S(p)ex, relationer och allvarsord

Kärlek

2012-01-31T15:01:00.003+01:00

Tiotusen unika besök på bloggen, förtjänar ett inlägg och ett kärleksfullt tack till mina läsare och framförallt mina eller snarare min kontakt i bloggvärlden.
Bloggen har fyllt sin funktion som snuttefilt och alltså även lett till ett bestående kärleksmöte och flera på vägen. Gott så och den får leva vidare om än nu med mycket sporadiska inlägg.

Jag har idag avslutat lyssningen/läsningen av Knausgård: Min kamp 1.
Den biter sig fast, frustrerar mig och fängslar mig med all sin detaljrika vardaglighet, där inget är för "lågt" för att utelämnas, nej, tvärtom. Senare delen av boken beskriver städningen av farmoderns hus där fadern metodiskt supit ihäl sig i sin moders närvaro. Och boken slutar med att konstatera: "Och döden... var inte mer än... en jacka som glider av en galge och faller ner på golvet."

Tillblivelse - att inte rygga tillbaka

2011-12-30T11:50:00.002+01:00

Ännu ett år av långsamt tillfrisknande. Jag kämpar inte längre i Skräckens hav, utan är en ilandspolad vrakspillra. Nattligt omstöpande kaos i de inre djupen, under en stilla hävande, ibland skälvande yta.
Jag gläds åt andras kamp och framsteg i min närmaste omgivning och som del av ett universiellt vinnarlag.
Ann Heberlein verkar funnit mer balans och harmoni, även om hennes inledande friskförklaring i "Ett gott liv", mest liknar ett gott skämt:
"Jag har alltså varit sjuk. Nu är jag frisk. Det anser min psykiater och det anser jag. Jag fick en massa nya piller förstås. Sådana som lugnade ner mig, som piggade upp mig, som gjorde så att jag kunde sova, som jämnade ut mina humörsvängningar, som tog bort sådant som kallas vanföreställningar. De gav mig eksem och utslag, bultande smärtor i benen, domningskänslor, darrningar i händerna, muntorrhet, mardrömmar."

Maria Elisabeth Skäringers starka Vinterprogram avrundade hon med ord jag helt kan dela:

"Att vara i sitt jag. Vara sig själv. Så svårt och enkelt på samma gång.
Och allting som blir vad man gör det till. Sannerligen.
Som en teaterscen där alla får sina roller tilldelade. Kanske vill man inte alls spela den där rollen man fick. För det var nån annan som skrev manuset. Men man gör det för att få vara med.
I början. I alla fall en liten stund. Tills jaget tränger sig fram. Den innersta längtan, ljuset, som ju finns längst där inne i oss alla. Och man förstår att man faktiskt bestämmer själv. Och då kanske allt rasar. Det som inte var byggt för att bestå. Och man kan känna sig ensam, innan det blir ljust på riktigt. Och det verkligt uppväxta inom oss, tar det lilla inre barnet i handen. Och då är jag aldrig mer ensam. För då har jag mig själv. Då bor jag i mig själv. Och det blir en alldeles ny gryning."

Allra mest fascinerande och lärorik fann jag Åsa Pehrssons berättelse om åtta år på sluten psykiatrisk avdelning. Om att inte rygga tillbaka, utan spegla fram den verkligt vuxne, som kan omfamna och bära det lilla, illa sargade barnet, och finna och utveckla goda, läkande relationer.
Lyssna du också! (Tack till Ulf Lundell vars tackbrev till Tendensredaktionen uppmärksammade mig på programmet!)

2012 ber jag om mer glädje och många, stora läkande tårar.

Vad önskar du?

Gott Nytt År!
önskar Tobbe

Tranströmertävling

2011-12-03T06:20:00.001+01:00

Män i överdragskläder med samma färg som marken kommer upp ur ett dike.
Det är övergångsområde, dödläge, varken stad eller land.
Byggnadskranar vid horisonten vill ta det stora språnget men klockorna vill inte.
Kringkastade byggnadsingenjörer lapar ljuset med torra tungor.
Bilplåtverkstäder inrymda i före detta lagårdar.
Stenarna kastar skuggorna skarpt som föremål på månytan.
Och de platserna bara växer.
Som det man köpte för Judas` pengar: "Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar."

I ovanstående dikt av Tomas Tranströmer har jag bytt ut ett ord.

Fråga 1: Vilket ord har jag tagit bort?
Fråga 2: Vilket ord har jag lagt till?
Fråga 3: Vad heter dikten?

Skicka svaren senast Nobeldagen 10 december 2011. Skriv Tranströmertävling i ämnesraden.

Pris: Välj mellan TT:s Samlade dikter 1954-1996 (pocket) + en Trisslott eller presentkort på 100 kr på Bokcafé Pilgatan, Umeå.

Vinnaren presenteras här den 11 eller 12 december 2011.

Lycka till!

Tiden och orden, och före dom

2011-11-13T08:34:00.003+01:00

Just nu lyssnar jag då och då till radioföljetongen "De kanske lämpade" av Peter Høeg, ypperligt inläst av Staffan Göthe. Peter Høegs berättarstil påminner ganska mycket om P O Enqvists, i alla fall i denna bok, som jag fick av H för länge sen, men som förblivit oläst i hyllan. Häromdagen lyssnade jag plötsligt andlös till följande rader:

"Hon hade gått fram till dörren som kvinnan gått ut genom. Därifrån ropade hon på mig. Jag gick fram till henne.
Hon var mycket allvarlig. Huden i ansiktet verkade mycket tunn, bristfärdig, som papper. Under den fanns bottenlös sorg.
Dock grät hon inte. Det var som om hon försökte sig på något.
- Vi väntar här, sade hon.
Vi satte oss ner, med ryggen mot dörren. Hallen var kall. Vi satt bredvid varandra. Hon tittade upp på mig.
- Mor kommer snart, sade hon.
Snart. Det var första gången någonsin hon nämnde tiden.
Då förstod jag meddelandet i hennes förteckningar.

Det var ordning, meddelandet var ordning. Det hon hade berättat för mig var att hon försökte skapa ordning i världen.
På golvet, när jag satt mig bredvid henne, hade jag sett, som med hennes ögon, hur världen kom emot henne. Stor och oöverkomlig. Med orden försökte hon, i detta kaos, lägga tunnlar av ordning.
Att ordna är att känna igen. Att veta att det i ett oändligt, okänt hav finns en ö på vilken man varit förr. Det var sådana öar hon hade pekat på. Med orden hade hon knutit ett nät av välkända människor och föremål.
- Mor kommer snart.
I den kaotiska sorgen över att vara skild från kvinnan hade hon skapat ordning genom att förklara att den var tidsbestämd, tillfällig, att den skulle ta slut. För att övervinna smärtan av skilsmässan hade hon använt tiden.
Kring ett barn kommer och går människor, föremål dyker upp och tas bort, omgivningen tar form och upplöses. Och det ges ingen förklaring, för hur ska man förklara världen för ett barn?
Då hade hon använt orden. Ord framkallar och håller kvar det som är borta. Med sina förteckningar hade hon försäkrat sig om att det hon en gång känt till skulle komma tillbaka.
Hon såg upp på mig. Ögonen var fyllda med tårar, men hon grät inte, det var som om hon klarade av sorgen."

Och hur var det före tiden och orden?

Varje cell minns, men skräcken går att pö om pö frigöra mig från med kärlek och vila. En ö av kärLEKsfulla relationer.

Hud och jord är ett

2011-10-29T16:30:00.000+02:00

Många år trodde jag att texten i låten nedan var "Eld och jord är ett" och "Allting är en väg".

Jag var ännu hjälplöst insnärjd i avgrundsdjupa trauman och deras brinnande smärta.

När jag så tidigare i år åter lyssnade på låten, tyckte jag att de sjöng "Gud och jord är ett".

- Men det kan väl ändå inte stämma, tänkte jag och kollade i texthäftet och texten är:

"Hud och jord är ett
Allting är en väv"

Jag kan allt oftare känna så även i mej.

Lasse Berg om anknytning och föräldraskap

2011-10-24T06:30:00.000+02:00

Glädjande nog har Lasse Berg blivit nominerad till Augustpriset för sin bok "Skymningssång i Kalahari - Hur människan bytte tillvaro".
Här kommer ett smakprov ur boken:

"Under mina besök hos bushmän som då fortfarande levde som nomadiserande samlare förundrade jag mig mycket över deras barnuppfostran.
...
En förvånande stor del av tiden tas alltså spädbarnen om hand av andra än föräldrarna. De utövar kollektivt omhändertagande, ”allovård” (allocare där det grekiska ordet allo står för ”annorlunda” eller ”någon annan”), som evolutionspsykologen Sarah Blaffer Hrdy skriver om i sin Mothers and Others.
....
Detta förhållande mellan vuxna och barn under vår långa samlartillvaro leder till en kontraintuitiv slutsats: Nutida dagisbarn lever kanske i en miljö som är mer i enlighet med vårt ursprung, mer naturlig, än de barn som är ensamma med någon förälder, oavsett kön?
Anknytningsteorin är en av de mest inflytelserika evolutionspsykologiska skolorna någonsin. I sin ursprungliga form och i yttersta enkelhet går den ut på att det nyfödda barnet likt alla andra primatungar föds med ett enormt behov av fysisk och emotionell kontakt. I dess hjärna finns en rad funktioner inbyggda som gör det möjligt att söka sådan stimulans och att uppfatta
vårdnadsgivarens omsorger. Så småningom anknyter det växande lilla barnet till någon eller några av dessa personer, som får en avgörande betydelse för dess utveckling. Under evolutionen har detta medfödda behov av anknytning selekterats fram eftersom ökat barnets chanser att överleva.
Teorin bygger bland annat på John Bowlbys viktiga Attachment från 1969. Där presenterar han studier av schimpanser, gorillor, babianer och rhesusmakaker och deras ungars totala beroende av sina mödrar, vilka de under lång tid knappt släpper taget om. Analogin till Homo sapiens var självklar. Det fanns med den tidens kunskap om våra förfäders liv ingen anledning att ifrågasättaa att allt handlade om just moderns, och möjligen faderns, eller någon ersättares, avgörande roll för barnets tidiga utveckling. Ändå hade utökade primatstudier redan då kunnat ge ett annat perspektiv. Bowlbys apor råkar alla tillhöra de arter som motsvarade rådande uppfattning om hur en moder borde bete sig bland människor. Men av jordens 276 arter primater (eller om de med nyare klassificering möjligen nu är 400) är det bara bland ungefär hälften som den lilla ungens väl och ve exklusivt är moderns sak. Bland primaterna finns det i själva verket alla tänkbara former av hur man tar hand om avkomman. Absolut vanligast är att fadern finns kvar i flocken under hela uppväxten, men inte spelar någon roll för sin unges överlevnad annat än i någon allmän roll som försvarare av flocken. Att skaffa mat till ätteläggen är i de flesta fall moderns ensak. Hjälpsamma fäder som bryr sig om den lilla och kommer med mat till den lyser med sin frånvaro.
Men det finns undantag, till exempel sexton arter apor av släktet Callicebus och ett antal andra arter i släktet Aotus där det är fäderna som släpar runt på ungarna och ser till att de får mat. Där sker Bowlbys anknytning till fadern. Bara var tjugonde däggdjursart är monogam. Bland dem där anknytning sker till både fadern och modern har forskning visat att det är olika hormoner och signalsubstanser som är involverade, främst oxytocin hos modern och vasopressin hos fadern. De är också betydelsefulla för andra former av anknytning än mellan ungar och föräldrar. Forskning på Karolinska Institutet i Stockholm tycks visa att nivån av vasopressin hos män till exempel har betydelse för deras förmåga att vara trogna sin partner.
Vill vi veta vilka mönster som eventuellt kan finnas inskrivna i våra egna arvsanlag så är det därför säkrast att inte utgå från någon annan primat utan från den gruppdynamik och de sociala förhållanden under vilka vårt primatarvs anknytningsmekanismer utvecklats. Det senaste årtiondets nya kunskap om homininernas historia tyder alltså på att man när det gäller oss själva bör söka svaren i hur vår speciella allovård utvecklats.
Det finns inga generella primatregler, annat än kanske att den tidiga anknytningen är viktig. En annan är att ju större ungarna är i förhållande till mödrarna, desto längre dröjer det till nästa unge, annars förmår inte modern att skaffa all den mat som behövs innan den lilla klarar sig själv. De stora människoaporna föder ungar med sex till åtta års intervall. Så fort ungarna slutar dia klarar de sig själva.
Människan avviker kraftigt från denna mall. Trots att vi föder de förhållandevis största ungarna (dessutom tre gånger så feta som bland andra däggdjur av vår storlek), vilka växer långsammast (bara något enstaka av de allra största djuren är dräktiga under en längre period) och behöver ofattbart långtid innan de kan skaffa sin egen mat (uppåt 18 år!), så är det genomsnittliga intervallet mellan födslarna i samlartillvaron bara hälften av människoapornas, tre till fyra år. En nyfödd Homo sapiens kommer att behöva 13 miljoner kilokalorier innan den kan försörja sig själv och fortplanta sig. Ingen mamma klarar av att under alla dessa år samla ihop all denna mat utöver de egna behoven. Det räcker inte ens att hon får hjälp av pappan, även om detta är en förutsättning. Det är dessutom inte nog med att de i genomsnitt har framgång med detta över till exempel ett år. De stackars föräldrarna måste lyckas hela tiden, vecka efter vecka, år ut och år in. Och till råga på allt med ytterligare en unge att ta hand om efter några år. Ett enda brott i denna näringstillförsel under en vecka och ungen svälter ihjäl. Hela den genetiska kedjan är bruten. Med tanke på ungens långsamma tillväxt är den mänskliga nativiteten obegriplig. Människan borde inte ha det nuvarande mönstret där hon föder dubbelt så ofta som människoaporna, utan hälften så ofta. Och skedde födslarna hos människan följaktligen med 12-16 års mellanrum, och om man räknar med den vanliga dödligheten bland samlare på 50 procent innan de blir könsmogna, så hade det inte blivit många Homo sapiens kvar efter några generationer.
Det finns bara en förklaring till människans så bjärt avvikande mönster bland de stora primaterna: allovården, många individer som hjälper till med att ta hand om ungarna, allas vård av gruppens lilla dyrgrip. Vilket exemplen från nutida samlares liv visat inte nödvändigtvis minskar föräldrarnas speciella roll. Men det behövs en hel by, för att använda en nutida metafor.
Utan alloföräldrar hade det aldrig funnits en mänsklig art, säger Hrdy."

Killing me softly with his book

2011-08-26T07:33:00.006+02:00

Jag har försmäktat i den känslomässiga eländes- öken, som Tomas Bannerheds "Korparna" är.
Jag har lustläst hans vackra skildring av hur en ung man, en pojke, lever sig igenom detta helvete.

Boken är värd alla lovord den fått av sina recensenter.
Som smålänning i förskingringen njuter jag extra av att få möta min uppväxts tungomål, så tonsäkert fångat, på samma sätt som i "Kioskvridning 140 grader : en wästern" av Peter Törnqvist, som jag dock aldrig läste ut, men njöt att läsa delar högt ur.

Åter till "Korparna". Titeln är f ö det enda som inte faller mig helt på läppen med boken. Jag skulle ha döpt den till det mer suggestiva "Sannfåglar".

I de enskilda detaljerna stämmer nästan ingenting med min uppväxt i samma Småland, men som helhet är boken en blåkopia av mitt barndomsöde. Sorgligt, men sant.

Boken har också samma tema som Beate Grimsruds "En dåre fri". Det sjuka och friska löper sida vid sida.
Undergångens käftar och livskraftens drake tumlar runt i samma individ, samma familj, samma bygd.

Recensioner och annat om "Korparna" och Tomas Bannerhed: SvD , Smp, Babel , DN , SvD , Smp , GP , Expr , Corren , SR , AB , GD

Oskiljaktliga

2011-08-06T21:30:00.002+02:00

I går natt hade jag en dröm. Den var väldigt påträngande, stark, levande, närgången och detaljerad. Jag vaknade ur den redan 00.15.

Jag satt i koncentrationsläger och gjorde upp med en av vakterna om att jag skulle få träffa och vara tillsammans med mitt inre barn och betalade därför med undangömda pengar och värdesaker.
Vakten bröt dock löftet efter att ha fått sin muta. Jag ströp honom då med mina bara händer. Det tog lång tid och jag kände hela tiden mina händer kring hans hals och halskota. Han låg ner, halvt in under en bänk. En annan vakt tittade in och var mycket nära att upptäcka vad som pågick. Men hans blick höll sig precis utanför synvinkeln, som skulle avslöja och förhindra mitt dåd. Och så dog vakten.
En stund senare vaknade han åter upp, men då gav sig några medfångar på honom och jag vaknade upp ur drömmen. I drömmen var jag hela tiden lugn och beslutsam, så också när jag vaknade uppfylld av drömmens starka verklighetskänsla.

Senare på natten drömde jag mycket starka och nära mjölkningsdrömmar (läs amningsdrömmar), som visar att jag denna natt var i stark kontakt med mycket tidiga minnen.

Det hela triggades av att E från Försäkringskassan ringde dagen före för att påminna om att basprogrammet i Steget vidare börjar igen nästa vecka. Känner man mig det allra, allra, minsta, så vet man att jag inte behöver någon påminnelse om detta, utan har full koll.
Vidare är basprogrammet (eller rehabiliteringen) inte mitt önskemål, utan hon påminner om något som hon vill. Detta triggar att hon (läs mamma) inte ser mig och mina behov, och att jag ska finnas till för hennes behov.

I sak är det hela här och nu - bagateller, men blir så starkt för mig, eftersom jag har projicerat mina otillgodosedda spädbarnsbehov på henne och denna rehabilitering. Nu släcktes ett orealistiskt hopp hos mig. Min mamma är ju sedan länge död och kan varken se eller tillfredställa mina behov. Eller ändra på hur det var under min spädbarnstid.

Mitt orealistiska hopp har gjort att jag avstått från att begära större utrymme för mina otillgodosedda behov i relation till min käresta och alltför mycket tålmodigt låtit hennes semesterbehov styra sommaren. Det måste bli ett slut på detta och jag märkte direkt att min käresta gav mig större uppmärksamhet och mer påtagligt och handfast omhändertagande, när hon fick uppleva min uppgivenhet, svaghet, passivitet, som följde på E:s samtal.

I drömmen fanns också det positiva budskap att jag aldrig kommer att överge mitt inre barn igen. Så samtalet har haft dubbelt positiv effekt.

Att E nu också "viftade bort" vår överenskommelse att jag skulle försöka ordna en tid hos T för mig, henne och U, var den tyngsta pucken i det hela här och nu. Men, men jag är väldigt, väldigt van vid att bli (omedvetet) illa behandlad av samhällets "hjälpare". Och även detta är en småsak, kanske ett missförstånd eller ouppklarad oklarhet. Vi får reda ut det på onsdag.

Terapeutiskt sett var samtalet till stor hjälp.

ÖK- och VK-spex

2011-07-05T14:00:00.005+02:00

I dagens avsnitt av radioföljetongen (som avslutning) bjuder Torgny Lindgren på en historia från sin tid i Umeå. Han berättar inledningsvis också hur han var medhjälpare åt en storspion och sedan hur en metafor för första gången fastnar i hans minne. En metafor som sedemera kom att bli titeln på hans mest kända roman.

Läs avsnittet om Umeå nedan:

”Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Ume, denna underliga stad som ingen lämnar förrän han har fått märken av den. Det hände också att jag cyklade eftersom min cykel ännu inte blivit stulen.

En dag i oktober nittonhundrafemtisex kom jag med högsta möjliga fart nedför Östra Kyrkogatan och svängde så djärvt och brant jag förmådde in på Skolgatan. En skolpojke som befann sig mitt på övergångsstället råkade komma i min väg. Av våldsamheten i kollisionen kastades vi ett gott stycke åt varsitt håll. Efter en stund reste vi oss båda, omskakade men oskadda.

Och jag gav honom en lidelsefull, ja obehärskad lektion i trafikkunskap, fylld av eder, förbannelser och upprörande hotelser. Han gjorde klokt i att hädanefter ha klart för sig att han som fotgängare saknade rättigheter, den som går till fots är en stackare. Framtiden tillhör oss cyklister, sade jag.

Därefter tog jag mig fort upp till tidningsredaktionen, vid en av de för tillfället lediga maskinerna vid det stora redaktionsbordet skrev jag min artikel. När den dagen därpå var införd på fjärde sidan hade den rubriken HÄNSYNSLÖS CYKELMARODÖR I UMEÅ.

En ung cyklist, iförd mössa från en av lärdomsstadens högre skolor, hade vid middagstid mejat ned en oskyldig fotgängare. Han hade fullbordat det brutala, kanske till och med överlagda dådet genom att muntligen kränka och förödmjuka det hjälplösa offret för överfallet. Han hade även viftat med knytnävarna.

Huvudparten av artikeln utgjordes av djupt kända, sorgmodiga reflektioner över sedernas förfall, det tilltagande, meningslösa våldet, ungdomens sjunkande bildningsnivå och osäkerheten till liv och lem på gator och torg.

Efter ett par dagar blev jag inkallad till chefredaktören. Han satt på en högryggad stol bakom ett tomt skrivbord, ovanför honom hängde ett oljemålat porträtt av fadern, landshövdingen.

Jag stod mitt på golvet i en ställning som jag sedermera skulle fullända under min tid vid flygvapnets avdelning för fotografi, kryptoteknik och fototolkning.

Jag har lagt märke till de artiklar ni författat för min tidning, sade han. De är inte helt värdelösa.

Åh, sade jag, några filmrecensioner och notiser om konstutställningar och konserter. Strunt alltsammans. Gjort med vänster hand.

Men ni borde ägna mera uppmärksamhet åt kommateringen, sade han och såg mycket allvarligt på mig genom de

starka glasögonen.

Ja, sade jag, det ska jag. Semikolon är också ganska besvärligt.

Kommatecknen är näven i den skrivna texten, påpekade han. Alla våra tankar är endast arabesker omkring kommatecknen.

Ja, sade jag, ungefär den tanken har också slagit mig åtskilliga gånger.

I all synnerhet, fortsatte han, uppskattade jag er artikel om cykelmarodören som härjar här i centrala Umeå. Där förmådde ni formulera några av de mest bärande övertygelserna i vårt samhälle, vad ni lyckades uttrycka i den där anspråkslösa notisen var, enkelt uttryckt, vår civilisations credo.

Tack, sade jag.

Om alla unga människor i vårt land hade en sådan inställning till livet, ett sådant allvar, en moralisk hållning, då skulle vi inte behöva hysa någon oro för framtiden!

Jag tror, sade jag, att jag skulle kunna göra ännu bättre ifrån mig.

Den som skriver, sade chefredaktören, måste i första hand vara uppfylld av medmänsklighet!

Och samtidigt tänka på kommateringen, fyllde jag i.

Till sist röjde han skälet till att jag kallats till hans rum: han ville erbjuda mig en plats som volontär vid redaktionen, en beskedligt avlönad lärotid, några år av övningar och prövningar men också lustfyllt arbete i det skrivna ordets tjänst.

Och därefter en livslång anställning, trygghet, gemenskap, spänning, ja allt man kan begära av livet. Vad jag erbjuder er är kort sagt en meningsfull tillvaro, sade han. Ni kommer aldrig att ångra er!”

Mentaliseringsspex

2011-05-06T21:28:00.006+02:00

Till min glädje upptäcker jag att det var länge sen jag skrev om föredettingar.
Just nu lyssnar jag dock då och då till Radioföljetongen i P1, Ian McEwans "Hetta" uppläst av Johan Rabaeus. Idag sändes del 15, som innehöll ett underbart avsnitt, som väl illustrerar begreppet mentalisering. Mentalisering handlar om inlevelseförmåga. Förmågan att se andra inifrån och sig själv utifrån och att detta är ett osäkert företag...

