Murakamisex

Av en händelse har jag börjat följa den pågående radioföljetongen, Sputnikälskling. Någon dag senare ser jag Haruki Murakamis bok uppställd på biblioteket och lånar den. En tredje dag ser jag honom på TV, ta emot ett litteraturpris i Jerusalem och i mild, men bestämd form protestera mot Israels övergreppskrig mot befolkningen i Gaza. Plötsligt dyker gång på gång en författare upp, som jag aldrig tidigare hört talas om!

Hans bok Sputnikälskling fängslar mig på ett säreget sätt. Den berättar om tröstlös avståndskärlek, som jag vet alltför mycket om i mitt liv, men han har en egen och speciell ton, som tillför något utöver mina egna erfarenheter. Något som erbjuder en försoning. En lätthet och naivitet över mörka undertexter. Lätta fötter över mörka avgrunder. Hoppfullhet i en egentligen tragisk hopplöshet.

Så kommer i denna ganska svala berättelse, plötsligt och överraskande, en sexfantasi:

"Utan att säga någonting tog Sumire min hand och kramade den hårt. Hennes hand var liten och mjuk och en aning svettig. Jag föreställde mig att den rörde vid min hårda penis och smekte den. Jag visste att jag inte borde tänka så, men jag kunde inte låta bli. Tanken dök upp ändå. Som Sumire hade sagt fanns inget alternativ. Jag föreställde mig hur mina händer klädde av henne T-shirten, shortsen och underkläderna. Jag tänkte mig hur det skulle kännas att smeka hennes styva bröstvårtor med min tunga. Och sedan hur jag särade på hennes ben och trängde in i hennes fuktiga inre. Långsamt, längst in i det allra mörkaste, som lockade mig, omslöt mig och sedan stötte ut mig... Jag kunde absolut inte få stopp på mina vilda fantasier. Jag blundade hårt igen och väntade på att den förtätade tidsklumpen skulle dra vidare. Med ansiktet nerböjt väntade jag stilla på att den heta vinden skulle svepa förbi över mitt huvud."

Mer än två tredjedelar av boken återstår att läsa/lyssna till för min del.

Skendöd

Mitt mående just nu är en berg- och dalbana. I förrgår natt låg jag vaken uppfylld av liv, i natt genomledsen och döfärdig.

I det senare tillståndet fann jag inspiration, tröst och fascination i Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen, där Ingrid ligger skendöd, men hoppfull, i kista och ännu ej igenskottad grav. Hellre dö än bli hämmad i fantasi och drömmar av sin stränga fostermor.
Å så spelar den halvtokige spelmannen Gunnar Hede på sin fiol, sittande vid graven med benen dinglande nere i graven, så att flickan väcks och slår huvudet i kistlocket!

Vilken hejdlös och hisnande berättelse om den terapeutiska processen! Selmas saga får fram djupet, allvaret och den omstöpande möjligheten på ett mer träffsäkert och humoristiskt sätt än jag läst i någon modern litteratur.

Ett smakprov ur texten:
"Den skendöda kände med förfäran hur hon låg förlamad och inte kunde ila bort att rädda studenten. Hon gjorde det ena fruktlösa försöket efter det andra för att kunna resa sig, men dödens vanmakt band henne. Men så äntligen, äntligen! Hon kände hur hennes hjärta började klappa, blodet trängde fram genom ådrorna, dödsstelheten smalt bort ur kroppen. Hon reste sig och skyndade bort mot honom - - - -"

Läs mer om Selmas böcker t ex här.

Enqvist om längtan, befrielse, döden och kärleken

Jag läser "Boken om Blanche och Marie" av P O Enqvist i hopp om att finna några ledtrådar om hur det gick för honom efter att han blev helnykterist i slutet av "Ett annat liv".
I vanlig ordning döljer han sig i kvinnor och historiska personer, men mot slutet av boken finner jag några pusselbitar, som jag gärna instämmer i:

" Det var något varmt, hemlighetsfullt i denna förbjudna lägenhet som fick henne att känna det som befann hon sig simmande i ett varmt hav, blev vaggad i varmt vatten, nej som om hon vilade omgiven av fosterhinnor, som ett foster i en livmoder? kunde man tänka så? vilade inte detta foster i ett livgivande fostervatten? Samtidigt, intalade hon sig, var detta hon nu upplevde något större: livets innersta mening, bara uppenbarad för oskuldsfulla barn.
Som för mig, tänkte hon.
Hon försökte säga det till honom, men visste att han inte skulle förstå hur det var att leva i exil, att man då alltid drevs att uppsöka ett slags livmoder, i livets mitt, var man än befann sig!
Som om man alltid försökt hitta hem till denna livmoder, förstod han? var man än befann sig! alltid!"

"Hon hade plötsligt befriat sig från tyngd och historia och smuts, som om undret varit möjligt. Han hade, när han såg henne, gripits av något som liknade yrsel. Och under dansen, där egendomliga steg och rörelser verkade födas ur ingenting, hade hon plötsligt framstått som bilden av människan befriad från sina bojor, befriad från sina förutsättningar. Som om hon alls ej varit en maskin, utan förstått att man kunde välja sitt liv, och dansa in i ett nytt."

"Rör dig inte, viskade jag. Ligg stilla. Jag är inte rädd, jag vågar röra vid dig, du är inte helig, jag är inte helig. Och du är inte rädd. Jag rörde handen i mjuka lätta rörelser över hans bröst, hans hals, han andades lugnare nu. Är du inte längre rädd? Nej, viskade han, jag är inte rädd. Och du hör min röst? Ja, sade han, jag hör din röst. Står man vid ett stup, viskade jag, och allt är svart där nere, då får man inte stå ensam, då står jag tät intill dig.
Står du intill mig?
Ja, det är alldeles mörkt men vi delar mörkret, det är det som är kärleken..."

Sexordsmemoarer

Under veckan har jag hittat följande roliga och tankeväckande blogg:

Ditt liv på sex ord

Min sexordsmemoar för dagen får bli:

Förut förkrossad. Får varm, växande vård.

En personlig favorit, som jag kan instämma i, av Åke Larsson, Lidingö:

Hemma för vård av sjukt barndomsminne.

Vecka 7

Denna vecka bloggar jag här:

http://umea2014.blogg.se

Jag kommer att skriva om saker jag uppskattar i Umeås kulturliv.