dålig, brukar jag oftare och oftare komma i håg att på egen hand göra dessa ögonrörelser och märker att de lindrar smärtan och alltså också läker traumat. Jag har också märkt att jag när jag rör ögonen vill jag också hålla andan och även spänna munnen, vilket jag tolkar som ett försvar mot (ökad) kontakt med traumat. Detta ledde till att jag började öppna munnen och snabbt röra tungan från mungipa till mungipa. Då upptäckte jag att detta gav ett effektivare resultat för min del än ögonrörelserna. Dessutom börjar jag ganska omgående gäspa och slappna av bättre. Tungrörelseterapin var uppfunnen!


Här kan du läsa mer:
Ögonrörelseterapi hjälper vid ångest I den artikeln står också: Istället för att (låta patienten) röra ögonen kan terapeuten klappa patienten växelvis på händerna.
May fick ögonrörelseterapi – nu kan hon jobba igen I den artikeln står det ett varningens ord: "Det måste vara en stabil person som kan ta hand om känslorna som kommer upp. Därför går man igenom patientens bakgrund ordentligt innan man börjar med ögonrörelsen."

Ett vettskrämt barn som kämpar för livet

I går natt vaknade jag redan klockan två med en oerhört intensiv stress djupt inne i mig; ett vettskrämt barn, som kämpar för sitt liv. Samtidigt var jag kolugn i de yttre lagren av min kropp och i mitt sinne och förnuft. Det tog mig två timmar att sprida lugnet ner i mitt djup. Aldrig förut har jag upplevt skillnaden mellan mitt barnjag och mitt vuxna jag så stor och så tydligt. Så intensivt och så lugnt. Så stark kontakt mellan de två.
Jag insåg också att det hela triggats av min tvåtimmarsfika med L dagen innan. Vi har känt varann sedan 2002, men nu var det länge sedan vi sågs senast, bortsett från ett hastig möte, som ledde till att jag tog initiativ till ovannämnda fikaträff . Jag har tidigare tyckt det varit mycket svårt, ja, omöjligt att få en djup, bekräftande och närande kontakt med L.
Jag har bara upplevt riktig kontakt vid ett tillfälle och då upplevde jag att hon angrep och tog ställning mot mig. Före vårt fikamöte hade jag tänkt på detta och att det faktiskt var ett sant och äkta möte. En stadig grund att bygga något bra utifrån, istället för vårt i övrigt famlande i tomma intet. Vi har också hela tiden haft en ömsesidig önskan om god och fruktbärande kontakt. Och jag insåg att jag bar en stor del av ansvaret för våra tidigare misslyckanden, eftersom jag under dessa år krävde "den andres hjärta på ett fat" i alla mina relationer. (Jag erbjöd/ serverade även mitt hjärta på ett fat. M a o var jag desperat, jag bar ett nyfött, utsvultet, anknytningsbehövande barn inom mig.) Detta skrämde givetvis många människor, långt ifrån alla. Det har lett till fantastiska möten, men L blev skrämd och hyser ännu tydlig rädsla inför mig. Vilket triggar mig och gör mig arg, frustrerad och förtvivlad. I vilken grad insåg jag först inför vårt fikamöte, när min kära granne E påpekade att det handlar om den rädsla min mamma kände inför mig (som nyfödd). Tack, E!

L och jag pratade om detta och mycket annat under vårt fika och vi hade kontakt. Inga hela hjärtan på faten, men förtroligt, sant och fint. Bekräftande och närande. Plötsligt förvandlades denna i mina ögon tidigare "hopplösa" relation, vilket gjorde mig glad och upplivade och det skapade också kontakt med de ännu oläkta delarna av traumat från den nästan bottenlösa kontaktlöshet jag tvingades uppleva som nyfött barn.
Vilket ledde fram till de nattliga händelser jag skrev om inledningsvis.

Det hela har också inspirerats av min läsning av Beate Grimsruds hyllade och uppmärksammade bok "En dåre fri". Jag har känt att jag och Beate har mycket gemensamt ända sedan jag hörde titeln på en av hennes tidigare böcker; "Jag smyger förbi en yxa". Den titeln sammanfattar utmärkt hela min uppväxt och en stor del av mitt vuxna liv. Först nu har jag läst något av henne. "En dåre fri" är inspirerande och fasaväckande. Den visar som Beate själv säger "att det inom en och samma person kan rymmas en oerhörd skörhet, men också en enorm styrka".
Skörheten är lätt att förstå, när man t ex läser följande beskrivning av huvudpersonens pappa:

"Vad är det med pappa? När han ska hämta Odd på dagis kan han komma hem med fel barn. När han kör bil kan han inte välja vart han ska åka. Han kör efter bilen framför, svänger när den svänger. Ibland kan han ställa sig bakom parkerade bilar och vänta på att de ska åka. Ingen i mitt fotbollslag vill åka med i pappas bil till en bortamatch. Då är risken för stor att vi inte kommer fram."

Boken är skriven med humor, men också fasaväckande. Detta kommer fram även i beskrivningarna av ur barbariskt psykvården ännu fungerar, med bältesläggningar och tung tvångsmedicinering. Men den ger också exempel på god och hjälpande vård via värme och mänsklighet.



Jag glömmer aldrig hur mitt sargade hjärta klappade i takt med Joe Cooker i Woodstockfilmen på en biograf i Paris 1970 (medan J sov i stolen bredvid).

Om Beate Grimsrud och En dåre fri: DN , SvD , Corren , SMP , sn , SYS , Exp , HBL , AB