"Han tog påsen i bägge händerna och rev upp den, varvid en kallfuktig doft av stekfett och vinäger frigjordes. Det var en bedräglig laboratoriesimulering av fish-and-chipsbutiken på hörnet, ett iscensättande av kära minnen och begär och nationstillhörighet. Den där flaggan var ett noga övervägt val. Han tog ett ensamt chips mellan pekfingret och tummen, lade tillbaka påsen på bordet och lutade sig tillbaka. Han var en man som tog sina njutningar pa allvar. Knepet var att placera chipset mitt på tungan och så, efter det att känslan hade spritt sig ett ögonblick, trycka upp potatisen hårt så att den krossades mot gommen. Han hade en teori om att den stela ojämna ytan åstadkom pyttesmå skrubbsår i det mjuka hullet där det kom in salt och kemikalier, vilket åstadkom en lätt och egenartad njutning och smärta.

Likt en vinmästare vid en stor provning hade han slutit ögonen. När han öppnade dem stirrade han in i den stadiga gråblå blicken från mannen mittemot. Beard, som bara kände sig lätt skamsen, gjorde en otålig gest och tittade bort. Han visste hur han måste ha sett ut, en tjock medelålders dumbom som intensivt hängav sig åt en liten bit skräpmat. Han hade betett sig som vore han ensam. Än sen då? Det fanns inte många fördelar med att bli äldre, men det här var en. I ett enkelt hävdande av sin individualitet, snarare än för att tillfredsställa sina föraktliga behov, sträckte han fram ena handen för att ta ett chips till, och när han gjorde det mötte han på nytt den andre mannens ögon. De var smala, hårda, blinkade inte, uttryckte inte mycket annat än en vildsint nyfikenhet. Det slog Beard att han kanske satt mittemot en psykopat. Jaha, ja. Han kunde själv vara något av en psykopat. Den salta återstoden av det första chipset fick det att kännas som om han blödde från tandköttet. Han sjönk bakåt mot sätet, öppnade munnen och upprepade proceduren, fastän den här gången höll han ögonen öppna. Det andra chipset var ofrånkomligen mindre pikant, mindre överraskande, mindre skarpt än det första, och det var just precis den här ofullkomligheten, den har sinnliga besvikelsen som var orsaken till det för narkomaner så välkända behovet att öka dosen. Han skulle äta två chips på en gång.

Det var i det har ögonblicket, just när han tittade upp, som han såg att medpassageraren satt framåtlutad, fortfarande med kusligt stel blick, och stödde armbågarna mot bordet, kanske i medveten parodi. Sedan lät mannen ena underarmen falla ned mot påsen likt en kran, stal ett chips, förmodligen det största i hela påsen, höll det framför ansiktet ett par sekunder och åt sedan upp det, inte på Beards kräsna sätt, utan fräckt tuggande, med åtskilda läppar så att man kunde skymta hur det förvandlades till en smet på hans tunga. Mannen blinkade inte ens, så intensiv var hans blick. Och handlingen var så upprörande, så oortodox, att till och med Beard, som var fullt kapabel till okonventionellt tänkande - hur hade han annars fått sitt Nobelpris? - bara kunde sitta där stel av chock och för värdighetens skull försöka se nollställd ut, inte förråda något tecken till känsla.

De båda männen såg varandra stint i ögonen, och nu var Beard fast besluten att inte titta bort. Ingen tvekan om saken, mannens beteende var aggressivt, handlingen var öppen stöld, hur trivialt stöldgodset än var. Och om det skulle komma till handgemäng tvivlade Beard inte på att han skulle ligga på golvet inom några sekunder, med brutna armar eller krossat huvud. Men möjligtvis fanns det också ett annat element, någonting lekfullt bakom denna obeveklighet och denna drift med en äldre mans löjliga förtjusning i skräpmat. Eller så retades han med en förstockad borgare på det gammaldags situationistiska sättet. Eller ännu värre, karlen trodde att Beard var bög, och det här var en invit, ett slags modernt förspel känt bara inom vissa undergrupper, för vilka hans purpurröda sidenslips, rent hypotetiskt, var en oavsiktlig signal, en öppen inbjudan till förförelse. Var det inte en viktig markör för sexuell orientering förr i tiden att ha en ring i det ena eller andra örat, vilket hade han glömt? Den har mannen hade två ringar i vartdera örat. Fysikern visste mycket om ljuset, men om formerna för offentliga uttryckssätt i samtidskulturen var han okunnig. Slutligen återgick Beard till sitt ursprungliga antagande och fortsatte att fundera på om medpassageraren var ett psykfall på otillåten drogsemester från sin litiumbehandling, varvid det i så fall skulle vara olämpligt att fortsätta med att sitta och se honom i ögonen. Vid den tanken tittade Beard bort och gjorde det enda han kunde komma på. Han tog ett chips till.

Vad väntade han sig? Så fort detta chips låg på Beards tunga föll mannens hand igen, och den har gången tog han två, precis som Beard själv hade tänkt göra, och åt dem på samma sorglösa, vulgära sätt. Det skulle säkert inte vara ett lyckat drag att rycka åt sig påsen från bordet - alldeles för fysiskt, alldeles för plötsligt. Farligt, att bryta ny mark, inbjuda till slagsmål. Skulle någon rädda honom om det gick så långt? Beard såg sig förstulet omkring i kupén. Passagerare läste, eller stirrade med tomma ansikten ut i rymden eller ut genom fönstret mot västra Londons vintriga förstäder, omedvetna om dramat. Vad var det för intressant med två män som tyst delade på lite snacks? Det var paradoxalt, men som Beard såg saken, var det förnuftigare att fortsätta det som redan hade påbörjats. Det föll honom inte in att undvika konfrontation med en starkare man genom att ge vika och låta honom ha påsen för sig själv. Beard tänkte inte låta sig trakasseras. Han var kanske kort och överviktig, men han hade en välutvecklad känsla för rättvisa och stod alltid på sig. Han kunde vara obetänksam. Några gånger hade följderna blivit förödande. Han tog ännu en skiva friterad potatis. Hans motståndare, med blicken fortfarande fäst på Beard, gjorde detsamma. Sedan om och om igen, i två ronder till, dök deras händer ned mot påsen, i jämn, noga övervägd snarare än snabb följd, och de rörde aldrig vid varandra. När det bara fanns två chips kvar plockade den unge mannen åt sig påsen och i en parodi på hövlighet erbjöd han dem åt Beard. Det enda svaret på detta, den slutliga förolämpningen, var att vända sig bort. Det var ett övergrepp. Tåget började sakta in, folk sträckte sig efter sina ytterkläder, en datoriserad röst påminde passagerarna om att inte lämna tåget utan sitt bagage. Med en rörelse som befäste hans triumf vek den unge mannen ihop plastpåsen i näven och körde ned den i papperskorgen under bordet. Omsorgsfullt torkade han rent bordet från smulor och saltkorn med ena handen. Beards förödmjukelse var total. Det var så har det var att bli äldre, att bli hunsad av de unga, de starka, och inte få någon upprättelse. Han kände med en värmande anstrykning av självmedlidande hur alla orättvisor, allt förtryck genom historien, alla oförsvarliga invasioner, allt kaotiskt krigshetsande, alla tyranniska brott mot rättssäkerheten fanns koncentrerade i detta ögonblick, och hans självrespekt och hans plikt mot de förtryckta överallt krävde att det såg ut som om han gjorde motstånd. Annars skulle han aldrig kunna leva med sig själv. Han kastade sig fram, grep motståndarens vattenflaska, slet av locket och drack i djupa drag - han var hur som helst törstig - drack ur den ända till botten, varenda droppe av dess tjugofem centiliter. Han slängde flaskan på bordet med en trotsig kom-och-ta-mig-blick. Det blå locket rullade ned på golvet. Den unge mannen funderade ett ögonblick, reste sig sedan och steg ut i mittgången, varvid han avslöjade sin fulla längd, någonstans runt en och nittio. Beard, som redan började ångra sin utmanande handling, blev sittande på sin plats, fast besluten att inte krypa ihop. Mannen sträckte sig upp, och i en enda ledig rörelse med sin överutvecklade arm svängde han ned Beards väska på golvet och ställde försiktigt ned den bredvid dess ägare. Om detta var en akt av botfärdighet gjorde den inget intryck på Beard och han besvarade den med en ilsket föraktfull blick. Hans fiende tvekade ett ögonblick och såg ned på den äldre mannen med ett uttryck av sorg eller medlidande, och sedan vände han sig om och gick med långa kliv bort genom kupén.

Beard lät honom få ett ordentligt försprång innan han reste sig. Han ville aldrig mer se karlen. Det gick en hel minut innan han steg ut på perrongen. Lätt darrande nu, av vrede eller chock, eller lite av båda, hade han vissa svårigheter att få på sig rocken - skärpet hade snärjt sig runt en arm. Skosnöret hade gått upp. När han ställde sig på knä för att knyta det med fingrar som ännu inte lydde helt, kom han ihåg sin bunt med tidningar och bestämde sig för att lämna kvar dem där de var. Till slut banade han sig fram längs perrongen mot biljettspärren, mer eller mindre samlad. Detta var ögonblicket som skulle stanna kvar hos honom, och som skulle komma att symbolisera varje omvärdering han någonsin skulle göra av sitt förflutna, varje reviderat eller förbättrat perspektiv han någonsin skulle få på sin egen historia, sin egen dumhet och andra människors motiv. Han hade stannat sex meter före spärren. Han ställde upp rullväskan på högkant och trevade under rocken i kavajfickan efter biljetten. Det fanns något annat där, något plastigt, skrymmande, lätt, knastrande. Plötsligt kom det för honom ett förvirrat barndomsminne av ett trolleritrick på en basar i byn, när en eller annan fingerfärdig person hade dragit fram ett ägg, eller en kanin eller kyckling ur den tioårige Michael Beards öra, något fysiskt omöjligt, precis som det här: hans chips, de han redan hade ätit upp. Han drog fram påsen och stirrade förbluffad på den, Union Jack, de dansande serieteckningsdjuren, medan han intensivt önskade att han kunde få dem att försvinna. Och den där andra påsen? Vilken oerhörd omvärdering av varje ögonblick, varje impuls, av karaktären hos mannen han aldrig mer ville se, och av hurdan han, Beard, måste ha tett sig - en ondskefull galning.

Han var så fullständigt skyldig att det för ögonblicket kändes som en befrielse, egendomligt likt glädje. Det var inte tal om några ursäkter, han hade inget försvar. Han kände också en glädjelös impuls att skratta. Hans villfarelse var så otvetydig, så flagrant, så absolut, han stod så totalt avslöjad inför sig själv, en naken dåre, att han kände sig renad och förlossad, likt en botfärdig syndare, likt en hänförd medeltida flagellant som nyss fått ryggen hudflängd. Den arma karlen vars mat och dryck du slök, han som erbjöd dig sina sista smulor, som lyfte ned ditt bagage, var en mänsklighetens vän. Nej, nej, det gick inte nu, återblickens plåga måste bordläggas.

Trots att han måste skynda till mötet blev han kvar en god stund på den myllrande perrongen under det avlägsna glastaket och dess slamrande ekon medan passagerare tog en omväg runt honom, och chipspåsen höll han tryckt mot bröstet i en intensiv men helt grundlös förnimmelse av att ha kommit till insikt."

Mer om "Hetta": GP , DN , SDS , Expr

Uppblåst och okänslig

2011-05-04T10:10:00.002+02:00

"Jag går omkring i mitt Pompeji bland ruiner", skaldar Olle Adolfsson i "Trubbel".

Numera trivs jag rätt bra i mitt eget sällskap, trött, ledsen och otymplig, är betydligt mer angenämt än när jag rusade runt, som en skräckslagen, skållad råtta.

Samtidigt inser jag att min omgivning ännu lätt uppfattar mig, som uppblåst och okänslig. Och så påminns jag åter om orden som slog mig rakt i ansiktet för snart ett år sen:

"Livstemat känslomässig försummelse innebär en övertygelse om att andra aldrig kommer att kunna ge dig den kärlek du behöver. Du upplever att det inte finns någon som verkligen bryr sig om dig eller förstår vad du känner. Du dras till känslokalla och reserverade personer, eller uppträder själv känslokallt och reserverat, vilket leder till relationer som aldrig kan ge tillfredsställelse. Du känner dig lurad, och du pendlar mellan att vara arg över det och att känna dig sårad och ensam. Tyvärr stöter ilskan bort andra människor ännu mer, vilket innebär att livstemat vidmakthålls.
När en patient med livstemat känslomässig försummelse kommer till oss för en terapisession bär den personen med sig en ensamhet som dröjer sig kvar i rummet efteråt. Det handlar om ett slags tomhet, en känslomässig kontaktlöshet. En människa som inte vet vad kärlek innebär."
ur Young& Klosko: Lev som du vill och inte som du lärt dig

Samtidigt är detta gårdagens nyheter. Nu lever jag mest i resterna av de sociala katastroferna med några andra övergivna vandrare. Det är där jag alltid levt, bara rusat runt och inbillat mig nå´t annat.

Tomhet, skam och lättnad

2011-05-02T12:55:00.000+02:00

För ett par veckor sedan träffade jag min läkare, vilket sker högst ett par gånger per år, så jag hade laddat för mötet i flera månader och efteråt kommer känslor av tomhet, skam och lättnad (över bekräftelse och sjukintyget). Mötet triggade (resterna av) en bekräftelsetörstande desperado inom mig, som också är mera sårbar för varje gång vi ses.

Jag kommer aldrig att glömma orden min läkare sa vid något av våra första möten 2003: "Vi ser ditt lidande och tar det på största allvar." Det har han verkligen levt upp till, t ex gentemot Försäkringskassan. Vad gäller behandlingshjälp har det inte varit lika framgångsrikt, men sedan jag i juni 2008 insåg att jag inte längre behöver någon professionell behandlingshjälp, har det inte varit något problem. Slutet gott, allting gott, så långt. Länge var mina olika terapier det enda som jag upplevde förde mitt tillfrisknande framåt. Sedan snart tre år är mitt liv min terapi. I sig ett stort framsteg.

Att mina framsteg är så långsamma är annars ett stort problem för mig (och främst och kanske enbart för mig, min ekonomi, mina pensionspoäng och möjligen min närmaste omgivning). Därför måste jag ladda upp inför mötena med min läkare för att visa att jag faktiskt arbetar hårt och gör vissa viktiga framsteg. Usch, för denna prestationsiver och perfektionism, som plågar mig trots att övriga världen (eller i a f Försäkringskassan) redan accepterat mig som ett misslyckat och hopplöst fall. Min läkare tror att FK vill "tvångpensionera" mig.

Nåväl, för att visa på framsteg hade jag denna gång tagit med mig några terapibilder till min läkare.
2005 gjorde jag dessa två bilder/självporträtt:

De visar upp ett tydligt bipolärt tillstånd. Jag pendlade mellan att frenetiskt dansa (ofta bokstavligt) och brottas med mina vulkanheta trauman, och att utmärglad och förtorkad ligga utslagen, avskuren från min dissocierade sorg/mina dissocierade livsflöden.

I mitt självporträtt från januari i år är sorgen och livsflödena integrerade på ett helt annat sätt, även om jag ännu saknar förmåga att gråta, annat än till vissa filmer och TV-program. (Senast grät jag till Freedom writer´s och En ganska snäll man.) Jag känner mig stillsamt uppfylld av sorg och olevt liv, som gör mig som helhet trött och otymplig. Samtidigt spelar allt oftare en glad flöjt i mitt inre, en munter vårbäck leker nere i permafrosten (Tack för det ordet, M!), en näktergal drillar på en solbelyst gren inne i de mörka snåren.
Eller för att avsluta med min favorit bland Tomas Tranströmers metaforer: "Jag går sakta in i mig själv/ genom en skog av tomma rustningar".

Tala fritt

2011-04-29T08:39:00.003+02:00

Samtidigt som Patrik Sjöberg tar över hela mediascenen på ett beundransvärt sätt, efter att i över trettio år kämpat med traumatiska barndomsminnen, läser jag under två dagar ut Kristian Lundbergs senaste bok "Och allt skall vara kärlek".

Av Kristians bok framgår tydligt vilken obeskrivlig vånda det är att ta till sig, integrera och gå vidare från en svår uppväxt. Hur svårt det är att finna nya vägar och att öppna sig för sanning och kärlek.
Och än svårare är det när det inte finns några till det yttre dramatiska trauman att känna och orda kring, utan bara ett tyst osynliggörande, en bortvänd blick, en vuxen livsluft, som barnet tvingas andas in, att det vore bättre att du inte fanns.
Då är det oundvikligt att dödsvattnet, ett ord jag lånar av Kristian, stiger inom barnet. För Kristian fick det bl a följande drastiska konsekvens:

"Jag ska säga som det var: vid tolv års ålder kastade jag mig ut från tredje våningen i ett hyreshus. Jag var påverkad och drabbades av en outhärdlig ångestattack och det enda jag kunde tänka var att jag ville att det skulle ta slut, att det skulle ta slut - och jag hoppade rakt ut. Jag landade i i buskarna nedanför och haltade iväg med två stukade fötter och skrapsår över hela kroppen. Efter det sade alla mina vänner att jag var galen. Vi skrattade alla. Jag kom att upprepa detta. Jag var odödlig. Och jag virvlade bort som ett torkat löv. Jag hade tidigt, mycket tidigt lärt mig vad det innebar att ingenting vara värd. Det går inte att tänka sig fram till ett människovärde. Det måste erövras genom handling. Du är och blir - eller inte."

Om boken: Svd , DN , GP , Expr , Arb.bl

Mitt yogapass

2011-04-13T15:47:00.005+02:00

Sedan den 12 oktober 2003 har jag mer och mer ägnat mig åt yoga. Det har blivit en nästan daglig aktivitet efter den mer spektakulära debuten på Delfiinstitutet, när vi fick hjälpa varann att göra huvudstående, som det sedan tog mig ett helt år av träning att klara på egen hand.

Min favoritställning är plogen, som jag hamnat i/sökt mig till spontant under holotropisk andning och frigörande dans. Den är viktig för att öppna upp mycket gamla blockeringar hos mig.

Så här ser hela mitt nuvarande 45 minuterspass ut i sammanfattning:

Som avslutning kan jag dela med mig av följande yogauppvisning. Se och beundra:

Avgörande ögonblick

2011-04-09T10:49:00.003+02:00

Theodor Kallifatides talade bl a om avgörande ögonblick i sitt liv här i Umeå i onsdags.

Det fick mig att i morse fundera över vilka som är de avgörande ögonblicken i mitt liv.

Det mest avgörande är när jag drabbades av panikångest den 11 december 1994. Då återknöt jag kontakten med min egen spädbarnstid, tack vare att jag då sedan drygt två och ett halvt år hade ett eget barn. Jag återknöt kontakten med att jag i känslomässig mening föddes rakt ner i en grav, som mamma skyndade sig att tippa ett lass sprängsten över.

Bild från 12 mars 2004 (Moving Paths)

Räddningsarbetet pågår för fullt:

Bild från 5 februari 2011 (gjord hemma)

Givetvis finns det många fler avgörande ögonblick i mitt liv. T ex betydde det mycket för mig, liksom för Theo, att vara duktig i skolan. Det blev en gåva och en förbannelse. Mest en gåva naturligtvis.

På tal om avgörande ögonblick vill jag absolut nämna Margareta Strömstedts bok "Natten innan de hängde Ruth Ellis". Det är ett stort förbiseende att jag inte nämnt den på bloggen tidigare. Det är en av de bästa och viktigaste böcker som jag läst. I sig ett avgörande ögonblick.

Vilka är dina avgörande ögonblick?

Utan hemligheter är man ingen?

2011-04-04T16:29:00.002+02:00

Är det verkligen så, vilket Ann Heberlein påstår i DN ?

En hemlighet är något som jag vet, men väljer att dölja, vilket kräver energi, försvar och vaksamhet. Eller också är jag inte ens medveten om hemligheten. Det är någon annan som har tryckt i mig hemligstämpeln, vilket är ännu värre.

Om jag spelar poker, eller i andra sammanhang ser livet som ett nollsummespel och en kamp om ett givet och oföränderligt (livsutrymme), så gör jag klokt i att bevaka och bevara mina hemligheter (och försöka genomskåda andras). Men har jag ett liberalt andligt perspektiv, är saken annorlunda.

Sanningen gör oss fria. Fria att välja (eller inte välja) och fria att utbyta och växa. Och sanningen är ett ständigt och alltid ofullbordat, alltmer gåtfullt och förunderligt sökande.

"Fullt förklarad finns man knappt", skriver Ann. Och blandar sen ihop gåtfullhet med hemligheter. Gåtfullheten försvinner inte med hemligheterna. Den tilltar och är ändlös. Fullt genomlyst (vilket är omöjligt ur mänsklig horisont) blir jag osynlig och därmed ingen, men också ...allt.

Det är den mest underbara paradox, som jag upptäckt: Två saker är gränslösa; allt och inget.

Vad gör oss lyckliga?

2011-03-30T08:30:00.006+02:00

Make/maka, partner och familj 47%
Hälsa 24%
En trevlig bostad 8%
Pengar och ekonomisk situation 7%
Religiöst/andligt liv 6%
Gemenskap och vänner 5%
Arbetstillfredsställelse 2%
Vet ej/annat 1%

Siffrorna är hämtade från boken "Välfärd utan tillväxt" av Tim Jackson, och redovisar en undersökning i Storbritannien 2005 om vilka faktorer människor anser påverkar deras subjektiva välbefinnande.

Jag är glad att jag plockade åt mig boken ur snabblånestället på Stadsbiblioteket, tog hem den och bläddrade lite i den.

Siffrorna ger mig bekräftelse på att jag gjort rätt som satsat "allt" på min partnerrelation de senaste 5-6 åren. (Nåja, jag arbetstränade 7 månader 2007/2008.)

Jag börjar också ha ork och förståelse för att en trevlig bostad är relativt viktig.(Vilket förbättrar relationen till min käresta :) )

Siffrorna är också ett "fett finger" åt Fredrik och påståendet att vi utan lönearbete befinner oss i utanförskap. Och blir en sorglig påminnelse om alla år (min dotters småbarnsår. Stön. Suck.), som jag ägnade åt besinningslös arbetsnarkomani. Eller som Maria Sveland skriver i "Bitterfittan": "ingen äktenskaplig kris eller så. Bara lite onormal trötthet kombinerad med logistiska mästerverk i dagishämtning och två fullblodskarriärer som vi båda hyser ett skadligt begär till."
Jag ryser och inser att jag ännu inte är helt försonad med detta övervåld mot mig själv och mina närmaste.
Undersjukskrivningarna är ett av våra största samhällsproblem!

Sist, men inte minst. Undersökningens siffror är ingen slutgiltig sanning, utan en sammanställning av hur ett stort antal människor i Storbritannien värderade sin situation år 2005. Själv anser jag att vänner och gemenskap har en större betydelse (än 5%) för mitt välbefinnande. Dessutom finns djur och natur med som viktiga punkter på min lyckolista. Här är en liten naturupplevelse, som gjorde/gör mig lycklig:

Vad gör dej lycklig?

Mer om Tim Jackson och "Välfärd utan tillväxt": Ordfront, SR , DN , AB , GP , Exp , SDS , AB

Lundells(p)ex

2011-03-14T09:50:00.002+01:00

Jag försökte läsa Lundells "Jack" redan när den kom på 70-talet, men gav snart upp och avfärdade den som en flummig och omedveten drogberättelse.
I början på 2000 - talet gjorde jag ett nytt försök och mötte då en ensam sökare, antagligen den spegelbild av mig själv som fått mig att sluta läsa på 70 - talet.
Först i somras läste jag ut hela boken och fann då en både medveten och spontan skildring av (försök till) självständigt vuxenblivande och även mycket humor och ordglädje:

"Låg vid Trollsjön och oroade mej för att få stånd så att jag skulle bli tvungen att ligga kvar till kvällen för att kunna gå därifrån med hedern i behåll. Naturligtvis fick jag stånd. Och tvingades börja mana fram bilder av tidningar som blåste över vindtorra gator och granskogskvantiteten i Medelpad och problemen med att lära sej Pythagoras sats och sånt. Till slut var den slak och jag skyndade mej iväg. Jävla kuk.
Måste få knulla, sa kuken. Annars gör jag om det."
...

"Bart och Ritva drog snart iväg till sovrummet. Och där satt jag. Med den har Ebon och min mätta snok. Som inte alls ville vara med. Men jag måste ju i alla fall så jag strök henne väl över kinden och sa att hon va söt och ledde henne varligt till min säng och där låg vi sen i två timmar tror jag, med kläderna på och hånglade, som det kallas och när hon frågade hur gammal jag är och jag svarade tjugotre så trodde jag inte på vad jag sa. Kan ju inte vara mer än femton som ligger och torrknullar en brud mitt i natten och i två hela timmar. Till slut gjorde det så ont i underlivet att jag föreslog en promenad ner till sjön. Och, det måste jag beundra henne för, utan att visa någon som helst besvikelse tog hon mej i handen och vi gick ner till sjön i gryningen. Och gick väl där och konverserade så gott vi kunde och det kändes ungefär som om jag var ute och gick med morsan. Och så såg vi på sjön. Som rök. Och så gick vi upp till huset igen och hon tog en taxi hem vid halv fyra.
Jag tog mej en bärs och studerade Nackamastens blinkningar och undrade vad det var med mej och så fick jag stånd. Det kanske är mej själv som jag är tänd på.
Bart kom flämtande ut från sitt rum och såg lycklig ut i kalsingar och rufsigt hår.
Herregud! sa han och slog sej ner bredvid.
Ja, herregud, sa jag.
Hur var hon?
Vem då?
Ebon så klart.
Ja, hon var väl okej.
Sa du är ... förlöst nu då.
Tja.
Låg du inte med henne?
Jo det gjorde jag. Måste ju.
Jamen hur var hon då? Var hon vild? Tog hon för sej? Eller låg hon bara där och tog emot?
Vi tog aldrig av oss kläderna.
Han skakade på huvudet och gick in till sin dam igen.
Men natten var sval."

Ett par veckor senare:

"Det här ar ju jävla kul, skrek han. Ritva, för fan, RITVA! KOM HIT! Och ta med dej den där båten som ligger i skåpet i mitt rum.
Och hon kom med en liten vacker skuta i plast och Bart körde överlycklig omkring mellan våra ben och armar och plutade med läpparna och gav order till besättningen. Han lät ankaret gå mellan Ebons ben och sade sej vara tvungen att skicka ner en dykare för att undersöka om det fastnat ordentligt i botten och så dök han. Och Ebon for upp, tydligen kittlig, så att vattnet forsade öyer kanterna och blötte ner allt inklusive Ritvas fötter och ben och jag tog henne i armen och drog ner henne. Och fyra personer är väl ungefär vad som får plats i ett badkar. Bart skruvade på duschen och med vild glädje plågade vi varann med dom vinande vattenstrålarna och hade förbannat roligt och började slita i varandras tröjor som snart for iväg med smaskanden in i kakelväggarna under jublande skrattsalvor. Det var ingen som helst hejd på nånting längre! Vi for upp och ner i badkaret och skrek och sprutade vatten och slängde blöta svampar på varann och var värre än en drogad lekskoleklass.
Efter ett par timmars vattenlek drog jag med mej den halvnakna Ritva in i mitt rum och låste för säkerhets skull dörren. Ormen hade blivit uppjagad som en komet av att se och känna hennes bröst i badrummet att jag ville och ville fort som fan och hon med och under andfåddhet och ivrighet slet vi av oss vad som var kvar i klädväg och hon slängde sej tillbaka på sängen och särade på låren och sträckte ut armarna. Och jag dök rakt ner i hennes sköte och kysste henne och slickade henne och vispade runt med tungan i hennes stjärt till hon började grymta och jag gled upp över henne och knullade henne och hon knullade tillbaka. Ja jävlar!"

Igår hade jag för första gången riktigt kul på UDI:s Söndagsdans (länge sen jag var där). Mycket kontakt med en glad och lekfull, skuttande 4-5-åring i mig. Varje gång lika glatt överraskad och barnsligt förtjust, när jag återfann min partner efter två frisnurrar.

Mitt inre Calcutta

2011-03-13T07:28:00.001+01:00

Så mycket omedveten tröst som funnits och burit mig genom livet. Plötsligt blir jag medveten om följande låt (Tack Alithia!) och påmind om när jag och PO (oplanerat) upplevde Hoola Bandola Bands konsert i Skagen 1996 under en cykelsemester på Jylland:

Jag är utsänd av landets ministrar
För att söka vår blivande prins
Och jag har lovat att jag inte ska komma tillbaks
Förr’n jag kan berätta för dom var han finns
Jag fick två stycken tecken att hålla mej till
När jag började resa omkring:
Ett födelsemärke som såg ut som en ros
Och en märklig gyllen ring

La la la...

Jag började leta på finare ställen
Dit en prins kunde tänkas gå
Sen fortsatte jag på krogar och sjapp
Och överallt där jag kunde komma på
Och jag sökte den gyllene ringen
I varenda juvelares bod
Och sen gick jag ut på avskrädeshögarna
Bland lumpor och sopor och skrot

La la la...

Och jag vandrade långt och länge
Överallt där människor bor
Och fast dom flesta väl har sina märken
Så var det inget som såg ut som en ros
Och många har ringar och smycken
Och ett fåtal har mycket mer
Men att allt det som glimmar inte är guld
Det har jag lärt mej av erfarenhet

La la la...

Dom fattiga i Calcutta
Som inte har nån mat
Samlar koskit och silar den för att se om det finns
Några osmälta risgryn kvar
Och så måste också den som vill finna
Och inte söker för sökandets skull
Vara redo att leta överallt
Och inte vara fördomsfull

La la la...

Så nu sitter jag här på ett ungkarlshotell
I en främmande, skrämmande stad
Och bland lumpor och lort och bland trasor
Och stank
Ligger mänskliga spillror på rad
Och bland dessa krokiga kroppar
Ska jag söka en ros och en ring
För kanske just en ibland spillrorna här
Ska visa sej vara en prins

La la la...

Befriat och bitterljuvt möte

2011-03-09T09:23:00.001+01:00

I natt drömde jag om ett befriat och bitterljuvt möte med N.

"långsamt, långsamt, åh så långsamt
Så vann vi våra nätter tillbaks"

Möte med Siv och jagad med kniv

2011-03-08T10:22:00.001+01:00

I natt drömde jag om ett fint möte med Siw Malmqvist(!). Vi satt nära varandra och hade ett livligt, glatt och kärleksfullt samtal, där jag också la min arm kring hennes liv, vilket gav en skön känsla av kontakt och närhet.

Jag hade ett hastigt möte med Siwan för drygt 10 år sedan på tåget från Borlänge till Mora. Hon skulle besöka nån släkting och jag var på väg till "Berget". Hon var glad och social, precis som i " Stjärnorna på slottet" och jag var deprimerad och svårtillgänglig. Nu är jag tydligen redo att möta henne på hennes planhalva... Just på kvinnodagen dessutom.

Min käresta drömde att hon blev jagad med kniv...

Längtan efter Liv

2011-03-07T07:52:00.001+01:00

Det är sällan jag känner någon lust att lämna lägenheten, men när jag fick se en affisch för årets Littfest , som lyfte fram Liv Strömqvists namn, kände jag ett il av lust att besöka den och beskåda och lyssna till Liv.
Med stort intresse och nöje har jag läst hennes senaste seriebok "Prins Charles känsla". Först och främst är det en tankeväckande bok om kärlek och könsroller utifrån en feministisk genusteori.
För den som tror att könsrollerna är ett minne blott presenteras t ex följande fakta ur en undersökning av Kamratposten, där 6000 barn fick svara på frågan:

"Vem pratar du med när du är ledsen?"

Svaret blev:

Mamma 41%
Kompis 24%
Annan 12%
Ingen 11%
Pappa 5%

Det enda jag saknade i Livs "spaning" kring varför och hur vi parar ihop oss är anknytningsteorin. Desto gladare blev jag över den betraktelse kring sorgarbete, som hon har med i boken. Den gav stor igenkänning och bekräftelse att läsa.

"Sorgearbetet, det är som vilket arbete som helst. Man går upp på morgonen, äter frukost. Sedan sliter man hela dagen, bär, lyfter, staplar.
Man vistas på olika platser, olika människor passerar förbi. Man arkiverar, analyserar, skickar någonting. Tiden går fruktansvärt långsamt. Man längtar efter en rast.
Men det finns ingen rast. Det finns ingen helg. Det finns ingen semester. Det finns inget slut.
DET ÄR EN SJUKDOM OCH JAG ARBETAR MEDAN JAG ÄR SJUK."

Recensioner av "Prins Charles känsla": Sydsv , Exp , GP , GP , Svd , sn , bokhora , klittlit , DN , AB

Tungrörelseterapi

2011-03-04T21:33:00.000+01:00

Jag har uppfunnit en egen kroppsterapi!

Ögonrörelseterapi är ett vetenskapligt sätt att läka trauman. Hur det går till konkret visas t ex i detta klipp (efter 1:30):

När jag vaknar på natten eller efter middagssömnen och mår riktigt dålig, brukar jag oftare och oftare komma i håg att på egen hand göra dessa ögonrörelser och märker att de lindrar smärtan och alltså också läker traumat. Jag har också märkt att jag när jag rör ögonen vill jag också hålla andan och även spänna munnen, vilket jag tolkar som ett försvar mot (ökad) kontakt med traumat. Detta ledde till att jag började öppna munnen och snabbt röra tungan från mungipa till mungipa. Då upptäckte jag att detta gav ett effektivare resultat för min del än ögonrörelserna. Dessutom börjar jag ganska omgående gäspa och slappna av bättre. Tungrörelseterapin var uppfunnen!

Här kan du läsa mer:
Ögonrörelseterapi hjälper vid ångest I den artikeln står också: Istället för att (låta patienten) röra ögonen kan terapeuten klappa patienten växelvis på händerna.
May fick ögonrörelseterapi – nu kan hon jobba igen I den artikeln står det ett varningens ord: "Det måste vara en stabil person som kan ta hand om känslorna som kommer upp. Därför går man igenom patientens bakgrund ordentligt innan man börjar med ögonrörelsen."

Ett vettskrämt barn som kämpar för livet

2011-03-03T11:20:00.004+01:00

I går natt vaknade jag redan klockan två med en oerhört intensiv stress djupt inne i mig; ett vettskrämt barn, som kämpar för sitt liv. Samtidigt var jag kolugn i de yttre lagren av min kropp och i mitt sinne och förnuft. Det tog mig två timmar att sprida lugnet ner i mitt djup. Aldrig förut har jag upplevt skillnaden mellan mitt barnjag och mitt vuxna jag så stor och så tydligt. Så intensivt och så lugnt. Så stark kontakt mellan de två.
Jag insåg också att det hela triggats av min tvåtimmarsfika med L dagen innan. Vi har känt varann sedan 2002, men nu var det länge sedan vi sågs senast, bortsett från ett hastig möte, som ledde till att jag tog initiativ till ovannämnda fikaträff . Jag har tidigare tyckt det varit mycket svårt, ja, omöjligt att få en djup, bekräftande och närande kontakt med L.
Jag har bara upplevt riktig kontakt vid ett tillfälle och då upplevde jag att hon angrep och tog ställning mot mig. Före vårt fikamöte hade jag tänkt på detta och att det faktiskt var ett sant och äkta möte. En stadig grund att bygga något bra utifrån, istället för vårt i övrigt famlande i tomma intet. Vi har också hela tiden haft en ömsesidig önskan om god och fruktbärande kontakt. Och jag insåg att jag bar en stor del av ansvaret för våra tidigare misslyckanden, eftersom jag under dessa år krävde "den andres hjärta på ett fat" i alla mina relationer. (Jag erbjöd/ serverade även mitt hjärta på ett fat. M a o var jag desperat, jag bar ett nyfött, utsvultet, anknytningsbehövande barn inom mig.) Detta skrämde givetvis många människor, långt ifrån alla. Det har lett till fantastiska möten, men L blev skrämd och hyser ännu tydlig rädsla inför mig. Vilket triggar mig och gör mig arg, frustrerad och förtvivlad. I vilken grad insåg jag först inför vårt fikamöte, när min kära granne E påpekade att det handlar om den rädsla min mamma kände inför mig (som nyfödd). Tack, E!

L och jag pratade om detta och mycket annat under vårt fika och vi hade kontakt. Inga hela hjärtan på faten, men förtroligt, sant och fint. Bekräftande och närande. Plötsligt förvandlades denna i mina ögon tidigare "hopplösa" relation, vilket gjorde mig glad och upplivade och det skapade också kontakt med de ännu oläkta delarna av traumat från den nästan bottenlösa kontaktlöshet jag tvingades uppleva som nyfött barn.
Vilket ledde fram till de nattliga händelser jag skrev om inledningsvis.

Det hela har också inspirerats av min läsning av Beate Grimsruds hyllade och uppmärksammade bok "En dåre fri". Jag har känt att jag och Beate har mycket gemensamt ända sedan jag hörde titeln på en av hennes tidigare böcker; "Jag smyger förbi en yxa". Den titeln sammanfattar utmärkt hela min uppväxt och en stor del av mitt vuxna liv. Först nu har jag läst något av henne. "En dåre fri" är inspirerande och fasaväckande. Den visar som Beate själv säger "att det inom en och samma person kan rymmas en oerhörd skörhet, men också en enorm styrka".
Skörheten är lätt att förstå, när man t ex läser följande beskrivning av huvudpersonens pappa:

"Vad är det med pappa? När han ska hämta Odd på dagis kan han komma hem med fel barn. När han kör bil kan han inte välja vart han ska åka. Han kör efter bilen framför, svänger när den svänger. Ibland kan han ställa sig bakom parkerade bilar och vänta på att de ska åka. Ingen i mitt fotbollslag vill åka med i pappas bil till en bortamatch. Då är risken för stor att vi inte kommer fram."

Boken är skriven med humor, men också fasaväckande. Detta kommer fram även i beskrivningarna av ur barbariskt psykvården ännu fungerar, med bältesläggningar och tung tvångsmedicinering. Men den ger också exempel på god och hjälpande vård via värme och mänsklighet.

Jag glömmer aldrig hur mitt sargade hjärta klappade i takt med Joe Cooker i Woodstockfilmen på en biograf i Paris 1970 (medan J sov i stolen bredvid).

Om Beate Grimsrud och En dåre fri: DN , SvD , Corren , SMP , sn , SYS , Exp , HBL , AB

Ta sig vatten över huvudet

2011-02-19T08:20:00.006+01:00

En galen vän, som förstår att förena nytta med nöje? Eller vad pågår?

Bildlek 24 januari 2011

2011-01-24T11:51:00.005+01:00

Vägra vara offer!

2011-01-20T10:50:00.001+01:00

Nina Björk skriver i DN att "målet för en levande kvinnorörelse måste vara den politiska - inte den personliga - förändringen." Men varför inte både och??

Att välja en personlig lösning, som Hanne Kjöler föreslår, att inte skaffa (fler) barn om man känner sig ”dränerad på energi av familjehelvetet” , är ännu mera huvudlöst.
Fast är jag själv uppvuxen i ett familjehelvete, som jag misstänker att också Hanne Kjöler och Maria Sveland är, så kan det te sig mer lockande att antingen förneka de strukturella, politiska hindren/offerrollen (HK) eller bara se de strukturella, politiska hindren och fastna i en (hämndlysten, bråkig, uppfriskande och tämligen omogen) offerroll (MS). (Tragiskt nog "väljer" många också den lösning Hanne Kjöler rekommenderar, att inte skaffa barn.)

I familjehelvetet finns det ett enda berättigat offer, barnet. Har jag som barn varit ett offer (enligt anknytningsforskningen har 30 - 40% av alla barn haft en otrygg uppväxt), är det nära till hands att jag som vuxen förnekar offerrollen eller fastnar i den, eller i en kaotisk, splittrad blandning. Ja, det är oundvikligt tills jag förmår att möta det barn jag en gång var, och ge henne/honom det bemötande och de relationer varje tryggt barn behöver för att växa upp till en trygg vuxen.

Som vuxna har vi möjlighet att förändra både på det politiska och personliga planet! Självklart, men det kan vara svårt att se om man ännu bär ett sårat, oläkt barn inom sig.

Andra röster i debatten:
Katarina Wennstam: "Ska det vara en unge till?

S(p)ex, relationer och allvarsord

2011-01-19T19:00:00.004+01:00

Nu gör jag slag i saken och byter namn på min blogg. Dags att "tvätta bort" sexstämpeln, eller snarare utvidga begreppet. Nytt år, nya utmaningar!
Att övervinna skammen och framträda som en sexuell varelse, har varit en nyttig och senkommen tillblivelse. Så sen att sex i snäv bemärkelse, blivit med ålderns rätt, mindre viktigt och intressant. Eller snarare att det länge i mitt liv, var det område där jag projicerade in själva livskärnan och livsbristen, som dock handlade om så mycket mer och annat.
En ännu större utmaning för mig är att bjuda in glädjen och lättsinnet i vidare mening i mitt liv.
Det sker automatiskt i takt med att jag sörjer och frigör mig från smärtan i mitt tidigare liv. Men jag har också fått inspiration av boken "Den kloka kärleken", en relationsklassiker av Gay Hendricks & Kathylin Hendricks, som först nyligen har kommit i mina händer (Tack, E!).
En bok, som jag varmt rekommenderar och hoppas återkomma till. Författarna menar att det behövs sex! åtaganden för att bli fri från medberoende och i stället träda in i ansvarsfull gemenskap:

1. Jag åtar mig att bli förtrolig med min partner och att undanröja allt som står i vägen för att bli det.
2. Jag åtar mig att arbeta på att utvecklas till fullo som individ.
3. Jag åtar mig att blotta mig helt och fullt i mina relationer och inte dölja någonting.
4. Jag åtar mig att hjälpa människorna i min närhet att utveckla sin fulla styrka.
5. Jag åtar mig att agera i medvetande om att jag till hundra procent själv är upphovet till min verklighet.
6. Jag åtar mig att ha trevligt i mina intima relationer.

Samtal pågår

2011-01-10T16:01:00.004+01:00

Tillsammans med en kär bloggvän har jag nu en samtalsblogg. Det känns kul och nyttigt! Spännande också att bli närmare bekant med ett annat bloggverktyg.

Små och hjälplösa mirakel

2010-12-24T00:01:00.005+01:00

Innerst inne är vi alla små, hjälplösa mirakel

I mina ögon är det detta vi nu firar

GOD JUL

Årets längsta dag

2010-12-21T16:40:00.006+01:00

Varför kan man inte få morfintabletter mot separationssmärta?

I alla fall finner jag tröst hos Tegnér och Stagnelius, vars dikter finns med i den fantastiska boxen Dikt 1593-1939 :

"Det går en liklukt genom människolivet.
...
Hur lång, hur ändlös är vart pulsslags smärta!
O, mitt förtärda, mitt förblödda hjärta!

Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,
En urna blott med livets aska i."
(ur Mjältsjukan av Esaias Tegnér)

"Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
...
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!
Förkväv i ditt famntag min smärta.
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta."
(ur Till Förruttnelsen av Erik Johan Stagnelius)

Tröst finner jag också i boken och boktiteln: Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor.

Samt i att tänka på Per Olov Enqvists (liv och) författarskap. Jag har nyss läst ut hans "Nedstörtad ängel", som var den enda roman han lyckades skriva medan han "var ute i spriten". Nyligen blev jag också klar med en omläsning av "Kapten Nemos bibliotek", som är den bok om sin barndom, som han påbörjade vid den tidpunkt när han åter blev nykterist.
Dessförinnan skrev han pjäsen I lodjurets timme och nu senaste Ett annat liv. De handlar alla om hur man lyckas övervinna smärtan av att ha fått inpräntat i varje cell: Det vore bättre att du inte fanns.

"Efteråt borde jag ha tänkt: det är konstigt med det som händer. Man får en smäll, men ingenting är ohjälpligt. Ibland är det så hemskt att man bara vill dö, men då allting är som hemskast vet man ju att man ändå på något sätt lever. Det känns ju. Det bränner till, och blir kvar, som en liten brinnande punkt av smärta. Och då lever man ju om man inte slarvar bort det.

Man behöver ju inte tro att allting är så lyckligt, bara förstå att det gives alltid något bättre än döden. Och så ska man behålla det som gjorde ont. Ingen mening i att krypa undan, som både jag och Johannes gjorde. För vad har man då kvar. Om man inte behåller, då har man ju intet kvar. Och då finns det inte nån mening i nånting alls av det som gjorde ont.
Då hade det bara gjort ont. Helt meningslöst. Och då var man bara en helt meningslös människa.
Det är kanske det som gjorde ont som är beviset på att man blev människa."

Detta skrev han efter att under nästan femton år ha försökt undfly smärtan genom ett alkoholmissbruk, som var på väg att ta livet av honom. Så han var väl medveten om hur omöjligt det är att se klart när smärtan är som värst:

" När något händer, och man ännu inte förstått att ingenting är ohjälpligt, blir man som en döv. Man hör ingenting, och då tror man att ingen talar. Man har ju bara dövörat att lita på. Och då är man alldeles ensam, hur många ropandes röster som än skulle omge den nödställde.
Helt tyst och vad ska man då höra."
(båda citaten ur Kapten Nemos bibliotek)

Hur jag har arbetat med min egen smärta och dödslängtan beskriver jag bl a i dessa två texter:
Inte ens dö fick jag
Klipp, klipp i navelsträngen

Ensamhet och tystnad dödar oss

2010-12-15T11:20:00.005+01:00

O nej, sorgens ord dödar ingen.
Det är ordlösheten som dödar.
Talande lever vi,
stumma dör vi.

Olof Lagerkrantz

(citerat ur boken Förluster - Om sorg och livsomställning av Barbro Lennéer Axelsson. Citatet är första halvan av en dikt ur Linjer (1962))

Efter ett par veckors intensivt umgänge med nära och kära gick jag nu i helgen in i en delvis självvald ensamhet och vila.

Detta medförde att en tilltagande känsla av övergivenhet började växa inom mig. Den kulminerade i lördags natt, när jag vaknade halv fyra i en stark ruelse över mitt tröstätande under kvällen. Efter en stund började jag känna att under den ruelsen fanns (det verkligen problemet) en gnagande, frätande, vag men fruktansvärt giftig och förödande separationssmärta.

Jag bejakade smärtan (vilket är betydlig lättare sagt än gjort) och började samtidigt att mjuka mig själv med fingertopparna över bröstet, så det framkallade vällustrysningar, samtidigt som jag sjöng tröstande för mig själv och tänkte och lekte med minnen av fina kärleksmöten den senaste tiden.

(Styrkan i kärlekens läkande kraft är beroende av hur mycket sanning och närvaro den rymmer. Jag har också märkt att styrkan är större i nya (eller förnyade) relationer, vilket jag tror beror på att jag främst jobbar med att läka sår från min allra första tid i livet.)

Grundförutsättningen för att "tricket" att skapa ett kärleksmöte med mig själv ska fungera så bra (en mirakulös vändning från djup separationssmärta till en känsla av varmt välbefinnande på mindre än än timme, ja, faktiskt på ett fåtal minuter) är alla de timmar av hud mot hud - kärlek, som jag tillbringat med min käresta.

(Eller kanske skulle det fungera ändå om jag tidigare haft mod och sinnesnärvaro nog att bejaka mitt inre barns (värsta) känslor utan att infångas, uppfyllas av och börja kämpa med barnets rädsla och skräck inför dessa känslor, vilket blockerar och stänger vägen till djupt, läkande möte med det lilla, svaga, sårbara barnet inom mig. Det är ack så svårt att vuxet värna och vårda detta lilla barn, när jag samtidigt (i min upplevelse) ÄR detta barn.)

Men denna natt lyckades jag alltså med "tricket" (efterdyningarna lever ännu kvar) och jag kunde riktigt "gona" mig i en mjuk, läkande närhet till mig själv och den kreativitet, som föds ur den, t ex denna text och följande dikt:

Jag vill ha flöde
(just nu helst av tårar)

Jag vill ha tydlighet
(sanning öga mot öga)

Jag vill ha kaos
(förträngningar som brister, mönster som bryts och släpper lös extatiska jubelströmmar, ja, alla rännilar är välkomna!)

Jag vill ha lätt sinne

I Allt Detta - lyssnade, mjuk vila
Snälla, snälla, ge mig kraft och mod
I Allt Detta - lyssnande, mjuk vila

Alice i Underlandet

2010-11-05T12:40:00.011+01:00

Jag ligger oftast vaken en eller ett par timmar under natten, efter att jag sovit 4-5 timmar. Ofta har jag somnat in genom att lyssna på en ljudbok, vilket är ett suveränt sömnpiller för min del. Just nu lyssnar jag på Alice Munros senaste novellsamling "För mycket lycka" inläst av Helena Brodin, som är en av mina absoluta favoritröster.

Jag har haft svårt att förstå mig på Munros noveller. Människornas öden tycks inte följa de psykologiska mallar, jag är van vid i mitt eget liv eller i andras berättelser. Munros människor tycks ofta drivas runt och forma sina liv efter diffusa och glasklara paradoxer.

Jag levde länge med ett till stora delar falskt, förnekande jag, som då var min sanning. Sedan den bubblan sprack har jag ihärdigt sökt mitt sanna, autentiska jag, även om jag vet att detta sanna jag är ofullständigt och i ständig förändring, så finns där ändå mellan tummen och pekfingret ett slags sant jag, som kan vara riktpunkt eller snarare kölen på min livsfarkost.

Så tror jag fortfarande, men Munros noveller handlar om människor, som därtill är betydligt mer maktlösa och samtidigt mer maktfulla genom att röra sig i ett landskap, som är betydligt mer mångtydigt än vad kategorierna sant/falskt eller rätt/fel ger utrymme för. Hennes berättelser blir därigenom djupt gripande och mänskliga samtidigt som de är vardagligt lågmälda och utan stora känslomässiga åthävor. I varje fall kommer känsloutbrotten sällan där de är väntade eller motiverade.

Folk är ”på väg att göra sådant som de inte visste att de hade inom sig”, som en av novellerna avslutas.

Vi har våra öppna motiv och drivkrafter, vi har våra dolda motiv och drivkrafter, vi har våra omedvetna motiv och drivkrafter och vi kastar dessa föreställningar om oss själva och varann mellan oss i en salig röra. Och det vi agerar på är alltid ett litet och ofta märkligt men obönhörligt urval av "sanningen". Vi är oändligt ensamma och oändligt sammanflätade.

Plötsligt förstod jag att tillvaron är

(outgrundlig)

Nästan inget kan jag förstå
men in i döden ska jag försöka
och samtidigt vila
än mer i kärlekens famn,
en skimrande droppe som hänger
i tillvarons bladgröna spets

Heja, Nadina!

2010-10-16T16:34:00.005+02:00

Vill du rösta i Melodifestivalens webbjoker, så har jag ett bra förslag här; min vän Görels dotter Nadina.

(Vem hade trott att jag någonsin skulle promota Melodifestivalen? Times are a changing, som Bob sjöng.)

Nadinas bidrag både proffsigt,personligt och välljudande, och ligger i skrivande stund på 13de plats bland mer än 200 bidrag. Heja, Nadina!

Med modersmjölken

2010-10-07T15:20:00.002+02:00

"Jag accepterar inte att du visar din sorg över den känslomässiga försummelse, som jag utsätter dig för. Visar du din sorg överger jag dig och du kommer att dö."

Sakta, sakta håller jag på att frikänna mig från den dödsdomen.

(Inspirationen till ovanstående formulering av en gammal insikt har jag fått tack vare böckerna:
"Sorgbearbetning", och "Lev som du vill och inte som du lärt dig". På videon sjunger Kiri te Kanawa "Sola, perduta, abbandonata" ur Puccinis opera "Manon Lescaut".)

Hjälpande hjälplöshet

2010-07-26T22:19:00.004+02:00

Idag har jag upplevt en hjälpande hjälplöshet

Ett kravlöst, lustfyllt omhändertagande
En läkande vila i Stillhetens hav
I Alltets famn

Nära, nära, nära, nära, nära

Orka ta skiten

2010-07-24T08:26:00.004+02:00

Boken "Vi är våra relationer" av Tor Wennerberg ger mig stor tröst och bekräftelse. Den presenterar anknytningsteorin och de senaste forskningsrönen inom denna, som visar att även (framförallt) subtila brister i samspelet mellan vårdnadshavare och barn skapar trauman hos barnet.
Wennerberg jämför och kopplar förtjänstfullt ihop dessa rön med bl a modern psykoanalys, mentaliseringsteori och traumaforskning. Boken är ganska svårläst, särskilt kapitlet om traumaforskning, men många avsnitt går direkt in i hjärtat. T ex följande:

"Övergivenhetsdepressionen betecknar Masterton (2000) som ett katastrofalt ´komplex bestående av sex affekter: mordiskt raseri, suicidal depression, panikartad hjälplöshet och hopplöshet, tomhet, meningslöshet och skuld´."

Låt mig ta det igen, nu i punktform och med lite fler förtydligande adjektiv, som gör att jag ännu bättre känner igen vad jag har tampats/tampas med i mitt tillfrisknande:

- mordiskt raseri
- suicidal depression
- panikartad hjälplöshet och hopplöshet
- frätande tomhet
- avgrundsdjup meningslöshet
- förintande skam och värdelöshetskänslor

Raseriet/vreden/ilskan/ursinnet kom följdriktigt till mig först och det gav mig då panik. Numera är det en i stort sett integrerad god vän och lekkamrat, vars goda frukt är tydlighet och förmåga att omsorgsfullt gå till botten med smått och stort i mina relationer.

Min nedstämdhet har aldrig varit suicidal, även om mitt inre barn burit med sig en mycket stark dödslängtan. Nedstämdheten är min "livsluft" när jag är ensam, särskilt sedan oron och rastlösheten, som tidigare trängde undan den, nästan helt försvunnit. Nu är jag, när jag är ensam, nästan ständigt ledsen och trött och vilar mycket.

Den panikartade hjälplösheten ersätts mer och mer av ett kravlöst, lustfyllt omhändertagande, som ger utrymme för den sunda svaghet och hjälplöshet, som är den sanna styrkans enda grund. Hopplöshet (intellektuellt sett) har jag (nästan) aldrig upplevt, men häromdagen upplevde jag att den kan vara ett kreativt kaos, om jag i lugn och ro och intensivt utbyte med mig själv och nära och kära ger den det utrymme den behöver.

Tomhet och meningslöshet kunde jag först inte känna igen mig i, för att sedan upptäcka att de är eller snarare varit min livsluft under lång tid, när jag är ensam. Varit, därför att jag nu mer och mer upplever att min ensamhet är befolkad av personer och känslolägen i min samvaro med dem, som jag numera internaliserat och kan "plocka fram" även i ensamhet. Ett stort framsteg!

De senaste månaderna har jag mer och mer upptäckt att mitt inre barn inte bara (men främst) är ett intensivvårdsbehövande spädbarn, utan också mer och mer av en nyfiken och lekfull 4-5 åring, som inte alls känner sig värdelös utan har ett sunt och glatt egenvärde.

Bakom gardinen

2010-05-15T12:01:00.001+02:00

Här är en låt av en gammal vän, i en i mina öron glad och försonad version:

&amp;lt;p&amp;gt;Your browser does not support iframes.&amp;lt;/p&amp;gt;

Här är den fina texten:

I detta månsken

flyr mörkret i skräck

Här på balkongen

viskar livet ditt namn

Ingrid är vaken

en gåva så stor

att krymplingen spränger

sitt öga i blod

För lusten att leva

för varenda sekund

för oro och ångest

allt tillkommer dig

Vårvinden smekte min kind

vidrörde häftet

siffror i oändlighet

Och plötsligt så fanns du där

en sekund av förvissning

en paus ut mot ingenting

Säg varför tror jag då

att du är mitt ursprung

när dina avtryck är

svarta av hat

I bussen en morgon

då

fälten täcks

av dig

Gyllenbrun är du

som böljande säd

Då fylldes mitt tomrum

då tänjdes den gräns

som skiljer det svarta

från allt flödande vitt

Se där har vi solen

den vinkar bak ljusa moln

den färgar ditt öga

Åh Gud,Ingrid

du skrattar igen

Svårmodets mod

2010-04-12T14:56:00.000+02:00

Råkar få ögonen på en bok av Maria Wine, där den ligger framme i min kärestas bokhylla. Jag öppnar den på måfå och finner följande rader:

Den plötsliga känslan av tomhet
som överrumplar dig
och fyller dig med smärta
är kanske bara vilan
som griper tag i dig
med sin osynliga arm
för att påminna dig
om sin fruktbara oas.

Välbehag och torra weinerbröd

2010-04-10T17:18:00.000+02:00

Aldrig glömmer jag jublet inom mig, när jag hörde inledningen av Kerstin Thorwalls Sommarprogram 2003. Hon berättar om den glädje som spred sig i hennes kropp i samma ögonblick som hennes mamma dog. (En gång på en festmiddag satt jag bredvid en av Kerstins svärdöttrar och fick då veta att Kerstin inte heller själv var någon särskilt bra mamma känslomässigt sett, men ofta och gärna kunde bistå sina barns familjer ekonomiskt.)

Kerstin gjorde verkligen skäl för sin boktitel "Det mest förbjudna". Den och "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig" tillhör mina stora läsupplevelser.
Hon lyckades verkligen övervinna arvet från sin mormor, som la in de färska wienerbröden i skafferiet ett par dar, för att de skulle bli lite torra och ätnjutningen inte alltför syndigt stor.

Du lever varmt i mitt minne, Kerstin!

Läs mer om Kerstin Thorwall: DN , DN , DN, AB

Orgasmjakt och ständig närvaro

2010-04-10T13:57:00.000+02:00

Vi ersätter livet
med rastlösa spasmer
stötar genom det döda köttet
Återupplivningsförsök

Så blottas plötsligt ur kaos
oasen av ständig närvaro

Bert Karlsson gråter när Moa Johansson
(tidigare sedd i "Mammas pojkar") sjunger
Charlotte Perelli tröstar honom
på Kalmar Teater

Sat nam

April

2010-04-08T14:24:00.003+02:00

April is the cruellest month, breeding
Lilacs out of the dead land

April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda jorden

inledningsorden ur Det öde landet av T S Eliot (1922)

Tack för hjälpen!

2010-03-07T19:30:00.000+01:00

Sedan 1989 har jag ett fadderbarn i Betlehem. Saleh var då 10 år gammal. Nu är han 31 år och har egna barn, så jag är fadderfarfar!

Härom veckan fick jag ett tråkigt mejl från honom. Han är sjuk och behöver opereras, har ett medfött fel på tjocktarmen, Hirschsprungs sjukdom, som gör att han åter blivit sjuk och behöver operera (bort) tjocktarmen. (Jag har fått bilder på hans journaler, som en vän som är läkare har granskat, så det handlar inte om någon internetbluff.)

Operationen (i Jordanien) kostar 20 000 usd, nästan 150.000 kr! Jag sov illa och dåligt efter detta besked. På småtimmarna vaknade jag dock och fann en lösning. Om jag kontaktar 50 personer och dessa kan bidra med i genomsnitt 3000 kr, så är saken löst! I allafall blev saken hanterbar och förvandlad till logistik.

Det har blivit en smärtsam och nyttig terapi att börja ringa dessa samtal och exponera min hjälplöshet. (Själva samtalen har varit givande, alltid personligt och i de flesta fall hittills också vad gäller att få ekonomiska bidrag.)

Så fick jag ett fantastiskt mejl från Saleh förra torsdagen. Hans franska vänner har fixat operationen åt honom! Han ska resa till Grenoble den 10 mars. Jag hjälpte till att försöka lösa problemet. Nu kan vi glädjas åt lösningen!

Jag har fått in 17 500 kr och skickat vidare dessa till Saleh, som bidrag till resan och andra omkostnader.

Tack för hjälpen!

Vive la France!

2010-03-02T11:33:00.003+01:00

Jag har fått ett fantastiska mejl från mitt fadderbarn Saleh. Hans franska vänner har fixat operationen åt honom! Han ska resa till Grenoble den 10 mars. Jag hjälpte till att försöka lösa problemet. Nu kan vi glädjas åt lösningen!

I kölvattnet på de fantastiska svenska längdåkningsframgångarna i Vancouver vill jag ändå just nu helst utropa: Vive la France!

Vila i min längtan

2010-02-08T12:35:00.001+01:00

Jag drabbades av Inger Edelfeldt när jag upptäckte bilderboken "Nattbarn" för nog mer än tio år sedan. En genialisk berättelse om hur det s k välartade primeras och resten av vår härlighet förvisas, i en välmenande familj. Och hur barnet hanterar och överlever detta.

Ingers senaste bok "Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor" inleds med samma drabbande klarsynta uppväxtbilder (i ordform) ur hennes egen barndom.
Sen följer berättelsen om hur hon på snåriga men framgångsrika vägar övervinner dessa trauman. Inte genom att vända dem ryggen, utan genom att så småningom se dem som ingångar till sin djupaste längtan och kärna.
Just detta om längtan är det som gör starkast intryck på mig i boken. Att längtan/behov inte bara är en karta och körriktningsvisare utan att den i sig för oss nära vår innersta kärna.

Handlar det om ett skriande behov, en utsvulten hunger räcker det naturligtvis inte att bara längta, hungern behöver också stillas. Eller som Klas Östergren skriver i "Den sista cigarretten": "Man måste balansera...längtan mot åtminstone ett litet mått av uppfyllelse." (En förklaring till tjusningen med just Klas Östergrens böcker är att där finns så mycket lågmäld och ständigt närvarande längtan, slår det mig i skrivande stund.)
När jag är hyfsat påfylld kan jag känna mig mer levande, varande genom att vila i min längtan än genom att glupskt fortsätta tillfredsställa den.
Detta borde vara en stor lärdom för vårt samhälle och kultur. Att inte så snabbt och rastlöst fylla vår längtan/vårt behov för vips dyker en ny upp för att hålla dörren öppen till vår innersta kärna.

Låt oss vila i vår längtan! Eller som Lars Winnerbäck sjunger: "Å nånstans har man i allafall kommit om man vet vad man behöver!" Ja, förmodligen längre än vi anar.

Jag skulle kunna skriva mycket mer utifrån Inger Edelfeldts bok, som är uppdelad i befriande korta kapitel och fylld av djupt tänkta och kända insikter, som jag lätt känner igen mig och instämmer i. Dessutom innehåller boken en spännande och själsligt matnyttig litteraturlista.

Varje natt

2010-01-24T16:20:00.000+01:00

Varje natt är en terapeutisk djupdykning. En terapi som jag tidigare fick söka med ljus och lykta, kämpa för med näbbar och glor, resa långt och betala dyrt för, kommer nu till mig varje natt.

Detta får mig att tänka på vad Karin Johannisson skriver om i sin spännande bok "I melankoliska rum" om hur sömnen såg ut i det förindustriella samhället. Nattsömnen delades då upp i två delar med en vakenvila däremellan.

"Det första sömnpasset kallades den första (ibland döda) sömnen och präglades av kroppens utmattning. Strax efter midnatt vaknade man och tillbringade en till två timmar i vakenvila. Därefter följde den andra sömnen, morgonsömnen.
Vakenvilan var ett särskilt tillstånd av stilla aktivitet. Ibland steg man upp för att gå ut en sväng, röka en pipa, byta några ord med en granne, urinera. Men ofta stannade man kvar i sängen, bad böner, samspråkade med den man delade bädd med, reflekterade över dagen eller över en dröm, lät sinnet vandra i det introverta tillstånd som den religiösa praktiken satte högt. Samlag (som man var för trött för efter dagens arbete) ägde ofta rum under denna vakenvila."

Den sömnlöshet som idag plågar många är alltså egentligen en följd av att vi ser vakenhet under natten, som något av ondo, som hindrar oss att få tillräckligt många sovtimmar innan väckarklockan ringer.

Felet är att klockan för så många ringer och att vi inte kan glädjas åt och ta till vara den nattliga vakenvila som är så viktig för vårt välbefinnande. I varje fall mitt.

En kärleksstund med mig själv i närhet och acceptans med vad jag känner och vad som pågår i min kropp. Ibland sker uppvaknandet i vargtimmen i skräckens käftar över denna så länge förbjudna närhet till min hela existens. Men jag vänder den oftast snabbt till en tid av stor frid, vila, stilla jublande tacksamhet och djup sorg.

En sexdröm

2010-01-22T12:29:00.002+01:00

Jag är hemma hos K. Stämningen är avvisande, (spelat) nonchalant avvisande med inslag av aggressivitet, men K ska bjuda på soppa. Det är en äcklig mjölksoppa som jag ser på en flat tallrik.(Detta får mig efteråt att förstå att detta avspeglar min första tid i livet.)

Plötsligt är jag bakom K:s nakna rygg, som är mycket levande och sensuell med mättad drypande färgskala. Dessutom täcks hela ryggen av en vacker tatuering. (Vi såg Lisbeth Salanders/Noomi Rapace tatuerade rygg i Flickan som lekte med elden häromdan.)

Tatureingen är en orangefärgad variant av en gammaldags diagonalmönstrad tapet, som vi har i nedre trapphallen i huset där jag växte upp. Mycket vacker och med strålande färger täcker den K:s rygg.

Då känner jag att mitt ollon är inne i henne. Skönt omslutet.

I samma stund vaknar jag av att jag är otrogen. Bannar mig själv att jag inte kan tillåta detta ens i en dröm. Men i drömmen är det drömda verkligheten och tack vare att jag vaknade minns jag drömmen. Jag har kvar ett skönt stånd och så slår mig det bästa av allt; ryggen och tatueringen drömde jag i vackra klara färger! Annars brukar mina drömmar nästan alltid vara i svarta nyanser.

Det goda, saliggörande nuet läker min traumatiska start i livet och färglägger tilllvaron ända in i drömmen.

Livets vintervila

2009-12-31T09:21:00.002+01:00

Jag vaknar i en kompakt känsla av död, stort mörker och djup sorg. Ett återskalv av min första tid i livet, på en botten av frid och acceptans. Ett oroligt hav som stillnat.
Vila och frid. Livets vintervila.

God Vila och Gott Liv önskar jag Dej!

Så som i Himmelen

2009-12-25T10:04:00.007+01:00

Just nu presenteras mängder av listor med nollnolltalets bästa filmer.

"Så som i Himmelen" är enligt mig den bästa filmen och är glädjande nog också den svenska film som haft flest biobesökare (totalt sett 5:a med närmare 1,5 miljoner besök). Jag har sett den minst tre gånger och minns nära nog varje scen. Den innehåller tre fantastiska kvinnoporträtt av Frida Hallgren, Ingela Olsson och Helen Sjöholm.
Filmen tar upp en mängd teman, men framförallt är det en film om Den Stora Samhörigheten. Slutscenen om vikten av att möta och ta hand om sitt inre barn ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Visst finns det pekoralvarning i vissa scener, men hos mig hamnar Kay Pollak och skådespelarna hela tiden i och inte bredvid mitt hjärta.

"Tillsammans" av Lukas Moodysson är en film i samma klass och anda. Om att övervinna ensamhet och isolering utan att hamna i stelbent sekterism.

Bästa utländska film får bli "No country for old men", om dödens mödosamma vedermödor. Bröderna Coen visar att genialitet och galenskap ofta är nära varann.
Detsamma gäller Lars von Trier, som står i en klass för sig och kommit med en rad mycket känslostarka filmer t ex ; "Breaking the waves" (1996), "Dancer in the dark", "Dogville" och nu senast "Antichrist".

En personlig favorit är "Fight club" efter en roman av Chuck Palaniuk. Aj då, den filmen kom 1999.

Skrattfesten "Kopps" av Josef Fares vill jag gärna ha med på listan, liksom Roy Anderssons "Sånger från andra våningen".
Rikard Hobert! "Där regnbågen slutar" borde vara med.
Varför har jag inte med en enda film av en kvinnlig regissör? Lisa Ohlin borde kanske vara med; "Sex hopp och kärlek", är förbisedd. Eller Lone Scherfig med den populära "Italienska för nybörjare".
Javisstja, Aki Kaurismäki, naturligtvis får jag inte glömma "Mannen utan minne" ...

Hur ser din lista ut?

Fru Freud och jag

2009-12-21T13:42:00.001+01:00

Boken "Fru Freud och jag" av Anna Lytsy handlar om en kvinnas liv under de sju år hon går i psykoanalys. Om man går, har gått eller funderar på att gå i någon form av samtalsterapi, så är det intressant, spännande och hoppingivande läsning.

För mig handlar boken bl a om att hantera sin avskildhet. En avskildhet som både jag och bokens huvudperson kastades in i direkt efter vår födelse, vilket fick förödande och traumatiska följder för vårt känsloliv, vår grundläggande kompass i livet.
Kvinnan i boken försöker (förgäves) befria sig från sin känsla av avskildhet bl a genom att utsätta sig för destruktivt sex och leva i en destruktiv relation. Under psykoanalysens och bokens gång lär hon sig inse detta och göra livgivande och närhetsskapande val.

Recensioner av boken: SvD, Kulturen, AB

Smärtpunkten

2009-12-08T21:25:00.011+01:00

Pjäsen "7:3 Återbesöket" spelas på Uppsala Stadsteater.
Enligt mycket av mediekritiken går pjäsen hårt åt Lars Norén: Rå och brutal, Fadersmord, Karaktärsmord på Norén, Norén i osympatisk dager, Kungen är naken.
Pjäsen tycks dessutom vara rolig och välspelad.

Elisabeth Åsbrinks Augustprisnominerade bok "Smärtpunkten", som är en riktig verklighetsrysare, går noga igenom hela historien kring pjäsen 7:3 och morden i Malexander.

Mycket har Noréns och Riksteaterns ansvar för morden diskuterats och i en mycket illasinnad TVdokumentär la Folke Rydén en stor del av skulden på Norén. Hur förfalskad den dokumentären är framgår tydligt av Åsbrinks bok. (Men dokumentären för ändå det goda med sig att Jackie Arklöv beslutar att erkänna att han sköt de avslutande närskotten mot polismännen. I dokumentären utpekas Tony Olsson, som medverkade i 7:3.)

Vad som överraskar mig mest i boken, men aldrig lyfts fram i debatten, är Polisens ansvar för det som hände. Under över ett halvår före bankrånet i Kisa och de efterföljande polismorden i Malexander genomförde trion Jackie Arklöv, Andreas Axelsson och Tony Olsson flera brutala rån under den sistnämndes ordinarie permissioner från fängelset. Vid rånen användes stulna Saab 9000, som var Tony Olssons favoritbil att stjäla. Vad sysslade Polisen med som inte kollade upp om hårt belastade kriminella hade permission och var de befann sig när de brotten begicks ?? (Var det för att rånen begicks ute i landsorten, långt från Riksmedia och Polisens centrala resurser?)

För mig växer Lars Norén en del genom boken. Han har gått ut med mer självkritik i olika sammanhang än jag tidigare känt till. Bl a att det var fel att spela pjäsen utanför fängelset. Dessutom framgår det i hans "En dramatikers dagbok" att han fortsatte ha kontakt med Mats, den av de tre brottslingarna i pjäsen, som stod honom närmast och Mats har numera lämnat brottets bana och säger i Aftonbladet: "Vändpunkten kom redan under uppsättningen av pjäsen med Lars Norén."

Det är skrämmande att läsa under vilken stress och press teaterprojektet genomförs. Dessa traumatiserade brottslingar och teateramatörer förväntas jobba som skådespelarproffs på heltid och hantera den avsky som möter de nazistiska åsikter, två av dem då har och framför på scenen.
Producenten Isa Stenberg är länge deras enda helhjärtade stöd och hon förväntas klara att vakta, härbärgera, skjutsa och stödja dem. En självuppoffrande och godhjärtad kvinna, som bryts ner av den omänskliga uppgiften och till slut lämnar hela projektet, när hennes desperata önskan om nedläggning av pjäsen inte hörsammas. För att inte tala om hur förkrossad hon blir av Malexandermorden och det följande drevet mot henne.

Polisen hade kunnat stoppa rånarturnén långt före Malexander, där polismännen Robert Karlström och Olle Borén sköts ihjäl.
Även efter morden lyckas Tony Olsson och Jackie Arklöv till en början ta sig undan det massiva polisuppbådet. Olsson trots att flyktbilen stoppas i en av polisens vägspärrar, efter att hans flickvän hämtat honom. Arklöv genom att ta tåget...

Mer om pjäsen "7:3 Återkomsten": UNT, Expressen
Om "Smärtpunkten" och Elisabeth Åsbrink: Sydsvenskan , Expressen , DN, DN, SvD
Radiodokumentär

Tårögd och stärkt

2009-12-03T17:28:00.003+01:00

Jag och min käresta lyssnade med ett hundratal andra, när Åsa Linderborg berättade om sin uppväxt med sin pappa Leif, som hon skildrat i boken Mig äger ingen, en av mina starkaste läsupplevelser de senaste åren.

Lite oväntat blev jag också starkt berörd av Åsas berättelse, fast den skildrade samma sak som boken. Varför?

Åsa är (liksom sin pappa) en god berättare. Det märks att hon berättat om boken för publik många gånger förut. Berättelsen "sitter som en smäck". Hon kan fokusera på kontakten med åhörarna, och många av oss blir berörda på ett liknande sätt som jag. Fast, eller snarare just för att, jag är en i mängden, känner jag mig som en huvudperson. Jag satsar så "lite" - min närvaro och medkänsla och ett kort, djupt känt tack i frågestunden, och får så mycket tillbaka. Ett livsöde, en samhällsskildring, ett debattinlägg, en alldeles sann berättelse om kärlek, som varmt och varsamt för mig mellan skratt, rysningar och tårar.
Så här måste det ha känts att sitta runt lägerelden under urkommunismen, fast allt äger rum i vår hypermoderna tid i en ganska steril skolmatsal!

Insikten om att den lilla kärlek jag fick under min uppväxt, fick jag av min pappa (och djuren och naturen) blir tydlig för mig av Åsas berättelse och bok. Även om min pappa inte förmådde uttrycka sin kärlek lika tydligt som Åsas, så fanns den där att känna och uppleva, medan mammas kärlek aldrig nådde utanför hennes svarta hål av dåligt mående.

Oemotståndligheten i Åsas berättelse ligger också i att den är så naken, ärlig och skambefriad.
(Nästan) inget slätas över och försoningen blir därför så stark. Dessutom finns en varm underström av lyssnande, jordnära socialism i hennes framträdande, som jag hoppas få se mer av i hennes skarpa, orädda kulturartiklar.

Så här dan efter inser jag att jag åter, så stilla, enkelt och kraftfullt, fått åter uppleva vad jag skrev om i en dikt för drygt tio år sedan:

Min barndom blev som en hög med smutsig tvätt jag lät den ligga rätt och slätt osorterad i en vrå jag hade skaffat annat att ta på men ändå visste jag så väl att innerst fanns en naken själ

Jag började att plocka i min hög för att se om något dög En del rev jag sönder och kastade bort annat gick att tvätta och vädra torrt

När jag stod och fäste på min lina stod även grannen och hängde sina Vi höjde händerna och vinkade glatt av skulden fanns inte kvar ett skvatt Tvätten torkade i solen och vinden tills det var dags att bära in den Jag har famnen full och tar trygga kliv tvätten luktar friskt av liv.

Ett fall för Louise

2009-11-08T20:34:00.000+01:00

Det smärtar mig att Ett fall för Louise blivit så utskällt. Jag tycker programmet (tre avsnitt sända hittills), precis som inledningen i varje program säger, handlar om modiga barn och modiga vuxna.
Jag gråter av att se barn bli tagna på fullständigt allvar, ges möjlighet att resa sig ur förtryck och att återfå sitt fulla människovärde.
Jag råkade se Louise Hallin för första gången i GomorronTV för nån månad sen (innan var hon för mig helt okänd), när hon har en kvarts rådgivning på onsdagar. Jag grät redan då. Underbart hur hon strävar att förvandla dysfunktionella familjer till funktionella. Hon tar ett helhetsgrepp. Lägger ansvaret hos föräldrarna och deras uppväxt. Enkla tydliga råd och att det tar tid. Och hur hon flyttar fokus från felaktiga småsaker ( t ex bordsskick) som kan ha blivit till låsningar i familjen, till att skapa goda och nära relationer.
Allt känns så rätt!

Det känns bedrövligt att vi fortfarande tycks leva i en hederskultur, där ett barn som offentligt gråter och visar sin förtvivlan och berättar om sina familjeproblem anses kunna ha förverkat sin heder och riskera att hamna i utanförskap.
Det är ju det kritikerna mot programmet hävdar och de stärker därigenom denna (påstådda) hederskultur.
Tänk om dessa familjer fått vara med i Sveriges mest hyllade TV-program, vilket de hade förtjänat!
Heder åt familjerna och SVT!
Detta program visar inte bara på ett samhällsproblem, utan visar framförallt på positiva och handfasta lösningar. Sorgligt att dessa familjeproblem tycks väcka så mycket igenkännandets smärta hos så många att de måste värja sig så hätskt och inte förmår se de positiva möjligheter som programmen fokuserar på.
Jag har själv varit insnärjd i familjeproblem, men vet att den väg programmen visar kan göra underverk, förutsatt att jag som förälder vågar att se mina brister och deras orsaker i vitögat och förändra mig.

Mer kritik mot programmet: BO mfl, Journalistförbundet

Rörande, Ann Heberlein

2009-11-01T09:11:00.012+01:00

(Texten innehåller spoilers beträffande Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".)

Jag hade inte tänkt läsa denna bok. Hennes Sommarprogram var ganska bra, men jag kände inte att det gav mersmak. (Nu när jag lyssnar på det igen blir det intressantare; en ljusare fortsättning på boken.) Nåväl, när jag fick se boken med sitt vackra gröna omslag på biblioteket, tog jag hem den och började så småningom läsa. Då var jag fast...

Boken är modig, spännande, rörande och provokativ.
Vi får följa Anns liv under sommaren 2008. Ett liv som präglas av manisk och krampaktig kreativ verksamhet, svår ångest och självmordsplaner. Det dåliga måendet får dock aldrig gå ut över arbetet: "Jag är mycket plikttrogen. Jag levererar alltid i tid. Alltid, alltid, alltid i tid.""...jag ställer aldrig in. Aldrig." Men däremellan kraschlandar hon på psykakuten, i sommarhuset, på hotellrummet, i kyrkan eller i hemmet, där hon har tre barn att ta hand om, även om mannen, prästen, tycks axla huvudansvaret för dem, vilket naturligtvis skärper hennes plåga.
Korta krascher får det bli för hon behöver tjäna femtitusen, helst sjuttiotusen kronor i månaden för att få det att gå runt.

Detta blir provokativt för mig som varit heltidssjukskriven i över sju år för att ta hand om mitt mående och klarar mig hjälpligt med femtontusen kronor.

Men jag tycker mig känna igen mitt 90-tal i Anns framfart. Jag ser en människa, som desperat flyr sina grundläggande värdelöshetskänslor, som "kör över sig själv med bulldozer" och befinner sig i djup livskris. Men Ann har en helt annan tolkning och tyr sig till en (senkommen) psykiatrisk diagnos. Hon är manodepressiv (bipolär sjukdom typ 2) och beroende av psykiatri och medicin:
"Det är inte synd om mig. Jag behöver inte era kramar eller omsorger. (Absolut inga kramar. Jag är krammotståndare.) Jag behöver vård. Jag behöver psykiatrisk vård. Medicin."

Detta blir för mig både provokativt och rörande att läsa. Jag vill inte veta av några psykiatriska diagnoser eller mediciner, när det så uppenbart handlar om oansvarigt leverne, sannolikt sprunget ur känslomässigt traumatiska uppväxterfarenheter. Men Ann har haft "en uppväxt som i varje fall inte är sämre än de flestas". En formulering som får mig att ana ugglor i mossen, liksom att uppväxten och särskilt dess känslomässiga innehåll inte alls tas upp i boken.

För mig är närhet, omsorg och kärlek, hud mot hud, mun mot mun, andetag i andetag, den fungerande vägen till tillfrisknande. (Men vägen dit kan vara mycket svår att finna. Ja, säkert ännu svårare för Ann som blivit våldtagen. Och jag hade inte ens någon insikt om hur dåligt jag mådde, när jag var i Anns ålder. Jag bet ihop och flydde så länge jag kunde och orkade.)

Intressant är att läsa om omständigheterna kring hennes utspel om utträde ur Svenska kyrkan (, som väl aldrig blev av, liksom inte skilsmässan från man eller Sydsvenskan. Gott så. I en livskris provar man sina livsomständigheter utan att nödvändigtvis behöva förkasta dem). Jag reagerade på hennes hätska utspel i Expressen då, men får nu veta att det hade en djupt personlig anledning; att hon kände sig avvisad, när hon under ett besök i en kyrka i Visby fick panikångest. Hennes anklagelser mot kyrkan för beröringsskräck (inför svåra teologiska frågeställningar) handlade alltså också om hennes upplevelse av beröringsskräck inför henne i hennes svåra nöd.

Rörande blir det också när Ann går igenom filosofisk och annan argumentering kring självmord och kommer fram till ett tydligt ställningstagande mot självmord. Men detta gäller inte för henne själv utan boken utformas till ett avskedsbrev, som avslutas under en Stockholmsresa i augusti 2008.
Därefter tycks hennes mycket hektiska liv ha fortsatt. Dagen innan boken ska komma ut i januari 2009 försvinner hon spårlöst under ett drygt dygn. Svårt sjuk (eller var det en helt naturlig skräck inför att "komma ut" som psykiskt sjuk?) väljer hon att bara fly, vilket trots allt tycks leda till en viktig vändpunkt för henne. (Insikten att hon måste ta det lugnare!)

Boken slutar med en strimma av liv och hopp och ett citat ur Uppenbarelseboken. (Jag hade tänkt att citera det här. Men den intresserade får läsa det själv i boken.)

För mig handlar det citatet om att ta väl hand om sitt inre barn. Jag undrar vad det handlar om för Ann idag? Kanske får jag svar i Vasakyrkan på tisdag.

Mer om Ann Heberlein och hennes bok: AB , HBL , Expr

Moget sex

2009-10-23T17:27:00.002+02:00

I den fina tyska filmen ”Sjunde himlen” (Wolke 9) bjuds vi på passionerat sex mellan äldre människor. Aldrig har jag heller sett så varma och innerliga blickar utbytas i en film och även tystnaden tillåts tala. Vi får möta kärlekens hjärta och smärta, mest hjärta.
I en vacker och sensuell scen betraktar den kvinnliga huvudpersonen sin yppiga, nakna kropp i en spegel. Mannen som hon förälskar sig i är 76 år. Det är först lätt besvärande och sedan befriande att se deras nakna kroppar mötas i omtumlande älskog.

Vi matas på film och TV med sex mellan unga, slanka, vältränade människor t ex i serien ”True blood”. Jag tror att vår mentala bild av vår egen ålder tenderar att stanna vid vår fysiska toppunkt dvs i 25- årsåldern. För min del vägrar jag i alla fall att uppleva mig som en enda dag över 40 och blir förvånad och lätt stött när någon (alltfler) ser mig som en gubbe.
I somras dansade vi nere på kajen till riviga Stones- och Creedancelåtar. Jag tittade runt på de andra dansande paren och undrade: ”Vad gör alla dessa gamlingar här? Det här är ju musik för oss unga!

Att värna, vårda, trösta och älska mitt inre barn

2009-09-30T17:47:00.007+02:00

Det gör mig glad att finna i klubbtidningen i bokklubben Natur och Kultur Direkt att månadsboken i september handlar om att ta hand om sitt inre barn.
Mitt tillfrisknande beror helt och hållet på min tilltagande förmåga att vårda mitt inre barn.

Första gången jag hörde begreppet mitt inre barn var sommaren 1995. Jag hade under ett halvårs tid (av min föräldraledighet) någorlunda lärt mig hantera mina panikattacker med hjälp av Lars Erik Uneståhls avspänningsband och mental träning. (Tack för dem, syrran!) Då sa min vän H att jag också måste lära mig ta hand om mitt inre barn. Jag minns att jag fick lust att sparka henne på smalbenen inför denna nya uppgift, när jag just kunde glädjas åt att ha krympt min panikångest till en mer hanterbar hypokondri. Men det skulle visa sig att hon hade rätt.

Genom vissa omskakande upplevelser vårvintern 1997 slogs mina försvar sönder och jag kom i direkt och tydlig kontakt med mitt inre barn. Av vännen G fick jag låna boken "Frigör barnet inom dig" av John Bradshaw. I boken finns frågescheman för att få svar på hur skadat det inre barnet blivit i olika åldrar under uppväxten. Jag såg direkt att för min del handlade det främst om spädbarnstiden.

Trots denna kunskap fortsatte jag flera år att jobba heltid på Vasaskolan. Där var vi fyra kollegor, som varje vecka träffades en timme för att prata om hur vi mådde. Nästan varje vecka talade jag om att jag hade ett illa medtaget spädbarn att ta hand om inom mig. Men varken jag eller mina kollegor reste frågan om den uppgiften verkligen kunde fullgöras samtidigt som jag arbetade med att ta hand om över 150 elever i mina ämnen och dessutom hade en dotter i förskoleåldern. Jag var också livligt politiskt engagerad under dessa år.

Ändå arbetade jag på att skaffa mig kunskap och kompetens för min uppgift. Jag dansade frigörande dans och andades frigörande andning mm mm. Så läste jag självhjälpsböcker och funderade. Bl a minns jag att jag undrade över uppgiften i nån bok om att man borde lämna det inre barnet hemma om man skulle gå på något viktigt och krävande möte! Var det verkligen möjligt? Naturligvis inte, inser jag numera. Barnet finns hela tiden i min kropp. Vill jag prioritera barnet får jag ställa in min medverkan i mötet.

Först sedan 2002 när jag varit helt sjukskriven har jag kunnat börja utföra min uppgift på större allvar. Men även då värjde jag mig länge från att ta uppgiften på fullaste allvar. Och det är klart att om jag har ett utmärglat, döende spädbarn inom mig och i djupet är det barnet, så är uppgiften mycket svår och jag vill gärna och i det längsta fly från den.

Jag behövde hjälp.

Rosenterapi var en sådan hjälp, men en varm droppe i ett i övrigt kargt liv med bristande närhet i min vardag. När jag sent om sider fick komma på en sex veckors behandling på Mariedals Behandlingscenter, så blev flertalet av personalen skrämda av mitt eländigt mående och pockande inre barn. Där rådde en kall och avvisande hållning hos de flesta. Sjukgymnasten vägrade t ex ge mig någon kroppsbehandling. Man höll mig och mitt barn på behörigt avstånd, som om barnet skulle krypa ur min famn in i deras skräckslagna! "Du ska lära dig ta hand om ditt barn själv. Punkt slut." Att jag skulle mötas av en sådan attityd om jag kom till sjukhusakuten med ett verkligt utmärglat och döende barn i min famn är naturligtvis otänkbart. Jag skulle få all tänkbar hjälp. Men inte när det gäller mitt inre barn och inte ens från det som ansågs vara det bästa psykiatrin i Umeå kunde erbjuda. I alla fall år 2005.
Inte heller hjälpte det stort att under ett års tid nästan dagligen besöka IKSU Kultur och Spa, och ligga i deras varma källa och på vattenmassagebädden. Nej, det krävdes att jag lämnade mitt torftiga äktenskap, för var kan barnet läkas utom i en varm och nära kärleksrelation? Hud mot hud och andetag i kärleksfull omfamning är det enda som hjälper.

Ingen bagatell, Hanne!

2009-09-24T10:00:00.005+02:00

En ledare av Hanne Kjöler i DN har stannat kvar i mitt bakhuvud. Hon menar att många av de sjukskrivnas fysiska diagnoser, särskilt kvinnors egentligen är psykiska. Och?

Den 11 december 1994 åkte jag akut in med ambulans till Oskarshamns lasarett i tron att jag fått en hjärtinfarkt. Jag blev noga undersökt, friskförklarad och stod sedan omtumlad, övergiven och skamfylld på akutmottagningens parkeringsplats i den råa decembergryningen.
Detta visar i ett nötskal hur fysiska respektive psykiska besvär alltför ofta bemöts av sjukvården.

Först efter ytterligare femton helvetiska dygn i hemmet, som min ännu ej treåriga dotter tvingades uppleva med sin marrittsplågade pappa, som desperat och krampaktigt försökte hålla sig samman i attackerna av dödsångest, bara det ett övergrepp, fick jag äntligen i mellandagarna diagnosen panikångest på en hälsocentral i Växjö. (Då hade jag under julhelgen i telefon blivit avvisad av psykakuten: "Vi kan inget göra för dej. Det är bättre du stannar hemma.")

När jag fick min diagnos kändes det som tiotals ton lyftes från mina axlar. Jag förmådde börja hantera min situation, även om många månader (och senare år) av tufft arbete väntade.

Att mina psykiska problem inte togs på tillräckligt allvar av varken mig själv eller sjukvården på 90-talet, ledde till att jag blev utbränd. Sedan 2002, i sju svåra men numera fruktbara år, har jag nu varit sjukskriven. Under denna tid har jag också opererats för ett ljumskbråck, som egentligen inte besvärade mig på annat sätt än att det kunde förvärras och bli problem. Ljumskbråcket togs på största allvar av sjukvården. Jag upplevde att jag blev behandlad som en VIP-person genom hela processen från förberedande undersökningar till operation.
Hade mina psykiska problem bemötts på samma sätt hade jag varit frisk för länge sen!

Psykiska besvär, som bagatelliseras av sjukvården, försäkringskassan, politiker, ledarskribenter och i inte minsta av oss sjuka själva, leder det till svårt lidande och stora ekonomiska avbräck för massor av människor, deras familjer och i förlängningen för hela samhället.

När vi nu sedan 1950/60 - talet skaffat oss en materiell, fysisk trygghet kräver även våra själar sitt välmående och protesterar glädjande nog alltmer, när vi försöker fylla våra liv med mer av det vi redan har nog av; prylar, mat, stress, alkohol osv.

Vårt psykiska mående är ingen bagatell, Hanne!

Lisbeth Salander igen

2009-09-18T10:48:00.003+02:00

Dags att aktualisera en text jag skrivit om Lisbeth Salander och Milleniumtrilogin.

Så här rankar jag böckerna:

1. Flickan som lekte med elden. Det är boken där Lisbeth är huvudperson och vi får veta varför hon är som hon är. Noomi Rapace är en utmärkt Salander även om jag föreställde mig henne mindre och spädare, när jag läste boken.

2. Luftslottet som sprängdes. Här måste Salander och Blomqvist m fl börja samarbeta. Intressant skildring av samtidshistorien. Erica Berger spelar också en viktig och intressant roll. Synd att Lena Endre spelar henne. Passar inte alls enligt min föreställning. Tänker mig t ex Eva Röse i den rollen.

3. Män som hatar kvinnor. Intressant kombination av en klassisk Slutna rummet - gåta, pusseldeckare och modern samhällskritisk deckare. Men här förekommer alltför mycket sadistiskt våld mot kvinnor. Blir extra motbjudande i filmen.

Hur ser din ranking ut?

Filmen Flickan som lekte med elden får blandad kritik: Aftonbladet , Expressen , GP , SMP , SvD , DN

Lovsång till sorgen

2009-09-17T08:00:00.001+02:00

"Himmel, helvete och allt däremellan", så heter Anna Kåvers nya bok. I förordet skriver hon:
"Glädjen går att öka och sorgen att minska. Rädslor kan bli utmaningar och ilska kan omvandlas till konstruktiv kraft."

Jag vill lyfta fram sorgens positiva och livsviktiga sida. Missnöjet stönar i mig varje gång någon gråter på film eller TV och det bemöts med repliker som "Gråt inte!" och glädjen väcks i mig varje gång gråten välkomnas.

Sorgen kan kasta mig till marken, så att jag får känna mig liten, svag och buren. Sorgen ger mig vila och gör mig mer ödmjuk. Sorgen kan delas och tröstas. Sorgen skapar samhörighet och närhet. Problemet är inte sorgen. Problemen är bristen på möjlighet att få dela den, bli tröstad, få känna samhörighet och närhet. Sorgen är inget problem. Sorgen är en sund reaktion på oundvikliga livsvillkor, som separation och död. Sorgen är en sund reaktion på orimliga livsvillkor, som för lite utrymme för mina djupaste behov och för min (med)mänsklighet. Sorgen lär mig lyssna bättre på mig själv och andra. Får mig att lyssna lyhört på djupet och på de små finstämda nyanserna i livet.
Sorgen städar bland krav och måsten. Den erbjuder mig möjlighet att få luta mig tillbaka och känna att jag lever.

Om boken: Svd

Varmt om hjärtat

2009-09-10T20:57:00.001+02:00

Något som ligger mig varmt om hjärtat är hur vi ska kunna tygla vårt habegär och det gör mig glad, när Anna Kåver

(Bild från DN)
tar upp saken i en intervju i DN:

"de negativa känslorna – framför allt rädsla och ilska, men också sorg och skam – tycks ha förkörsrätt i vår hjärna. Att vi hela tiden snabbt måste kunna upptäcka och avvärja brister och faror, verkliga eller upplevda, gör att det går långsammare för oss att identifiera möjliga källor till glädje och njutning.

Förklaringen är att det reaktionsmönster vi bär med oss en gång utformades för grott- och samlarliv. Det som var viktigt då var att på ett tidigt stadium upptäcka hot. Och systemet kopplas på väldigt snabbt. Vår hjärna är helt enkelt inte anpassad för att ta emot ett ”tillfredställt” tillstånd, menar Anna Kåver.
– Den söker hela tiden bristtillstånd.

Vilket kan vara en förklaring, tror hon, till att vi i västvärlden, som har de flesta basala behov tillfredsställda och ofta lever i överflöd, ändå är så olyckliga som vi faktiskt är.
– Vi äter och dricker oss sönder och samman, blir deprimerade och konsumerar psykofarmaka i oanade mängder.

Hjärnan tycks fortfarande vara inställd på att arbeta efter principen ”sök efter mer av något” (mat) samt för att pejla och tackla faror och hot (säkerhet), hur välnärda och trygga vi än är.

– Hjärnbanorna för de sökmekanismer som ska minska ett bristtillstånd eller avvärja ett hot är så väl uppkörda att de närmast är att betrakta som breda sexfiliga motorvägar, jämfört med de små skogsstigar som finns för nöjdhet och tillfredsställelse.

Det här utnyttjas förstås av marknadskrafterna som öser reklam över oss. Reklam som betonar bristerna i vår tillvaro – brist på skönhet, brist på nya bilar och tjusiga hus. Men det går helt enkelt inte att konsumera sig fram till lycka, visar forskning inom den så kallade positiva psykologin, ett helt nytt område inom den psykologiska forskningen. Vi vänjer oss vid nya saker. När vi levt med det nya ett tag känner vi mättnad, vi tycker att något saknas och hjärnan börjar söka efter mer.

Enligt lyckoforskarna är det i stället genom olika former av medkänsla som vi kan odla vår lycka – genom att uttrycka tacksamhet, göra snälla saker, lära oss att förlåta och ta hand om vår kropp. Vare sig pengar, konsumtion eller status är förknippade med lycka, enligt de studier som gjorts. Det är däremot förmågan att vara generös, förnöjsam och omtänksam mot andra."

Pungslagen

2009-09-01T10:36:00.001+02:00

I början av sommaren avslutades bodelningsprocessen efter tre år.

Jag fann mig nödsakad att acceptera en förlikning, som innebär att jag betalar 373.000 kr till Å. Tre årslöner med min nuvarande inkomst! Pengar som jag varken har eller kan få låna i bank. Min syster har räddat mig och vår gård genom att låna mig de 200.000 kr jag har betalat i första omgången.

Det djupt orättvisa i uppgörelsen ligger i att jag tvingas dela med mig av mitt arv, medan Å ensam behåller sitt, som inte fallit ut vid vår skilsmässa. Samt att Å krampaktigt vägrade att friköpa vår bostadsrätt, vilket skulle ha gett henne/oss över 800.000 kr. Netto.
I stället valde hon att dränera vårt bo genom dyra advokatarvoden för att kunna pungslå mig. Och allt drabbar i förlängningen vår dotter på samma sätt som Å:s mammas handlande drabbat hennes dotter, dvs Å.

Det kusliga är att om jag inte genomskådar och tar till mig smärtan i min dysfunktionella uppväxt, kommer jag att upprepa den på ett eller annat sätt. Och därtill tro att jag funnit den enda rätta och uppnått ett bra kärleksliv, dvs ett liv som bjuder det välbekantas trygghet. Huvaligen!
"Arvssynden" förs vidare om man inte förmår bryta mönstret, vilket jag dock delvis lyckats med. Min pappa var en slav under mammas ständiga missnöje och habegär, tills han en dag, när han var i min nuvarande ålder, inte orkade längre utan stämde träff med ett rep och en bjälke. Jämförelsevis har jag alltså kommit lindrigt ur mitt torftiga och stillastående äktenskap.

Var i litteraturen fann jag tröst under denna uppslitande bodelningsprocess?
Givetvis hos Sara Lidman. I de senare delarna av hennes Järnbaneepos kastar Didriks konkurs och skulder sin tunga slagskugga, men ändå detta sjungande, vibrerande, lustfyllda ljus... Och i Imre Kertészs sällsamma Mannen utan öde. Om en pojke som överlever koncentrationslägren. Som vägrar vara offer och provokativt påstår att lyckan fanns även i Auschwitz.

Sex hopp och kärlek

2009-08-22T07:28:00.011+02:00

I kväll visar SVT2 en tät, dramatisk och välgjord film av Lisa Ohlin. Filmens titel är inte Sex, hopp och kärlek, som SVT skriver i sin tablå utan Sex hopp och kärlek. Jag såg nyligen om den på DVD och lyssnade på kommentarorsspåret med Lisa Ohlin, Ing-Marie Carlsson och Lennart Jähkel.

Jag håller gärna med Lisa Ohlin om att Ing-Marie Carlsson är Sveriges mest sensuella skådespelerska. Det är härligt att få se henne i en huvudroll.

Filmen är för mig en berättelse på samma tema som Mike Leighs lysande Hemligheter och lögner. När jag ser om filmen upptäcker jag att jag förträngt större delen av dotterns öde i filmen, eftersom min egen dotter mådde dåligt p g a slitningarna i mitt dåvarande äktenskap, när jag såg filmen på bio 2005.
Filmen är alltför sann och svart för att gå hem hos en bred publik, men innehåller också inslag av ren sängkammarfars.

Upprättelse

2009-08-15T09:30:00.001+02:00

När nu Håkan Nesser kommit med en ny roman kan det vara dags för mig att skriva om hans förra!
Jag läste den i februari och för mig är "Berättelse om Herr Roos" en stark berättelse om upprättelse. Det är omöjligt för mig att inte känna varm sympati för en människa som presenteras så här:

"Som människa betraktad har jag varit skäligen misslyckad. Sedan min far dog tror jag ingen har tyckt om mig, då var jag tolv år. Det har heller inte funnits några skäl att tycka om mig, jag har inte ínte varit särskilt förtjust i andra människor heller, så det är inget att orda om."

Bokens credo ger mig också instämmande gåshud:

"Händelserna, dom såinihelvete överskattade händelserna, är ingenting annat än parentestecken runt mellanrummen. Det är bra om ni håller det i minnet, ni som rusar blint omkring i världen och tror att ni är på väg någonstans - allting finns i pauserna."

F ö hittade jag lite intressant skvaller om Håkan, som liksom jag tycks bli lite mjukare med åren och upptäcka mognare sätt att hävda sig.

Hur en slipsten ska dras

2009-08-13T19:10:00.003+02:00

Det här inlägget innehåller spoilers om Lars von Triers film "Antichrist".

Det har kommit igång en intressant diskussion kring von Triers filmer och särskilt "Antichrist". Hans kvinnosyn, manssyn , syn på auktoriteter m m debatteras. Fyndigast är onekligen Malin Krutmejier med påståendet att den manliga auktoriteten i "Antichrist" får bokstavligen känna på den slipsten han bildlikt är så övertygad om hur den ska dras. Kul vinkling, som jag nu lätt kan uppskatta, när det gått ett par månader sedan jag såg filmen, som då drabbade som ett välgörande dråpslag. Aldrig har döendet skildrats så intensivt levande som i denna film.

Camilla Grepe tar upp något viktigt när hon menar att filmen är en uppgörelse med von Triers egen mor. Men modern ryms i så fall inte bara i den kvinnliga huvudpersonen utan även i den rationelle mannen. Lars von Trier har berättat hur hans mor (eller var det båda föräldrarna?) besvarade hans ångestfyllda fråga om han kunde dö under nattsömnen med det rationella svaret att det var möjligt. Snacka om att i den moderna uppfostrans och ärlighetens namn rent sadistiskt traumatisera sitt barn i stället för att trösta det!

Förvisso är filmen barnslig. Både genom att den är så gränslös och genom sin nyskapande (skräckinjagande) lekfullhet, som är ett av von Triers bästa kännetecken. Gränslösheten tar sig ett mäktigt utryck i inledningsscenen, där barnet full av lycka stiger ut bland de virvlande snöflingorna och lever fullt ut ända in i dödsögonblicket. En verkligt evangelisk bild av hur vi bör leva våra liv och förvisso en ironisk kontrast till det elände som barnets död skapar hos de vuxna föräldrarna.

Mareet Koskinen är klok när hon frågar om inte mannen och kvinnan i filmen kan "(också) ses som ett slags representanter för olika sidor av ett och samma väsen eller person, som går i dialog eller klinch med varandra i ett slags psykodrama".

Måhända lustmördar von Trier sin mor i strypscenen, samtidigt går här mannen sin kvinna till mötes, stiger ur sin rationalitet, in i ett intensivt dödligt samspel, lika intensivt och ömsesidigt, ja mer ömsesidigt än i filmens inledande samlagsscen. Därigenom har mannen konfronterat och integrerat sin demoniska, irrationella sida och linkar ut ur filmen befriad och hel. Samtidigt frigörs och återuppstår alla kvinnor/allt kvinnligt som förtryckts och dödats genom historien. Och återtar sin plats i världen. Se där en riktig Happy end - tolkning av denna verkligt mångbottnade film.

Om Lars von Trier tar del av diskussionen tror jag att han skrockar belåtet över att så många, t o m ledarsidor, vill vara med och vrida och vända på hans verk. Han vet verkligen hur en slipsten ska dras!

Mer om Anti-Christ:
Vår rädsla för speglar
Naturens hämnd. ”Antichrist” är en profetisk miljöthriller
Den inre rösten

Happy end

2009-08-12T10:29:00.004+02:00

Jag ser den i biblioteksstället, tar hem den och bläddrar/läser ett par timmar i den; Lars Noréns "En dramatikers dagbok".

Jag minns att jag blev starkt berörd av att läsa "Biskötarna", när jag var i 20- årsåldern. En omläsning kom av sig härom året.

Norén klev ner från sin piedestal av djupa insikter om människopsyket, när han trodde sig kunna rehabilitera tre gravt traumatiserade brottslingar genom att ställa dem på scen , där två av dem bl a framförde sina nazistiska åsikter.

Lika tokigt var det när Folke Rydén i en infam TV-dokumentär ville göra Norén ansvarig för morden i Malexander.

Mot slutet av "En dramatikers dagbok" skildrar Norén sitt uppslitande förhållande med skådespelerskan A. Ett förhållande som bl a rymmer två aborter. Boken slutar: "Jag längtar efter A, som alltid."

Även jag har levt i ett förhållande som innehöll två aborter, men även i vårt fall blev det som för Lasse och Annika happy end.

Sometimes I feel like a marvelous child

2009-07-29T12:25:00.007+02:00

Jag upplever en tilltagande svaghet. Särskilt känns den när jag är nyvaken och utan plikter och måsten framför mig under dagen. Detta är sällan, ty även en sjukskriven måste ta hand om sitt barn, handla, laga mat, diska, tvätta, betala räkningar osv. Listan kan göras lång.
Allt oftare finner jag dock utrymma för denna svaghet. Den avgörande faktorn är att jag inte bromsar den av skräck för att uppslukas av den och rädsla att försvinna, för alltid upplösas och upphöra att existera. Ty svagheten innebär en vaghet, där jagkänslan försvagas.

Den positiva sidan av detta är en djup vila i ett tillstånd av gränslös utbredning. Jagkänslan suddas i varierande grad ut och övergår i en transpersonell gränslöshetsupplevelse. Denna djupa vila rymmer återhämtning, läkning av mitt trauma och återställer min förmåga till lyhördhet och samspel. Kort sagt, fördjupas kontakten med mitt inre spädbarn, som så länge och till för bara några år sedan var utmärglat och döende, men nu blir medtaget och får läka sviterna av att ha varit så illa medtaget.
Barnet ger sig till känna som en sorg, som fjättrar, förlamar och smärtar. Och skänker vila och tacksamhet.

Det glädjer mig också att märka min växande förmåga att allt lättare växla mellan utbredd svaghet, sorg och utslagenhetskänsla och en styrka, som blir alltmer vital, levande, mogen och lekfull i stället för pressande och svårt ansträngd.
Igår dansade jag med liv och lust på Gammlia. Idag utbredd vila och svaghet i sängen.
Allt är som det ska vara.

Working on a dream

2009-07-15T15:50:00.001+02:00

Åh, vilket starkt kärleksladdat möte jag hade i natt med mitt inre barn!

Svart natt och mörker i barndomshemmet. Inledningen av drömmen är diffus, men jag/barnet hämtas upp ur övergivenhetens vaccum, ur ensamhetens stiltje och död.
Energin till detta kom ur danskvällen i går, som inleddes med en timmes kollektiv ringdans, främst balkandanser och sen fortsatte med närande dansmöten. Vanligtvis brukar utsattheten, som dessa danstillfällen innebär, leda till att jag drömmer oroliga utsatthets- och kampdrömmar, men så inte denna gång.

I drömmens slutskede följer jag motvilligt med en katt till vårt hem. Väl där dyker ytterligare två katter upp och pockar på uppmärksamhet. Jag/pappa går då därifrån, men följs av en vädjande katt, som förvandlas till min dotter, som säger något om att mamma har lämnat si och så mycket disk. Hon måttar med händerna och bjuder på så sätt in till kram och möte. Hon bevekar mig och jag låter mig bevekas, vänder mig om och vi möts i en kärleksfull omfamning.

I det ögonblicket blir känslorna så starka att jag väcks ur min dröm och tror att jag har en hjärtinfarkt. Ont i ryggen på en punkt i hjärttrakten. En punkt som under natten förflyttat sig från skulderbladets nedre del vid ryggraden längre ner bakom hjärtat. Jag märker att jag är varm, att jag fått kontakt med förträngda känslor och löst upp gamla blockeringar kring hjärtats flöden. Ingen infarkt.

Jag djupandas för att fortsätta processen och befäster min landvinning, fylld av Springsteens "Working on a dream", som jag lyssnade flitigt på igår.

Tolvstegsgemenskap

2009-07-11T16:18:00.003+02:00

I går lyssnade jag tårögd på sista delen av radioföljetongen (repris ikväll), där P O Enqvist läst sin självbiografiska "Ett annat liv". Han berättar hur hans väg till nykterhet går via tre behandlingshem, som drivs enligt Minnesotamodellen d v s utifrån Tolvstegsprogrammet. Från två hem rymmer han, men på det tredje hittar han hem till ett konstruktivt sätt att ta itu med sin barndoms trauman.

På de första ställena behandlas han av personalen som en obstinat missbrukare (vilket han är), som ska brytas ner enligt en bestämd mall. På det tredje blir han behandlad, som en unik och särpräglad individ och hans individuella behov respekteras:

"Sanne kom punktlig klockan sju på morgonen. Hon var mycket effektiv, och de fick upp honom ur sängen, och de klädde på honom och satte honom på en stol i hallen, och han motsatte sig icke.
Han försökte sätta på sig skorna själv, men misslyckades.
Sanne satte sig då ner på golvet och tog på honom skorna.
Lone hade sedan sagt Han vill ha med sig sin ordbehandlare och så vill han kunna ringa till mig när han önskar, jag tror båda delarna är viktiga, annars rymmer han bara igen. Och Sanne som satt på golvet och snörde på honom skorna hade då bara svarat Ja det är helt emot reglerna, men det är jag som är chef och bestämmer, så då säger vi det.
...

Det var ju samma Modell, varken bättre eller sämre, samma behandlingsschema, samma Stora Bok, samma insikter som på M 87, och förmodligen också på Island, om han förstått något överhuvudtaget där.
Ändå var allting fullständigt annorlunda.
Det var något danskt, varmare, det var som om de andats på ishinnan och människans ansikte kommit fram, med självrespekten kvar, fast utan lögner. Det var som om själva tonfallet från den beslutsamma Sanne när hon den morgonen snabbt ändrat reglerna, satt på honom hans skor, och kört upp honom till Kongsdal, som om det hängde kvar alla veckorna.
Det var en fin tid. Fina kamrater. De höll ihop, men inte gentemot ledningen. Och det som hände var något annat än Metoden."

Gemenskapen i självhjälpsgrupperna, där man speglar och bekräftar varann, finner han oändligt positiv.
Samma sak kan jag säga om mina tio år i Tolvstegsprogrammet, ACoA, Vuxna Barn till alkoholister och från andra dysfunktionella familjer, där jag tillhör den senare gruppen. Alla möten och människor under dessa år minns jag med stor, djup och varm tacksamhet. Många människor och möten lyser med stark och oförglömlig kraft i mitt minne. De blev min funktionella familj, som jag så länge saknat och där lärde jag mig att övervinna skam och rädsla och tala om min uppväxt och hur jag känner idag.

Även under perioder när jag inte har gått på möten har det varit en viktig trygghet att denna förstående gemenskap finns. Så förra sommaren när jag gick på ett enstaka möte kände jag att nu är detta klart. Jag behöver inte gå på fler möten. Från att olika former av terapi varit mitt (enda meningsfulla) liv, har mitt (vardagliga) liv blivit min terapi.

"så jag förstår hur det hänger ihop"

2009-07-02T10:00:00.004+02:00

Jag minns att jag blev starkt berörd av att se P O Enqvists pjäs "I lodjurets timma" på Gävle Teater omkring 1990. Det är intressant att i "Ett annat liv"(just nu som radioföljetong) få höra hur pjäsen kom till. P O sitter i en paradlägenhet i Paris med katten August och håller sakta men säkert på att supa ihjäl sig, samtidigt som han försöker närma sig sin barndoms trauman och börjar med barndomshemmets telefonnummer; "Sjön 3".

Vid samma tid höll jag på att arbeta och stressa ihjäl mig och därigenom försöka fly min uppväxts trauma, som då var mig totalt omedvetet, men ändå förmådde beröra mig via Enqvists pjäs. När jag nu läser om den finner jag den tämligen intetsägande, liksom f ö även "Tribadernas natt", som plötsligt förvandlade P O Enqvist till ett världsnamn 1975. Pjäsen "Från regnormarnas tid", som jag såg på TV med Lena Endré och Tomas von Brömsen, är däremot ett djuplodande mästerverk om att hantera värdelöshetskänslor, som förvärvats med modersmjölken, och försöka nå fram till kärlek i sina relationer. Ja, om det handlar även "I lodjurets timma", som slutar så här:

"Två dagar senare var han död. Dom försökte tala om för mig hur han gjort det, men jag ville inte höra på. Jag vill gärna tänka mig att han, på något sätt, borrat in sitt huvud i Guds armveck, legat och spunnit en stund, känt handen som strök, och så helt enkelt dött. Vad ska man med en Gud till, om man inte kan dö i hans armveck? (paus) Det måste vara lätt att dö om man vet att man har en katt som väntar på sig.

...

..nånting lärde jag mig den natten. Och det har hjälpt mig genom mycket under de tretton år som gått. Och jag hoppas att det ska fortsätta hjälpa mig till det ögonblick jag själv dör. Då vill jag dö precis så där lätt, inborrad i Guds armveck, framför fönstret till sovrummet i morfars hus. (paus) Brandstegen. Trädet. Vit snö och fullmåne. Backen ner mot kallkällan med grodorna. Telefontrådarna som sjunger, så jag förstår hur det hänger ihop. Och rönnen full av snö och fåglar.

När jag gick till sist den kvällen, hade han än en gång börjat försöka på Rod Stewarts "Sailing". Det var det året skivan kom. Han kanske tyckte om den. Det var det sista jag hörde från honom."

En ny härlig sängkamrat

2009-06-29T21:13:00.003+02:00

Läkningen av mitt trauma från spädbarnstiden sker bäst i sängen. Det går lekande lätt i sällskap av min käresta, men i hennes frånvaro kan det emellanåt bli både tomt, tungt och tröstlöst. Därför var det ett lyckokast att haka på trenden och köpa en spikmatta.
Först provade jag S:s Yantramatta och kände omgående att jag ville skaffa en egen och valde då den vassare Shaktimattan, som idag kom med posten.

För första gången känner jag att en pryl hjälper mig i mitt tillfrisknande. Denna sängkamrat skapar en stimulans i kroppen, som gör liggandet i sängen aktivt och lustfyllt. Den nästintill smärtsamma stimuleringen övergår i en starkt rofylld vila och jag somnar lätt, även på rygg, vilket annars är en nästan omöjlig sovställning för min del.

Intensivt levande

2009-06-16T17:19:00.004+02:00

Aldrig har jag sett döende så intensivt levande skildrat, som i Lars von Triers "Antichrist". Jag sitter förundrat gapande och (vällust)rysande under filmens prolog, som bara den är värd hela priset för biobiljetten.

Sen kan jag lätt förlåta att inte hela filmen är så helgjuten, som von Triers filmer brukar vara. Han brukar få mig att svälja och hänföras av de mest oväntade och osannolika skeenden och filmiska lösningar, men i "Antichrist" haltar det något. Här försöker han ge händelseförloppet både handfasta psykologiska förklaringar och få det att framstå som följder av dolda, oförklarliga krafter och lyckas med ingetdera.

Att det mesta framstår som begripligt gör dock att filmen höjer sig över den gängse skräckfilmens nivå. Som vanligt hålls jag fängslad varje bråkdels sekund i von Triers filmuniversum. Denna gång är det kanske mer nödvändigt än vanligt att ha gått igenom en djup personlig kris för att orka ta till sig den originelle danskens verk.

Storstockholms bullrande gator med stressade människor, som kändes så ogästvänliga innan jag gick in på Sagabiografen, känns efteråt skönt myspysiga och människorna välkommet civiliserade!

Sov gott i samma säng

2009-05-28T22:36:00.003+02:00

Till min glädje finner jag att Anna Wahlgren idag på en helsida i DN får mothugg på sina alltmer brutala råd när det gäller att få spädbarn att sova m m. Det ger mig anledning att åter publicera en text, som jag skrev 2002:

"Direkt efter förlossningen la vi vår dotter på mammans mage och efter 40 minuter hade hon lugnt och målmedvetet kravlat upp till vänstra bröstet och börjat suga. Tvärtemot vad Anna Wahlgren skrev i Ordfront Magasin 11/02, lyckades barnet, helt nyfött, själv ta sig till den mat hon behövde.

Helt visst är barnet totalt beroende av den vuxne vårdaren för att leva, men barnet är vanligtvis utrustat med förmåga och kraft att fullgöra sin del av samspelet. I stället för den överlevnadsångest, som Anna Wahlgren talar om, föds vi med en förtröstan att samspelet ska komma att fungera väl. Barnet har också full kontakt med sina känslor och behov samt förmåga att uttrycka dem.

Tyvärr har de flesta av oss vuxna i varierande grad berövats den förmågan. Detta gäller i hög grad mig själv och därför var det mycket krävande att bli förälder. Den naturliga inre kompassen hade tystats under min egen traumatiska spädbarnstid på 1950 - talet. Jag blev som förälder därför tvungen att förlita mig på någon form av yttre regelverk bl a Anna Wahlgrens Barnaboken, nu delvis återgiven i Ordfront Magasin.
Där får man klara besked :

Egen säng efter "smekmånaden"
Eget rum senast efter fem månader
Mycket skratt och glädje inför en kort och saklig läggning på magen.
Mörkt
Tyst, övertygande, rogivande vaggning eller "buffning" av lämpligt slag - barnet ska tystna och slappna av i hela kroppen inom två minuter.

Idag inser jag att detta är ren barnmisshandel, men då genomförde jag det plikttroget.

Jag minns smärtsamt väl hur sova-hela-natten-kuren drogs igång. Jag körde barnvagnen sakligt och övertygande över en tröskel. Barnet grät (liksom mamman i sin säng) i 20 minuter innan det somnade. Ganska snart kom vi dock ner till de anbefallda två minuterna. (Barn är fantastiska på att anpassa sig till vuxenvärldens krav och förtränga sina egna behov och känslor. Att somna är för övrigt en metod att fly smärtan över att ens egna behov och känslor blir kränkta.)

Vid 10 månaders ålder fick vår dotter en feberkramp i barnvagnen, där hon skulle sova gott hela natten. Sedan dess sover hon med oss föräldrar i vår säng och hon ser alltid till att omedvetet under sömnen ha kroppskontakt med någon av oss, om så bara med en tå! Hon är nu 10 år gammal och har sedan en dryg månad börjat sova i egen säng i sitt rum, eftersom hon själv vill eller snarare eftersom kompistryckets "normalitet" gör sig påmind.

Den närhet, oxytocinstimulerande hudkontakt, glädje, ro och mänsklig värme, som det ger att dela säng, finns det ingen anledning att utifrån bestämda regler avbryta. De flesta av oss vuxna har skolats in till att (tro oss) behöva en hel natts ostörd, sammanhängande sömn för att klara en hel dags och kvälls sammanhängande arbete och vakenhet. Hur naturligt och rimligt är detta?

Vi är flockdjur som i årtusenden sovit tätt tillsammans för att hålla värmen. 2 - 4 timmars sammanhängande sömn i taget är tillräckligt för att ge kropp och hjärna återhämtning. Dessutom mår kropp och själ bäst av en tupplur efter varje måltid under dagen.
Allt detta ligger närmare det lilla barnets behov och beteende, som samhällets krav och Anna Wahlgrens kur gör våld på.
Varför utsätta spädbarn för detta?

Låt istället barnen sova gott tillsammans med vuxna och syskon så länge de själva vill.

Om barnet och mamman ligger i samma säng blir barnets behov av att amma under natten också enklare att tillfredsställa. Det är inte som Anna Wahlgren påstår att barn nödvändigtvis tröttnar på att dia. God amningen handlar inte enbart om mat utan också om närhet, värme, trygghet och kärleksfullt samspel. Vår dotter fortsatte att amma tills hon var fem år. Då bestämde vi föräldrar att det var dags för henne att sluta. För att minimera hennes kval meddelade vi henne detta helt abrupt en dag. Hon fick ett oerhört vredesutbrott på köksgolvet, men svalde förtreten och förträngde en avsevärd del av smärtan och sorgen, när hon märkte att vårt beslut var fast och oåterkalleligt.

Genom att lämna ett så pass stort barn utanför detta beslut, berövade vi henne möjligheten till ett längre och mer läkande sorgearbete. Att sluta med en väl fungerande amning, där även mamman upplever glädje, närhet, ro och värme är säkert en av människans största förluster genom livet.

Själv har jag burit med mig ett förträngt och plågsamt lidande över att min mamma rastlöst och otåligt ville att jag skulle bli snabbt klar med mina amningsstunder. Det har bidragit till att jag levt mitt liv med känslan av att vara "en tjuv om natten" och skuldbelagt all njutning.

Att sova i samma säng som föräldrarna med bröstet inom bekvämt räckhåll, gärna liggande på rygg eller på sidan intill bröstet, är enligt min mening, också bästa sättet att minimera riskerna för plötslig spädbarnsdöd, istället för det andningslarm Anna Wahlgren förespråkar."

Publicerad i kortare version i Ordfront Magasin 3/2003.

Men bara om min älskade väntar

2009-05-24T14:40:00.003+02:00

Om idag inte var en ändlös landsväg
och i natt en vild och krokig stig
om i morgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns

Men bara om min älskade väntar
om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet
Jag kan inte säga sorglösa ord
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan
Kan inte minnas vem jag var igår

Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår

Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningsolens sken
Men då ser jag i min älskades öga
En skönhet större än allting som jag vet

Men bara om jag vet att du väntar
om jag hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår

Orginaltext & musik: Bob Dylan (Tomorrow is a long time) Svensk text: Ulf Dageby

Bättre än mången Bergman

2009-05-20T19:54:00.000+02:00

För en tid sedan såg vi Simon Stahos "Himlens hjärta". Ett ytterst välspelat kammarspel. Dramatiskt, överraskande och omskakande, särskilt för rollfigurerna i filmen, medan vi åskådare kan njuta, förfasa oss eller vad helst vi vill. Filmen framkallade många gapskratt hos mig över rollfigurernas aningslöshet och sätt att hantera minst sagt delikata situationer. Min käresta la märke till att, när samma scen återkom två gånger i filmen, så var scenerna ändå lite olika. En kul detalj och blickning åt den mer uppmärksamma publiken.

Det är lätt att förstå att svenska toppskådisar gärna medverkar i Stahos filmer. Det måste vara en utvecklande utmaning och väg till personlig utveckling att medverka i hans filmer, som tar upp så många av våra mänskliga sidor, framförallt de mindre behagliga.

Trots allt är "Himlens hjärta" en slags må bra - film med lyckligt slut. Det är mer än man kan säga om filmerna "Dag och natt" och "Bang Bang Orangutang", min favorit av de tre Stahofilmer jag sett. Staho vågar penetrera nattsidan av våra liv och vår trasighet på ett konstruktivt sätt. Eller som han säger i en intervju: "Riktigt bra filmer är nästan alltid sådana som hälften av publiken älskar och andra hälften hatar."

Är det rimligt?

2009-05-14T10:20:00.002+02:00

"är det rimligt att begära att kärleken förblir oförändrad då allt annat omkring oss förändras och förflyktigas?"
...

"Du blev det barn jag aldrig fick...Glupsk, lycklig och ledsen som ett barn. Att älska med dig var att förflytta sig tillbaka i tiden. Du smekte mig inte, du åt upp mig. Jag njöt av det och av ditt sätt att se på mig som barn ser på en ny leksak, jag lät mig gärna vara en leksak i dina händer, fast jag ibland undrade när lusten skulle komma att få sönder mig för att se inuti mig.

... Det är sant som de säger: Det du inte gör med din hustru, det gör hon med en annan.

Det kan låta cyniskt, det är ändå så att det är väldigt sällan man behandlar hustrun som den älskarinna hon vill vara. Ingen vet varför det är så.

Jag njöt av min kropp och av din, skamlöst, gränslöst, bortom alla hänsyn. Du lärde mig skratta när lusten var som störst, att hålla ögonen öppna under de där sista sekunderna före orgasmen.

Ändå räckte detta inte till. När jag lämnade ditt hotellrum gick jag tillbaka till min man. Det hände ibland att jag låg med honom på natten efter att ha varit tillsammans med dig hela eftermiddagen. Jag gick från ditt rum med en glöd under huden, med en pyrande brand i lemmarna och det blev min man som släckte den branden. Det var bara han som kunde göra det. Att krypa in i hans famn var som att ta på sig sitt äldsta nattlinne, hans välbekanta kropp erbjöd vila och stillsam tillfredsställelse, den lämnade mig inte i uppror utan i en villkorslös trygghet och jag sov aldrig så gott.

Jag undrar om jag inte är ett monster. Hur kunde jag flytta från den ena sängen till den andra utan att gå sönder? Det kunde jag... Du räknade mina orgasmer som om du samlade bevis för min kärlek, gång på gång uppmanade du mig att komma, ingenting hetsade upp dig lika mycket och du hårdnade i mig ännu mer, du tröttnade aldrig och du väckte mig på nytt och på nytt.

Så här har jag aldrig talat förr, även det lärde jag av dig. Du viskade obscena ord i mitt öra, du ville få också mig att säga sådana och jag gick med på det, inte för att jag blev upphetsad utan därför att det var en underbar frihet från mig själv. Jag var inte längre en stukad, hämmad, av tre missfall märkt medelålders kvinna, utan en ung amason i vällustens tjänst, en modern kvinna som inte gömde skötet mellan benen utan bar det högt och tydligt på pannan."

ur Vänner och älskare av Theodor Kallifatides

Saktmod

2009-05-04T12:01:00.000+02:00

Ibland kan ett enda ord fylla mig helt. För ett par månader sedan var det ordet frånstötande. (Tack Birgitta Holm och Julia Kristeva!) Nu det underbara ordet saktfärdighet. Modet och färdigheten att leva sakta:

"...han stirrade upp i taket medan han fortsatte att tala om konsten att leva som skägglaven.

Människan förstod sig icke på saktfärdigheten, hon begrep endast sådant som rörde sig i hennes egen hastighet. Berget som föll sönder och tallskogen som stod och dog och stenarna som växte upp genom matjorden begrep hon icke, icke ens sina egna naglar förstod hon, huru de tillväxte. Tiden kunde hon taga till sig, men aldrig saktfärdigheten. Det var därför människan läste tidningar, för att blåsa upp sig med händelserna och tiden. Men saktfärdigheten var ohyggligt mycket segare och starkare än tiden, tiden tog fort slut, men saktfärdigheten tog nästan aldrig slut. I saktfärdigheten var snart sagt allting samtidigt. Tiden var som myggorna och knotten, saktfärdigheten var ett stort fäkreatur som låg och idisslade. Människan som gav sig tiden i våld hade efteråt inget förflutet utan bara ett förflyktigat och förspillt och förbränt. Och utan förflutet var människan bara en väderil. Ett samvetsgrant och saktfärdigt genomlevat förflutet, det var det enda råämne som en hållfast människa kunde göras av.

Antagligen frågade han på detta sätt efter hennes förflutna.

Jag brände tidningen, sa hon. Jag kastade den i spisen.

Och han lyfte ena armen och sträckte ut handen som om han velat röra vid henne.

Det kan bli folket av vilken människa som helst, sade han."

ur Hummelhonung av Torgny Lindgren

En bulldozer i upplösning

2009-04-24T16:38:00.000+02:00

Numera är mina nattliga drömmar oftast fyllda av positiv närhet till andra människor. Jag rör mig bland andra och vi vill varandra mestadels väl.

För några år sedan drömde jag däremot en ständigt återkommande typ av dröm: Jag är ensam i ett öde landskap. Emot mig kommer en stor, hotfull, zombieliknande figur och jag skjuter förtvivlat mot honom. Han stapplar nästan opåverkad genom kulregnet tills han når fram till mig och har mig i sitt våld. Då vaknar jag med ett befriande ryck.

Drömmen är en bild av mitt arroganta och burdusa överlevnadsjag, som okänsligt och envetet kämpade sig fram och försökte köra över allt och alla i min omgivning, vilket framförallt lyckades gentemot mig själv och mitt inre barn.
Nu äntligen närhet. Dock ännu i svart(vitt).

En liknande personlig utveckling beskrivs i filmen "Där regnbågen slutar". Min favorit bland Rikard Hoberts filmer.

Vad och hur drömmer du?

Erektion som en slagruta

2009-04-20T13:42:00.000+02:00

Enligt baksidestexten är Junot Díaz kritikerhyllade bok "Oscar Waos korta förunderliga liv" "en snabb, rolig och streetsmart skildring av andra generationens invandrare i USA och av Dominikanska republikens blodiga historia under diktatorn Trujillo". Men boken är så mycket mer än så.

Trujillo dödades t ex redan 1961, men berättelse fortsätter in i nutid och berättar inte bara om Oscar utan även om hans systers, mammas och morfars ytterst omskakande liv.

Det är en grym familjehistoria och en antiimperialistisk stridsskrift, en fortsättning på "de förslavades skri". Boken sätter in Karibien i vårt medvetande på samma sätt som "Flyga drake" och "Tusen strålande solar" av Khaled Hosseini gjorde med Afganistan.

Junot Días (f 1968) har en driven och virituos berättarstil, som blandar högt och lågt. Han har både klassisk bildning och kunskaper om nördig populärkultur. Stilen känns igen från generationskamrater som Erlend Loe (f 1969), som också gillar intressanta fotnötter, Mogens Ramsland (f 1971), som också skrivit en grym och rolig släkthistoria, "Hundhuvud", eller varför inte Martin Kellerman (f 1973) med sin populära looserfigur "Rocky". Men gammal är äldst. Dìaz äger.

Det är en vänbok, en antihjältehistoria och utvecklingsroman, även om utvecklingen i mångt och mycket står och stampar. Befrielsen är nära, men ack så fjärran. Det är ett bok om ett nördigt fetto (här går tankarna till huvudpersonen i Ron McLartys fina "Jag minns att jag sprang"), sexuell frustration och hängiven längtan.

Det är en tegelstensroman i sprintertempo och jag förlåter gärna författaren att han kroknar något på slutet. Dock inte här:

"Vad läser du? Först fattade han inte vad det var som hände, och sedan bara: Herrejävlar! En kvinna pratade med honom. (Det var en exempellös förändring till det bättre, som om hans ödes trådslitna garndocka på något vis hade trasslat in sig i någon mycket coolare och mycket mer tursam broders livstråd.) Det visade sig att Ybón kände hans abuela, gav henne skjuts när Carlos Moya var ute med sina leveranser. Det är du som är pojken på hennes foton, sa hon med ett illmarigt leende. Det var när jag var liten, sa han defensivt. Och det var förresten innan kriget förändrade mig. Hon skrattade inte. Jaha, så är det nog. Nej, nu måste jag gå. På med solbrillorna, upp med arslet och ut smet bellezan. Oscars erektion följde henne som en slagruta."

Krokbenspassion

2009-04-11T11:00:00.002+02:00

Mera ur Philip Roths Envar:

"Så en lördag tog han och Phoebe och Nancy en promenad på Tredje Avenyn när han fick se Merete gå på andra sidan gatan med sin lediga, högresta, somnambula gång vars djuriska självmedvetenhet alltid tog andan ur honom, som om hon inte alls var på väg mot övergångsstället på sjuttioandra gatan med en kasse matvaror i famnen, utan fridfullt korsade Serengeti - Merete Jespersen från Köpenhamn betande på savannens grässlätter bland tusen afrikanska antiloper. Alla fotomodeller behövde inte vara trådsmala på den tiden, och till och med innan han uppfattade hennes mjuka gång och det gyllene håret som föll ner över ryggen, kände han igen henne som sin egen trofé, som den vite jägarens byte, på de fylliga brösten innanför blusen och den mjukt rundade baken vars lilla hål hade kommit att skänka dem en sådan njutning. Han avslöjade varken rädsla eller upphetsning när han fick syn på henne, men han blev häftigt illamående och greps av ett oemotståndligt behov av att ensam komma åt en telefon och ringa till henne - att ta sig till en telefon var det enda han kunde tänka på under resten av eftermiddagen. Det här var inte detsamma som att sätta på sekreteraren på kontorsgolvet. Det här var den råa, animaliska makt som hennes kropp hade över hans självbevarelsedrift, som inte var någon liten kraft i sig. Det här var hans livs farligaste vågspel, ett vågspel, började det vagt gå upp för honom, som kunde förstöra allt. Bara i förbigående slog det honom att det kunde vara lite av ett självbedrägeri att vid femtio års ålder tro att det gick att hitta ett hål som förmådde ersätta allting annat."

Alla och envar

2009-04-08T11:19:00.002+02:00

Jag läser och lyssnar på pågående radioföljetong: Envar av Philip Roth uppläst av Lars Väringer. Det är en växande sjukjournal om åldrande, tilltagande skröplighet och ruelse över att det blev som det blev.
Samtidigt finns där en lågmäld och bitande humor, typ en nertonad Woody Allen:

"När kommer jag att bli utskriven? Jag håller på att mista hösten 1967." Kirurgen lyssnade med allvarlig min, och sa sedan med ett leende: "Ni har visst inte fattat det än? Ni var nära att missa allting."
...
Tjugotvå år gick. Tjugotvå år av utmärkt hälsa.
...
För det mesta simmade han femtonhundrameter på klubben varje morgon... Innan dagen var slut låg han i en säng på hjärtintensiven...Frågan var bara om operationen skulle genomföras omedelbart eller följande morgon.
...
Hans hustru den här gången - hans tredje och sista...ingav verkligen ingen trygg tillförsikt på operationsdagens morgon, när hon gråtande gick bredvid rullbåren och vred sina händer, och till slut, utan att kunna behärska sig, ropade: "Men jag då?"...
"En sak i taget", sa han till henne. "Låt mig dö först. Sedan ska jag komma och hjälpa dig."
...
läkaren kom in... och förklarade att han inte kunde skickas hem om det var hans hustru som skulle ansvara för vården när han kom hem. "Det bär mig emot att säga det här, hon är egentligen inte mitt problem, men jag har ju sett henne när hon kommit på besök. Den kvinnan är mer frånvarande än närvarande, och jag måste försöka skydda mina patienter."

En snäppet bättre bok (med reservation för att jag inte är klar med Roths bok ännu) om skröplighet, dödens väntrum och slutligen döden är "Stundande natten" av Carl-Henning Wijkmark, som fick Augustpriset 2007.

Det paradoxala med dessa böcker är att de stärker mitt livsmod och min förmåga att försonas med min tillvaro. Kanske det inte behöver bli så jobbigt att skrumpna och dö, om jag nu inte dör knall och fall. Kanske har det värsta redan varit t ex tiden med panikångest 1994/95, för att inte tala om mina första månader i livet. Kanske har det värsta redan varit...vem vet...

Och inte ens glassiga gänget med bonusar och gräddfiler kommer undan döden, haha.

Ulf Lundell får mig på gott humör

2009-04-06T13:32:00.002+02:00

Jag stiger upp efter min middagslur, slår på TVn och ser Ulf Lundell bli intervjuad på sin gård på Österlen. Uffe som fyller 60 i år verkar glad, harmonisk och försonad med sig själv (och sitt liv). Så även jag, även om jag blir lite avundsjuk över att han sitter välbeställd på sin gård vid havet. Fast han har säkert fått betala priset och även jag har min gård, fast jag väljer att just nu bo någon helt annanstans.

När jag läste "Jack" på 70-talet avfärdade jag den pk som en ointressant rumlarbok. När jag läste om delar av den för ett par år sen, insåg jag att det är en stark skildring av en mycket ensam och vilset sökande människa. Just en sådan som jag var, men inte vågade se mig som på 70-talet. Därför måste jag avfärda boken.

Först i början på 90-talet blev jag under några år ett Uffe-fan. Han hade lämnat sprit och droger, blivit slagkraftigt politisk, men brottades ännu med sitt liv och sina äktenskap. Kanske var det hos Lundell jag först, utan att då fatta det, började inse att jag levde i ett dåligt förhållande. Även jag sökte ännu min flock och framförallt min rätta famn. Jag ville ha mer rock´n-roll, utlevelse och äkthet i mitt liv. Det fick jag också uppleva under flera Lundellkonserter de åren.

Så lyssnade jag och dansade otaliga gånger till låten "Fel igen" på skivan "Män utan kvinnor":

"Du säger: Nej,nej
fel igen
Alltid fel igen
Hur du än försöker
får du foga dej till slut
Rätt men

fel igen"

Javisst, är det här den första omedvetna insikten om att jag levde i ett dåligt, hämmande (blivande!) äktenskap, som kom till mig genom dessa rader. När jag nu tar fram låttexten finner jag också följande profetiska rader: "Du min okända tvillingsyster/med din lugna kärlek/är vi fångna i samma sång?/ Ska vi mötas i ett gathörn/av en slump eller en tanke".

Ja, så blev det!

Knulla runt

2009-04-01T11:45:00.010+02:00

Vi har sett filmen "Marie-Jo och hennes två älskare".
(Den missvisande rubriken på detta inlägg är inspirerad av en bildtext i en recension i Aftonbladet, där det talas om den "runtknullande Mary-Jo". Filmens svenska titel är också missvisande. Orginaltiteln Marie-Jo et ses 2 amours betyder "Marie-Jo och hennes 2 kärlekar".)

Det var härligt att se vanliga, medelålders människor skildrade i så vackra och sensuella (sex)scener. En ambulansförare, en lots och en byggnadsarbetare i den slitna arbetarstaden Marseilles, som också visas i nästan utstuderat vackra bilder.

Detta är den första, men förhoppnings- vis inte sista, filmen jag ser av Robert Guèdiguian. (Hans hustru Ariane Ascardie, som spelar huvudrollen, vill jag t ex gärna se mer av.)
Vi kommer nära personerna i filmen i den ensamhet och det lidande, som följer i spåren på Marie-Jos polyamorösa försök.

Filmen ger mig också inblickar i en för mig nästan oupplevd värld; att bedra, bli bedragen och vara den andre mannen. Den ensamheten och det lidandet har jag sluppit, liksom hemlighetsmakeriets förhöjda spänning.

En av de starkaste scenerna är när Marie-Jo talar till sin sovande man om hur hon öppet vill dela sin kärlek till båda männen.

Vi är av naturen polyamorösa, men vår kultur föreskriver något annat och till slut gör också Marie-Jo sitt (överraskande) val.

Anna, min älskade

2009-03-27T18:57:00.002+01:00

Jag har lyssnat klart på boken med rubrikens titel, skriven och inläst av Magnus Utvik. Trevligt att lyssna till en röst från det landskap, där jag har mina rötter.

Boken handlar på självbiografiskt grund om att leva i ett förhållande där kvinnan vid 29 års ålder drabbas av livmoderhalscancer och efter operation och strålning förlorar sin förmåga att få barn.
Magnus berättar öppenhjärtigt om svårigheten för mannen i boken att hantera denna situation.
Det som mest slår mig är den brist på närhet som kännetecknar alla relationer i boken. En svåruthärdlig läsning och samtidigt en tacksamhet att jag känner mig med åren ha kommit en bit längre i detta avseende.

Hoppas Magnus och hans familj lever ett bättre liv idag. Han har iallafall lagt ner sin blogg och han och hans Hanna har enligt hemsidan adopterat en liten tjej, Hilda, från Kina.

Genomledsen, trött och ...

2009-03-22T07:40:00.001+01:00

Jag somnar trött och vaknar trött. Aldrig hade jag trott att bejakad sorg är så tröttande och ... lugnande.

Hela mitt liv har jag djupare sett varit skräckslagen och djupt skamfylld. I mitt inre rastlöst orolig, även om människor i min omgivning ofta betraktat mig som lugn intill sävlighet.
De har sett den lamslagenhet, som också följer i skräckens spår.

Men nu alltså sorg och tilltagande lugn och i det lugnet uppstår en större närhet både till mig själv och andra.

Hur mår Du, Kära läsare?

Lust, caution

2009-03-13T12:53:00.000+01:00

För första gången har vi älskat med inslag av skratt, gråt och ilska, utöver lust, svett och heta andetag.
Riktigt bra och läkande sex ger plats för alla känslor i stunden att blomma. Det sker i samhörighet och förtrolighet som ytterligare fördjupas.

Om hur kärleken mot alla odds kan växa, när kroppar och själar får mötas, handlar Ang Lees film "Lust, caution". Hans föregående film "Brokeback Mountain" är nog den bästa kärleksfilm jag sett. Även det är en film om kärlek med förhinder. (Är de inte alla det?) Medan Brokeback trots allt är en slags må bra - film, är "Lust, caution" betydligt obehagligare och visar upp en mer komplex kärlek under (historiskt) mer komplicerade förhållanden. Egentligen är detta väl omöjligt att fånga i en film, men Ang Lee gör ett ganska lyckat försök.
Filmen innehåller flera starka, välspelade och ofta plågsamma sexscener.
Det är dock andra scener, som starkast dröjer sig kvar. Särskilt en som utspelar sig på en bordell i Shanghai.

Kärleken övervinner allt. Kärleken krossar allt.

Ett dåligt år

2009-03-03T11:56:00.002+01:00

Om mänskliga behov istället för vinstmaximering hade fått styra ekonomin, hade vi sluppit finanskris och lågkonjunktur. Marknadsekonomin skapar mycket utveckling där det finns mycket pengar och mindre utveckling där det finns mindre pengar. Inte bra för solidaritet, rättvisa och hållbar utveckling.

Nobelpristagaren J M Coetzee har skrivit några tänkvärda rader om ekonomi i boken Ett dåligt år:

” Men naturligtvis skapade Gud inte marknaden – vare sig Gud eller Historiens Ande. Och om nu vi människor skapade den, kan vi då inte göra den ogjord och sedan återskapa den i en humanare form? Varför måste världen vara en amfiteater för gladiatorspel där djungelns lag råder, i stället för exempelvis en intensivt surrande bikupa eller myrstack där alla samarbetar?”

”Man ställer aldrig frågan varför livet måste liknas vid en kapplöpning eller varför nationella ekonomier måste tävla med varandra i stället för att ge sig ut på en kamratlig joggingtur tillsammans för att därmed förbättra hälsan.”

Murakamisex

2009-02-25T11:22:00.001+01:00

Av en händelse har jag börjat följa den pågående radioföljetongen, Sputnikälskling. Någon dag senare ser jag Haruki Murakamis bok uppställd på biblioteket och lånar den. En tredje dag ser jag honom på TV, ta emot ett litteraturpris i Jerusalem och i mild, men bestämd form protestera mot Israels övergreppskrig mot befolkningen i Gaza. Plötsligt dyker gång på gång en författare upp, som jag aldrig tidigare hört talas om!

Hans bok Sputnikälskling fängslar mig på ett säreget sätt. Den berättar om tröstlös avståndskärlek, som jag vet alltför mycket om i mitt liv, men han har en egen och speciell ton, som tillför något utöver mina egna erfarenheter. Något som erbjuder en försoning. En lätthet och naivitet över mörka undertexter. Lätta fötter över mörka avgrunder. Hoppfullhet i en egentligen tragisk hopplöshet.

Så kommer i denna ganska svala berättelse, plötsligt och överraskande, en sexfantasi:

"Utan att säga någonting tog Sumire min hand och kramade den hårt. Hennes hand var liten och mjuk och en aning svettig. Jag föreställde mig att den rörde vid min hårda penis och smekte den. Jag visste att jag inte borde tänka så, men jag kunde inte låta bli. Tanken dök upp ändå. Som Sumire hade sagt fanns inget alternativ. Jag föreställde mig hur mina händer klädde av henne T-shirten, shortsen och underkläderna. Jag tänkte mig hur det skulle kännas att smeka hennes styva bröstvårtor med min tunga. Och sedan hur jag särade på hennes ben och trängde in i hennes fuktiga inre. Långsamt, längst in i det allra mörkaste, som lockade mig, omslöt mig och sedan stötte ut mig... Jag kunde absolut inte få stopp på mina vilda fantasier. Jag blundade hårt igen och väntade på att den förtätade tidsklumpen skulle dra vidare. Med ansiktet nerböjt väntade jag stilla på att den heta vinden skulle svepa förbi över mitt huvud."

Mer än två tredjedelar av boken återstår att läsa/lyssna till för min del.

Skendöd

2009-02-22T20:34:00.000+01:00

Mitt mående just nu är en berg- och dalbana. I förrgår natt låg jag vaken uppfylld av liv, i natt genomledsen och döfärdig.

I det senare tillståndet fann jag inspiration, tröst och fascination i Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen, där Ingrid ligger skendöd, men hoppfull, i kista och ännu ej igenskottad grav. Hellre dö än bli hämmad i fantasi och drömmar av sin stränga fostermor.
Å så spelar den halvtokige spelmannen Gunnar Hede på sin fiol, sittande vid graven med benen dinglande nere i graven, så att flickan väcks och slår huvudet i kistlocket!

Vilken hejdlös och hisnande berättelse om den terapeutiska processen! Selmas saga får fram djupet, allvaret och den omstöpande möjligheten på ett mer träffsäkert och humoristiskt sätt än jag läst i någon modern litteratur.

Ett smakprov ur texten:
"Den skendöda kände med förfäran hur hon låg förlamad och inte kunde ila bort att rädda studenten. Hon gjorde det ena fruktlösa försöket efter det andra för att kunna resa sig, men dödens vanmakt band henne. Men så äntligen, äntligen! Hon kände hur hennes hjärta började klappa, blodet trängde fram genom ådrorna, dödsstelheten smalt bort ur kroppen. Hon reste sig och skyndade bort mot honom - - - -"

Läs mer om Selmas böcker t ex här.

Enqvist om längtan, befrielse, döden och kärleken

2009-02-19T15:37:00.001+01:00

Jag läser "Boken om Blanche och Marie" av P O Enqvist i hopp om att finna några ledtrådar om hur det gick för honom efter att han blev helnykterist i slutet av "Ett annat liv".
I vanlig ordning döljer han sig i kvinnor och historiska personer, men mot slutet av boken finner jag några pusselbitar, som jag gärna instämmer i:

" Det var något varmt, hemlighetsfullt i denna förbjudna lägenhet som fick henne att känna det som befann hon sig simmande i ett varmt hav, blev vaggad i varmt vatten, nej som om hon vilade omgiven av fosterhinnor, som ett foster i en livmoder? kunde man tänka så? vilade inte detta foster i ett livgivande fostervatten? Samtidigt, intalade hon sig, var detta hon nu upplevde något större: livets innersta mening, bara uppenbarad för oskuldsfulla barn.
Som för mig, tänkte hon.
Hon försökte säga det till honom, men visste att han inte skulle förstå hur det var att leva i exil, att man då alltid drevs att uppsöka ett slags livmoder, i livets mitt, var man än befann sig!
Som om man alltid försökt hitta hem till denna livmoder, förstod han? var man än befann sig! alltid!"

"Hon hade plötsligt befriat sig från tyngd och historia och smuts, som om undret varit möjligt. Han hade, när han såg henne, gripits av något som liknade yrsel. Och under dansen, där egendomliga steg och rörelser verkade födas ur ingenting, hade hon plötsligt framstått som bilden av människan befriad från sina bojor, befriad från sina förutsättningar. Som om hon alls ej varit en maskin, utan förstått att man kunde välja sitt liv, och dansa in i ett nytt."

"Rör dig inte, viskade jag. Ligg stilla. Jag är inte rädd, jag vågar röra vid dig, du är inte helig, jag är inte helig. Och du är inte rädd. Jag rörde handen i mjuka lätta rörelser över hans bröst, hans hals, han andades lugnare nu. Är du inte längre rädd? Nej, viskade han, jag är inte rädd. Och du hör min röst? Ja, sade han, jag hör din röst. Står man vid ett stup, viskade jag, och allt är svart där nere, då får man inte stå ensam, då står jag tät intill dig.
Står du intill mig?
Ja, det är alldeles mörkt men vi delar mörkret, det är det som är kärleken..."

Sexordsmemoarer

2009-02-15T17:09:00.000+01:00

Under veckan har jag hittat följande roliga och tankeväckande blogg:

Ditt liv på sex ord

Min sexordsmemoar för dagen får bli:

Förut förkrossad. Får varm, växande vård.

En personlig favorit, som jag kan instämma i, av Åke Larsson, Lidingö:

Hemma för vård av sjukt barndomsminne.

Vecka 7

2009-02-09T19:10:00.002+01:00

Denna vecka bloggar jag här:

http://umea2014.blogg.se

Jag kommer att skriva om saker jag uppskattar i Umeås kulturliv.

Skamfilad

2009-01-31T16:21:00.001+01:00

Jag läser en intervju i Västerbottenkurirens Helgbilaga (30/1) med terapeuten Göran Larsson, vars bok Skamfilad (fyndig titel!) tycks vara i ropet och som min flickvän tipsat mig om:

"- Det finns bara en väg och det är att bli återupprättad i en relation. Det handlar om att bli famnad (för ett litet barn rent bokstavligt) för en vuxen att bli lyssnad på, respekterad och sedd. Vi behöver möta ett ansikte för att kunna gå vidare"

Detta är sant, men för mig är det avgörande att också bokstavligen bli famnad. Även om jag är vuxen, så är det främst ett mycket litet barn inom mig som behöver bli kärleksfullt famnat och läkt.

En annan tankeväckande uppgift i intervjun är att Göran Larsson menar att vi använder fyra olika försvar mot skam: förgöra, förvandla, förföra och försvinna.
Jag är speciellt väl förtrogen med de två förstnämnda och det känns väldigt skönt om än lite snopet maktlöst att mer och mer leva i verkligheten utan att ständigt ha för ögonen att förgöra, förvandla, förföra eller försvinna.

"Det vore bättre om du inte fanns"

2009-01-24T15:24:00.006+01:00

Hur är det att växa upp, när det står skrivet i eldskrift över min barndom: "Det vore bättre om du inte fanns"?

Både P O Enqvist och jag har haft en sådan barndom och det är med igenkänning och fascination jag läser hans senaste bok "Ett annat liv".
Där finns likheter, men också stora skillnader i att hantera detta; "Det vore bättre om du inte fanns."
Jag kan tycka att P O har haft det värre än jag genom att han plågades av en påstått allseende och straffande gud från första stund. Medan denne kom in i mitt liv först i småskolan.
Det är intressant hur barnet söker en förklaring till sin belägenhet. P O finner nån sorts tröstande förklaring i att tänka att han kanske egentligen är sin döde lillebror och därför mår som han mår. Själv minns jag starkt hur jag en en het sommardag läste i tidningen att en komet eventuellt skulle kollidera med jorden och utplåna den. Inför denna uppgift kunde jag släppa loss min dödsångest och började må väldigt dåligt. Men när jag så lekte ute på åkern i höbärgningen glömde jag bort jordens och min möjliga undergång. Först när vi gick hem senare på dagen, när det i tidningen angivna klockslaget redan passerat, kom jag åter att tänka på det. Jag (och jorden) hade undsluppit, vilket gjorde mig lättad och glad.

Paradoxalt blir P O:s far, som dog redan när P O var sex månader, ett slags skyddande fantasigestalt, som följer honom genom livet under namnet Välgöraren.
För lilla PO är den kalla, mörka stjärnhimlen hotfull och skrämmande, ty där bor den straffande Guden. Himlen blir hanterlig först när den också befolkas av seriefiguren Blixt Gordon och hans äventyr. För mig var de lysande stjärnorna på himlen alltid en tröst: Det fanns ett varmt, blinkande ljus i det annars kompakta mörkret.

Snällhetens gissel plågade både P O och mig, även om jag hade några tidiga år med inslag av buspojksliv, innan den allseende och straffande guden slog till. Även jag var en Tyst Tall och feg fotbollsmålvakt. Förräderiets fenomen har lockat även mig, eftersom jag varit fräck nog att trotsa "Det vore bättre om du inte fanns" - pulsen i mitt blod. T o m när min pappa kapitulerade och tog livet av sig, när jag var 20 år gammal, envisades jag och kämpade vidare även om det satt hårt åt.

Alltsedan "Sekonden" från början av 70-talet, som var den första boken jag läste av Enqvist, har jag följt hans författarskap och känt att det berört mig på ett särskilt sätt. När han nu slutar dölja sig i olika romanfigurer och ofta ganska komplicerade resonemang och skriver rakt, hjärtskärande och emellanåt mycket humoristiskt befriande om sitt liv, är det lätt för mig att förstå varför han alltid berört mig på ett djupare plan förutom det gemensamma intresset för (fri)idrott, politik, kultur, film, teater och skrivande.

"Ingen Välgörare.
Man fick väl ställa sig på sina egna ben och försöka gå."

Så beskriver P O vändpunkten på Tolvstegshemmet Kongsdal i februari 1990, när han börjar skriva "Kapten Nemos bibliotek", boken om hans barndom och uppväxt, som han förvisso behandlar redan i pjäsen "I lodjurets timma", som jag minns att jag blev starkt berörd av när jag såg den på Gävle teater. Kanske motsvarar den pjäsen min panikångest 1994 och "Kapten Nemos bibliotek" min upptäckt av mitt inre barn 1997.

Att konfrontera detta: "Det vore bättre att du inte fanns" och bli sin egen Älskande förälder.

Sarasex

2008-12-13T18:17:00.001+01:00

Ett kärleksmöte mellan Linda och Simon ur Regnspiran (1958) av Sara Lidman:

"Hödoften minde dem om Vättberget och dess luft, mörkret tog bort skammen, de kunde leka sina mjuka lekar.

Simon var först mamma och Linda liten, han löste upp hennes hår, de öppnade kläderna och Linda låg på honom och nynnande som ett småbarn mam mam mam mom mom mom momsi mosi momsi måm. Sedan skulle han vara den lille men han blev tung och het när han låg på henne och Linda tyckte om det. Han förde hennes hand till sitt outsägliga och viskade och hon gjorde som han bad ända tills det sprutade vått i hennes hand och han stönade mamma. Linda tyckte om det, hans darrning och det klagande lätet, hon kände sig mäktig och god som en stor mor. Efteråt sjönk han ihop på henne med ansiktet mot hennes hals, ibland grät han. Hon tog om honom, hans nacke hans skuldror hon vaggade och tröstade honom: du är ju hos mamma min lilla pojk var inte lessen. Och hon tyckte om att han låg tungt på henne och hans hud mot hennes hud."

Hårda paket och mjuka

2008-12-10T18:12:00.001+01:00

Det senaste halvåret har jag dykt ner i Sara Lidmans författarskap. Till en början blev jag besviken. Sara är för mig i första hand en muntlig berättare och jag önskar att hon själv fått läsa in alla sina böcker som ljudböcker. Nu finns bara Lifsens rot inläst av henne själv.

Hennes underbara, egensinniga, poetiska och ibland snåriga språk lyfter fram det storslagna för att inte säga gudomliga hos människan och naturen och slår ut i full blom i de sju böckerna i Järnbaneeposet. Hon skriver hejdlöst om hela härligheten med en viss förmåga att förgylla även det värsta elände.

I Regnspiran från 1958 sker oftast ingen förgyllning. Det är den mest svarta och smärtfyllda, som jag hittills läst av hennes böcker. Skildringen av Lindas uppväxt är mycket stark. En drabbande och hjärtskärande beskrivning av en svår uppväxt och dess konsekvenser och med hög igenkänning för min del.
Här kommer ett hårt paket ur Regnspiran:

"Klimatet var sådant att denna bys ande inte kunde tillåta sinnena att alltför mycket hängiva sig åt det mjuka. Kvinnorna som sysslade med ull, degar, kojuver och spädbarn hade ju större möjligheter att klema bort sig än männen, men för alla rådde så mycken strävhet i livet att det var säkrast att inte försjunka i det mjuka om man inte vill bli olycklig. Nyvävda underkläder kunde vara kärva som agnar mot huden. Men den timmerhuggare som vant sig vid ett sådant plagg hade det tillgodo när snön dråsade ner från träden och trängde sig in överallt på honom. Hans skinn var till för att skava på så det var bara att dråsa på, satans snö. "

Denna anda gör följande lockande mjuka från Oskuldens minut (1999) så förståligt:

"och när han kommer in - står inte degtråget där på golvet och jäser som den värsta brudsäng!
och har inte degen vällt över all bräddar som ett virkat sängtäcke och vad denna brudsäng ser välkomnande ut
och han förstår inte hur det går till
han är ju ändå husbonden i vinterstugan såväl som i bagarstugan
då måste han ha rätt att undersöka hur allting är på djupet
men det där ögonblicket är oförklarligt
hur sängens alla bolster likasom reser sig och drar ner honom och omvärver honom
suckande från alla sidor
utan att bruden ännu ger sig till känna
med andra egenskaper som en brud sägas hava
hur han än ligger där på mage och letar
så är det där brudbolstret bara som en enda deg och qweinnen som äntligen ätit frukost
och kommer upp till dagens värv i bagarstugan
ser degtråget vagga och vicka där på golvet iliggande karlavarelsen som suckar ikapp med degen
och fastän de inte tror sina ögon
för det går ju aldrig att räkna ut hur en karl tänker
innerst inne
så ställde sig - nog så rådigt - en på ömse sida om tråget och togo honom i vardera armen
och drogo honom upp och baköver så att han hjälpligt kom på fötter
varefter hustrun började slita av honom degen
men mer som en skurgumma än som en öm hustru
slet hon i degslamsorna och då hans skägg och ögonbryn hade degens färg fick han luggar som var hårdare än vad hon riktigt tänkt
och så förhörde hon honom medan den grymma grannkvinnan nästan inte kunde hålla sig för skratt
men vad riktigt tänkte du! har du blivit tokig! eller vad händer det i skallen på dig! hur riktigt tänkte du när du gav dig a´skaall ned i staijpa och vid tredje frågan men vad riktigt tänkte du - kom han på sitt enda svar, Jonas
jag skulle fram, jag (I skull fram I) Sa´n."

I stället för rakblad

2008-12-04T16:07:00.001+01:00

Tack vare Sara Lidman har jag upptäckt hennes författarkollega från Jörn, Birger Vikström, som dog redan 1958 inte ens 40 år gammal. Han räknas till Klarabohemerna.

Så här skriver Sara att det låter i Jörn:
"Sara är ju mer kändis utåt... men vi som vet hur allting var egentligen - vi tror mer på Birger. Och så är han rolig! För det behöfs! Sannerligen."

Så här skriver Birger mycket modernt i diktsamlingen I stället för rakblad (1950):

medan jag vallfärdar inåt,
reser egna katedraler
och läser en ny skrift:
"åt envar husgudar efter hans behov".
Alltså placerar jag fullt legitimt
en ny och oprövad kraft
på min husgudshylla.
Ingenting garanterar dessvärre
att mitt nyförvärv får behålla sin upphöjda plats
någon längre tid.
Det är trängsel på hyllan.
En del husgudar har visserligen avgått
men doften av dem finns alltid kvar

Mera sex

2008-12-01T15:48:00.006+01:00

Jag tänker att jag kanske måste döpa om min blogg. Sex har det inte blivit mycket skrivet om, men å andra sidan är valet av bloggnamn en travesti på filmtiteln Sex, lögner och videoband. Den filmen visar en av mina huvudpoänger, när det gäller sex; att det handlar om så mycket mer än sex.

Mitt skäl att ha med ordet sex i bloggtiteln var ett behov av att visa upp mig som en sexuell varelse. Även om jag inte växte upp i något religiöst hem och mamma och pappa ibland visade upp kroppslig kärvänlighet mot varann, så var sex något djupt skambelagt under min uppväxt.

Jag minns t ex väl hur jag såg filmen Dom kallar oss mods av Stefan Jarl på TV tillsammans med mamma och pappa i slutet av 60- eller början av 70-talet och den djupa skam jag kände när ett samlag och en naken guppande pojkstjärt visades i filmen.

Jag noterar att en undersökning visar att dagens 20-åring har fler sexpartners under ett år än vi i 68-generationen har under ett helt liv. Om det är sant så har konsumismen brett ut sig även på detta område.

Två nyare filmer om sex är Älskaren efter Marguerite Duras bok med samma namn och Lady Chatterleys älskare efter H D Lawrence´s bok.
Älskaren är enligt min mening riktigt bra och gör boken rättvisa. Den visar upp fina, starka, smärtsamma och djupa, suggestivt filmade sexscener och visar tydligt hur vårt sexliv präglas av vår uppväxt och vår kultur med dess olika roller och förväntningar.
Detta finns även lite av i filmen Lady Chatterleys älskare. (Boken har jag inte läst i sin helhet.) Där ställs skogvaktarens naturnära grovhet och enkla och respektfulla kärleksfullhet mot makens förfinade och finlemmade av kulturen degenererade kroppslighet och högdragna intellekt. (Dessutom är han rullstolsbunden efter en krigsskada.)
Två fina scener har stannat kvar i mitt medvetande av denna annars tråkiga och livlösa film. När de älskande nakna dekorerar varandra med blommor och slutscenen där ett djupare närmande, utöver den passionerat sexuella, sker.

En ren sexfilm, ja även den rymmer djupare aspekter, men jag minns inte vilka, är Shortbus. Jag minns att den fick mig att skratta gott vid ett par tillfällen. Gott nog!

I sängen och i köket kan vi bäst lära känna varann på djupet om det får handla om mer än snabbmat och bukfylla.

Några artiklar om sexskildringar i Aftonbladet:
Makten eller härligheten
Fetischismen desarmerad av modeindustrin
Porr som konst och p-macka
En orgie i orgier
”Sexscener är för pinsamma”

Varje sekund ett liv

2008-11-17T12:45:00.001+01:00

Så slutar Ulla-Carin Lindqvist, journalist och fyrabarnsmor som dog i ALS 2004, sin bok Ro utan åror.

Jag har inte blivit så positivt och starkt berörd av någon annan bok sedan jag läste Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt.

Boken är skriven i den ofrånkomliga och näraliggande dödens närhet och den är underbart inläst av Lena Endre.

Flera gånger har de enkla och starka orden fått mig att gråta och jag har fyllts av en stark och positiv livskraft.
Så här beskriver Ulla Carins dotter sin mamma: "Du var en fågel som flög från gren till gren, sökande något annat, något nytt. För orolig för att stanna upp. Kanske var det ett sökande efter bekräftelse. Bekräftelse på att du dög, bekräftelse på kärlek, bekräftelse på att du levde på riktigt.
Ett sökande efter kärlek. Ett sökande efter dig själv. Du var som lågan på ett blockljus, så stark och flammande, så full av energi."

Jag känner igen mig i den beskrivningen och är tacksam att jag har fått möjlighet och förmåga att ändra livsinriktning och börja lära mig ro utan åror, utan att samtidigt ha behövt drabbas av en obotlig sjukdom.

Jag håller också med Ulla-Carin när hon skriver: "... jag vet vad jag inte kan få för mycket av.
Närhet, värme, sanning och tillit."

Tack, Ulla-Carin, för att du genomförde denna sista journalistiska uppgift. Jag tror boken och även filmen, som jag ännu inte sett, är mycket lästa
och sedda. Det gläder mig så.

Förälskelse och annat otyg

2008-11-14T15:22:00.004+01:00

Jag är inte längre lika besatt av starka, bekräftande förälskelsemöten. (För att nu inte tala om obesvarad förälskelse, som var min hängivet masochistiska drivkraft under alltför många svåra år.)
Naturligtvis beror detta främst på att jag nu lever i en alltmer tillfredställande, varm och närande relation.
Men vägen dit var minst sagt tung och svår. Jag har successivt vuxit ur begäret efter den maktlösa och gränslösa förälskelsen, som så länge var min syrefattiga livsluft. De sista åren blev dessa möten alltmer syrerika i ett allt mer torftigt äktenskap och ökade naturligtvis både insikten om och den faktiska torftigheten i äktenskapet.

Min nuvarande relation började inte med en stark förälskelse. Även om jag t ex var väldigt fascinerad av S:s sanningslidelse, så handlade det om ett enkelt och handfast behov av en varm och välvillig famn. Sen har kärleken vuxit dag för dag och förälskelsens skimmer har strålat alltmer, som en betingad reflex av vårt handfasta och hängivna kärleksarbete.

Blixtförälskelsen i en okänd person och sökandet efter den enda rätta, har för min del omedvetet handlat om att hitta en partner, hos vilken jag har kunnat projicera in hela mitt obearbetade mammatrauma.
Jag har förnekat och förträngt smärtan och sorgen över att som nyfödd ha blivit så starkt känslomässigt avvisad och (naturligvis förgäves) sökt vinna denna bekräftelse hos dessa mammakopior, som jag blivit hjälplöst och handlöst förälskad i.

Vilken makalös insikt det har varit att inse att jag nu, som äntligen vuxen, har möjlighet att göra andra val. Den insikten har blivit möjlig först sedan jag successivt tagit till mig min ursprungliga, förträngda smärta. Detta har avprogrammerat mig från behovet av dessa dysfunktionella förälskelser.

Dessa förälskelser, som också omhuldats och glorifierats så mycket i vår individualistiska kultur.
Det är gott att märka att det nu kommer böcker, som har en djupare syn kring detta.

Nyligen gav Dan Josefsson, samhällsjournalist som fått Stora journalistpriset, ut boken Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation. Den är skriven tillsammans med den kognitive psykologen Egil Linge.
Bob Hansson har gett ut interljuvboken Kärlek - Hur fan gör man?

Jag har inte läst någon av böckerna, men läst intervjuer och hört Bob och Dan i olika debattprogram, där de gjort upp med vårt romantiska och ödesmättade förhållingssätt till kärlek och förälskelse.

Visst är förälskelsen en härlig krydda och vitamininjektion om jag inte förvandlar mig till en maktlös lekboll i dess ödesmättade händer. Men för den skull inte heller tar den som en halvhjärtad lek, utan alltid, alltid på största och lekfullaste allvar.

Artiklar om böckerna ovan: AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, ETC,
Corren (Kul intervju m Bob H)

Hur skapas pengar?

2008-10-29T17:31:00.005+01:00

Numera är det sällan mitt tänkande genomgår en hastig och genomgripande förändring, men för någon månad sedan skedde det när jag såg en video, som jag finns i slutet av detta inlägg.

Pengar uppstår numera i huvudsak (till mer än 95%), när någon är beredd att sätta sig i skuld och betala ränta på denna skuld!

Det betyder att finanssektorn lever sitt eget liv och skapar sina egna pengar. Jag har tidigare trott att mängden pengar tydligt står i relation till de reela värdena i samhället och också att ökande fastighetspriser och aktiekurser är ett utslag av att lönernas andel av dessa reela värden länge sjunkit på vinsternas och spekulationens bekostnad. Men finanssektorn skapar alltså till största delen sina egna pengar och kan på så sätt komplettera och tillfälligt tillföra den reela produktionen nya resurser. Så länge de nya lånen överstiger räntebetalningarna kommer efterfrågan i samhället att växa, men på sikt kommer de växande räntebetalningarna att undergräva konsumtionen i takt med att alltmer pengar går åt till att betala ränta på gamla lån.

Systemet kan bara fortleva så länge skuldsättningen accelererar och tills bankerna/finanssektorn/långivarna äger allt.

När fastighetspriserna, som de senaste åren stiger kraftigt är de långsiktiga vinnarna bankerna som får låna ut allt större summor och håva in allt större räntor från samma fastighet. I alla fall så länge låntagarna kan betala räntan...

Tidigare betalade man av sitt hus och blev så småningom skuldfri, men idag betalar de flesta nya köpare enbart ränta på sina lån och blir aldrig skuldfria på annat sätt än om priset på huset stiger och lånets andel av husets värde sjunker.

Den snabbt ökande skuldsättningen förklarar varför kapitalismen kunnat frodas och expandera trots att lönernas andel av förädlingsvärdena sjunkit drastiskt i relation till vinsternas. Skuldökningarna har tillfälligt hållit upp köpkraften och samtidigt garanterat finansvärlden växande räntevinster.
Dagens finanskris beror på att det inte längre är möjligt att accelerera skuldökningen.

Inför dessa insikter får plötsligt Göran Perssons ord ”Den som är satt i skuld är icke fri” nya och sanna dimensioner.
Det är häpnadsväckande hur vi genom kapitalismen utvecklats från det medeltida samhället där det var en stor synd att begära ränta till dagens situation, där räntan har blivit själva pulsådern i en alltmer rutten och parasitär kapitalism. Ett pyramidspel vars fortsatta, men i längden ohållbara, existens nu säkras genom gigantiska garantier från skattebetalarna.